Brygd #196: NZ-impstout

 

Det finns tydligen imperial allt möjligt i NZ.

Jämfört med många andra hembryggare - i synnerhet i Göteborg - brygger jag förhållandevis lite porter och stout. Inte för att jag inte gillar dem, men jag gillar dem väl inte lika mycket som många andra. När jag bryggde min brunporter nyligen så blev jag dock sugen på att snart göra något riktigt mörkt igen. Och det fanns en lucka i min aprilbryggning med en starkare öl med WLP001. Då föll valet på en imperial stout med nyzeeländsk humle, ett öl jag har bryggt många gånger. Senast blev det medalj på Porterträffen 2018.

Som en liten ändring slänger jag in nelson sauvin i humleschemat i stället för kohatu. Risken är att den kan ta över, men det är en risk jag är beredd att ta. För att göra det enkelt för mig blandade jag nelson sauvin och pacific gem i en stor skål, och denna blandning går under namnet NZ-humle nedan.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,093
• FG 1,020
• ABV 10,3 %
• SRM 60
• IBU 80

Mäskning:

• 5 kg pale ale-malt
• 1 kg karamellmalt (SRM 75)
• 500 g cholkadmalt
• 500 g rostat korn
• 500 g havregryn
• 1 tsk kalciumkarbonat

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 20 g NZ-humle i 90 minuter
• 80 g NZ-humle i 20 minuter
• 100 g NZ-humle vid kokslutet
• 400 g mörkt muscovadosocker i 20 minuter
• 500 g maltextrakt i 20 minuter

Total koktid knappt två timmar.

Jäsning:

Jäsning med WLP001 (halva jästkakan från Zappale)

• vid 18 C i 5 dagar
• vid 21 C i 5 dagar

Övrigt:

• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

NZ-impstout vs. Great Divide Yeti (2021-05-26):

Jag började på allvar intressera mig för öl 2005. En utlösande faktor kan ha varit att det släpptes en massa amerikansk mikrobryggeriöl på SB i februari det året, bland annat flera öl från North Coast Brewing. Ett av deras öl som särskilt väckte min uppmärksamhet var Old Rasputin Imperial Stout. Tyvärr har den inte dykt upp de senaste 10 åren, men en annan imperial stout jag tidigt fastnade för var Great Dive Yeti (GDY). Den är lite mer av en käftsmäll än Old Rasputin som har en mjukare rostad profil, medan GDY har en ganska tuff rostad maltkaraktär samt en ganska tydlig humlebeska (och allmänt tydlig modern humleprofil). Jag har druckit mycket imperial stout i mina dagar, men det mesta lämnar inga särskilt positiva intryck av olika skäl. Det är dessa två som står som förebild för mig, och NZ-impstout (NZI) hamnar kanske ungefär mitt emellan dessa; käftsmällsfaktorn är nog mer som Old Rasputin, medan jag humlar lite mer år GDY-hållet. Nåväl, GDY är den bästa motståndaren på SB.

Utseendemässigt är de identiska, jag har nog aldrig sett att två skum har sett så snarlika ut i mina Fabrikör vs. Omvärlden-provningar. 

Aromen är dock tydligt olika. Dels är humlearomen annorlunda med mer citrus och tallbarr i GDY, medan nelson sauvin slår igenom i NZI. I NZI finns också de lite murriga björnbärstonerna från pacific gem som fint kompletteras med muscovadosockrets anis- och lakritstoner. GDY har en lite halvtråkig sotig/askig ton i eftersmaken som gör att NZI faktiskt vinner klart på denna punkt.

Munkänslan är identisk. Båda ölen är väl utjästa och relativt torra. GDY har tydligare beska, säkert såväl från humle som rostad malt. Kanske ett litet plus för GDY där.

Men NZI hade snabbare åtgång och var faktiskt snäppet godare. Så något överraskande vinner Fabrikörn denna match, och givet senaste omgången så är ställningen nu Fabrikörn - Omvärlden 37 - 42.

Brygd #172: NZ-impstout

Det var ett tag sedan jag bryggde stout/porter, så det är hög tid. Det får bli en imperial stout med en återgång till till den nyzeeländska humlesorten pacific gem som passar särdeles bra till mörka öl med sina björnbärsaromer och träiga toner.

Notera det för mig ovanligt komplicerade extraktschemat. Här bryter jag mot min egen bryggfilosofi, men det bekommer mig faktiskt inte alls. Dessutom är det ett beprövat recept, även om jag har ändrat om lite bland de rostade maltsorterna sedan sist. Jag har dessutom skippat torrhumlingen och flyttat till sent i koket.

Senast blev det succé med vinst på Amylases Vinterölsträff och jag har faktiskt som avsikt att ställa upp med denna december igen om den faller ut väl. Jag har dock inga förhoppningar om att återupprepa vinsten. Mycket har hänt på dessa år, och numera tror jag inte man kan vinna medalj med en helt vanlig ej smaksatt impstout, hur välgjord den än är.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,095
• FG 1,025
• ABV 9,3 %
• SRM 60
• IBU 60

Malt/extraktgivare:

• 5 kg pale ale-malt
• 1 kg mörk karamellmalt (SRM ~70)
• 500 g chokladmalt
• 500 g rostat korn
• 500 g havregryn
• 500 g maltextrakt
• 400 g mörkt muscovadosocker

Infusionsmäskning vid 69 C i en timma.

Vatten:

Göteborgsvatten med 3 g kalciumkarbonat tillsatt till mäsken.

Humle:

• 20 g pacific gem i 60 minuter
• 40 g kohatu i 20 minuter
• 30 g pacific gem i 20 minuter
• 60 g kohatu vid kokslutet
• 50 g pacific gem vid kokslutet

Total koktid knappt två timmar.

Jäst:

Jäsning med WLP001 (jästkakan från Enigmale)

• vid 17 C i 4 dagar
• vid 21 C i 8 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning 2018-06-06:

Svenska flaggans dag får firas med en hembryggd impstout i brist på en flagga att hissa. Den hälls upp svart som synden, dock med ett något klent skum. Kolsyran har utvecklats långsamt kan man säga, vilket är ett skäl till att det inte har blivit en officiell recension förrän nu.

Aromen är det inget fel på dock. Härliga rostade maltaromer med toner av kaffe, choklad och en gnutta krut och salmiak. Lätta humletoner av björnbär finns där också. Kolsyran är låg, avslutningen är torr med fin beska.

Trots den klena kolsyran var detta riktigt gott, och jag fick lite vibbar av Yeti faktiskt. Jag hade gärna sett lite mer humletoner dock.

Brygd #122: Bälgostout

Senast jag bryggde denna typ av öl - en imperial stout jäst med belgisk jäst - fick den namnet Royal Stout. Detta namn tog jag från Struise som betecknar sin Black Albert just på detta sätt på etikettens text. Båda dessa öl har det gemensamt att den belgiska jästkaraktären försvinner bakom alltför dominanta rostade aromer. Detta betyder inte att de nödvändigtvis blir mindre goda, men att poängen med belgisk jäst lite försvinner och att de blir helt vanliga imperial stout. Denna gång har jag därför dragit ner på mängden rostad malt, och i synnerhet på de allra mörkaste sorterna. Resultatet kommer kunna avsmakas på Amylases vinterölsträff 2013 om allt går enligt planerna.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1093
• FG 1025
• Abv 9,0 %
• IBU 20
• SRM 75 (kolsvart)

Malt & extraktgivare:

• 5 kg pilsnermalt
• 1 kg karamellmalt (SRM ~50)
• 500 g havregryn
• 500 g melassocker
• 600 g chokladmalt (Carafa I)
• 400 g svartmalt (Carafa III)

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:

• 10 g admiral i 60 minuter
• 40 g savinjski goldings i 20 minuter

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med WLP530 (jästkakan från brygd 121)

• vid 23 C i 7 dagar
• vid 21 C i 16 dagar

Övrigt:

• Vattenbehandling med 3 g kalciumsulfat och 3 g kalciumklorid, tillsatt i koket
• Kolsyrejsäning på flaska med strösocker, 6 g/l

Bedömning (25/11 2013):

Två veckor efter flasktappningen öppnas den flaskan med ett ganska diskret pys, och ölet hälls upp svart med ett klent beige skum. Aromen är djupt chokladig med toner av kaffe, salmiak och viol. Jag har svårt att hitta några jättetydliga belgiska jästaromer, men en viss fruktighet samt tuggummifenoler kan man skönja.

Kroppen är tjock och kladdig, kolsyran ganska beskedlig. Restsötman är påtaglig men inte påträngande, beskan är måttlig.

Ett ganska gott öl just nu, förhoppningsvis hinner det utvecklas ytterligare såväl arom- som kolsyramässigt till Amylases vinterölsträff om knappt två veckor.

Brygd #75: NZ Imperial Stout

En olöslig fråga bland hembryggare, ölrejtare, ölbloggare och andra ölnördar är den om skillnaden - om någon - mellan porter och stout. Själva namnet stout härstammar sådär 250 år tillbaks från stout porter, d.v.s. en kraftigare variant av porter. Därefter har såväl porter som stout ändrat karaktär flera gånger.

Men för moderna varianter verkar de flesta vara överens om några lösa skiljelinjer:

• Porter är lite sötare än stout.
• Porter är lite ljusare än stout; en stout är alltid svart även när den hålls upp mot ljuset medan en porter ska vara mörkt rödbrun, åtminstone vid just nämnda förfarande.

Sedan finns det en bryggteknisk skiljelinje också; en stout ska innehålla rostat (omältat) korn vilket en porter inte får göra. Själv tycker jag en sådan distinktion egentligen är mindre intressant, det är väl ändå slutresultatet som räknas?

Ännu knepigare blir det när man diskuterar öltyperna imperial stout och imperial porter (eller strong porter som den även kallas). Vid de alkoholhalter vi pratar om här försvinner åtminstone ljushetskriteriet. Samtliga imperial/strong porter jag druckit har varit kolsvarta. Det där med sötma blir också lite mer flytande vid dessa alkoholhalter. Kvarstår då kriteriet angående rostat korn.

Min senaste skapelse med nyzeeländsk humle faller inom ramen för imperial stout med avseende på det sistnämnda kriteriet. Däremot har den en betydligt mindre mängd rostade maltsorter än förra årets variant. Skälet till detta är att min svartmalt var slut och att jag inte har för avsikt brygga några fler porter/stout under 2011.

Nu visade det sig att denna brygd blev betydligt mer utjäst än vad som var tänkt, och då känns det som att benämningen imperial stout ändå går vinnande ur striden.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1092
• FG 1017
• Abv 9,8 %
• BU 90
• SRM 38 (svart)

Malt och extraktgivare:

• 5 kg pilsnermalt
• 1 kg karamellmalt (SRM 50)
• 500 g havreflingor
• 500 g ljust maltextrakt
• 500 g melass
• 300 g ljus chokladmalt
• 200 g rostat korn

Infusionsmäskning vid 66 C i 60 minuter.

Humle:

• 30 g pacific gem, 60 minuter
• 30 g riwaka, 20 minuter
• 30 g pacific gem, 20 minuter
• 30 g riwaka, vid kokslutet
• 40 g pacific gem, vid kokslutet
• 40 g riwaka, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

• Jäsning med Danstar Nottingham i 5 dagar vid 19-20 C
• Efterjäsning vid 18 C i 5 dagar

Övrigt

Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l

Bedömning (11/2):

Inte fullt kolsyrad; pyset när flaskan öppnas är väldigt diskret och det beiga skummet blir lite tunt. Färgen är svart med en lite rödbrun kant.

Rostade toner med mörk choklad dominerar, jämte fruktiga björnbärstoner och en del jordiga lakritstoner (jästen igen?). Ganska torr avslutning med måttlig beska, vart tog de 90 BU vägen?

Ganska gott blev det i alla fall, den här öltypen är nog den lättaste att lyckas med.

Fabrikörns vs. Brooklyn Black Chocolate Stout (18/2):

Eftersom jag inte är helt nöjd med årets version av NZ ImpStout trodde jag att detta skulle bli en uppenbar förlust. Men, nja...

Brooklyn Black Chocolate Stout (BBCS) har lite mörkare (brunare) skum. BBCS drar mer åt bränt socker, salmiak och krut, medan Fabrikörn's har mer toner av saltlakrits, björnbär och kaffe/tobak.

Fabrikörns är lite torrare och strävare, medan BBCS är lite sötare.

Tuff match igen. Jag har mer och mer ledsnat på olika sorters stout och porter, och framförallt med toner av just salmiak och krut. Därför vinner faktiskt Fabrikörn's knappt igen, trots att årets upplaga är sämre än fjolårets.

Fabrikörn - Omvärlden 8-7 således.

Experiment: Kaffe (19/2)

Jag har tidigare testat att slänga i lite kaffe i diverse porter och stout, och resultatet brukar alltid bli bra. Denna gång tänkte jag testa betydelsen av när man har i kaffet. Jag tillsatte dels en skvätt presskaffe till en flaska vid tappningen. Sedan jämförde jag denna med att tillsätta samma skvätt vid upphällningen. Skillnaden blev slående; flaskan med kaffe tillsatt vid buteljering hade de här typiska grön paprika-tonerna man kan känna i de flesta kaffe-öl, exempelvis Beer Geek Breakfeast. Glaset med nytillsatt kaffe hade en lätt kaffeton utöver den ordinarie smaken. Givetvis borde jag haft med ett glas med en helt kaffefri variant också, men slutsatsen verkar uppenbar: kaffet och ölen utvecklar någon slags ny arom som inte finns vare sig i kaffe eller i (mörka) öl. Mitt mest intressanta experiment hittills

Tillägg 2011-12-11

Trots att jag alltså lät den här vinna över Black Chocolate Stout - vilket kanske inte var så förmätet trots allt - så har det inte varit någon rykande åtgång på den. Någon ströflaska här och där har slunkit ner, men när sommaren närmade sig så var det en hel back 35:or kvar samt några storflaskor. Jag beslutade då att jag skulle tävla med i den i Göteborgs Vinterölsträff, tillsammans med några nybryggda NZ-öl. Imperial Stout brukar alltid vara uppskattat.

Och det var den. Mycket riktigt var det den ölen som rönte mest uppskattning hos folk som passerade förbi mitt bord och testade mina brygder. Jag märkte också att åtskilliga kom och tog om, vilket brukar vara ett gott tecken. Senast det hände var för två år sedan med min Bälgoporter. Det blev ingen medalj den gången men en sjätteplats vill jag minnas. Denna gång blev det dock full pott, och jag fick nedanstående pokal med mig hem.

Normalt sett tycker jag det är lite löjligt att dricka ur pokaler, men den här passar ju faktiskt riktigt bra som veteölsglas. Det får nog drickas några Aventinus ur den framöver.

Brygd #57: NZ Imperial Stout

Den sista brygden i NZ-serien blev alltså en gammal hederlig imperial stout. Allt gick väl förutom det lilla sidokoket på 2-3 liter där jag pytsade i maltextrakt och socker. Detta kokade över flera gånger, och till slut låg en så tjock sockersörja på spisen att den fattade eld av gaslågorna. Det gick att släcka med lite vatten och det var aldrig någon fara. Saneringsarbetet var omfattande däremot.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1095
• FG 1023
• BU 80
• SRM 53 (svart, typ)
• Abv 9,5 %

Malt & extraktgivare:

• 5 kg pale ale-malt
• 1 kg karamellmalt
• 500 g havreflingor
• 500 g melass
• 500 g ljust maltextrakt
• 500 ljus chokladmalt
• 300 g svartmalt
• 200 g rostat korn

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 65 C.

Humle:

• 20 g pacific gem, FWH
• 40 g riwaka, 30 minuter
• 20 g pacific gem, 30 minuter
• 40 g riwaka, 10 min
• 10 g pacific gem, 10 min
• 20 g riwaka, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale US-05 i 10 dagar vid 18-20 C.

Övrigt:

• Kolsyresättning med druvsocker, 4 g/l

Bedömning (2/2 2010)

Chokladig med lätta salmiaktoner och aningen kaffe, och med tydliga björnbär- och ektoner. Perfekt balans mellan sötma, beska och brända toner. Gott, men hur gott? Inte riktigt Yeti-klass men kanske inte så långt borta.

Fabrikörn vs. Yeti (11/10 2010)

Båda är kolsvarta med ett krämigt ljusbrunt skum, aningens större (en respektive två centimeter) för Yeti. När ölen hålls upp mot en lampa är Yetin lite mer kompakt svart ute i kanterna där Fabrikörns har en tydlig rödbrun ton.

Fabrikörns har mer fruktiga toner med inslag av kola, träfat och björnbär, medan Yeti har en rejäl käftsmäll av kådig amerikansk humle. Tydligt mer beska i Yetin, delvis kanske på grund av att den är färskare. Två väldigt goda imperial stout, men jag får även denna gång känna mig slagen mot en av de bästa i sin genre.