Brygd #220: Dubbelsticka

 

Det är andra gången gillt för ett försök på en variant av Ueriges starkaste öl. Det blir lite smärre modifikationer på receptet, och i stort sett är det en uppskalning av min senaste gammelöl.

Data:

• OG 1,070
• FG 1,014
• ABV 7,7 %
• SRM 21
• IBU 50

Mäskning:

• 2 kg pilsnermalt
• 4 kg münchnermalt
• 400 g CaraMünchner I
• 100 g Carafa Special I
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Kok:

• 30 g magnum i 60 minuter
• 50 g tettnager i 20 minuter
• 50 g tettnanger vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1007 (halva jästkakan från Humlekölsch)

• vid 17 C i 4 dagar,
• vid 19 C i 6 dagar.

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Bedömning 2025-01-27:

Den första flaskan med fullt utvecklad kolsyra börjar bra med en färg någonstans mellan kopparröd till kastanjebrun, och ett stort beige skum. Aromen är ganska rent maltig med nötiga och lätt rostade toner. Lite humletoner finns också i bakgrunden. Avslutningen är torr med en tydlig beska.

Ett snyggt öl som förhoppningsvis kan uppskattas på den kommande stout- och porterträffen. Några priser kommer den dock inte få av några olika anledningar. Den är inte anmäld till domartävlingen, och i Folkets Val passade den inte in i några av porter- eller stoutklasserna, vilket är krav för att komma i fråga för röstning. Det andra skälet är att det inte är en pastry stout eller något annat som numera krävs för en pallplats. Men strunt samma, jag tar med den för att det är en udda men trevlig ölstil som många ändå kan uppskatta.

Brygd #219: Humlekölsch

 

Bryggning på nyårsdagen är numera en etablerad tradition för mig, och vanligen brukar det bli något kalljäst. Sedan vi bytte källarfönstren är utbytet från utsidan betydligt lägre, och nu när det har varit så mild vinter lyckas jag inte riktigt sänka temperaturen till lämplig lagerjäsningsnivå. Som tur var hade jag planerat tysk överjäsning vilket passar ganska bra i intervallet 15-20 C, gärna på den lägre sidan.

Först ut är en kölsch med en liten twist. Normalt är kölsch endast lätt humlad, och jag tenderar att uppskatta de mer välhumlade versionerna. Och denna gång tänkte jag bre på ordentligt. Tydligen gör Gaffel något som heter Sonnenhopfen. Som synes är den humlad med citra. Jag funderade först på något liknande, men fastnade denna gång för att brassa på med min favorithumle hallertauer mittelfrüh.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1,045
• FG 1,008
• ABV 4,9 %
• IBU 25
• SRM 3

Mäskning:

• 5 kg pilsnermalt
• 1 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning i en timma vid 67 C.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 50 g hallertau mittelfrüh i 20 minuter
• 100 g hallertau mittelfrüh vid kokslutet
• 1 krm protafloc i 20 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1007 (1,5 liters förkultur) vid

• 18 C i 4 dagar,
• 20 C i 5 dagar.

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Humlekölsch vs. Mühlen Kölsch:

Kölsch är inte givet på SB direkt. Från och till har Früh eller Gaffel funnits i ordinarie sortimentet, men just nu är det tomt. Så det var ganska lägligt att Mühlen Kölsch (MK) precis släpptes i tillfälliga sortimentet. Den angavs dessutom ha hyfsad beska och humlearom av Beernews recensenter, så då valde jag ändå att göra ett vs-test även om det riskerar bli lite av en äpplen och päron-jämförelse.

Humlekölsch (HK) är snäppet ljusare, närmast witbier-aktigt med en grön ton, medan MK drar åt gyllengul och förstås är helt klar. Skummet är lite kompaktare hos FK. Jämnt skägg på utseendet får jag ändå säga.

Det är mer sädig malt hos HK, och föga överraskande mer humle hos FK förstås även om jag tycker mig skönja en del humle även hos HK. Eller så är det fruktestrar, det drar lite åt vitt vin faktiskt.

Båda ölen är torra, med lite mer beska hos FK förstås. Det var jämnt skägg här, och åtgången var likartad. Jag vill därför inte utse en vinnare denna gång, och sammantaget är ställningen fortfarande Fabrikörn vs. Omvärlden 43-46.

Brygd #208: Storkotbüsser

 

En stork som äter fisk, men igår kanske den åt büsser?

Nyårsdagen är en perfekt bryggdag, och tidigare år har jag bryggt en p-lambik samtidigt som jag har skippat Den Årliga Riddarfilmen. I år blev det varken riddarfilm eller surölsbryggning, men dock en ordinarie öl, en storkotbüsser.

Vad i allsin dar är detta? Låt mig förklara genom att hänvisa till för länge sedan när jag bryggde en vanlig kotbüsser. För den som inte orkar läsa hela blogginlägget så är kotbüsser en kölschliknande öl som bryggdes med såväl vetemalt, omältat havre, muscovadosocker och honung. Notera tempuset, då detta inte är en öl som följer Reinheitsgebot direkt. Men kotbüsser berördes ej av den sistnämnda förrän tyskland enades under andra halvan av 1800-talet. Då försvann den helt, och mig veterligen har den ej återuppstått utöver några enstaka öl från amerikanska mikrobryggerier. Och numera faktiskt även från ett tyskt.

Det här blir en alltså en imperialiserad* variant. Det innebär främst att man skruvar upp alkoholhalten. Sedan verkar det finnas lite olika skolor huruvida man ska skruva upp andra egenskaper också. Till exempel att bomba på med kryddor i en imperial wit. I detta fallet skulle man då kunna skruva upp honungen och/eller muscovadosockret, och ingetdera tilltalade mig. Däremot kan det fortfarande finnas en poäng i att försöka matcha den ökade alkoholhalten på något sätt, och jag föll för att skruva upp humlemängderna. Inte på någon slags imperial pilsner-nivå, men det blev 100 g av min favorithumle hallertauer mittelfrüh.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,075
• FG 1,010
• ABV 9,0 %
• SRM 5
• IBU 30

Mäskning:

• 4 kg pilsnermalt
• 2 kg vetemalt
• 500 g havreflingor
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1 tsk laktol (80 %)

Infusionsmäskning i en knapp timma vid 66 C.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 50 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 50 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 400 g ljust muscovadosocker i 20 minuter
• 250 g honung vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter.

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Jäsning med Wyeast 1007 (halva jäskakan från gammelölet)

• vid 18 C i 5 dagar
• vid 21 C i 7 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaskamed strösocker, 5 g/l.

Bedömning (2023-02-03):

Det tog längre tid än vanligt för att publicera en bedömning av denna öl. Jag har givetvis provat flaskor tidigare, men jag har väntat och hoppats att ölen ska bli lite bättre med några extra veckor. Detta är ganska ovanligt för mig då jag normalt är väldigt skeptiskt till tankar om att öl ska "mogna". Men det kommer snart framgå vad det handlar om.

Utseendemässigt är allt på topp. Ölet är lätt disigt, föga förvånande med såväl rejäla mängder vetemalt som omältat vete. Och med tanke på samma sak så är det vita skummet krämigt.

För ett par veckor sedan var ölet betydligt grumligare, och det hade dessutom en del störande aromer. Dels av svavel, men också en viss - som jag uppfattade det - jästighet. Men svavlet verkar ha lagt sig (hamnat i gasfickan uppe i flaskhalsen kanhända?), och jästen likaså (vilket förstås kan vara kopplat till den minskade grumligheten). I övrigt finns det fina maltiga och fruktiga toner, och en tydlig örtig och blommig humle.

Munkänslan är förhållandevis lätt, avslutningen är torr med måttlig beska. Tyvärr kommer det en lätt alkoholisk ton i eftersmaken. Jag hade gärna sett att det inte hade jäst ut så hårt, och att alkoholhalten hade stannat runt 8 % i stället. Men helt okej blev det ändå till slut.

* Jag har tidigare kallat imperial pilsner för stormaktspilsner, lite inspirerat av Närkes Stormaktsporter, vilket är en imperial stout/porter.

Brygd #207: Gammelöl

 

Jag föredrar min gammelöl färsk.

Det är dags för överjäst tysk öl igen. Det var ett tag sedan jag bryggde altbier, så jag gick tillbaks till motsvarande bok i Brewing Classic Styles-serien. Den är skriven av Horst Dornbusch som är ökänd som lite av en charlatan; framförallt Ron Pattinson har sågat en del av hans alster längs fotknölarna. Vad gäller det som jag är intresserad av här - hur kommersiella recept ser ut - utgår jag dock ifrån att han lyckats prata med bryggare och fått ut någon slags relevant information.

När jag läser recepten slås jag av hur små mängder humle som används sent i koket, total ungefär runt 2 g/l. Jag har alltid sett altbier som ett humligt öl, men det verkar framför allt gälla bittergivorna, lite som för pilsner. Dock ska man ha klart för sig att större bryggerier har bättre utbyte, och jag anar att hänsyn kanske inte har tagits till det. Dessutom använder jag allmänt betydligt mer humle i mina recept än klassiska tyska, belgiska och brittiska stilar.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1,048
• FG 1,010
• ABV 5,1 %
• SRM 18
• IBU 40

Mäskning:

• 2 kg pilsnermalt
• 2 kg münchnermalt
• 400 g CaraMünchner III
• 100 g Carafa Special I
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk laktol (80 %)

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 50 g tettnanger i 20 minuter
• 50 g tettnanger vid kokslutet
• 1 krm Protaflock i 20 minuter

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med Wyeast 1007 (1 l förkultur)

• 4 dagar i 18 C
• 6 dagar i 22 C

Övrigt:

Kolsyrejäsning med strösocker, 5 g/l.

Gammelöl vs. Rådanäs Alter Ego (2023-02-03):

Förra året fanns periodvis Ueriges produkter hos Ölstudion, och jag hade en avlägsen förhoppning om att de skulle dyka upp igen inom kort. Så verkar det inte bli, men i stället insåg jag att det faktiskt finns en helt okej svensk altbier på bolaget: Rådanäs Alter Ego (RAE). Den blir en bra motståndare till Fabrikörns Gammelöl (FGÖ).

Båda ölen är lika klara, men FGÖ har en tydligt mörkare nyans som drar åt koppar, medan RAE är mer bärnstensfärgad. Båda skummen är snygga och fasta, och även där har förstås FGÖ en något mörkare nyans. Jag gillar verkligen öl med SRM 15-20 och FGÖ vinner utseendemomentet.

Arommässigt är ölen likartade med brödiga, nötiga och jordiga malttoner, med en mer tydligt rostad ton i FGÖ. Därtill finns det lite mer örtig humle i FGÖ. I RAE finns tyvärr lite lätt störande, fadda bismaker som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men de tippar vågskålen över till FGÖ's fördel.

Då torrhet, kolsyra och beska är närmast identiska blir det förstås FGÖ som tar över det här utan att briljera. En lättdrucken och trevlig öl är det.

Med beaktande av senaste matchen är ställningen således Fabrikörn - Omvärlden 43 - 44.

Brygd #160: Dubbelsticka

För den som undrar över namnet så hänvisar jag till förra försöket. Vad gäller receptet så tar jag lärdom av erfarenheterna och gör några smärre justeringar. Det blir en större andel münchnermalt, mindre men mörkare karamellmalt och så en skvätt Carafa Special. Det blir även ännu mer humle, allt detta i ett försöka att närma mig originalet från Uerige som jag givetvis passade på att köpa in på Systembolaget i höstas.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1075
• FG 1015
• Abv 8,0 %
• IBU 70
• SRM 20
• mäsk-pH 5,27

Malt:

• 2 kg pilsnermalt
• 4 kg münchnermalt
• 500 g CaraMunich III
• 100 Carafa Special I

Infusionsmäskning vid 65 C i en knapp timma.

Humle:

• 50 g magnum i 60 minuter
• 40 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 40 g spalter select i 20 minuter
• 40 g tettnanger i 20 minuter
• 40 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 40 g spalter select vid kokslutet
• 40 g tettnanger vid kokslutet

Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 10 g kalciumsulfat tillsatt till mäsken
• 5 g kalciumklorid tillsatt till mäsken
• 1 tsk mjölksyra (80 %) tillsatt till mäsken

Jäst:

Jäsning med Safale K-97 (halva jästkakan från Kölsch)

• vid 16-17 C i 3 dagar
• vid 20-22 C i 10 dagar
• vid 5 C i 3 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Dubbelsticka vs. Uerige Doppelsticke (2017-03-22):

Originalet tillika inspirationsölet kom till Systembolaget i höstas och givetvis köpte jag några flaskor. En av dessa sparades till denna jämförelse och nu är det dags.

Båda ölen är klara kastanjbruna med en liten dragning åt tegel för Uerige. Båda ölen har ett stadigt beige skum.

Aromen skiljer sig åt en del. Fabrikörns är fruktigare och med bäriga toner, samt med nötiga lätt rostade toner. En viss örtig humleton finns också givetvis. Uerige däremot har en närmast bedövande humleton som närmast är tvålig. En lätt alkoholton finns tyvärr också. Däremot finns det en mycket snygg sädig maltighet med karamelliga inslag.

Fyllighet och kolsyra är likartade, medan Uerige har en betydligt rivigare beska, som faktiskt är en smula sträv. Beskan hos Fabrikörns är med behaglig i stället.

Jag drar mig lite för detta, men det var bättre åtgång på Fabrikörns glas. Uerige är förstås ett bra öl, och maltigheten är klockren, men den tvåliga humletonen, den lätt sträva beskan och den lilla men ändå märkbara alkoholtonen gör ändå att Fabrikörns - som alltså var väldigt god - vinner denna match med knappast möjliga marginal.

Fabrikörn vs. Omvärlden 32 - 34 således.

Brygd #159: Kölsch

Kölnvatten.

Mina två tidigare försök till kölsch har enligt min egen mening varit högst lyckade. Därför lämnades de båda gångerna in till domartävlingen i SM, vilket inte har blivit någon succé direkt. Första versionen fick klagomål på för mycket humlearom, något som jag givetvis var medveten om var en avvikelse mot stiltypiskheten. Andra gången drog jag medvetet ner på humlen för att bättre matcha SHBF:s typdeffar. Denna anpassning till normen hade jag dock inget för, eftersom jag uppenbarligen hade förväxlat min kölsch med en belgisk enkel.

Denna gång är det tillbaks till att göra som jag vill, då jag först ändå inte trodde mig hinna få klart ölen i tid till SM som går av stapeln redan i slutet av mars. Dock ändrade jag mig och insåg att en månad från bryggdag till inlämning ändå borde räcka. Det blir inte lika mycket humle som första gången, men mer än genomsnittet. Vid förra årets pubrunda i Köln slogs jag av hur de i min mening bästa exemplaren faktiskt hade lite mer än en obefintlig humlearom.

På jästsidan hade jag normalt kört med någon av de tidigare flytande jästerna. Men så vann jag en påse Safale K-97 på fjolårets SM. Egentligen är jag skeptisk till torrjäster med undantag av neutrala varianter som US-05 eller W-34/70. Men då de skäggande kaninerna bryggde sin utmärkta Kühl med denna jäst så går det uppenbarligen att få till en snygg kölsch med den.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1045
• FG 1008
• Abv 4,9 %
• SRM 3
• IBU 20
• mäsk-pH 5,08

Malt:

• 4 kg pilsnermalt
• 1 kg vetemalt

Infusionsmäskning vid 65 C i en knapp timma.

Humle:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 20 g spalter select i 20 minuter
• 20 g tettnanger i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser

• 5 g kalciumklorid i mäsken
• 10 ml mjölksyra i mäsken

Jäst:

Jäsning med 1 paket Safale K-97

• vid 16 C i 3 dagar
• vid 22 C i 7 dagar
• vid 5 C i 3 dagar

Övrigt:

• 1 krm Protafloc tillsatt 20 minuter från kokslutet
• kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning 2017-03-06:

Efter två veckors kolsyrejäsning finns det fortfarande en viss disighet i det halmgula ölet. Skumkronan är fin och hänger med bra.

Aromen är sädig och en smula jordig med vad jag uppfattar som en renare jästprofil jämfört med andra tidigare använda jäststammar. Lite diskret örtig humle kan skönjas i bakgrunden.

Kroppen är lätt till medelstor, kolsyran är måttlig. Avslutningen är torr med låg beska. Det finns också en lätt syrlighet som jag kände även vid flasktappningen. Utan att tråka ut mina läsare med detaljer så har jag insett att jag nog överdoserade mjölksyran en smula. Skulle dock gissa att pH är över 4 ändå.

Det var ett lättdrucket och uppfriskande öl ändå, som säkert passar bra att dela ut till stor stark-drickare.

Düsseldorf vs. Köln

En halvtimmes tågresa ligger de ifrån varandra, i Tysklands och Europas mest tätbebyggda område. De har mycket gemensamt. Båda är väldigt gamla städer med anor från tidig medeltid. Båda blev hårt åtgångna under andra världskriget, men har ändå en liten kärna av gammal stadsbebyggelse bevarad. Städerna verkar ha en slags mestadels vänskaplig rivalitet, lite som Sverige-Norge, där Köln är storebror och Düsseldorf slår underifrån. Rivaliteten finns dels i största allmänhet men i synnerhet vad gäller fotbollslagen och varsin årligen återkommande festival/karnival. Och slutligen har vi förstås ölen, vilket var det främsta skälet för undertecknad att besöka området under midsommarhelgen med bas i Düsseldorf.

Vad gäller själva städerna så fick jag tyvärr inte sett så mycket av Köln då det ösregnade under hela lördagens dagsutflykt. Men jag uppfattade ändå en större känsla av storstadspuls i Köln, och Kölnerdomen var onekligen mäktig. Düsseldorf fick vi större möjligheter att promenera runt i, och det var en salig blandning av stilar, lite ruffigt emellanåt, men en del gammal fin bebyggelse också. Även den del som benämns som Altstadt verkade ha blivit ganska hårt åtgången*, ett intryck som också delades av det lilla jag hann se under mitt paraply i Köln. Min preliminära bedömning blir en svag övervikt för Köln för den något mer intensiva pulsen.

Nu är detta dock en ölblogg, och då är det denna maltdryck vi bör fokusera på. Köln och Düsseldorf är de enda platser - undantaget möjligen Bayern med deras weizen - i Tyskland där överjäsningen överlevde lagerrevolutionen. Den sistnämnda fick dock ändå en viss påverkan då jäsningen sker relativt svalt, och ölen dessutom kallagras några veckor. Detta ger ganska renjästa öl, där malt och humle får spela huvudfiolen. Och därvidlag skiljer sig ölen åt ganska markant.

I Düsseldorf låter man såväl malt som humle ta större plats i sina altbier som typiskt har en bärnsten- till kopparfärgad nyans från väl avvägda mängder av münchner, karamell- och rostad malt, samt rejäla humlegivor. Resultatet blir ett öl med diskret fruktighet, brödig och nötig maltighet och ibland med subtila rostade inslag. Beskan är markant och ibland till och med hög, ackompanjerad av en måttlig till markerad örtig humlearom. Bland de sorter jag provade direkt på bryggeriet var nog Uerige min personliga favorit med en nötig maltarom utan rostade toner, och rejält med beska och aromhumle. Tätt därpå kommer Füchsen Alt med en något mer återhållsam humleprofil, medan trean Kürzer Alt stack ut med en tydligt rostad maltarom. Genomgående var ölen ganska lika, och påminde mycket om engelsk bitter med en dragning åt brown ale i vissa fall. I ett fall (Schumacher) fanns en variant med modern humle (cascade & galaxy) vilket föga förvånande fungerade alldeles utmärkt.

I skarp kontrast till detta står kölsch som normalt saknar specialmalt och har en väldigt sädig maltprofil med återhållsam humleprofil som ibland drar åt icke-existerande. Även beskan är återhållsam men tack vare hög utjäsning så blir ölen sällan söta utan uppfattas som ganska krispiga och fräscha. Den bästa sorten - Gaffel Kölsch - var också den med mest humleprofil, och denna avnjöts i en helt hysteriskt stor och hektisk ölhall precis intill Kölnerdomen och järnvägsstationen. Kring andraplatsen var det ganska jämnt, men Päffgen som många tycks hålla som den bästa blev mitt val då den helt enkelt var väldigt snygg därtill serverades i en väldigt trevlig miljö.

Jag brukar ofta försöka lyfta fram de finstämda och subtila ölen till förmån för bombastiska malt- och humlebomber, men för kölsch kan jag tycka att det behövs lite mer karaktär för att det ska lyfta. Visst är det imponerande med rena och snygga öl, men jag vill gärna att antingen malt, jäst eller humle kliver fram och tar lite plats, eller en kombination. Därför går nog min röst här ganska tydligt till Düsseldorf med sina gammelöl.

Eftersom jag inte har något att komma med vad gäller karnevalerna eller respektive fotbollslag så blir det Düsseldorf som vinner matchen på poäng. Men det är kanske mindre intressant egentligen. Min slutpoäng är snarare att dessa två städer är ett utmärkt resmål för den ölintresserade för en långhelg. Tack vare närheten och de goda kommunikationerna kan man enkelt, snabbt och billigt ta sig från den ena staden till den andra för en dagsutflykt. En dag per ställe kändes också som fullt tillräckligt ölmässigt, då variationen de facto inte är särskilt stor. De flesta och bästa ställena ligger inom bekvämt gångavstånd från varandra i de äldre stadskvarteren. Att ölen serveras i små glas (20-25 cl) är förstås en fördel om man är en ticker**. Det är också en fördel såtillvida att man kan dricka ganska långsamt utan att oroa sig för att ölet blir avslaget. Dock får man vara beredd på att man kan få ett nytt glas innan det förra är uppdrucket om man inte meddelar*** att man är nöjd, en lite udda metod som faktiskt fungerar rätt bra och smidigt så länge man är lite alert. Man behövde aldrig vara orolig för att ha tomt i glasen i någon av städerna.

(*) Över huvud taget påminde det hela mig en smula om min egen kära hemstad, även om vi i stället för engelsmännen och Bomber Harris drabbades av betongsossarna och Torsten Henriksson.
(**) Dock finns det oftast bara en sort per ställe, så något tickerparadis är det sannerligen inte.
(***)  Känner man sig skakig på tyska så kan man lägga ett ölunderlägg på glaset för att markera att man inte vill ha mer.

Brygd #148: Tyschk-dipa

Humletrollet ser gillande ut.

Efter det tyska blekölet är det dags att växla upp och brygga en tysk dubbel-ipa med samma humlesorter. Kombon av de moderna tyska humlesorterna hüll melon, mandarina bavaria och saphir förkortas nedan med MTH. Med 80 g polaris över valde jag att lägga huvuddelen som bittergiva och resten som mellangiva.

Jag är lite osäker på hur många dubbel-ipor med tysk humle som har gjorts, men att jag skulle vara först har inte föresvävat mig.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1075
• FG 1012
• Abv 8,3 %
• IBU ~100
• SRM 4

Malt

• 7 kg pilsnermalt

Infusionsmäskning vid 65 C  i en timma.

Humle:

• 60 g polaris i 80 minuter
• 20 g polaris i 20 minuter
• 90 g MTH i 20 minuter
• 180 g MTH vid kokslutet
• 180 g MTH som torrhumling

Total koktid ungefär 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med WLP029 (halva jästkakan från Tyschk-bleköl)

• vid 16-18 C i 4 dagar
• vid 21-23 C i 10 dagar
• vid 5 C i 3 dagar

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 10 g kalciumsulfat till mäsken
• 5 g kalciumklorid till mäsken
• 1 tsk mjölksyra till lakvattnet

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning 2016-03-09:

Precis som blekölet skummar det lite mer om den än vad jag hade tänkt. Kan det ha att göra med att jag pytsade i kolioxid i flaskorna vid flasktappning för att undvika oxidering?

Näväl färgen är fint gyllengul med dragning åt orange, och smula disig av all humle. Skummet är stort och vitt.

Aromen är främst örtigt humlig med en del fruktiga inslag av aprikos och kanske mandarin och melon med lite god vilja. En liten ton av svamp finns också.

Kroppen är medelfyllig till fyllig, kolsyran medelhög till hög. Avslutningen är torr med en markant beska.

Det här påminner faktiskt mer om Samuel Adams Imperial Pilsner än om en typisk dubbel-ipa. Men inget större fel med det, gott var det i alla fall.

Brygd #147: Tyschk-bleköl

Inte en bleköl men väl en blyköl.

Så här års ligger temperaturen i mitt källarförråd ofta stadigt runt 15 C vilket passar som i hand i handske för att brygga överjäst tysk öl. Notera hur jag nogsamt undviker begreppet tysk ale. Det gäller att leva som man lär. Men i detta fall handlar det om en symbios mellan en amerikansk pale ale och en kölsch, och då skulle det inte vara något fel att kalla detta exempelvis för en tysk pale ale. Men jag väljer som vanligt en försvenskad variant då jag är rätt less på alla amerikaniserade namn hos nya europeiska bryggare.

Idén är alltså att använda moderna tyska humlesorter med betoning på tropiska frukt-aromer i nya världen-stil, samt ett humleschema i amerikansk stil. Malt och jäst är tysk, och jag tog tillfället i akt att prova 100 % münchermalt vilket blev väldigt gott sist. Humlesorterna jag fastnade för var hüll melon, mandarina bavaria och saphir. Dessa blandade jag i lika proportioner till vad jag nedan benämner med modern tysk humle-mix. Detta kompletteras med högalfahumlen polaris som får vara med i bittergivan samt 20-minutersgivan.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1050
• FG 1012
• Abv 5,0 %
• IBU 45
• SRM 8
• mäsk-pH 5,44

Malt

• 5 kg münchnermalt

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Humle:

• 10 g polaris i 60 minuter
• 10 g polaris i 20 minuter
• 30 g tysk humle-mix i 20 minuter
• 60 g tysk humle-mix vid kokslutet
• 60 g tysk humle-mix som torrhumling

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäst:

Jäsning med WLP029

• vid 15-17 C i 4 dagar
• vid 22 C i 8 dagar
• vid 5 C i 3 dagar

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 3 g kalciumsulfat till mäsken
• 3 g kalciumklorid till mäsken
• 1 tsk mjölksyra till lakvattnet

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning 2016-03-02:

Bygelflaskan öppnas med en rejäl smäll och ölet skummar ganska rejält för 5 g/l kolsyresocker. Utseendet är lätt disigt orangeaktigt med ett smutsvitt skum.

Aromen påminner mest om en altbier med nötig malt och klassisk tysk humle. Varken mandarin eller melon kan skönjas än med den godaste vilja.

Kolsyran är medelhög till hög, och skulle snarare motsvara 7 g/l kolsyresocker.

Avslutningen är torr med medelhög beska. Det smakar som en helt okej altbier, men det var ju inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Och den höga kolsyrenivån oroar en smula. Det fanns inga övriga tecken på infektion, men jag får nog bevaka dessa flaskor noga.

Brygd #124: Dubbelsticka

När ordet "dubbel/double/doppel" förekommer i namnet till en öl eller en ölstil ska det inte tolkas bokstavligt (eller "siffrigt") utan snarare som ett förstärkningsord. En dubbel-ipa "ska" alltså inte vara dubbelt så stark som en vanlig ipa som vissa i den här diskussionstråden tycks ha fått för sig. Däremot lär en av de första dubbel-iporna som bryggdes ha uppstått 1994 genom att Vinnie Culurzo - dåvarande bryggaren på Blind Pig Brewery - av misstag hade i 50 % för mycket malt och för att kompensera för detta dubblade humlegivorna.

En belgisk dubbel är inte dubbelt så stark som en, tja "enkel", utan i stället handlar det om en gradering av vörtstyrka. En dubbelbock är inte dubbelt så stark som en vanlig bock, utan möjligtvis kan man se det som att det är dubbelt upp av det som skiljer en bocköl från en normal tysk lager. På samma sätt kan man se det som att "doppel sticke" har dubbelt så mycket av det "extra" som skiljer en sticke alt från en vanlig altbier.

En doppel sticke blir lite grand av Tysklands motsvarighet till barley wine. Tyvärr finns det inte så hemskt många kommersiella exemplar. En av de få som finns - Uerige Doppelsticke - dök dock upp på Systembolaget i höstas, och jag har sparat en flaska för en jämförande provning om en sådär två månader. Det kommer bli en utmaning att kunna mäta sig med denna öl, så det är lika bra att sätta igång.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1070
• FG 1010
• Abv 7,9 %
• IBU 60
• SRM 18

Malt:

• 4 kg pilsnermalt
• 2 kg münchnermalt
• 1 kg karamellmalt (CaraMünchner II)

Infusionsmäskning vid 64 C i en timma.

Humle:

• 40 g perle i 60 minuter
• 40 g saaz i 20 minuter
• 40 g spalter select i 20 minuter
• 40 g saaz vid kokslutet
• 40 g spalter select vid kokslutet

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med WLP036 (halva jästkakan från Kölsch)

• vid 17 C i en vecka
• vid 20-22 C i en vecka
• vid 5 C (kallagring) i två veckor

Övrigt:

• Vattenjustering med 4 g kalciumsulfat och 5 g kalciumklorid, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 6 g/l

Bedömning 28/3 2014:

Två veckor efter flasktappning är det dags för ett första officiellt smakprov. Ölet är mycket ljusare än vad jag hade förväntat mig och kan snarast beskrivas som mörkt bärnstensfärgat. Mycket förbryllande.

Aromen bär med sig karamelliga och fruktiga toner, uppbackat med gräsig och örtig humle. Trots betydligt högre utjäsning än planerat finns det inga påtagliga alkoholiska toner.

Kroppen är medelfyllig, kolsyran måttlig. Avslutningen är torr med hyfsad beska. Detta blev helt okej, men det hade antagligen blivit ännu bättre med aningen mer måttlig utjäsning. Ytterligare mognad kan nog göra sitt till också.

Fabrikörn vs. Uerige Doppelsticke (31/3 2014):

Jag var beredd på att Ueriges original skulle vara mörkare, men skillnaden är verkligen oerhörd; mörkbrunt kontra kopparfärgat. Detta blir lite som att jämföra äpplen och päron, men det kan man naturligtvis göra. Själv föredrar jag äpplen.

Uerige har förstås en betydligt mörkare och djupare maltaroma med tydliga rostade toner och en del kanderat socker. Gissningsvis finns det såväl någon Carafa-malt som någon mörkare karamellmalt. Därtill kommer en lätt svampig humleton, och på den punkten tycker jag faktiskt Fabrikörns är betydligt elegantare. Det blir ändå en övervikt till Uerige.

Munkänslan är fylligare hos Uerige, och detta beror säkerligen på såväl högre vörtstyrka som lägre utjäsning. Det finns nämligen en tydlig restsötma hos Uerige, som dock balanseras väl av en rejält rivig beska. Fabrikörns är i jämförelse mycket torrare med mer återhållsam beska.

Sammanfattningsvis är det två väldigt olika öl, där Fabrikörns faktiskt känns elegantare, men blir överkörd av Ueriges intensiva maltighet och beska som ändå inte går överstyr utan håller ihop väl. Ett riktigt kanonöl är det trots lite vassa och opolerade kanter, och Fabrikörn får se sig slagen utan att bli utklassad.

Med hänsyn taget till den senaste tvekampen är ställningen Fabrikörn - Omvärlden 25-26 således.

Brygd #123: Kölsch

Det är dags för ett andra försök att göra en kölsch. Senast blev det väldigt gott tyckte jag själv, men denna gång ska jag dra ner på de sena humlegivorna för att få det lite mer stiltypiskt. Jag ska även göra en något större förkultur för att försöka få en ännu renare jäsprofil, även om den förra versionen inte var någon esterbomb direkt. Till sist blir det lite kalciumklorid i koket för att lyfta maltigheten en smula efter en rekommendation av Eric Warner i "Classic beer style series - Kölsch".

Data:

• Satsstorlek 25 l
• OG 1045
• FG 1008
• Abv 4,9 %
• SRM 3
• IBU 25

Malt:

• 4 kg pilsnermalt
• 1 kg vetemalt

Infusionsmäkning i en timma vid 64-65 C.

Humle:

• 20 g perle i 60 minuter
• 20 g saaz i 20 minuter
• 20 g spalter select i 20 minuter

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med WhiteLabs WLP036 (förkultur på 2 l)

• i en vecka vid 16 C
• i en vecka vid 21 C
• i två veckor vid 5 C (kallagring)

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 5 g kalciumklorid tillsatt 20 minuter från kokslutet
  

Övrigt:

• 1/2 kryddmått Protafloc tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 6 g/l

Provsmakning 15/3 2014:

Ölet hälls halmgult med en lätt disighet - kölschjäst har ganska dålig flockulering - och med ett rejält vitt skum.

Aromen är sädig och brödig, med en lätt fruktighet som drar åt röda äpplen. En viss gräsig och örtig humleton kan skönjas också.

Munkänslan är förhållandevis fyllig med tanke på FG, och kolsyan är måttlig. Avslutningen är halvtorr där den minimala restsötman säkert framhävs av den ganska beskedliga beskan.

Ett rent, fräscht och elegant öl utan några störande bismaker överhuvudtaget. Det återstår att se hur SM-domarna uppskattar den.

Brygd #104: Vetebock

Även denna bryggning blir i en slags hybridstil. En weizenbock kombinerar den intensiva maltigheten hos ett bocköl med den karaktäristiska jästprofilen hos en weizen. Det är alltid vanskligt att prata om när en ölstil uppstod, men ett viktigt bidrag vad weizenbock beträffar var när Schneider Aventinus bryggdes första gången 1907, och åter var det alltså mitt favoritveteölsbryggeri som låg i framkant. Kanhända har det bryggts kraftiga och maltiga veteöl innan Aventinus, men det är ändå detta öl som är sinnebilden för öltypen.

Annars kan en weizenbock röra sig inom hela bockölsspektrat, och kan således vara gyllengul till djupt kastanjefärgad med en alkoholstyrka från dryga 6 % upp till 8 %. Angående rostade toner så verkar det finnas lite olika uppfattningar hos exempelvis SHBF och BJCP, men det får jag lov att återkomma om.

Jag hade först tänkt ha i 100 g Carafa I i min version, men ändrade mig sedermera efter att ha läst på och tänkt efter lite mer. Därmed hamnade färgen i den lägre delen av färgskalan. Detta hade jag tänkt att kompensera genom att köra med lite mörkare karamellmalt, men när bryggdagen var kommen insåg jag att detta hade glömts bort. För att ändå få upp mörkheten lite grand, och få lite mer karamelliga och kolaaktiga toner, kokade jag de två första litrarna i ett separat kok tills det blev segt som knäck. Detta upprepade jag sedan ytterligare en gång under koket, så mörkheten borde hamna lite högre än vad som anges nedan.

Data:

• Satsvolym 22 l
• OG 1076
• FG 1015
• Abv 8,0 %
• IBU 20
• SRM 14 (ljust rödbrunt)

Malt:

• 4 kg vetemalt
• 1 kg pilsnermalt
• 2 kg münchnermalt
• 1 kg karamellmalt (CaraMünch I)

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:

• 20 g perle, 60 minuter

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Wyeast 3068

• i en vecka vid 19 C
• i tre veckor vid 22 C

Övrigt:

• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l

Bedömning (30/10):

Bygelflaskan öppnas med ett diskret "plopp" och jag befarar initialt att kolsyrejäsningen inte har gått som den ska, men när flaskan hälls upp i veteölsglaset breder ett rejält smutsvitt skum ut sig. Färgen är underbart smågrumligt bärnstens- till mahognyaktig.

En stor fruktig och estrig doft slår emot mig med inslag av banan och jordgubb. I bakgrunden anas en del tuggummifenoler. Mer belgiskt än sydtyskt faktiskt.

Munkänslan är medelfyllig med ordentlig kolsyra, dock inte lika kraftig som för humleveten så jag misstänker att kolsyrejsäningen inte är helt klar än.

Halvsöt smak med låg beska och en lätt värmande alkoholton i eftersmaken. Inte så dumt faktiskt.

Fabrikörn vs. Mikkeller Weizenbock (30/10):

Det dräller inte direkt av vetebockar, men inför denna vs.-provning hade jag faktiskt hela tre alternativ att tillgå, nämligen

• Schneider Aventinus (finns permanent på välsorterade systembolagsbutiker)
• Mikkeller Weizenbock (inköpt på nätbutiken beerplanet.be)
• Indslev Hvedebock (tillfälligt systembolagssläpp i september)

Den första kändes som en väl svår motståndare för detta mitt andra försök i genren, dessutom är den aningen för mörk. Indslevs variant verkar vara ännu mörkare, så valet föll på Mikkellers tolkning (MWB).

Det var nog ett vettigt val för vid upphällning har MWB en väldigt likvärdig färg, endast snäppet ljusare och lite mindre grumlig.

Arommässigt har MWB betydligt mindre estrar och fenoler. En del skulle kanske kalla den elegant, men jag tycker den är en smula blek. Dessutom gör den lite diskretare framtoningen att alkoholen (8,5 %) tränger igenom mer.

MWB är aningen mer utjäst, i övrigt är fyllighet och kolsyra likvärdiga.

Fabrikörns är helt enkelt godare och avgår med segern. Mot Aventinus hade det däremot blivit storstryk.

Fabrikörn - Omvärlden 20-19 således.

Fabrikörns vetebock och Schneiders dito (13/12):

Jag kunde inte motstå frestelsen att köpa in en Aventinus för att ändå göra en inofficiell jämförelse. Vid vinterölsträffen upptäckte jag att vetebocken hade mognat under den månad som hade passerat sedan jag senast öppnade en flaska, så jag skulle kanske inte bli så utklassad i alla fall.

Vid upphällning så är färgen inte så olika ändå; Aventinus har en mahognyfärgad nyans jämfört med vetebockens mer kopparfärgade.

Vetebocken är mer fruktig med jordgubb- och bananestrar samt en del tuggumifenoler. Aventinus har ett större maltdjup och mer subtila fruktiga och fenoliska toner. Vetebocken har dessutom en tydlig alkoholisk ton vilket helt saknas i Aventinus. Munkänsla, kolsyra, sötma och beska är ganska likvärdiga.

Det blev inte lika stor skillnad som jag hade befarat, men Aventinus är onekligen ett fantastisk öl med djup och finess som är klassen bättre.

Brygd #103: Humlevete

En ny ölstil som har börjat se dagens ljus på sistone är hopfenweizen, vilket är en hybrid mellen en sydtysk veteöl (weizen) och en ipa. Brooklyn och Scheider var tidigt ute med sina samarbetsprojekt Brooklyn-Schneider Hopfenweizen och vice versa. Att just Schneider - vars Schneider Original enligt mig är världens bästa veteöl - försöker sig på lite nya grepp tycker jag är extra kul och är något som den försoffade tyska bryggerivärlden borde låta sig inspireras av. Tidigare i år kom Schneider med en egen hopfenweizen, väl humlad med enbart nelson sauvin.

Jag hade redan planer på att brygga veteöl när denna öl dök upp, och i stället för att brygga en helt vanlig hefeweizen så föll valet ganska omgående på att brygga en välhumlad variant i stället. Det ska tilläggas att jag inte har något emot vanliga hefeweizen, tvärtom, men det känns svårt att slå de bästa i genren varav en ju finns på välsorterade systembolag, Weihenstephaner.

Redan från början var min tanke att blanda tysk och nya världen-humle. Eftersom  ett av priserna för min guldmedalj i SM var 500 g perle så var den delen av humlevalet ganska enkel. För den andra sorten var jag först inne på citra, men eftersom jag bryggde med perle och citra i min Extraöl så ville jag variera mig lite och valet föll på den australiensiska nykomlingen galaxy.

Annars handlar sydtysk veteöl väldigt mycket om jästen, som ska ge lagom mängder av de karaktäristiska banan- och kryddnejlikatonerna. Jag hade länge levt i tron att sydtysk veteöl ska jäsa ganska varmt, men har på sistone blivit varse om att den snarare ska jäsa ganska svalt för att vara överjäst, säg vid 17-20 C. I min lägenhet är det för varmt så jag fick släpa ner jäshinken till källaren där det är runt 20 C just nu. Det får duga.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1057
• FG 1011
• Abv 6,0 %
• IBU 50
• SRM 4 (halmgul)

Malt och extraktgivare:

• 4 kg vetemalt
• 2 kg pilsnermalt
• 100 g ljust torkat maltextrakt (förkultur)

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Humle:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 30 g perle i 20 minuter
• 20 g galaxy i 20 minuter
• 60 g perle vid kokslutet
• 40 g galaxy vid kokslutet
• 60 g perle som torrhumling
• 40 g galaxy som torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Wyeast 3068

• vid 19 C i en vecka
• vid 22 C i fem dagar
• vid 6 C i tre dagar (kallkrasch)

Övrigt:

• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l

Bedömning (22/10):

Utseendemässigt är detta en klockren hefeweizen; snyggt disigt halmgul med ett stort och stabilt vitt skum.

Arom- och smakmässigt är den mer som en ipa med gräsig, örtig och apelsinskalsaktig humle. Det finns även en del kryddiga fenoliska toner, men bananestrar känner jag inga över huvudtaget. Troligen har jag använt lite för mycket jäst.

Kolsyran sitter som ett smäck, och även munkänslan. Avslutningen är torr med en markerad beska. Ganska gott men med lite för lite veteölskaraktär.

Fabrikörn vs. Indslev Hvede IPA (24/10):

Det kändes inte helt givet att jag skulle hitta en motståndare för denna lite udda öltyp, men tidigare i år kom ett fempack på bolaget med öl från det danska veteölsbryggeriet Indslev Bryggeri. Ja, ni läste rätt, Indslev är ett bryggeri helt inriktat på veteöl i olika former. I det aktuella paketet ingick utöver en veteöls-ipa en helt vanlig sydtysk veteöl, en svart veteöl, en mörk vetebock och en ljus vetebock med spelt-vete.

Utseendemässigt är de ganska lika, Fabrikörns är något ljusare, något grumligare och med ett större och långvarigare skum.

I övrigt är de väldigt olika. Hvede IPA har en brödig och kakig maltarom, mer tydliga bananestrar, samt ganska diffusa humlearomer. Fabrikörns intensiva apelsinskalsaromer blir extra påtagliga vid jämförelse.

Indslev Hvede har ganska måttlig kolsyra. Den är dessutom halvtorr till halvsöt med högst måttlig beska jämfört med Fabrikörns ganska påträngande dito.

Det var två ganska olika öl det här. Indslevs känns bättre som veteöl betraktat, men som veteöls-ipa känns den rätt misslyckad. Fabrikörns avgår med segern utan att briljera.

Fabrikörn - Omvärlden 19-19 således.

Brygd #94: Sticka

Altbierbryggerier brygger ibland en lite starkare variant av sin ordinarie produkt, och dessa kallas ofta Sticke Alt. Ordet "sticke" betyder hemlighet på den lokala dialekten kring Düsseldorf, och det finns kanske ett visst hemlighetsmakeri kring denna lite udda öltyp. Jag hittade ingen bra försvenskning av detta koncept så jag nöjer mig med att kalla ölet för Sticka, vilket säkert kommer skapa ett lagom huvudbryderi för många.

Om vanlig altbier skulle kunna ses som en slags tysk bitter, så blir kanske Sticke Alt en tysk motsvarighet till ESB. Det enda exemplar jag hittills har testat - Uerige Sticke Alt - skiljde sig dock en del från en typisk ESB. För det första hade den en mycket mer intensiv maltighet, förmodligen tack vare dekoktionsmäskning som är legio för altbier. Dessutom var den tydligt beskare. Utöver detta tillkommer skillnaderna mellan tysk och engelsk humle, samt den lite renare jäsprofilen som jäststammen tillsammans med den relativt kalla jäsningen ger.

Som nämndes ovan är det dekoktionsmäskning som gäller, åtminstone tvåstegsvarianten. Men eftersom jag var tvungen att klämma in bryggningen på en vardagskväll fick jag köra med en lite mindre tidskrävande fuskversion där man istället plockar ut några liter av den starkaste vörten i början av lakningen och låter denna koka kraftigt i ett separat kok. Receptet nedan är i övrigt inspirerat av altbierboken i "Classic Beer Styles"-serien, även om andelen münchnermalt är betydligt högre än vad som är brukligt.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1061
• FG 1015
• Abv 6,0 %
• IBU 50
• SRM 16 (kopparfärgad)

Malt:

• 4 kg münchnermalt
• 1 kg pilsnermalt
• 500 g caramünchnermalt

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Humle:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 30 g spalter select i 20 minuter
• 30 g tettnanger i 20 minuter
• 30 g spalter select i 5 minuter
• 30 g tettnanger i 5 minuter

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1007

• vid 15 C i 12 dagar
• vid 7 C i 12 dagar (kallagring)

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslut
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (23/3):

Klart kopparfärgad, medelstort ljust beige skum.

Nötig, bärig och lätt jordig arom med örtig och gräsig humle. Jag hade nog hoppats på lite mer intensiv och djup maltighet.

Nästan medelstor kropp, måttlig kolsyra. Relativt torr med en tydlig beska som hänger kvar länge.

Helt okej, men det saknas ändå något för att vara en riktig fullträff.

Fabrikörns vs. Nils Oscar Ctrl Alt Delete (28/3):

Svenskbryggda altbier hör inte till vanligheterna, men nyligen lanserade Nils Oscar sin version med det fyndiga namnet Ctrl Alt Delete (CAD), ett namn som de förvisso inte var först med kunde jag konstatera när jag sökte på RateBeer. Eftersom Fabrikörns Sticka är en lite starkare variant är jämförelsen kanhända något orättvis, men vi kör ändå.

Fabrikörns är såväl snäppet mörkare som aningen grumligare. Skummen är likvärdiga och man kan konstatera att det är två snygga öl i alla fall.

Vid jämförelse framträder Nils Oscars "hussmak" med väldigt höiga och lätt rökiga toner, något som jag inte kände lika mycket när jag provade den första gången. Utöver detta har den en lätt knäckig maltarom samt en del örtig humle. Fabrikörns bäriga jästtoner framträder tydligt, emedan CAD känns helt befriad från estrar.

Trots att CAD är betydligt alkoholsvagare (4,5 %) så är den bara marginellt tunnare, vilket får ses som ett gott betyg, även om jag hade förväntat mig lite mer fyllighet i Fabrikörns Sticka. Torrhet och beska är likvärdig i de båda ölen.

Skillnaden i alkoholhalt känns inte som någon avgörande faktor här, utan Fabrikörns vinner på grund av de där lätt störande hussmakerna hos CAD.

Fabrikörn - Omvärlden 17-16 således.

Extranummer - Fabrikörns Sticka vs. Fullers 1845 (2/4):

Som jag skrev tidigare i inlägget så kan man med lite god vilja se Sticke Alt som en tysk motsvarighet till ESB. Det sistnämnda är ju en ölstil eller -beteckning som myntades av det utmärkta Londonbryggeriet Fuller's. Tyvärr har sagda bryggeri varumärkesregistrerat begreppet/namnet/beteckningen ESB, vilket får ses som en grov plump i protokollet, att jämföra med Anchor Brewery och Steam Beer.

Förutom ESB och dess lillebror London Pride så är Fuller's kanske mest omtalade för sin likaledes utmärkta London Porter. Min absoluta favorit i deras portfölj är dock 1845, som är en öl som först bryggdes för att fira bryggeriets 150-årsjubileum. Det är en mörkröd ale, aningen starkare än ESB, men med betydligt djupare och komplexare maltarom, samt en rejält dos blommig engelsk humle (EKG?). När jag jämförde min Sticka mot Ctrl Alt Delete kom jag att påminnas om just Fuller's 1845. Så varför inte köra en liten extra tävlan utanför det ordinarie protokollet?

Färgen är djupt kopparfärgad hos båda ölen, aningen grumligare hos Stickan. Skummet hos 1845 är kraftigare och "rocky". (hur översätter man det till svenska?)

Fuller's 1845 har en kakigare maltighet medan Stickan är mer jordig och nötig. Tydligt blommiga och träiga humletoner hos 1845 kontrasteras av lite örtigare dito hos Stickan.

Stickan är tydligt lättare, kanske lite för mycket med tanke på den ringa skillnaden i alkoholhalt. Båda ölen har måttlig kolsyra. Båda ölen är medeltorra med hyfsad beska.

Fuller's 1845 vinner klart, men att Fabrikörns Sticka hängde med såpass bra som den ändå gjorde får ses som ett gott betyg.

Brygd #93: Kölsch

Inför denna brygd införskaffades ett exemplar av "Classic beer style series: Kölsch" (Eric Warner). Som brukligt är för böcker i denna serie avhandlas historia, bryggtekniska aspekter, ingredienser, och dessutom ges en hel del receptförslag i slutet. För den som vill fördjupa sig i denna minst sagt smala ölstil kan boken rekommenderas, även om man inte är hembryggare.

Sammanfattningsvis så är kölsch en relativt ny ölstil som i sin moderna tappning uppstod i Köln för knappt hundra år sedan eller så. Innan dess finns en vindlande historia om ölbryggning i Köln som till slut landade i det ljusa och uppfriskande överjästa öl som det är i dag. Kölsch är alltså överjäst, men dels vid lite svalare temperatur (15 C eller strax däröver) än vad som är brukligt, dels kallagras det som ett lageröl. Detta tillsammans med den ljusa färgen gör att en kölsch lätt kan misstas för en lager.

Men en välgjord kölsch ska ändå ha en diskret fruktighet från jästen, och tillsammans med lätta humliga toner och en friskhet från en mindre mängd vetemalt så är detta en delikat öl att dricka under rätta omständigheter. Och det sistnämnda innebär att den serveras färsk på fat, helst på plats i Köln. Jag har inte varit i Köln, men skillnaden mellan några kölsch jag drack på fat i Berlin och de jag har provat på flaska i Sverige har varit slående.

Och vad kan man då göra förutom att brygga en kölsch själv? Visserligen kommer jag inte tappa den på fat, men en flaskjäst version är väl det närmaste man kan komma.

Data:

• Satsstorlek 25 l
• OG 1047
• FG 1010
• Abv 4,8 %
• IBU 30
• SRM 3 (halmgul)

Malt och extraktgivare:

• 4 kg pilsnermalt
• 1 kg vetemalt
• 100 g ljust maltextrakt (förkultur)

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Humle:

• 10 g magnum i 80 minuter
• 20 g spalter select i 20 minuter
• 20 g tettnanger i 20 minuter
• 20 g spalter select i 5 minuter
• 20 g tettnanger i 5 minuter

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1007

• vid 14 C i 2 veckor
• vid 7 C i 2 veckor (kallagring)

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 4 g/l

Bedömning (16/3):

Efter knappa två veckors flaskjäsning öppnar sig bygelflaskan med ett ljudligt "plopp". Ölet är precis så klart ett ofiltrerat öl kan bli, med ett medelstort fluffigt vitt skum.

Aromen är lätt sädig, med toner av röda bär samt blommig och örtig humle.

Medelfyllig med måttlig kolsyra. Torr med en mjuk och lång efterbeska.

Gott och uppfriskande, ett öl som längtar efter lite varmare väder för att komma till sin fulla rätt.

Fabrikörns vs. Früh Kölsch:

Påpassligt nog dök Früh Kölsch upp på Systembolaget i mars. Enligt RateBeer så tillhör den nätt och jämnt de 30 % bästa av sitt slag, och den blir därmed en utmärkt motståndare.

Ölen är nästan identiska till utseendet. Früh Kölsch är snäppet klarare och har samtidigt ett lite luftigare och mer kortvarigt skum.

Fabrikörn har tydligare humletoner, som vid jämförelse nästan framstår som lätt parfymiga. Früh Kölsch har lite mer av sädig maltighet. Båda ölen har en fruktig ton av röda bär som jag misstänker kommer från jästen, även om den är mer framträdande hos Fabrikörns.

Munkänsla, torrhet och beska är i stort sett identiska.

Detta var väldigt jämnt faktiskt, och det känns hart när omöjligt att utse en vinnare. Men jag låter Fabrikörns avgå med segern på grund av humligheten som ger ölet lite mer karaktär, men som å andra sidan kanske inte är helt stiltypiskt.

Fabrikörn - Omvärlden 16-16 således.

Brygd #77: Gammelöl

Innan pilsner och annan lageröl slog igenom på bred front i Tyskland under 1800-talet var de flesta tyska öl överjästa, d.v.s. jästa i rumstemperatur med Saccaromyces cerevisiae. Under 1900-talet förde överjästa tyska öl en tynande tillvaro (förutom tyska veteöl), men i samband med det ökande intresset för öl de senaste decennierna har dessa ölstilar upplevt något av en renässans.

En sådan öltyp är altbier som framförallt är vanligt förekommande i och kring Düsseldorf. Namnet anspelar förstås på att det görs som förr i tiden, innan lagerrevolutionen, och det kan sägas vara en tysk version av bitter. Aningen mörkare, och moderna versioner jäses dessutom aningen kallare (15-20 C) än de flesta andra överjästa öl vilket ger lite mindre fruktiga toner från jästen. Med runt 15 C i mitt källarförråd vintertid är det förstås hög tid att ge sig på denna öltyp.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1048
• FG 1012
• Abv 4,7 %
• BU 30
• SRM 15 (kopparfärgad)

Malt:

• 2 kg pilsnermalt
• 2 kg mörk münchnermalt
• 1 kg caravienne-malt

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 64 C.

Humle:

• 10 g magnum, 60 minuter
• 60 g tettnager, 20 minuter
• 60 g tettnanger, 0 minuter

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

• Jäsning med Wyeast 1007 (German ale) i 10 dagar
• Kallagring vid 8 C i 14 dagar.

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Prortafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l.

Fabrikörn vs. Schlösser Alt

Först var min tanke att jämföra min Gammelöl mot en av de bättre varianterna som jag hade lyckats få tag på via nätbutiken bierkompass.de: Uerige Sticke. Nu är just "sticke" en lite starkare variant av altbier, en tysk motsvarighet till ESB skulle man kanske kunna säga. Därför kändes denna jämförelse något missriktad. Men det finns faktiskt en Altbier på Systembolaget, nämligen Schlösser Alt. Eller fanns, ty den försvinner ur ordinarie sortimentet 1 april. Inte så konstigt då den är en ganska medioker representant för ölstilen. Vi kör på den i stället.

De är ganska lika i utseendet; Fabrikörns drar mer åt kopparrött medan Schlösser är mer mörkt bärnstensfärgad. Skummen är nästan identiska och drar åt smutsvitt. Schlösser känns väldigt lageraktig, såpass att jag verkligen undrar om den är överjäst. Sädig, utan några som helst fruktiga toner, fast med viss sockrig karamellighet. Gammelölet har toner av röda bär samt örtig humle.

Gammelölet har en tydligare beska som hänger kvar rätt skönt.

Fabrikörns Gammelöl vinner utan att på något sätt glänsa.

Fabrikörn - Omvärlden 9-7 således.

Brygd #76: Kotbüsser

Alla som är seriöst intresserade av öl har någon gång hört talas om "de tyska renhetslagarna", eller Reinheitsgebot. Denna lag (som av någon underlig anledning ofta benämns i pluralis på svenska) grundades 1516 i Bayern, och stipulerade i sin ursprungsform att öl endast fick bryggas av kornmalt, humle och vatten. Lagen utvidgades senare till att innefatta övrig malt, och när jästen och dess roll i ölbryggning upptäcktes under mitten av 1800-talet så lades denna fjärde ingrediens till i lagtexten.

Det förmenta syftet med lagen var att öka kvaliteten på ölbryggningen, men en oönskad bieffekt var förstås att kreativiteten blev lidande, i synnerhet när lagen spreds till övriga Tyskland efter dess enande 1871. Detta innebar att en hel del lokala specialitetsöl plötsligt blev förbjudna att brygga. Ett exempel på ett sådant öl är kotbüsser, från staden Cottbus i östra Tyskland. Med såväl omältat havre som honung och socker i receptet faller den in under kategorin "outlaw ales of northern Germany" som Mosher diskuterar i Radical brewing, s. 256-260. Receptet nedan är i stort sett taget därifrån; jag har ökat andelen socker och honung, samt dragit ner på mängden vete.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1054
• FG 1012
• Abv 5,5 %
• BU 30
• SRM 5 (gyllengul)

Malt & extraktgivare:

• 3 kg pilsnermalt
• 1 kg vetemalt
• 500 g havre
• 300 g ljust muscovadosocker
• 200 g honung (acacia)

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Humle:

• 10 g magnum, 60 minuter
• 40 g tettnanger, 20 minuter
• 40 g tettnanger, vid kokslutet

Total koktid 90 minuter.

Jäst

• Jäsning med Wyeast 1007 (German ale) vid 15 C i 12 dagar
• Lagring vid 5 C i 10 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter före kokslut
• Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l

Bedömning (16/3)

Klart ljusgul med fint vitt skum. Sädig arom med en del gräsig och örtig humle. Jag tycker mig kunna ana lite aromatiskt sockriga toner från honungen och/eller muscovadosockret, som nästan drar lite åt röda äpplen. Bra balans med en lätt sötma och medelstor beska. I slutet blir den lite jolmig, och jag tröttnar lite på den. Den funkade bäst ganska kall direkt från kylskåpet.