måndag 30 juli 2012

Bryssel kallar på Fabrikörn


För att jag ska känna mig som en hel människa krävs det helst en resa till Belgien per år. I fjol blev det en veckas fotvandring i Ardennerna, med mer inslag av vacker natur och pittoreska byar än öldrickning förvisso, men under en av dagsetapperna passerade jag inte så långt från Rochefort i alla fall, alltid något.

I år blev det en snabbt improviserad helgresa till Bryssel med min kompis Jerker (en av de s.k. svinen). En dagstripp till Gent blev det, som har en väldigt vacker och väl bevarad medeltidsstadskärna. Tyvärr pågick det någon slags stadsfestival samma vecka, så det var lite väl mycket partytält, tingel-tangel och allmänt kommersiella upptåg för att man till fullo skulle kunna uppskatta staden. Jag skulle rekommendera ett besök på sen vår eller tidig höst i stället, även om Brygge några mil längre västerut är snäppet vassare.

Vårt huvudresmål Bryssel är en ganska märklig stad egentligen. Den är bitvis ganska ruffig med nedgångna hus, inklusive en del ganska nybyggda sådana mitt inne i stadskärnan. Detta varvas med flådiga nybyggda schabrak - byggda med EU-pengar kantänka - samt en del välbevarade äldre byggnader. Ölmässigt finns här dock några riktiga toppställen och det är kring detta jag kommer uppehålla mig fortsättningsvis.

Vi gjorde ett besök till Cantillon, vilket är något av ölnördens pilgrimsresa till Mecka, alltså något man måste göra någon gång. Att få se deras allt annat än toppmoderna mäskkärl, deras kylskepp och deras rum med jästunnor var en synnerligen andäktig och fascinerande upplevelse. Det hela avslutades med en provsmakningssession där jag kanske hade förväntat mig lite större möjlighet att prova runt deras sortiment. Men ett absolut måste är det om man är i krokarna, tänk bara på att det är stängt på söndagar, en miss jag själv gjorde när jag senast var i stan.

Mitt nya favoritställe i Bryssel blev annars Chez Moeder Lambic ett stenkast från den kissande pojken (det finns ett ställe till med samma namn lite mer söderut och mindre centralt). Detta är en ganska nyöppnad bar som har 45 tappkranar och ett (tydligen, jag hann aldrig kolla in detta) bra flasksortiment utöver det. I det ordinarie fatsortimentet ingår fem Cantillion-öl (bland annat Lambic på cask), Gueze Tilquin från det nystartade lambikbryggeriet, samt öl från belgiska bryggerier som Kerkom, De Ranke, Dupont och Brasserie de la Senne. Utöver detta fanns det intressanta smakprov från små och i många fall för mig nya bryggerier från bland annat Frankrike, Italien och Spanien.

En trend som jag tyckte mig kunna utläsa var den att flera av de nya belgiska bryggerierna har börjat göra lite alkoholsvagare, torrare, och humligare öl, men med bibehållen belgisk jästprofil. Den mest lysande stjärnan på denna del av ölhimlen är just nämnda Brasserie de la Senne, som startade sin verksamhet för bara några år sedan. Bakom detta bryggeri står bland annat Yvan De Baets, som är en brysslare (säger man så?) med stor kunskap om belgisk öltradition. Bland annat har han skrivit bidrag till de utmärkta böckerna "Brew like a monk" och "Farmhouse ales".

Min första bekantskap med detta bryggeri var den fantastiska Taras Boulba, ett ljus överjäst öl på blygsamma 4,5 %, men ändå komplext och karaktärsfull samtidigt som det är torrt, fräscht och lättdrucket med en bestämd beska. Många av bryggeriets andra är varianter på samma tema, bland annat Band of Brothers som görs specifikt för Chez Moeder Lambic, samt Brussels Calling (sic!).

De gör också några kraftigare öl, bland annat en tripel vid namn Jambe-de-Bois som jag ämnar provsmaka inom en snar framtid. På Chez Moedre Lambic provade jag även en lite mörkare sak vid namn Zwarte Piet (kallas även Equinox Winter Beer) som är en fantastisk hybrid av (imperial) porter och stark belgisk öl.

Denna upplevelse tar jag med mig in i höstens bryggningar, och vidare in till våren. Jag har redan planerat en lite svagare belgisk öl (speciále) samt en belgisk porter i december, och till våren blir det nog dels något Taras Boulba-liknande, samt något i stil med De Ranke XX Bitter.

söndag 15 juli 2012

Bryggning och begreppsförvirring - Hallertauhumle


Ganska ofta kan man läsa i något recept eller i någon forumdiskussion om att använda hallertau-humle. En naturlig följdfråga på detta är: hallertau vaddå? Det finns nämligen flertalet sorter som odlas i distriktet Hallertau i Bayern, där den klart mest kända är hallertauer mittelfrüh. Så med Hallertau-humle kan man mena något av följande
  1. Hallertauer mittelfrüh
  2. Någon av de andra humlesorterna som heter något med hallertauer, exempelvis
    • hallertauer tradition
    • hallertauer herkules
    • hallertauer taurus
    • hallertauer gold
  3. En kombination av humlesorter från Hallertau, ett exempel på detta är Samuel Adams Imperial Pilsner där det står "brewed with hallertau hops" eller något liknande på flaskan, och där det framgår vid en noggrannare läsning att den innehåller just en sådan blandning.
Det är därmed upplagt för stor begreppsförvirring, och risken att man använder en annan humlesort än vad som var avsikten är uppenbar. Även om flera av Hallertau-sorterna har framädlats från h. mittelfrüh för att få en liknande arom fast med förbättrad motståndskraft mot sjukdomar, så är de ändå tydligt olika.

Roten till förvirringen ligger till viss del kanske i tyskarnas komplicerade nomenklatur för traditionell namnsättning av humlesorter. Den generella formen för humlenamn är* odlingsområde ursprungsområde+er [extranamn]. Så innebär exempelvis namnet hallertau hersbrucker spät att humlesorten i fråga odlas i Hallertau-regionen, har sitt ursprung i Hersbruck-regionen samt har extranamnet spät för att skilja den från andra humlesorter med sitt ursprung i samma region.

När odlingsområdet sammanfaller med ursprungsområdet utelämnas oftast odlingsområdet i namnet. Tyvärr görs ibland det samma även när odlingsområdet är annat än ursprungsområdet. Så en humle som heter hallertauer någonting är inte med all säkerhet odlad i Hallertau.

Många sorter saknar extranamn, och i det aktuella exemplet så anges oftast hersbrucker spät som enbart hersbrucker. Samma sak med hallertauer mittelfrüh som ibland kallas endast hallertauer. Så trodde jag åtminstone var fallet tills jag läste följande blogginlägg där det hävdas att det finns en humlesort som heter endast hallertauer, och källan till denna uppgift var en lista över humlesorter som SHBF hade sammanställt för några år sedan. Där listas mycket riktigt hallertauer som en egen humlesort med en annan smakbeskrivning än h. mittelfrüh. Dessutom påstås hallertauer vara den klassiska ädelhumlen från Hallertau som sedan har gett upphov till de övriga sorterna via växtförädling. Detta motsägs dock av vad jag har läst på andra ställen, inklusive SHBF:s bryggarwiki, där h. mittelfrüh tilldelas samma roll.

För att reda ut detta kände jag mig tvungen att snoka vidare, och hittade till slut en forumdiskussion där det hela klargjordes. Enligt boken "Using hops" av Mark Garetz (s. 26-27) så ligger det till på följande sätt: när man odlar humle mognar den vid olika tillfällen under skördesäsongen (beroende på odlingsläge kantänka?) och detta ger en viss variation i aromen. Den hallertauer-humle som skördas "medeltidigt" under säsongen gav man då namnet h. mittelfrüh, jämför med hersbrucker spät ovan. Detta ger oss då ett fjärde alternativ till listan ovan, nämligen "Humle av sorten hallertauer som inte är h. mittelfrüh". Det får inte vara för enkelt.

* Notera att jag dock använder svensk stavning med små begynnelsebokstäver.

söndag 1 juli 2012

Bryggningar hösten 2012


Bryggplanerna för hösten har varit klara ganska länge, men det har varit så mycket annat att skriva om på sistone att det helt enkelt inte hunnits med. Nåväl, nedan följer en förteckning av vad som kommer produceras under resten av 2012.

September:

Under september hade jag tänkt mig brygga veteöl, närmare bestämt
  • Hopfenweizen, en vanlig hefeweizen fast med lite mer humle än brukligt. Jag har ännu inte bestämt mig för humlesorter, men det blir troligen en blandning av tysk och amerikansk dito.
  • Weizenbock, d.v.s. en lite starkare och maltigare hefeweizen. Denna tänker jag tävla med i Amylases Vinterölsträff 2012.
Oktober:

Här får jag tillfälle att använda min nyvunna påse med Wyeast 1968 för att brygga engelskt, mer bestämt
  • Vintervärmare
  • Brunöl
Den förstnämnda blir väsentligen en repris på förra årets variant, den sistnämnda blir en modifikation åt det ljusare hållet på tidigare års brunporter, fast med hälften så mycket brunmalt. I båda fallen blir det bramling cross samt sovereign som humle, och båda ölen kommer tävla i vinterölsträffen.

November:

Under denna månad är det förhoppningsvis perfekt temperatur i mitt vindsförråd för lagerölsbryggning. Det blir denna gång
  • Wieneröl, d.v.s. en ganska maltig bärnstensfärgad lager
  • Dubbelbock, fjärde gången gillt
Jag klurar på jästvalet här, men det lutar nog åt någon av WhiteLabs lagerjäster.

December:

Här blir det åter belgiskt, och denna gång tänkte jag mig
  • Speciale, d.v.s. en med belgiska mått mätt lite alkoholsvagare öl i samma stil som exempelvis De Koninck
  • Belgoporter, ungefär samma som jag bryggde 2009, d.v.s. en mörk och stark belgare med en skvätt chokladmalt
Som jäst blir det nog Rochefortjästen igen (Wyeast 1762).

Dessutom blir det nog en eller två ytterligare pseudolambiksatser under hösten, förmodligen någon gång i oktober samtidigt som de riktiga lambikbryggarna drar i gång.

Planerna för våren 2013 är i stort sett klara redan, men jag får återkomma med dessa.