Bryssel kallar på Fabrikörn

För att jag ska känna mig som en hel människa krävs det helst en resa till Belgien per år. I fjol blev det en veckas fotvandring i Ardennerna, med mer inslag av vacker natur och pittoreska byar än öldrickning förvisso, men under en av dagsetapperna passerade jag inte så långt från Rochefort i alla fall, alltid något.

I år blev det en snabbt improviserad helgresa till Bryssel med min kompis Jerker (en av de s.k. svinen). En dagstripp till Gent blev det, som har en väldigt vacker och väl bevarad medeltidsstadskärna. Tyvärr pågick det någon slags stadsfestival samma vecka, så det var lite väl mycket partytält, tingel-tangel och allmänt kommersiella upptåg för att man till fullo skulle kunna uppskatta staden. Jag skulle rekommendera ett besök på sen vår eller tidig höst i stället, även om Brygge några mil längre västerut är snäppet vassare.

Vårt huvudresmål Bryssel är en ganska märklig stad egentligen. Den är bitvis ganska ruffig med nedgångna hus, inklusive en del ganska nybyggda sådana mitt inne i stadskärnan. Detta varvas med flådiga nybyggda schabrak - byggda med EU-pengar kantänka - samt en del välbevarade äldre byggnader. Ölmässigt finns här dock några riktiga toppställen och det är kring detta jag kommer uppehålla mig fortsättningsvis.

Vi gjorde ett besök till Cantillon, vilket är något av ölnördens pilgrimsresa till Mecka, alltså något man måste göra någon gång. Att få se deras allt annat än toppmoderna mäskkärl, deras kylskepp och deras rum med jästunnor var en synnerligen andäktig och fascinerande upplevelse. Det hela avslutades med en provsmakningssession där jag kanske hade förväntat mig lite större möjlighet att prova runt deras sortiment. Men ett absolut måste är det om man är i krokarna, tänk bara på att det är stängt på söndagar, en miss jag själv gjorde när jag senast var i stan.

Mitt nya favoritställe i Bryssel blev annars Chez Moeder Lambic ett stenkast från den kissande pojken (det finns ett ställe till med samma namn lite mer söderut och mindre centralt). Detta är en ganska nyöppnad bar som har 45 tappkranar och ett (tydligen, jag hann aldrig kolla in detta) bra flasksortiment utöver det. I det ordinarie fatsortimentet ingår fem Cantillion-öl (bland annat Lambic på cask), Gueze Tilquin från det nystartade lambikbryggeriet, samt öl från belgiska bryggerier som Kerkom, De Ranke, Dupont och Brasserie de la Senne. Utöver detta fanns det intressanta smakprov från små och i många fall för mig nya bryggerier från bland annat Frankrike, Italien och Spanien.

En trend som jag tyckte mig kunna utläsa var den att flera av de nya belgiska bryggerierna har börjat göra lite alkoholsvagare, torrare, och humligare öl, men med bibehållen belgisk jästprofil. Den mest lysande stjärnan på denna del av ölhimlen är just nämnda Brasserie de la Senne, som startade sin verksamhet för bara några år sedan. Bakom detta bryggeri står bland annat Yvan De Baets, som är en brysslare (säger man så?) med stor kunskap om belgisk öltradition. Bland annat har han skrivit bidrag till de utmärkta böckerna "Brew like a monk" och "Farmhouse ales".

Min första bekantskap med detta bryggeri var den fantastiska Taras Boulba, ett ljus överjäst öl på blygsamma 4,5 %, men ändå komplext och karaktärsfull samtidigt som det är torrt, fräscht och lättdrucket med en bestämd beska. Många av bryggeriets andra är varianter på samma tema, bland annat Band of Brothers som görs specifikt för Chez Moeder Lambic, samt Brussels Calling (sic!).

De gör också några kraftigare öl, bland annat en tripel vid namn Jambe-de-Bois som jag ämnar provsmaka inom en snar framtid. På Chez Moedre Lambic provade jag även en lite mörkare sak vid namn Zwarte Piet (kallas även Equinox Winter Beer) som är en fantastisk hybrid av (imperial) porter och stark belgisk öl.

Denna upplevelse tar jag med mig in i höstens bryggningar, och vidare in till våren. Jag har redan planerat en lite svagare belgisk öl (speciále) samt en belgisk porter i december, och till våren blir det nog dels något Taras Boulba-liknande, samt något i stil med De Ranke XX Bitter.