måndag 9 december 2019

Amylases vinterölsträff 2019


Foto: Sven Nilsson.

Med min kommande neddragning i beaktande kan detta vara min sista rapport från en Amylase-träff. Och lika bra det, jag känner att jag inte har så mycket nytt att tillägga. På vinterölsfronten intet nytt, same procedure as every year, inte är nytt under solen. Sture hälsade folk välkomna, julmusik av Take 6 m.fl. strömmade ur högtalarna, korv fanns till försäljning, Sture meddelade vinnaren vilket var en imperial stout*. Allt var precis som vanligt, och väldigt trevligt.

Fast en grej skiljde faktiskt. Det var färst tävlande öl på länge, endast 21 stycken. När jag började hänga på de här träffarna för tio år sedan var det väl ungefär så många bidrag också, men det var nog samtidigt färre besökare. Numera säljs biljetterna slut på någon dag. Så det var större åtgång än någonsin, och mitt bidrag tog slut redan innan kl. 15. Och då hade jag ändå drygt 10 l med mig, av en rätt alkoholstark öl dessutom. Att det tar slut så fort brukar vara ett tecken på en bra placering, men så icke denna gång.

Fördelen med endast 21 bidrag var att man faktiskt hann prova alla ölen i lugn och ro. Med 5 cl per öl blev det dessutom en rimlig mängd, och dessutom kunde man prova om de man tyckte var bäst. Det var inga tekniskt dåliga öl i år, utom genomgående hög kvalitet. Däremot en hel del som inte riktigt föll mig i smaken av olika skäl. De som föll mig i läppen allra mest var en sketen ljus lager (Nyzell & Hellström), en Dupont-saison (Ottosson och Petterson), en brunporter (Nilsson, Hagman & Bengelsdorff), en svart-ipa (Bråse & Rutgersson) samt en jox-fri imperial stout (Lundqvist).

Och allra bäst tyckte jag öl nummer 21 var, en mörk stark belgare (Odén & Windeman) som påminde en hel del om Gouden Carolus Cuvée van de Kaizer. Den var jäst med Safbrew T-58 som med sin låga utjäsning hade lämnat en ganska påtaglig restsötma. Bryggarna hade försökt få ner FG medelst champagnejäst, vilket jag passade på att förklara det futila i. Och lika bra var nog det; jag tror inte att den hade vunnit på större utjäsning.

Ja, det var det det. En del av oss ses säkert på sommarölsträffen, dock sannolikt inte här på bloggen.

* Numera måste det dock vara en pastry stout.

måndag 2 december 2019

Om storleksordningar



Jag har en rejäl skepsis till "tänk själv"-mentaliteten där man tror att fåtöljspekulationer kan mäta sig mot och ersätta att studera seriösa källor. Det räcker inte att "tänka logiskt", man måste faktiskt också besitta kunskap för att kunna dra egna slutsatser i något ämne. Och även då är det risk att man missar något och faktiskt kommer till en felaktig slutsats. Några exempel på detta från bryggningens värld är
  • Man tror inte på HSA eftersom man tänker att jästen borde ta hand om syret. Ja, det borde den kanske om syret hade överlevt hela den heta fasen. Men det gör syret ej.
  • Man tror att skippat kok (exempelvis råöl eller traditionell berliner wiesse) leder till DMS eftersom man felaktigt tror att okokt vört innehåller en massa DMS som behöver kokas bort.
Att helt avstå från egna slutledningar är förstås varken möjligt eller önskvärt. Man kan inte räkna med att alla praktiska problem man ställs inför ska besvaras direkt av böcker, artiklar eller bloggar. En av anledningarna för mig att sätta mig in i ett ämne - exempelvis bryggteknik - är just att inte vara utelämnad till andra utan faktiskt kunna tänka ut saker själv. Utöver gedigen grundkunskap som det främsta medlet så finns det några andra saker kom vägleda en och hindra en från felaktiga slutsatser.

En sådan aspekt är storleksordningar. Storleksordningar handlar inte om exakt kunskap om kvantiteter, utan snarast att ha koll på ungefär i vilken härad man rör sig. Nedan kommer några exempel från bryggteknikens värld där enkla resonemang om storleksordningar kan utgöra ett visst skydd mot felaktiga slutsatser.

Respiration

Det finns några myter om jäsning som går ut på att jästen under uppstartsfasen respirerar samtidigt som celldelningen sker. När syret är slut upphör celldelningen och själva jäsningen startar. Har man läst lite seriösa texter om jäsning vet man att detta är felaktigt, men med lite eftertanke kan man ändå inse att det är orimligt. Respirationen kan beskrivas med

glukos + 6 O2 -> 6 CO2 + 6 H20.

Syrekoncentrationen ligger på några ppm medan sockerkoncentrationen ligger på ungefär lika många procent. Det skiljer alltså fyra tiopotenser! Då inser man att den förmenta respirationens energibidrag är helt försumbart, även om respiration ger en faktor 19 mer i energi än fermentation. Och varför skulle då respirationen vara nödvändig för reproduktion? Tvärtom är det ganska uppenbart att jästen behöver energi för att bygga nya celler, och det får den via jäsning. Likaså är uppgiften i Technology Brewing and Malting att 3 % av det jäsbara sockret används till respiration helt orimlig.

Syre, brett & oxidering

Det är välkänt att Brettanomyces (Brett) är en effektiv syrekonsument, och att öl med Brett därmed oxiderar långsammare och får längre hållbarhet. Detta har fått många - inklusive rutinerade hembryggare - att tro att Brett även kan skydda långlagrade suröl från att utveckla ättiksyra. Just syret är ju den primära faktorn för att skapa ättiksyra.

Problemet är ju bara att det är just Brett - med behändig assistans från ättiksyrabakterier - som skapar ättiksyran. Att tillsätta mer Brett blir ju då lite som att försöka släcka en eldsvåda med bensin, även om det nog har liten effekt i praktiken. Detta tycker då vissa inte kan stämma eftersom vanliga Brettöl - exempelvis Brett-ipa - inte smakar ättiksyra.

Åter är det storleksordningarna och syrekoncentrationerna som man måste titta på. Mängden syre som krävs för att kraftigt oxidera ett öl är typ någon ppm, medan mängden ättiksyra i suröl snarare räknas i promille; en faktor tusen alltså. Sedan har ju ättiksyra högre molekylvikt än syre, men det är ju helt andra mängder syre som krävs för att få tydliga ättiksyratoner. Så när Brett tar hand om syret i en slarvigt förpackad Brett-ipa så bildas det säkert en del ättiksyra, men inte så att det märks påtagligt.

Högre alkoholer och estrar

När man brygger riktigt starka öl så är det lätt hänt att ölet initialt upplevs som spritigt. Med lite varmlagring kan detta ibland försvinna. Detta tros i bland bero på att etanolen på något sätt skulle reduceras. Men etanol kan i princip reduceras på två sätt - oxidering och esterbildning. Det förstnämnda kan av samma skäl som ovan ej ske i någon större utsträckning, mängden syre och etanol skiljer sig åt med typ 4 tiopotenser. Dessutom oxideras etanol till acetaldehyd som har betydligt lägre smaktröskel och en ej angenäm smak. Samma sak med esterbildning; koncentrationen av organiska syror är flera tiopotenser bort, och de bildade estrarna hade blivit fullständigt överväldigande om signifikanta mängder etanol hade esterifierats.

Det som ger spritighet i öl är i stället högre alkoholer. Dessa har smaktrösklar typisk i tiotals ppm, och ger mer påträngande alkoholtoner. De har därför större möjlighet att reduceras, såväl genom esterbildning som oxidering till aldehyder. De sistnämnda har ofta inte lika negativ påverkan på smaken som acetaldehyd.

måndag 25 november 2019

Om ölets färskhet


Gammal julöl då?

Nyligen införskaffade jag "Freshness" av Charles Bamforth, tredje boken i hans serie "Practical Guides for Beer Quality". Detta inlägg kommer inte vara en recension av nämnda bok. I stället kommer jag ta avstamp i den för en diskussion om ölets åldrande, ett ämne som alltid har intresserat mig.

Uppfattningar om ölets färskhet


I det första kapitlet diskuteras lite intressanta undersökningar om hur konsumenter subjektivt uppfattar åldrandet hos öl. Det visar sig inte enbart vara något negativt, och påverkas dessutom av andra faktorer. Det tydligaste är det som skulle kunna kallas prägling. Detta innebär att man vänjer sig att dricka åldrad öl av en viss stil eller visst märke. När man sedan får prova ölet färskt på plats tycker man det smakar annorlunda, märkligt och ofta sämre.

Detta skulle delvis kunna förklara ett utbrett fenomen inom hembryggningskulturen som alltid har förundrat mig; den utbredda fäblessen för lagrad öl. Hembryggare verkar allmänt ha en preferens för gammal öl ("den godaste flaskan är den sista"). Prägling fortgår ständigt i olika diskussiongrupper, ofta med vittnesmål om flaskor av mediokert öl som glömts bort i ett eller flera år för att sedan smaka fantastiskt.

En alternativ förklaring är att slarvigt jästa öl faktiskt kan förbättras över tid genom långsamma nedbrytningar av oönskvärda jäsbiprodukter. Detta  leder oss osökt in på nästa punkt, vad som faktiskt händer i flaskan under åldrandet.

Åldrandets processer och effekter


Det är i grova drag tre processer som bidrar till ölets utveckling och åldrande.
  1. Mekaniska processer
  2. Mikrobiologiska processer
  3. Kemiska processer

Mekaniska processer

De mekaniska processerna innefattar främst flockulering och sedimentering, inklusive utfällning av köldgrumlande protein/tannin-komplex, vilket på sikt gör ölet klarare och renare. Även detta skulle kunna vara en delförklaring till att hembryggare uppfattar att öl generellt förbättras med tiden. Det som skiljer dessa processer från (2) och (3) är att de påskyndas av kyla och inte av värme. Därför är kortare kallagring ett alternativ till långlagring om det är just dessa effekter man är ute efter.

Mikrobiologiska processer

Mikrobiologiska processer handlar främst om att aktiv jäst långsamt bryter ner jäsbiprodukter såsom acetaldehyd, diacetyl, högre alkoholer och i någon mån även estrar. Detta ses generellt som något positivt, och det är väl inte så mycket mer att orda om än man förstås bör undvika att få för mycket av dessa från början genom vettig jästhantering. En annan sak som kan vara värd att nämnas här är att på riktigt lång sikt kommer ölet börja surnas av ättiksyrabakterier, men då pratar vi decennier.

Kemiska processer

Kemiska processer innefattar huvudsakligen oxideringsreaktioner. Exempel på reaktioner som inte är oxideringsreaktioner är esterbildning mellan en organisk syra och en alkohol. Utan bistånd av enzymer från aktiv jäst går dock detta väldigt långsamt. Dock har högre alkoholer ofta väldigt låg smaktröskel, varför detta möjligen skulle kunna ha en positiv effekt på spritiga öl på lång sikt. Spritighet handlar nämligen väsentligen om just högre alkoholer. Dessa kan dock även oxideras till aldehyder - med lägre smaktrösklar och/eller mindre oangenäm smak - och det leder oss in på nästa avsnitt. 

Oxidering

Oxidering av öl är en så fundamental del av ölets åldrande att det förtjänar ett eget avsnitt. Det är också detta som Freshness mestadels kretsar kring. En annan bra genomgång av oxidering ges här. Utan att återupprepa hela denna detaljerade genomgång så kan man konstatera att effekten av oxidering är betydligt mer mångfacetterad än vad som ofta sägs i hembryggarsammanhang.

Ofta beskrivs oxidering som mestadels (eller t.om enbart) toner av (blöt) papp eller kartong. Men det är verkligen så mycket mer som pågår. Dels förloras olika malt- och humlearomer, och i stället uppstår nya som sällan är positiva; gräsigt, dammigt, tvåligt, ostigt, träigt, läderaktigt etc. På sikt kan dock toner uppstå för vissa öl som kan uppfattas som positiva; russin, sherry etc.

Vad gäller blöt papp så är det främst kopplat till aldehyden (E)-2-nonenal. Som beskrivs i inlägget så kan detta ämne endast bildas tack vare syresättning (och oxidering) av het vört. Den slutliga utvecklingen sker dock i flaskan, men inte på grund av syresättning efter jäsning. Lustigt nog ser jag ofta personer som hävdar att blöt papp är den främsta oxideringskaraktären ifrågasätta HSA och till och med hävda att det är en myt.

Även om E2N är ovanligt i öl, så finns det andra oxideringsprodukter som möjligen kan dra åt det pappiga hållet, något som Bamforth också påpekar. Jag tycker dock det vore önskvärt att beskrivningen av oxidering blir mer preciserad än bara "pappig".

För att motverka oxidering av öl propsar Bamforth på en "nedströmsansats". Det innebär att man börjar med att täta till luckorna så sent i processen som möjligt. Det man ska börja med är således hur ölen hanteras i försäljnings- och distributionskedjan, och då handlar det främst om att undvika att ölen utsätts för värme och vibrationer. Detta kan förstås vara svårt för bryggaren att ha kontroll över, men nästa moment uppströms i processen att fokusera på ligger helt i bryggarens händer; paketering. Här gäller det att reducera syretillförseln till minimala nivåer. Detta är kanske det viktigaste stället att investera i för bryggaren. Bamforth själv hävdar att det är helt bortkastade pengar att satsa på lågsyrebryggverk om man inte först skaffar sig state of the art när det gäller syrefri paketering. I sista hand bör man fokusera på mältningen och syrefri hantering av malt.

Långlagring av öl


Det finns ingen given gräns för när ölets åldrande kan klassas som långlagring. Men det handlar väl om ett år och uppåt, och helst under kontrollerade former. Detta är något som har blivit populärt och själv har jag lagrat öl drygt 10 år tillbaka. Jag arrangerar regelbundet vertikalprovningar, även om jag ganska snart insåg att jag inte är jättefrälst på de långlagrade ölen. Men det är alltid intressant med vertikalprovningar, och det finns i alla fall några favoriter.

Den numera avsomnade bloggen Något att dricka skrev bloggaren Viktor för ett ganska bra tag sedan tre insatta inlägg om lagring av öl. Jag ska inte breda ut mig mer utöver en specifik punkt; vilka öl som passar att långlagras. Med avstamp i Viktors tankar tänkte jag dela in öl i tre kategorier vad lagring anbelangar:
  • definitivt lagringsbara öl
  • möjligen lagringsbara öl
  • ej lagringsbara öl
För att stämma i bäcken så är det säkrast att påpeka det uppenbara; vad som lämpar sig för långlagring är förstås högst subjektivt. Men indelningen speglar den gängse uppfattningen som jag ser det.

Definitivt lagringsbara öl

Här finns en bred konsensus att långlagring ger goda resultat, även om dessa öl generellt också är goda som färska. Det finns tre kategorier; kornvin*, mörka starka belgare och lambik. Det mest utmärkta exemplet på det förstnämnda är North Coast Old Stock Ale som är det bästa lagringsobjektet jag känner till. Även tydligt humliga kornvin som Bigfoot och Old Ruffian fungerar utmärkt även om humlen avtar en del. Vad gäller mörka starka belgare är mina absoluta favoriter S:t Bernardus Abt och Gouden Carolus van de Kaizer, men de flesta runt 10 % funkar mer eller mindre bra. Vad gäller lambik har jag mest provat 3 gammal Fonteinen Geuze som hade åldrats snyggt. Även Cantillon Grand Cru Broucsella bör omnämnas.

Möjligen lagringsbara öl

Här finns det mer spridning i uppfattningarna om dessa öls lagringsbarhet. Själv är jag genomgående skeptisk. Här hittar vi främst stout/porter, ljusa starka belgare och dubbelbock.

En del hävdar dogmatiskt att stout/porter generellt ska lagras, och det finner jag förbluffande. Visst är det så att mörka öl generellt åldras med större värdighet, men porter och stout handlar mycket om maltighet och trots allt oxideras dessa aromer till något annat. Jag tycker alltid porter/stout är godast färsk, och när jag har kört vertikalare med imperial stout har panelen alltid varit nästan helt enig om att färskast är godast.

Samma sak med dubbelbock; efter att ha druckit färsk Andechser Doppelbock i München så insåg jag hur oxiderade de flaskor vi dricker hemmavid är och vilken fin rostad maltighet man går miste om.

Alkoholstarka ljusa öl brukar ibland framhållas som lagringsdugliga men är i allmänhet ingen höjdare heller i min och andras mening; bland annat Westmalle Tripel har dissats som lagringsobjekt under mina provningar.

Andra exempel på diskutabla lagringsöl är oud bruin och fruktlambik. Oud bruin kan ibland åldras med värdighet, men jag har stött på flera misslyckade exempel. Varför någon vill lagra fruktlambik eller fruktöl generellt övergår mitt förstånd. Men jag vet att det inte är en ovanlig uppfattning att exempelvis lagrad kriek är något fantastiskt.

Ej lagringsbara öl

Slutligen har vi kommit till de öl där majoriteten anser att lagring endast är av ondo och de ska drickas så färska som möjligt. Ändå ser jag emellanåt - oftast bland hembryggare - tankar om att i stort sett all öl bör "mogna" åtminstone några månader, kanske till och med längre. De märkligaste exemplen på detta som jag har stött på är pilsner, bitter, veteöl och i några extremfall även ipor.

Jag har väldigt svårt att förstå detta, men jag gissar att det är en kombination av olika faktorer beskrivna ovan; man är präglad att gilla oxiderad öl, det är en kulturell norm bland hembryggare (och ölnördar generellt) och att dåligt jästa öl ibland kan bli mindre dåliga av att få stå. Jag gissa att en viss Luthersk "långsamhetens lov" kan spela in här; lite som "slow cooking" eller de här flosklerna "öl ska få ta tid", "tålamod är ölbryggarens bästa vän" etc.

* I vid bemärkelse

måndag 18 november 2019

Mer om torrjäst



För ett tag sedan redogjorde jag för mina skäl till att upphöra med torrjäst. Därefter har jag inte ägnat ämnet någon större uppmärksamhet mer än att ibland ha modererat rehydrerings-dogmatikernas tvärsäkra utsagor på diverse fora. Men plötsligt hände det en del. Mer exakt så släppte Fermentis en forskningsrapport där man hade testat olika rehydreringstekniker och mätt nivåerna av diverse jäsbiprodukter. Inga signifikanta skillnader kunde uppmätas. Vidare så finns det numera uppgifter i deras FAQ som dementerar att upp till 50 % av cellerna dör när jästen tillsätts vört.

Detta borde kunna omvända även de mest ortodoxa rehydreringsförespråkarna kanske är den första tanken. Men så är inte fallet, och det beror naturligtvis det stela tänkandet som många uppvisar där man har svårt att släppa gammal kunskap och acceptera att den har blivit utdaterad. Dessutom så lämnar faktiskt FAQ-svaret om jästens viabilitet en liten glipa på glänt i och med att den handlar om rehydrering i vört. Detta var något som konfunderade mig en smula när jag läste om deras undersökning; varför skulle det spela någon roll om man tillsätter jästen till 1 dl eller flera liter vört? Så jag beslutade mig att slänga i väg en fråga till Fermentis.

Här är min fråga (minus lite artighetsfaser):
I have a question regarding rehydration. I have always used Fermentis beer yeast's (and sometimes other dry beer yeasts) to great satisfaction without rehydration. I therefore found your recent research about various rehydration techniques interesting, as it confirmed that it really does not make a practical difference. There is still one things that eludes me though. In the investigation, three procedures are tested: rehydration in sterile water, rehydration in (sterile) wort, and direct pitching. First of all, why would there be any differences between the two latter? In both cases, the dry yeast it put into wort. Only the amount of wort is different, or am I missing something? Further, in your FAQ there is a question about loss of viability when rehydrating in wort, where the answer is that only 3-6 % of the cells will die when rehydrating in wort. Would this also be true when pitching directly into wort? Many sources claim that you lose up to 50 % of the cells when you pitch directly into wort.
Efter några dagar kom svaret från en Gino Baart:
Rehydration in wort is simply similar in terms of procedure compared to water rehydration (10x volume) but I agree with you this is very similar to direct pitching. Our studies show no significant differences between the two (based on measured cell viability and cell vitality). Does this help?
För att det inte skulle kvarstå några oklarheter ställde jag följande kompletterande fråga:
It did help indeed. But just to double check; when you write "no significant differences between the two" you refer to wort rehydration and direct pitching, right?
Vilket genererade följande svar:
No significant differences between direct pitching and rehydration (in wort of different densities, tap water, distilled water, mineral water).
Although not statistically relevant enough, rehydration in wort seems to work a bit better (compared to water).
Därefter följde en liten konversation om två seminarier som Fermentis kommer ge i Stockholm och Göteborg i början av 2020. Gino verkade vilja hålla Göteborgsseminariet hos något bryggeri med taproom, och jag tipsade honom om några sådana.

Den som fortsatt vill klamra sig fast vid rehydreringsdogmerna får förlita sig på att det är något fel i undersökningarna, eller att Fermentis bluffar eller undanhåller information. Eller trösta sig med att de kanske fortfarande delvis gäller för andra tillverkare. Men för mig är frågan avgjord tills vidare. Men vad betyder nu detta för mitt fortsatta användande av torrjäst?

I stort kommer nog inget ändras. Jag skulle förvisso kunna tänka mig att använda US-05, K-97 eller W-34/70 framöver. Men jag föredrar nog ändå flytande jäst framgent. Den enda torrjäst som skulle kunna vara aktuell är T-58 om jag skulle vara sugen på en ny XX-bäsk. Vilket inte är omöjligt.

Slutligen skulle jag vilja tipsa om en bra sammanställning av torrjäst som jag hittade när jag sökte på "Om torrjäst" för att hitta mitt tidigare inlägg. Här finns mycket matnyttigt, och bra länkar till de olika tillverkarna. Notera att Lallemand och Mangrove Jack fortfarande verkar förespråka rehydrering, även om jag inte kan hitta att Lallemand skulle hävda att det är "crucial".

måndag 11 november 2019

Pseudolambik #36




När jag drog igång lambikbryggandet 2012 började jag samla på mig glasdamejeanner. Ett tag var jag ganska  aktiv på att skanna av Blocket och liknande ställen för att hitta prisvärda exemplar i lämplig storlek. Jag såg damejeanner som ett bra komplement till de ganska dyra Better Bottle-kärlen.

På sikt har jag dock insett att de sistnämnda är betydligt smidigare att jobba med. De väger mindre, och man behöver inte vara orolig för att de ska gå sönder, något som kan leda till ganska allvarliga skador. Därför har jag successivt avyttrat mina damejeanner i takt med att jag dragit ner en smula på produktionen. Jag har enbart sparat två tiolitare där jag sparar halva satser som blir över i samband med geuze-blandningar.

Jag har dock kvar även en tjugolitare som jag inte har kommit till skott med att skänka bort. När bryggsäsongen drog i gång fick jag plötsligt infallet att använda den till en sats då jag inte hade några andra lediga stora kärl. Den har fördelen att den kommer i en plastkort, vilket förutom att vara praktiskt för att bära m.m., även utgör ett skydd för eventuellt splitter om oturen skulle vara framme.

Nåväl, själva lambiken är det inget särskilt med, same procedure as last year. Den här är för övrigt bryggd för ett par veckor sedan, i samband med bryggningen av Godivale och NZ-kornvin. Men mer intressanta blogginlägg kom emellan.

Data:
  • Volym 20 l
  • OG 1,055
  • SRM 3
Extraktgivare:
  • 4 kg pilsnermalt
  • 2 kg krossat vete
Grumlig mäskning, erhållna temperaturer
  • 44 C
  • 53 C
  • 62 C
  • 68 C
  • 78 C
Humle:

Fyra år gammal lublin, 100 g, kokad i tre timmar.

Mikroorganismer:

Jäsning vid varierande källartemperatur med
  • några gram Safbrew T-58
  • bottensatserna ur några Cantillon- och 3 Fonteinen-flaskor

måndag 4 november 2019

All In Beerfest 2019




Det här kan mycket väl bli sista gången jag skriver om All In Beer Fest. Inte för att jag kommer att sluta gå på den, men på grund av det jag skrev senast. Det känns som jag mest upprepar mig, och sannerligen så kan förra årets inlägg nog sammanfatta även årets festival ganska väl. Möjligen var det ännu mer plats och luftigare än i fjol. Inte mig emot, men kanske är det en signal på vikande intresse? Låt oss hoppas att så ej är fallet.

Utbudet var faktiskt än mer enahanda i år. Ipor, laktosurisar, och smaksatta impstoutar utgjorde nog en överväldigande majoritet av ölen. Det fanns någon saison här, och någon vanlig porter eller stout där, men det var väl ungefär det. Däremot tycker jag det var bra variation geografiskt. Om Brewskival är duktigare på att dra till sig hajpade bryggerier så tycker jag AIBF är bra på att hitta duktiga okända bryggare från olika hörn i Europa. Exempelvis hade Brasserie de Grand Paris från Saint-Denis en av de bästa iporna jag provade.

Kvaliteten var allmänt hög även om jag stötte på två riktiga stolpskott. Men låt oss inte gräva ner oss i det. I stället ska jag dela med mig av lite osorterade intryck som fanns kvar i gubbminnet efetråt.

Spaning 1

Grumsipornas hegemoni var över, i alla fall tillfälligt. Det var ovanligt många icke-grumliga ipor jämfört såväl med tidigare år som liknande festivaler i år. Hoppas att detta är något som kan stå sig; jag är sjukt trött på häjset.

Spaning 2

Också kopplat till ipa, där många av dessa marknadsfördes med trebokstavsakronymen DDH; double dry hopped. Tills nästa år kanske man är ännu djärvare och satsar på TDH.

Årets impstout-tillsats

Påfallande många impstoutar hade kokos i sig. Snälla, sluta med det. Thus saith the Fabrikör: thou shalt not put coconut in thy imperial stouts.

Knasöl 1

Apropå kokos så drack jag en piña colada-suris från Florida-bryggeriet Proof Brewing. Det var helt okej faktiskt, om man gillar piña colada.

Knasöl 2

Nomada från Barcelona hade med sig en tzatziki-råölsuris. Den smakade mest mint, men man kunde skönja lite jordiga gurktoner i bakgrunden.

Bäst öl

Jag har aldrig dragits med i Wakefield-hajpen utan har tyckt att han gör laktosurisar mest som vem som helst. Men Cuvée du Wakefield var den den klart bästa i sitt slag jag har provat. Tropiska frukter gifte sig perfekt med röda bär (hallon?). Och en perfekt syra; hög men inte påträngande.

måndag 28 oktober 2019

Tio år med bloggen



I skrivande stund är det på dagen exakt tio år sedan jag publicerade mitt första inlägg, ett ganska anspråkslöst sådant om en postmodern lager. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess (och öl nerför struparna). Jag är inte så mycket för jubileer och dylikt, men det kan ändå vara ett bra tillfälle att titta såväl bakåt som framåt i tiden.

Tillbakablick

Det hela började med att hembryggarräven Rick Lindqvist startade Hitta biran. Denna skattjaktslek eller vad man nu ska kalla det för pågick rätt intensivt under hösten 2009, för att sedan dö ut under 2010. Under 2012 fick den plötsligt nytt liv igen men dog sedan för gott(?) i början av 2013. Jag vann omgång 8, och fick därför ansluta mig till blogger för att kunna skapa omgång 9. I samma veva fick jag idén att även starta en hembryggarblogg.

Tanken med bloggen initialt var att fungera som en dagbok över mitt bryggande. Dels för att jag skulle kunna gå tillbaka till gamla bryggningar för att göra finjusteringar. Men även för de jag ger bort flaskor till. Jag brukar kanske ge bort 20-30 flaskor av varje sats, och jag orkar inte förklara lika många gånger vad det är för öl. Bättre då att det går att läsa någonstans.

I beskrivningen av bloggen skriver jag "...någon mer allmän betraktelse om öl kanske slinker ner också". Jo, det har blivit en del sådana också. Allt eftersom åren gick fick jag blodad tand och började skriva mer och mer inlägg; om bryggteknik, ölresor, ölfestivaler, ölmyter och allt möjligt mer eller mindre kopplat till öl.

Från att ha haft ganska liten trafik till bloggen inledningsvis så växte publiken till flera hundra läsare per inlägg. Från bloggstatistik kan man se att kulmen nåddes någon gång under våren 2018, där all time high per månad nåddes i april med 10 403 besökare. Sedan har det sakta sjunkit en smula. Det kan nog bero på såväl att bloggformatet har blivit lite förlegat enligt många, samt att mina läsare kanske har börjat tröttna. Kanske känner de att bloggen börjar gå lite på slentrian, och det med all rätt. Vilket för oss in på framtiden.

Framåtblick

Jag har mycket riktigt börjat tappa inspirationen de senaste åren, och känner att jag i mångt och mycket upprepar mig själv. Jag har i stort sett redan skrivit om allt jag tycker är viktigt. Jag har några påbörjade inlägg och uppslag, som tillsammans med renodlade inlägg om mina brygder kommer generera ett inlägg i veckan året ut.

Därefter kommer jag återgå till bloggens ursprungliga tanke; att skriva om mina brygder med någon eventuell enstaka betraktelse när andan faller på. Kanske blir det något resereportage emellanåt, eller något instressant evenemang jag har varit på. Det blir dock inga fler regelbundna rapporter från SM, Amylase-träffarna, Brewskival eller All In Beer Fest. Antalet inlägg kommer nog åtminstone halveras på sikt.

Så får det vara, så får det bli. Alla floder rinner ut i havet som ändå aldrig blir fullt. Inget är nytt under solen. Allt är fåfänglighet och jagande efter vind.

måndag 21 oktober 2019

Brygd #182: NZ-kornvin


Glutenfritt NZ-kornvin.

Dags för en gammal favorit i repris! Senast jag brygde denna tog jag med en "extraflaska" till en Amylase-träff. Flera som provade den tyckte att det var den godaste ölen på hela träffen och att jag borde ha ställt upp med den i stället. Detta tänker jag ta fasta på i år och ta med den till vinterölsträffen om en dryg månad.

Jag gör en liten justering sedan förra varianten. Då pacific gem har betydligt högre alfasyra än de två övriga kör jag endast den som bittergiva. Resten av den blandas med kohatu och nelson sauvin i proportionerna 7:10:10 till vad som nedan kallas NZ-mix. Koktiden blev lite längre än vanligt, men jag ville försöka maxa utbytet denna gång. Sedan så hade jag gott om tid och under just koket kan man ju pyssla med annat.

Data:
  • Satsvolym 20 l
  • OG 1082
  • FG 1015
  • ABV 9,4 %
  • IBU 70
  • SRM 14
Extraktgivare:
  • 4 kg pale ale-malt
  • 2 kg münchnermalt
  • 1 kg karamellmalt (Caravienne)
  • 400 g maltextrakt
Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Humle:
  • 20 g pacific gem i 90 minuter
  • 70 g NZ-mix i 20 minuter
  • 100 g NZ-mix vid kokslutet
  • 100 g NZ-mix som torrhumling
Total koktid knappt två timmar.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken
  • 1 tsk kalciumsulfat
  • 1 tsk kalciumklorid
  • 1 tsk mjölksyra
Jäst:

Jäsning med WLP001 (jästkakan från Godivale)
  • vid 19 C i 4 dagar
  • vid 22 C i 6 dagar
  • vid 5 C i 2 dagar
Övrigt:
  • Klarning med 1 krm Protafloc
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l
Bedömning 2019-11-20:

Den här har tvärtemot Godivale utvecklat kolsyra ganska långsamt, troligen p.g.a. alkoholhalten. Den får ett ganska diskret smutsvitt skum vid upphällning. Färgen är i övrigt snyggt bärnstens- till kopparfärgad.

Aromen är karamellig, nötig, med en tydlighumlerom som drar mer åt tallbarr och parfymighet än tidigare versioner. Lite mer klassik amerikansk c-humle skulle man kunna säga. Den träiga björnbärstonen från pacific gem kan jag tyvärr inte urskiilja denna gång.

Avslutningen är en gnutta söt, vilket ytterligare pekar på att kolsyresockret ej är fullständigt utjäst. Det hela avslutas med en tydlig beska. Gott nu, men jag hoppas den kommer utveckla mer kolsyra tills vinterölsträffen.

måndag 14 oktober 2019

Brygd #181: Godivale


Av John Collier. Wikipedia Commons.

När bryggsäsongen 2019/2020 drar igång blir det med en pale ale quasi-smash style. Jag hade lite olika humlesorter som jag övervägde att prova, och till slut föll valet på den nya engelska sorten godiva, uppkallad efter den legendariska lady Godiva som red naken genom Coventry för att sänka skatterna.

Då godiva har ganska måttlig alfasyrahalt vill jag inte slösa den på bittergivan, så det fick bli latt knycka lite pacific gem från nästkommande bryggning.

Data:
  • Satsvolym 22 l
  • OG 1,055
  • FG 1,011
  • ABV 5,8 %
  • IBU 40
  • SRM 5
Extraktgivare:
  • 5 kg pale ale-malt
  • 100 g maltextrakt (förkultur)
Infusionsmäskning vid 70 C i en timma

Humle:
  • 10 g pacific gem i 60 minuter
  • 30 g godiva i 20 minuter
  • 30 g godiva vid kokslutet
  • 40 g godiva som torrhumling
Total koktid drygt 60 minuter.

Jäst:

Jäsning med WLP 001 (1 l förkultur)
  • vid 18 C i 4 dagar
  • vid 22 C i 4 dagar
  • kallkrasch vid 5 C i 2 dagar
Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken:
  • 1 tsk mjölksyra
  • 1 tsk kalciumsulfat
  • 1 tsk kalciumklorid
Övrigt:
  • klarning med 1 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
  • kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l
Bedömning (2019-11-04):

Den här ölen fick kolsyra snabbt. Redan efter en vecka kändes den fullt kolsyrad, vilket gjorde mig en smula orolig för att jag kanske hade varit en smula het på gröten med att kallkrascha och flaska. Men några dagar senare har det inte hänt så mycket mer så det är nog lugnt.

Färgen är snyggt disigt gyllengul, med ett stort, vitt skum. Aromen är brödig med tydliga parfymiga tropisk frukt-humletoner, som lite grand påminner om amerikanska humlesorter som simcoe och mosaic. Det finns en lätt jordig ton i eftersmaken som jag hade kunnat varit utan dock.

Munkänslan är medelfyllig med måttlig kolsyra. Avslutningen är torr med hyfsad beska. Helt klart god färsk, men jag har en känsla av att den här kan gå ganska fort utför.

måndag 7 oktober 2019

Om bloggstatistik och filtrering


Figur 1. Månadsvisa besökstal från juli 2010 till september 2019.

Verktyget Blogger som denna blogg utnyttjar erbjuder en del möjligheter att få fram besöksstatistik. Man kan exempelvis få fram vilka som är de mest lästa inläggen, eller vilka som är de vanligaste sökorden. Man kan även se antalet bloggvisningar per månad, vilket detta inlägg kommer kretsa kring. Samtidigt kommer jag åter igen passa på att folkbilda lite kring matematik genom att diskutera filtrering av tidsserier/signaler. Detta är något som mitt licentiatarbete kretsade kring när det begav sig.

I figuren ovan ser ni hur det månatliga besökstalet har utvecklat sig sedan jag startade bloggen för ganska exakt tio år sedan. Detta är ett exempel på en signal eller tidsserie. Det förstnämnda begreppet används främst av elektroingenjörer medan det sistnämnda föredras av statistiker. Själv är jag varken eller, men föredrar nog termen tidsserie. Men oavsett så handlar det alltså om någon kvantitet som varierar över tid. Detta kan beteckna med x(t) om man har värden för godtyckliga tidpunkter t, alternativt med x_1*, x_2,..., x_k om man har värden vid diskreta tidpunkter, exempelvis månad 1, 2 o.s.v. Det sistnämnda är förstås det som gäller vid praktiska tillämpningar, och min månatliga bloggstatistik är inget undantag.

Som ni ser i figur 1 så är kurvan ganska hackig. Detta beror delvis på slumpens skördar om vad som drar läsare och när folk råkar titta förbi. Det är också något ganska typiskt för tidsserier i olika grad. Ett aktuellt exempel är tidsserier för global medeltemperatur som svänger ganska vilt. I andra fall kan det handla om mindre variationer på grund av mätfel eller annat brus. Oavsett vilket kan det finnas anledning att försöka reducera dessa variationer av olika anledningar. Gäller det mätbrus eller liknande så finns det en underliggande "korrekt" tidsserie som man kan sträva efter att återskapa. I vårt fall (och även i exemplet med global temperatur) så är det inte lika enkelt att definiera vad som är "korrekt" underliggande data. Men man kan till exempel vilja eliminera effekten av periodiska fenomen. De tekniker som härvidlag används brukar gå under samlingsnamnet filtrering. Filtrering kan beskrivas och förstås ur två aspekter, tid eller frekvens. Vi börjar med det förstnämnda och låter det sistnämnda bli överkurs för den som orkar.

Tidsaspekten

Den enklaste filtreringen utgörs av så kallade glidande medelvärden. Det innebär att vi för varje datapunkt tar medelvärdet av det aktuella värdet samt ett antal näraliggande datapunkter. I vårt fall kan man till exempel för en given månad beräkna medelvärdet av besökstalen för den månaden, föregående samt nästkommande. Om någon månad skulle ha ovanligt högt besöksantal exempelvis på grund av många spambesök (det har hänt flera gånger) så kommer denna effekt spridas ut på tre månader. Man kan förstås medelvärdesbilda över ännu fler månader och sprida ut effekten ännu mer.

Något annat som man kan eliminera med filtrering är periodiska, säsongsbetonade fenomen. Det är ganska tydligt att jag har lägre besöksfrekvens under semestertider; främst under juli, men även juni, augusti och i någon mån december. Genom att applicera ett glidande medelvärdesfilter över tolv månader så kommer alla sådana här säsongsfenomen elimineras och fram träder i stället den långsiktiga utvecklingen. I figur 2 visas originalserien, samt glidande medelvärde med 3, 6 respektive 12 månader. Notera hur de säsongsrelaterade dipparna helt har försvunnit i den 12-månadersfiltrerade versionen.

Figur 2

Det relativt enkla konceptet glidande medelvärde går att generalisera. Exempelvis vill man kanske ge högre vikt till den aktuella månaden. Ett vettigt* sätt att göra detta på är att räkna den nuvarande månaden dubbelt så mycket som föregående och nästkommande. För månad 5 (säg) innebär detta att man beräknar (x_4 + 2*x_5 + x_6)/4. Man säger att detta filtret har mask (1/4, 1/2, 1/4). Man kan upprepa detta enkla filter flera gånger, vilket motsvarar filtrering med allt bredare masker. Upprepar man det en gång får man exempelvis masken (1/16, 1/4, 3/8, 1/4, 1/16). Dessa filter kallas i bland spline-filter på grund av kopplingen till spline-interpolation. I figur 3 har vi kört spline-filter motsvarande upprepning av filtret med mask (1/4, 1/2, 1/4) 1, 3, 6 respektive 12 gånger.

Figur 3.

Notera att säsongsvariationerna inte försvinner lika tydligt med spline-filtren. Vilket filter som är bäst eller mest korrekt är inte så lätt att svara på. Det beror på vad man vill åstadkomma, samt på en ej försumbar del av subjektivitet.

Frekvenssaspekten

Nu kommer vi in på det som jag ägnade mitt licentiatarbete åt på 90-talet. Den franske fysikern och matematikern Jean-Baptiste Joseph Fourier insåg på 1800-talet att alla** funktioner kan skrivas som en summa (eller integral) av överlagrade harmoniska svängningar vid olika frekvenser. Detta kallas allmänt Fourier-analys. Steget att beräkna amplitud (och fas) för de olika frekvenserna kallas Fourier-transformen. I figur 4 har jag ritat upp Fouriertransformen (amplituden) av tidsserien. Observera att den största amplituden fås i nollfrekvensen; detta är tidsseriens medelvärde. Enheten för frekvens på horisontalaxeln är "per månad", så årsvariationer borde ge ett bidrag runt 1/12 ≈ 0,8. Vi kan tydligt se en sådan kulle även om den inte är jätteframträdande. Att den är en smula utsmetad beror troligen på att säsongsvariationerna är ganska långt från en ren sinussvängning. Det finns en lika stor kulle vid frekvensen 0,17-0,18 som skulle kunna förklaras med halvårsvariationer. I övrigt är det ganska jämnt utsmetat över hela frekvensbandet vilket är ett tecken på "vitt brus"; statistiskt i tid okorrelerade variationer.

Figur 4.

Det som händer när man applicerar ett filter är att olika frekvensers amplitud multipliceras med en faktor. Dessa faktorer kallas för filtrets frekvenssvar, och i figur 5 har jag ritat upp dessa frekvenssvar för de filter som har använts i figur 2 och 3. Översta raden innehåller medelvärdesfilter med bredd 3, 6 och 12, och undre raden motsvarande för spline-filter.

Figur 5.

Notera att samtliga dessa filter har egenskapen att ju högre frekvens, desto högre dämpning av amplituden. Effekten är mer påtaglig ju bredare filtret är. Dipparna vid noll motsvarar utsläckning av periodiska fenomen. Notera också att spline-filtren har en skarpare övergång mellan låg och hög dämpning. Inom digital signalbehandling försöker man ofta designa filter så med väldigt tydliga övergångar mellan frekvensband där man önskar signalen opåverkad, och frekvensband som man helt vill släcka ut. Detta är i sig ett helt forskningsområde som jag inte ska gå in på mer. I stället har jag i figur 6 respektive 7 slutligen ritat upp Fourier-transformerna för de filtrerade signalerna jämte originalet. Här syns bland annat tydligt hur frekvensen 1/12 har släckts med medelvärdesfiltret över tolv månader (figur 6, nedre högra grafen).

Figur 6.

Figur 7.
Det finns naturligtvis massvis mer jag skulle kunna säga i ämnet, i synnerhet fönstrade Fourier-transformer, wavelets och annan mer sofisitikerad tid-frekvenssanalys som jag pysslade med när det bagav sig. Men det är hög tid att avsluta här.

* Notationen x_k är ett etablerat sätt att skriva så kallade subskript (googla subscript!) när ens verktyg inte tillåter detta på ett snyggt sätt.
** Nåja, nästa alla.

måndag 30 september 2019

Om Star San



Det finns några produkter som påtagligt har förenklat mitt bryggande. Det första var när jag skaffade en pumphävert och slapp mecka med sughävertar. Den andra stora förbättringen var när Star San dök upp på marknaden. Dels så är kontakttiden kortare än alla andra desinficeringsmedel som jag hade använt innan. Men framförallt slapp jag det här eviga sköljandet, framförallt flaskor är väldigt tidsödande.

Att skippa sköljandet är dock något som ständigt har ifrågasatts. Några vettiga argument för detta har aldrig angetts, utan det har varit kemekaliefobiskt känslononsens såsom "gud vad äckligt!" och "skulle du dricka StarSan?"*. En del verkar använda Star San och efterskölja, men då försvinner ju den ena stora fördelen.

Kemikaliefobikerna fick vatten på sin kvarn när det tidigare i år meddelades att Star San** var säljstoppat i EU. Den information kring skälen till säljstoppet som angavs var ganska vag och knapphändig, vilket förstås satte igång en massa spekulationer. Mestadels rörde det sig om medlets förmenta farlighet, men jag såg även någon hävda att det skulle kunna vara på grund av att det riskerar döda aktiva bakterier i reningsverken.

Men en person bemödade sig faktiskt om att ta reda på fakta och skickade en fråga till svenska kemikalieinspektionen. Med tillstånd presenterar jag svaret han fick.

Hej Xxxxx,
tack för din fråga.
Fosforsyra finns inte eller har varit med tidigare och godkänts i utvärderingsprogrammet för verksamma ämnen för biocidprodukter. Därför får man inte sälja biocidprodukter med fosforsyra som verksamt ämne i EU. Om du vill se vilka ämnen som är godkända eller som finns i arbetsprogrammet kan du titta på Europeiska Kemikaliemyndighetens webb,
https://www.echa.europa.eu/inf.../biocidal-active-substances
Fosforsyra har CAS-nummer 7664-38-2. Använder man det så är det lättare att hitta information om ämnet.
Anledningen till att fosforsyra inte är godkänt eller finns med i arbetsprogrammet kan vara att inget företag har ansökt om att få det godkänt och anledningen till det kan vara att man inte bedömt det vara lönsamt eller att man inte tror att man kan visa att användningen skulle vara säker för hälsa och miljön eller att användningen inte skulle vara tillräckligt effektiv mot det som man vill bekämpa.
Har du fler frågor är du välkommen att kontakta oss igen.
Med vänlig hälsning
Leif Bengtsson
Kemikalieinspektionens upplysningstjänst

Det kvarstår fortfarande en del oklarheter, men några säkra slutsatser kan vi dra från mejlet. Eftersom fosforsyra är livsmedelsklassat (förekommer exempelvis i Coca-cola) så kan vi utesluta att det skulle handla om medlets giftighet eller farlighet. Det rör alltså fosforsyrans effektivitet som biocid.

Därefter tvingas vi gissa lite. Det finns en massa spekulationer även om Star Sans effektivitet. Five Stars Chemicals som tillverkar Star San ligger även bakom den suspekta produkten pH 5.2 Stabilizer, som närmast är att betrakta som en bluff. Därför kan man nog inte förlita sig helt på dem. Som så ofta så är Milk The Funk rätt ställe att vända sig till. Som synes så har StarSan endast testats mot två bakterier, vilket verkar vara minimikravet för att godkännas i USA. Det verkar finnas en myt om att syrabaserade desinficeringsnedel inte fungerar på jäst utan enbart på bakterier. Den myten vederläggs förtjänstfullt av MTF. Andra syrabaserade produkter har testats på diverse jäst och visat sig fungera, så allt talar för att även StarSan ska göra det. Men kanske behövs det fler tester innan medlet kan godkännas, eller så handlar det bara om byråkrati kring dokumentation. Oavsett vilket så hoppas jag att det snabbt löser sig då min flaska nog bara kommer räcka till de närmaste bryggningarna.

* En väldigt karaktäristisk egenskap hos kemikaliefobiker är oförmågan att förstå konceptet "dos"
** Tillsammans med PBW och Saniclean.

måndag 23 september 2019

Hembryggarpåhitt



Hembryggarvärlden är i viss mån en ekokammare i utvidgad betydelse. Med det så menar jag att olika idéer, knep och föreställningar sprids i FB-grupper, och att en del av dessa är mer eller mindre unika just för hembryggarsfären. Och de kan vara mer eller mindre välgrundade. Nedan kommer jag diskutera några sådana idéer, som har liten om någon spridning bland kommersiella bryggare.

Det mest tydliga genomgående temat är att "öl ska få ta tid". Det finns någon slags romantiserad bild av att saker tar lång tid, något som även förekommer på andra ställen, exempelvis slow cooking. Nu är det förvisso så att det tar viss tid från bryggdagen till första provsmakningen, och den tiden måste det förstås ta. Men det är inte alls så att längre tid alltid gör ölet bättre. Tips på att korta ner bryggdagen möts dock ofta av nonsens som "man ska inte stressa fram öl" från somligt håll.

Det mest flagranta exemplet på långsamhetens lov är den här idén att öl allmänt måste jäsa minst tre veckor för att "hinna städa upp felsmaker"*. Detta finns det inget som helst stöd för i den seriösa brygglitteraturen, och inte heller pysslar kommersiella bryggerier med så långa jästider. Det är snarare 1-2 veckor som gäller för den mesta, undantaget förstås riktigt starka öl, lager (om man räknar med kallagringen) och vissa specialöl som Brett-öl m.m. Men för normalstarka öl finns det ingen anledning till så här långa jäsningar för hembryggare.

Även när det gäller flaskor finns det en massa idéer om att man ska glömma bort dessa i garderober, och klyschor som att "den godaste flaskan är den sista". Just denna uppfattning florerar delvis också bland ölnördar i stort ska tilläggas. Jag kommer gräva ner mig i lagring av öl i ett kommande inlägg, så jag ska inte bre ut mig mer om det än att påpeka min förvåning över att öl som pilsner och bitter ibland anses vinna på att varmlagras. Något som ständigt uttrycks som en självklarhet är att porter och stout måste lagras flera månader.

När vi är inne på porter och stout så måste jag också nämna kallmäskning. Detta är förvisso något som härstammar från kommersiella (amerikanska) bryggerier. Men där är det ändå något som är relativt ovanligt**, medan det i hembryggarsammanhang numera närmast har blivit en norm. När jag ställde ut en impstout på Porter- & stoutträffen ifjol granskade en beökare mitt recept och frågade därefter om jag hade kallmäskat de rostade maltsorterna. När jag svarade nekande tittade han misstroget på mig.

En annan konstig grej som jag bara tror mig ha sett i hembryggningssammanhang är att lager generellt ska ha hög kolsyra. Visst har ljus standardlager rejält med kolsyra, men att detta skulle gälla för lageröl generellt finner jag väldigt märkligt.

Det sista jag kommer på är idén att belgiska öl ska jäsas varmt. När man tittar på faktiska jästemperaturer hos belgiska bryggare i Brew like a monk finns det inget stöd för detta generellt. Westvleteren jäser ganska varmt, men i övrigt startar man ofta under 20 C. Men att belgare ska jäsas varmt verkar vara en vida spridd självklarhet bland hembryggare. Vilket kanske kan förklara lite tveksamma jäsprofiler när man provar runt bland dessa öl på hembryggartävlingar.

* En förklaring till att detta har uppstått är att det faktiskt kan ha en positiv effekt med så långa jästider om man av någon anledning har dålig jästhantering och får ett övermått av oönskade jäsbiprodukter. Då kan lång jästid mildra symptomen, men det kommer inte bli riktigt bra.
** Jag har dock inte kartlagt detta noggrannare, och jag kan tänka mig att det har blivit vanligare i och med pastry stout-trenden och att det allmänt ska smaka mer barnvänligt numera.

måndag 16 september 2019

Vilka ska dricka upp all öl?



För ett tag sedan var det rätt mycket diskussioner på SHBF:s forum hur föreningen skulle bli mer utåtriktad och fånga upp det ökade intresset kring hembryggning. Någon uttryckte då att "vi vill ju att alla ska börja brygga hemma". Jag vet inte hur mycket allvar som låg bakom det påståendet, men det fångar ändå upp en missionerande tendens som jag har sett en del och som jag inte riktigt kan liera mig med.

Det är onekligen så att det ökade intresset har medfört en del fördelar jämfört med hur det var för säg tio år sedan. Det är tydligt att det har uppnåtts en kritisk massa för en marknad med bättre utbud och konkurrens när det gäller ingredienser och utrustning. Framför allt syns detta på att det är mycket bättre rotation på flytande jäst, och att man numera ofta får paket som inte är mer än en eller två månader gamla. Gott så, men jag tror att ytterligare tillväxt kommer ha ganska liten om alls någon marginaleffekt. Så jag kan inte se något större egenvärde i att vi blir ännu fler hembryggare.

Det finns knappast några påtagliga nackdelar heller, men en tanke som har slagit mig är den som uttrycks i inläggsrubriken. Vilka ska dricka upp all denna öl som produceras? En av de svårare problemen jag ställs inför som hembryggare är just att bli av med all öl. Av en 20-literssats som jag brygger är jag som mest intresserad av att dricka upp hälften (om den är riktigt bra och ej alltför stark). Det normala är att jag ger bor runt 70 %. Men det är inte det lättaste rent praktiskt. Det finns visserligen personer i min bekantskapskrets som med glädje tar emot flaskor, men logistiken ställer ändå till det en del. Dessutom händer det allt oftare att jag får flaskor tillbaka, eftersom fler och fler har börjat brygga själva. Visserligen är det trevligt att byta hembrygder, men det löser ju inte problemet med att ha för mycket öl att dricka upp.

Detta kanske kan tyckas vara ett inbillat problem, men jag ser ofta indikationer på att det förekommer hos många ölnördar. Titt som tätt ser jag inbjudningar till ölförrådstömningar; folk behöver dricka upp en massa flaskor som har blivit stående. Det handlar inte enbart eller ens främst om hembrygder, utan ofta är det storflaskor som folk har samplat på sig på systembolagssläpp, resor eller internetbeställningar. Man köper helt enkelt på sig mer öl än vad man orkar dricka upp.

Jag brukar numera undvika dessa lagerrensningar då de tenderar domineras av tunga öl, och därtill ofta med flera år på nacken. Vid något tillfälle har jag även fått dricka upp något av mina egna alster som sedan länge har passerat godkänt-datum. Många har nog likt mig dragit ner rejält på inköpen de senaste åren när de har kommit till den insikt som formuleras i frågan ovan: vilka ska dricka upp all öl?

måndag 9 september 2019

Bamberg revisited



Allt sedan min Frankenresa 2015 har jag velat återvända. Förra hösten fick jag så en blänkare om att Fredrik Berggren skulle dra ihop en Bamberg-resa i början av september i år. Och efter en kortare betänketid hakade jag på. Nackdelen med den här typen av organiserade resor är att schemat ofta är annorlunda än hur jag helst vill ha det (såsom uppstigning i ottan och överambitiöst program). Å andra sidan är det väldigt bekvämt att få allt serverat, och ofta innebär det aktiviteter som man kanske inte hade kommit på själv. Som zoigl-festival till exempel. Dessutom hade vi en (nästan) helt fri lördag att spendera i Bamberg. Att sedan Jan-Erik Svensson hade anlitats som guide och ciceron var förstås kronan på moset.

Bästa ställe

Knoblach hade jag ganska goda erfarenheter av sedan senast, och nu var det faktiskt ännu bättre. Man hade större utbud på fat, bland annat en lättare sommaröl samt en fin dunkel. Samtliga öl höll toppklass och själva uteserveringen är väldigt trevlig.

Bästa nya ställe

Av någon underlig anledning missade vi ölträdgården Wilde Rose vid senaste besöket. Märkligt då vi ofta rörde oss i området på kvällarna. Även om den inte har den fantastiska utsikten hos närliggande Spezial-Keller, så var den i sig mysigare, och hade bättre ölutbud.

Bästa bryggerivisning

I hård konkurrens med Gänstaller vann Heller ändå klart. Den förre huvudbryggaren gav oss en initierad specialvisning med lite mer bryggteknisk inriktning. Därtill var smakprovet av deras Märzen ännu mindre rökigare och än mer maltigare än vad jag tidigare har provat. Röken fanns här bara som en vag antydning. Vår guide bekräftade också att rökighteten tilltar med tiden - i synnerhet på flaska - på grund av lätt oxidation.

Dagens lärdom

Att underjäsningen utvecklades i kalla grottor och källare i Bayern känner kanske denna bloggs läsare till. Men varför dessa grottor/källare byggdes var i alla för mig okänt. Skälet var att man behövde sand- eller kalkstenen som byggmaterial. Sedan stod man där med en massa underjordiska gångar, och kall jäsning samt förvaring av öl blev ett sätt att utnyttja dessa utrymmen. Resten är - som man säger - historia.

Bästa öl

Finns många att välja på, men Mahr's Bräu Ungespundet hade en fantastisk maltighet, och en fin örtig humleton. Illustrerar tydligt vikten av att dricka ölen färska så nära källan som möjligt.

Tristast

Alla stängda ställen. Vår lägenhet i Bamberg låg mitt emot den trevliga kvartersbaren Stöhrenkeller, som bland annat brukar ha rykande färsk Gänstaller. Men den var stängd p.g.a. semester. Samma sak gällde för Café Abseits, Keesman, vinstället Nüsslein, utomhusserveringarna i Forcheim samt Aichinger i Heiligenstadt.

Största antiklimax

Heckel anses av många frankenfiler göra den bästa frankenlagern. Stället är också känt för att vara ganska avogt inställda till turister som kommer och dricker upp deras öl. Vi lyckades dock köpa varsin öl, även om den fick avnjutas på utsidan. Vilket inte alls var en nackdel då utsikten i dalen var mycket finare än den ganska trista interiören. Tyvärr var ölet en besvikelse; inte direkt dåligt, men inte påfallande bra heller.

Sämst öl

Zoigl är inte en ölstil per se som somliga tycks tro, utan innebär att ölet är bryggt under ett kooperativt upplägg där ett antal ställen i en by driver ett gemensamt bryggeri. Vörten transporteras sedan ut till medlemmarna som jäser den i sin egen källare. Dessa kan sedan sälja delar av eller hela produktionen på utskänkningsställen. Det hela har väl lite inslag av hembryggare, och ölen hade också sådana kännetecken i olika grad. På söndagen passerade vi Oberpfalz på väg ner till München och hemresan. Just denna dag pågick en zoiglfestival, så fler ställen än normalt var öppna. Flera av ölen var bra, men de två sista (tillika för hela resan) var riktigt vissna med diverse underliga bismaker.

Trots den ölmässigt lite snöpliga avslutningen - inklusive att jag även vid detta besök hade drog på mig en rejäl förkylning - så var det i helhet en fantastiskt arrangerad resa. Bortsett från de osunt tidiga morgnarna så var det nog ett optimalt upplägg.

måndag 2 september 2019

Om ciderbryggning


En ciderbrygd?

Sedan 2016 har jag skrivit ett ciderinlägg tidigt varje höst. Efter förra årets enorma äppelskörd så blev det inte ett enda jävla äpple i år på vårt äppelträd. Således blir det ingen cider #3, och i väntan på en bättre skörd 2020 så ska jag skriva ett inlägg om ciderbryggning, något som egentligen inte finns.

När man läser om vad hantverksmässiga producenter skriver och säger så noterar man att ordet bryggning inklusive böjningar aldrig förekommer. Cider är någonting man gör, tillverkar, framställer, etc., ej brygger. Man pratar om cidermakare eller ciderproducenter. Så i denna värld finns det alltså ej något sådant som ciderbryggning.

Det förekommer dock inom hembryggarsfären när hembryggare ska ge sig på att göra cider. Och det verkar även förekomma hos större bryggerier som gör massproducerad cider. Detta kan verka som språkliga hårklyverier, men jag hävdar nog att det har en viss betydelse. Det speglar ett tankesätt där man överför ölbryggningens metoder till cider.

Den engelske cidernestorn Andrew Lea skriver vid ett tillfälle att för bryggare gäller det att glömma (eller snarare bortse från) en del av vad man lärt sig om bryggning och hamna i ett nytt tankesätt. Och ett bra första steg att hamna i ett nytt tankesätt är att faktiskt anpassa språket. Men låt mig nedan räkna upp de viktigaste punkterna där ölbryggning och ciderframställning skiljer sig åt.

Till att börja med bör man släppa fixeringen vid recept. Detta är tröttsamt redan inom hembryggning, men i samband med cider feltänkt. Ciderframställning handlar mer om process och inte om recept. Nu finns det kanske ingen knivskarp skiljelinje mellan recept och process, med ciderframställning handlar inte om att blanda och tillsätta ingredienser på samma sätt som vid ölbryggning, bakning eller matlagning. Det är väl egentligen bara när man väljer vilka äpplesorter som ska användas och i vilka proportioner som det liknar receptskapande. Och detta moment är för många ändå inte aktuellt då man helt enkelt har de äpplen man har. Övriga tillsatser handlar mycket om vilken råvara man utgår ifrån. Bara för att jag tillsätter pektinase (sen nedan) till mina dessertäpplen, betyder det inte att du ska göra det med dina vildäpplen. Fråga alltså inte "någon som har ett bra ciderrecept?", utan fråga i stället "hur gör man cider"? Och svaret på den frågan finns exempelvis här.

En annan sak som skiljer sig åt avsevärt är mikrobiologisk kontroll. Hembryggare verkar ibland ha svårt att förstå att man varken kokar eller ens pastöriserar must. Även om renlighet fortfarande är viktigt, är cider helt enkelt inte lika känsligt för mikrobiologisk kontaminering. Skälen till det är flera. Musten har normalt ett mycket lägre pH, så redan där har man ett bättre skydd. Vidare så består must huvudsakligen av enklare sockerarter. Om man tillsätter en livskraftig kultur så kommer den dominera och konkurrera ut andra organismer, och när den har jäst klart finns det inte mycket näring kvar för övriga. När man spontanjäser kan det dock vara lite känsligare, men då är åtgärden att svavla, inte att koka eller pastörisera. Sedan så behöver inte lite vildjäsning vara dåligt; stalliga toner är inte ovanligt i spontanjästa öl, och personligen tycker jag det är okej så länge det inte doftar gödselstack.

Jäsningen hanteras också lite annorlunda allmänt. Det är inte samma fokus på jästmängd eller på att jästen ska "städa efter sig". Jag har aldrig sett någon diskussion om diacetylrast exempelvis i ciderlitteraturen. Vanligtvis låter man jäsningen sakta tuffa på i sval temperatur. Vad gäller utjäsning måste man också ställa om hjärnan. Då äppelmust som sagt huvudsakligen innehåller förjäsbara sockerarter kan man ofta jäsa ut rejält lågt, utan problem under FG 1,000. När man diskuterar restsötma och utjäsning innebär det också att det inte går att rakt av jämföra med öl. En cider med FG 1,010 är exempelvis tydligt söt, något som ej kan sägas för öl med liknande FG.

Avslutningsvis bör något sägas om klarhet. Flera gånger har jag sett förbryllade hembryggare som gett sig på cider och sedan förundrat sig över grumligheten. Man har ju tillsatt Protafloc och/eller gelatin! Det förstnämnda är helt bortkastat på grund av det låga proteininnehållet i must som även manifesterar sig i det klena skummet. Gelatinet kan förvisso hjälpa till mot jäst i suspension, men grumligheten beror i det här fallet på pektin. För att bekämpa pektin behöver man hjälp av enzymet pektinase. Pektinase finns i varierande mängd i äpplen, men om det inte finns tillräckligt så kan man behöva tillsätta det för att få en klar cider. Tyvärr denatureras pektinase av etanol, så det måste tillsättas och verka ett dygn innan jäsningen för att få effekt. Pektingrumling går alltså inte åtgärda i efterhand, och det verar lägga sig extremt långsamt. Dessa två faktum sammatagna är något jag har fått se flera ciderbryggare beskviket erfara. Don't be a ciderbryggare.

måndag 26 augusti 2019

Brewskival 2019


Den gångna helgen gick den fjärde upplagan av Brewskival av stapeln, något som knappast har undgått de flesta av bloggens läsare. Till skillnad från fjolåret var vädret på topp, vilket givetvis gynnar en utomhusfestival. Festivalen hade växt rejält till i år, och ett större område hade tagits i anspråk. Lite omstrukturering hade också skett vilket enbart var till det bättre. Allmänt tyckte jag det var mer plats och bättre utbud av matställen (och kortare köer). Det enda som var sämre än i fjol kommer jag nu in på då jag tänker göra några valda nedslag i sådant som stack ut under årets upplaga.

Längsta kön

I vanlig ordning anlände jag Helsinborg C vid 12 för att i lugn och ro käka lunch, ta en kaffe och lunka i väg till festivalen. Tidigare år kunde jag slinka in vid 13-tiden utan något köande alls, men i år ringlade sig köerna långa när jag anlände. Det var ingen idé att avvakta mer heller, ty det vällde fortfarande in folk. Det var bara att ställa sig och beväpna sig med tålamod. Den som väntar på något gott o.s.v., men här finns det onekligen förbättringspotential till nästa år.

Årets bottennapp

Gänstaller var på plats i år, något jag såg fram emot mycket. Visserligen kommer jag besöka bryggeriet om två veckor, men jag hoppades väl på att de skulle ha något udda med sig. Och deras zoigl sitter väl aldrig fel. Fast jo, det gjorde den. Det var en riktig acetaldehydbomb. Då den var lite allmänt ofräsch kan jag tänka mig att det helt enkelt var fatet som hade oxiderats. Men detta såg jag inte komma.

Bästa grums-ipan

Jag drack faktiskt bara en enda, men Pipeworks Brewnicornski är nog så bra det blir. Snygg tropisk frukt-humle, inga störningsmoment i form av humlebränna eller gräsig eller lökig humle. Ganska så tydlig beska därtill. Dessutom med rimlig grumlighet utan att se ut som dy vilket förstås är korrelerat med bristen på ovan nämnda skavanker.

Bästa västkust-ipan

Som tur är finns det fortfarande ipor som bryter av mot grums-normen. Bäst denna gång var Good Guys på topp med ett tallbarsdoftande, klart gyllengult elexir. Variation ftw!

Bästa impstout

Köpte enbart en enda, men har svårt att tro att någon skulle kunna klå Närke Stormaktsporter. Den stod lite diskret utplacerad bredvid Närkes numera vanliga ört- och rököl. Men när jag fick tipset av Ronny på BeerNews.se var det bara att hasta dit innan den riskerade att ta slut. Och den var verkligen lika god som jag mindes den.

Bästa lager

Trenden från MBCC att många har med sig välgjord lager fortsatte, och mest glänste Nynäshamn med en radda grymma självrunna varianter. Bland annat en för mig helt ny svartöl. Bäst var Kallskär Källaröl i tuff konkurrens med O/O Pivot Pils.

Bästa saison

Jag drack bara en enda, men det räckte. O/O Bohemian Saison visar att det räcker gott med pilsnermalt och en bra jäststam. Speltvete, vildhavre, kryddor och frukt i all ära, men det blir bäst utan.

Bästa suris

Som vanligt fanns det gott om suröl. Mycket av det är dock tombolaöl, men jag hittade ändå några mer sansade och samtidigt välgjorda. Bäst var ett italiensk suröl smaksatt med garganegadruvor, Sieman Nega. Fast var det verkligen ett suröl?

Någon gång efter sexsnåret började jag långsamt dra mig tillbaka till stan. Där passade jag på att slinka in på Barski för första gången, och stället är helt klart värt ett besök. Efteråt strosade jag runt lite i hamnen och njöt så mycket av den nedgående solen att jag höll på att missa tåget hem.

måndag 19 augusti 2019

Vad är suröl?


Suröl?


Alltsedan 100 % Brett-öl blev hett för 7-8 år sedan så har man då och då fått bemöta påståenden att detta är suröl. Felaktigheten bottnar i missuppfattningen att Brettanomyces bidrar med signifikant syra, något jag tar upp här. I någon liknande diskussion togs exemplet Brekeriet Cassis upp. Var det att räkna som ett suröl även när det jästes med 100 % Brett-kultur? Det här är ett väldigt intressant gränsfall som hårt sätter fingret på svårigheten att definiera vad som utgör suröl.

Det finns två sätt att se på det. Dels kan man utgå från hur ölet smakar; hur surt är ölet helt enkelt? Man kan också tänka sig att dra en pH-gräns någonstans (typ 4,0) även om pH inte är hela sanningen om hur surt ett öl är. Nackdelen med denna ansats är att det förstås är en smula subjektivt, men att Cassis är en suröl med denna definition är väl ganska självklart. Men även en del andra öl med frukt skulle då kunna få klämmas in under detta paraply, vilket kanske inte är i linje med den allmänna uppfattningen om vad suröl är.

Det andra alternativet är att man utgår från ingredienser. En definition som jag brukar använda är att suröl är öl som delvis har fermenterats med mjölksyrabakterier. Man borde kanske också tillägga att dessa bakterier ska ha satt en tydlig prägel på ölet med en märkbar påverkan av mjölksyra. Denna definition har den intressanta följden att Cassis ej var ett suröl initialt när den jästes enbart med Brett, men att den sedan en tid tillbaka är det, trots att den väl smakar ungefär samma*.

Ett annat intressant fall är så kallade fusk-lactosurisar, d.v.s. öl där man helt enkelt har tillsatt en rejäl dos mjölksyra för att emulera surning med Lactobacillus. Dessa är då ej att betrakta som suröl enligt mjölksyrabakterie-definitionen. Detta tycker nog många är bra, då detta förfarande - inte utan anledning - ses som suspekt. Men frågan är samtidigt hur många som skulle känna skillnad på en kittelsuris tungt smaksatt med massvis av tropisk frukt-puré, och samma öl fast med mjölksyran tillsatt.

Diskussionen kring ingredienser/process vs. smaker för att definiera kategorier av öl dyker även upp i andra sammanhang. En av de stora skiljelinjerna när det gäller att kategorisera öl anses ofta finnas mellan under- och överjäst. Men hur lätt är det egentligen att skilja på under- och överjästa öl när ingredienserna i övrigt är likartade? Inte särskilt enkelt kan jag - som flera gånger har blindtestat mig själv och andra - berätta. Trots det tror jag de är få som vill avskaffa distinktionen mellan under- och överjästa öl, inte ens för ett så flagrant fall som india pale lager/ale.

Vad gäller fallet suröl kan jag inte riktigt bestämma mig. Jag gillar och brukar framhålla mjölksyrabakterier-definitionen, men inser förstås dess brister. Men i praktiken har det nog inte så stor betydelse; vad som är suröl eller ej är i de flesta fall ganska klart. Gränsfall kommer alltid finnas. Lambik, oud bruin, flamländsk rödöl och motsvarande moderniserade varianter är suröl. Lactosurisar är suröl. Vill någon kalla fusk-lactosurisar för suröl så okej då.

Vad gäller rena Brett-öl så är de ej att betrakta som suröl. Här finns dock också en gråzon där vissa Brett-öl faktiskt kan ha en lätt syrlighet. Ett exempel är ett italiensk Brett-öl som det blev lite diskussion kring i bloggosfären för några år sedan, och vars pH jag mätte upp till 3,9. Andra exempel ges av Crooked Stave som gör Brett-öl med en lätt syrlighet. Det gemensamma för dessa exempel är att de har legat på träfat. Dessa kan dels härbärgera mjölksyrabakterier, exempelvis malolaktiska bakterier i vinfat. Det kan också vara så att syreinsläppet gör att Brettanomyces (eller ättiksyrabakterier) genererar tillräckligt med ättiksyra för att det ska bli påtagligt. Oavsett vilket skulle jag ändå inte kalla dessa öl för suröl.

Och slutligen Brekeriet Cassis och liknande öl. Är de suröl? Jag struntar nog i vilket faktiskt. För mig är detta i första hand ett fruktöl, och ett förbaskat gott sådant.

* Framför allt är den väl ungefär lika sur.

måndag 12 augusti 2019

I London



Så här års brukar jag skriva ett inlägg om GBBF som går av stapeln tidigt i augusti varje år. Efter att ha varit på denna festival tre år i rad kände jag att det var dags att hoppa över den i år. Som substitut mot abstinensen tänkte jag att det var dags för ett allmänt London-inlägg för att sammanfatta mina favoritvattenhål.

I världsmetropolen London finns det givetvis massvis med ölställen, i synnerhet då man har en rik pubkultur. Även om denna har sett en viss nedgång ett tag så är det från en mycket hög nivå. Jag kommer dela in ölställena något godtyckligt i klassiska, semi-klassiska och moderna. Jag kommer också ge några korta tips om kost och logi.

Logi

Tyvärr är hotellen väldig icke-prisvärda i centrala lägen. Antingen får man bo i ett trångt och sunkigt B&B-hotell för en överkomlig summa, eller punga ut rätt bra för ett mer vettigt hotell. Ett bättre alternativ som jag har använt vid de senaste besöken är att bo lite mer perifert men i närheten av en tunnelbanestation. Via GBBF:s hemsida hittade vi några dylika Fuller's-hotell, och valde att bo på The Fox & Goose i Ealing. Efter fem minuters promenad och 20 minuter på Central Line är man mitt i smeten. Enda nackdelen är att man sällan gitter ta sig hem till hotellet under dagen, utan man är ute tills man åker hem. Men där finns en ganska schysst restaurang i anslutning till Fuller's-puben där man kan avsluta kvällen med en sen middag om så passar. Att det finns purfärsk Fuller's på cask till är ju ingen nackdel heller, bryggeriet ligger bara några kilometer bort.

Mat

Apropå mat ja. When in Rome så borde man kanske frossa i fish & chips och bangers & mash. Men jag föredrar faktiskt något helt annat när jag är i London: Indiskt! Den indiska maten här är helt enkelt snäppet bättre än hemma. Man kan förstås leta upp de bästa restaurangerna på nätet, men min erfarenhet är att man bara kan knata in på något indiskt ställe som ser trevligt ut, och så är det fantastiskt. Utöver god indisk mat finns det naturligtvis en massa annan bra mat i London, men nog om det nu.

Klassiska pubar

Med detta begrepp avser jag pubar med huvudfokus på cask-öl, i en traditionell publokal. Egentligen är Karlströms malt en bättre källa på detta, men några personliga favoriter kan jag ändå slänga in. The Harp och The Blackfriar är små mysiga, klassiska pubar som är centralt belägna och väl värda att titta in på. Windsor Castle i Kensington har en lätt känsla av hobbit-bostad. I närheten ligger en av mina favoriter bland Fuller's-pubar; Churchill Arms, som kanske mest är känd för sina överdådiga blomsterdekorationer. En annan Fuller's-favorit är The Dove som ligger en kort promenad längs Themsen från bryggeriet, och som är känd för att inhysa världens trängsta barrum.

Semi-klassiska pubar

I denna kategori lägger jag ett antal ställen med ena foten i det gamla, men med en modern touch. Dit räknar jag exempelvis Southampton arms som visserligen enbart serverar cask (utöver cider) i en gammaldags lokal, men hela stället har ändå något modernt hipstrigt över sig. Det är definitivt värt den omväg som faktiskt krävs för ett besök. Tre andra ställen i denna kategori som jag kan rekommendera ligger intressant nog ganska nära varandra; Queens Head, Wenlock Arms och Euston Tap. Det sistnämnda stället är lite märkligt, och kan dessutom ha lite otrevlig personal ibland. Har man vägen förbi Euston Station är det dock värt ett stopp.

Moderna ställen

Slutligen fokuserar vi på ställen som främst serverar grums-ipor, frukt-surisar och efterrättsstout. Det finns väl ett tiotal BrewDog-barer i London, och utöver den i Camden så är de alla rätt schyssta. Här finns ingen cask överhuvudtaget, men i övrigt har de hyfsat utbud, god mat, och rätt okej lokaler. I Camden var det bara maten som var okej dock. Craft Beer Co är en annan kedja som inte brukar ha mat, men som däremot brukar ha några cask som komplement. Mother Kelly's i Bethnal Green är en riktigt trevlig bar i ett lite avsides läge i östra London. Här är det enbart "craft" som gäller. Det finns även en filial mer centralt beläget i Vauxhall. Slutligen måste man förstås nämna Bermondsey Beer Mile. Rent ölmässigt tycker jag inte det är så mycket att hänga i granen sedan Kernel stängde sitt tapprum, men själva området och konceptet är väldigt trevligt, och det finns mycket annat än öl.

tisdag 23 juli 2019

Fribäjsarsäsong



Min officiella bryggsäsong varar ungefär mellan oktober och april. Däremellan står bryggutrustningen i källaren och samlar damm*. Skälen till att lägga ner bryggningen under sommarhalvåret är flera. Dels har jag mer utomhusaktiviteter för mig under ledig tid, dels är vattnet varmare i kranarna så att kylningen går långsamt, och jästemperaturen i mitt källarförråd går över 20 grader.

Jag brukar dock klämma in en inofficiell bryggning under semestern om ett tillfälle dyker upp. Gärna på en lite regnig dag, även om någon sådan ej stod att finna under 2018. För att komma runt problemet med de höga temperaturerna brukar jag brygga en saison. Det befriande är att jag brukar skippa såväl bloggande som bryggprogram och i stor utsträckning fribäjsar. Jag brukar skippa SG-mätningar fullständigt också.

Jag brukar köra ett enkelt koncept med 100 % pilsnermalt, en humlesort och jästen WLP 568 som är en smidig saisonjäst. Humlesorten har varit bland annat azzacca, savinjski goldings och strisselspalt. I år blev det åter strisselspalt, och för att variera mig hade jag planerat att spetsa härligheten med bottensatser från några Orval-flaskor som påpassligt har återvänt till Systembolagets ordinarie sortiment. Mindre påpassligt så har flaskorna sålt slut och är även slut hos leverantören, men jag har i alla fall lyckats få tag på en flaska. Jag skulle helst ha en eller två till.

* Det gör den förvisso under säsongen mellan bryggningarna också, men då är det kortare perioder på några veckor eller så.