måndag 14 oktober 2019

Brygd #181: Godivale


Av John Collier. Wikipedia Commons.

När bryggsäsongen 2019/2020 drar igång blir det med en pale ale quasi-smash style. Jag hade lite olika humlesorter som jag övervägde att prova, och till slut föll valet på den nya engelska sorten godiva, uppkallad efter den legendariska lady Godiva som red naken genom Coventry för att sänka skatterna.

Då godiva har ganska måttlig alfasyrahalt vill jag inte slösa den på bittergivan, så det fick bli latt knycka lite pacific gem från nästkommande bryggning.

Data:
  • Satsvolym 22 l
  • OG 1,055
  • FG 1,0XX
  • ABV X,X %
  • IBU 40
  • SRM 5
Extraktgivare:
  • 5 kg pale ale-malt
  • 100 g maltextrakt (förkultur)
Infusionsmäskning vid 70 C i en timma

Humle:
  • 10 g pacific gem i 60 minuter
  • 30 g godiva i 20 minuter
  • 30 g godiva vid kokslutet
  • 40 g godiva som torrhumling
Total koktid drygt 60 minuter.

Jäst:

Jäsning med WLP001 (1 l förkultur)
  • vid 18 C i X dagar
  • vid 22 C i X dagar
Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken:
  • 1 tsk mjölksyra
  • 1 tsk kalciumsulfat
  • 1 tsk kalciumklorid
Övrigt:
  • klarning med 1 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
  • kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

måndag 7 oktober 2019

Om bloggstatistik och filtrering


Figur 1. Månadsvisa besökstal från juli 2010 till september 2019.

Verktyget Blogger som denna blogg utnyttjar erbjuder en del möjligheter att få fram besöksstatistik. Man kan exempelvis få fram vilka som är de mest lästa inläggen, eller vilka som är de vanligaste sökorden. Man kan även se antalet bloggvisningar per månad, vilket detta inlägg kommer kretsa kring. Samtidigt kommer jag åter igen passa på att folkbilda lite kring matematik genom att diskutera filtrering av tidsserier/signaler. Detta är något som mitt licentiatarbete kretsade kring när det begav sig.

I figuren ovan ser ni hur det månatliga besökstalet har utvecklat sig sedan jag startade bloggen för ganska exakt tio år sedan. Detta är ett exempel på en signal eller tidsserie. Det förstnämnda begreppet används främst av elektroingenjörer medan det sistnämnda föredras av statistiker. Själv är jag varken eller, men föredrar nog termen tidsserie. Men oavsett så handlar det alltså om någon kvantitet som varierar över tid. Detta kan beteckna med x(t) om man har värden för godtyckliga tidpunkter t, alternativt med x_1*, x_2,..., x_k om man har värden vid diskreta tidpunkter, exempelvis månad 1, 2 o.s.v. Det sistnämnda är förstås det som gäller vid praktiska tillämpningar, och min månatliga bloggstatistik är inget undantag.

Som ni ser i figur 1 så är kurvan ganska hackig. Detta beror delvis på slumpens skördar om vad som drar läsare och när folk råkar titta förbi. Det är också något ganska typiskt för tidsserier i olika grad. Ett aktuellt exempel är tidsserier för global medeltemperatur som svänger ganska vilt. I andra fall kan det handla om mindre variationer på grund av mätfel eller annat brus. Oavsett vilket kan det finnas anledning att försöka reducera dessa variationer av olika anledningar. Gäller det mätbrus eller liknande så finns det en underliggande "korrekt" tidsserie som man kan sträva efter att återskapa. I vårt fall (och även i exemplet med global temperatur) så är det inte lika enkelt att definiera vad som är "korrekt" underliggande data. Men man kan till exempel vilja eliminera effekten av periodiska fenomen. De tekniker som härvidlag används brukar gå under samlingsnamnet filtrering. Filtrering kan beskrivas och förstås ur två aspekter, tid eller frekvens. Vi börjar med det förstnämnda och låter det sistnämnda bli överkurs för den som orkar.

Tidsaspekten

Den enklaste filtreringen utgörs av så kallade glidande medelvärden. Det innebär att vi för varje datapunkt tar medelvärdet av det aktuella värdet samt ett antal näraliggande datapunkter. I vårt fall kan man till exempel för en given månad beräkna medelvärdet av besökstalen för den månaden, föregående samt nästkommande. Om någon månad skulle ha ovanligt högt besöksantal exempelvis på grund av många spambesök (det har hänt flera gånger) så kommer denna effekt spridas ut på tre månader. Man kan förstås medelvärdesbilda över ännu fler månader och sprida ut effekten ännu mer.

Något annat som man kan eliminera med filtrering är periodiska, säsongsbetonade fenomen. Det är ganska tydligt att jag har lägre besöksfrekvens under semestertider; främst under juli, men även juni, augusti och i någon mån december. Genom att applicera ett glidande medelvärdesfilter över tolv månader så kommer alla sådana här säsongsfenomen elimineras och fram träder i stället den långsiktiga utvecklingen. I figur 2 visas originalserien, samt glidande medelvärde med 3, 6 respektive 12 månader. Notera hur de säsongsrelaterade dipparna helt har försvunnit i den 12-månadersfiltrerade versionen.

Figur 2

Det relativt enkla konceptet glidande medelvärde går att generalisera. Exempelvis vill man kanske ge högre vikt till den aktuella månaden. Ett vettigt* sätt att göra detta på är att räkna den nuvarande månaden dubbelt så mycket som föregående och nästkommande. För månad 5 (säg) innebär detta att man beräknar (x_4 + 2*x_5 + x_6)/4. Man säger att detta filtret har mask (1/4, 1/2, 1/4). Man kan upprepa detta enkla filter flera gånger, vilket motsvarar filtrering med allt bredare masker. Upprepar man det en gång får man exempelvis masken (1/16, 1/4, 3/8, 1/4, 1/16). Dessa filter kallas i bland spline-filter på grund av kopplingen till spline-interpolation. I figur 3 har vi kört spline-filter motsvarande upprepning av filtret med mask (1/4, 1/2, 1/4) 1, 3, 6 respektive 12 gånger.

Figur 3.

Notera att säsongsvariationerna inte försvinner lika tydligt med spline-filtren. Vilket filter som är bäst eller mest korrekt är inte så lätt att svara på. Det beror på vad man vill åstadkomma, samt på en ej försumbar del av subjektivitet.

Frekvenssaspekten

Nu kommer vi in på det som jag ägnade mitt licentiatarbete åt på 90-talet. Den franske fysikern och matematikern Jean-Baptiste Joseph Fourier insåg på 1800-talet att alla** funktioner kan skrivas som en summa (eller integral) av överlagrade harmoniska svängningar vid olika frekvenser. Detta kallas allmänt Fourier-analys. Steget att beräkna amplitud (och fas) för de olika frekvenserna kallas Fourier-transformen. I figur 4 har jag ritat upp Fouriertransformen (amplituden) av tidsserien. Observera att den största amplituden fås i nollfrekvensen; detta är tidsseriens medelvärde. Enheten för frekvens på horisontalaxeln är "per månad", så årsvariationer borde ge ett bidrag runt 1/12 ≈ 0,8. Vi kan tydligt se en sådan kulle även om den inte är jätteframträdande. Att den är en smula utsmetad beror troligen på att säsongsvariationerna är ganska långt från en ren sinussvängning. Det finns en lika stor kulle vid frekvensen 0,17-0,18 som skulle kunna förklaras med halvårsvariationer. I övrigt är det ganska jämnt utsmetat över hela frekvensbandet vilket är ett tecken på "vitt brus"; statistiskt i tid okorrelerade variationer.

Figur 4.

Det som händer när man applicerar ett filter är att olika frekvensers amplitud multipliceras med en faktor. Dessa faktorer kallas för filtrets frekvenssvar, och i figur 5 har jag ritat upp dessa frekvenssvar för de filter som har använts i figur 2 och 3. Översta raden innehåller medelvärdesfilter med bredd 3, 6 och 12, och undre raden motsvarande för spline-filter.

Figur 5.

Notera att samtliga dessa filter har egenskapen att ju högre frekvens, desto högre dämpning av amplituden. Effekten är mer påtaglig ju bredare filtret är. Dipparna vid noll motsvarar utsläckning av periodiska fenomen. Notera också att spline-filtren har en skarpare övergång mellan låg och hög dämpning. Inom digital signalbehandling försöker man ofta designa filter så med väldigt tydliga övergångar mellan frekvensband där man önskar signalen opåverkad, och frekvensband som man helt vill släcka ut. Detta är i sig ett helt forskningsområde som jag inte ska gå in på mer. I stället har jag i figur 6 respektive 7 slutligen ritat upp Fourier-transformerna för de filtrerade signalerna jämte originalet. Här syns bland annat tydligt hur frekvensen 1/12 har släckts med medelvärdesfiltret över tolv månader (figur 6, nedre högra grafen).

Figur 6.

Figur 7.
Det finns naturligtvis massvis mer jag skulle kunna säga i ämnet, i synnerhet fönstrade Fourier-transformer, wavelets och annan mer sofisitikerad tid-frekvenssanalys som jag pysslade med när det bagav sig. Men det är hög tid att avsluta här.

* Notationen x_k är ett etablerat sätt att skriva så kallade subskript (googla subscript!) när ens verktyg inte tillåter detta på ett snyggt sätt.
** Nåja, nästa alla.

måndag 30 september 2019

Om Star San



Det finns några produkter som påtagligt har förenklat mitt bryggande. Det första var när jag skaffade en pumphävert och slapp mecka med sughävertar. Den andra stora förbättringen var när Star San dök upp på marknaden. Dels så är kontakttiden kortare än alla andra desinficeringsmedel som jag hade använt innan. Men framförallt slapp jag det här eviga sköljandet, framförallt flaskor är väldigt tidsödande.

Att skippa sköljandet är dock något som ständigt har ifrågasatts. Några vettiga argument för detta har aldrig angetts, utan det har varit kemekaliefobiskt känslononsens såsom "gud vad äckligt!" och "skulle du dricka StarSan?"*. En del verkar använda Star San och efterskölja, men då försvinner ju den ena stora fördelen.

Kemikaliefobikerna fick vatten på sin kvarn när det tidigare i år meddelades att Star San** var säljstoppat i EU. Den information kring skälen till säljstoppet som angavs var ganska vag och knapphändig, vilket förstås satte igång en massa spekulationer. Mestadels rörde det sig om medlets förmenta farlighet, men jag såg även någon hävda att det skulle kunna vara på grund av att det riskerar döda aktiva bakterier i reningsverken.

Men en person bemödade sig faktiskt om att ta reda på fakta och skickade en fråga till svenska kemikalieinspektionen. Med tillstånd presenterar jag svaret han fick.

Hej Xxxxx,
tack för din fråga.
Fosforsyra finns inte eller har varit med tidigare och godkänts i utvärderingsprogrammet för verksamma ämnen för biocidprodukter. Därför får man inte sälja biocidprodukter med fosforsyra som verksamt ämne i EU. Om du vill se vilka ämnen som är godkända eller som finns i arbetsprogrammet kan du titta på Europeiska Kemikaliemyndighetens webb,
https://www.echa.europa.eu/inf.../biocidal-active-substances
Fosforsyra har CAS-nummer 7664-38-2. Använder man det så är det lättare att hitta information om ämnet.
Anledningen till att fosforsyra inte är godkänt eller finns med i arbetsprogrammet kan vara att inget företag har ansökt om att få det godkänt och anledningen till det kan vara att man inte bedömt det vara lönsamt eller att man inte tror att man kan visa att användningen skulle vara säker för hälsa och miljön eller att användningen inte skulle vara tillräckligt effektiv mot det som man vill bekämpa.
Har du fler frågor är du välkommen att kontakta oss igen.
Med vänlig hälsning
Leif Bengtsson
Kemikalieinspektionens upplysningstjänst

Det kvarstår fortfarande en del oklarheter, men några säkra slutsatser kan vi dra från mejlet. Eftersom fosforsyra är livsmedeslklassat (förekommer exempelvis i Coca-cola) så kan vi utesluta att det skulle handla om medlets giftighet eller farlighet. Det rör alltså fosforsyrans effektivitet som biocid.

Därefter tvingas vi gissa lite. Det finns en massa spekulationer även om Star Sans effektivitet. Five Stars Chemicals som tillverkar Star San ligger även bakom den suspekta produkten pH 5.2 Stabilizer, som närmast är att betrakta som en bluff. Därför kan man nog inte förlita sig helt på dem. Som så ofta så är Milk The Funk rätt ställe att vända sig till. Som synes så har StarSan endast testats mot två bakterier, vilket verkar vara minimikravet för att godkännas i USA. Det verkar finnas en myt om att syrabaserade desinficeringsnedel inte fungerar på jäst utan enbart på bakterier. Den myten vederläggs förtjänstfullt av MTF. Andra syrabaserade produkter har testats på diverse jäst och visat sig fungera, så allt talar för att även StarSan ska göra det. Men kanske behövs det fler tester innan medlet kan godkännas, eller så handlar det bara om byråkrati kring dokumentation. Oavsett vilket så hoppas jag att det snabbt löser sig då min flaska nog bara kommer räcka till de närmaste bryggningarna.

* En väldigt karaktäristisk egenskap hos kemikaliefobiker är oförmågan att förstå konceptet "dos"
** Tillsammans med PBW och Saniclean.

måndag 23 september 2019

Hembryggarpåhitt



Hembryggarvärlden är i viss mån en ekokammare i utvidgad betydelse. Med det så menar jag att olika idéer, knep och föreställningar sprids i FB-grupper, och att en del av dessa är mer eller mindre unika just för hembryggarsfären. Och de kan vara mer eller mindre välgrundade. Nedan kommer jag diskutera några sådana idéer, som har liten om någon spridning bland kommersiella bryggare.

Det mest tydliga genomgående temat är att "öl ska få ta tid". Det finns någon slags romantiserad bild av att saker tar lång tid, något som även förekommer på andra ställen, exempelvis slow cooking. Nu är det förvisso så att det tar viss tid från bryggdagen till första provsmakningen, och den tiden måste det förstås ta. Men det är inte alls så att längre tid alltid gör ölet bättre. Tips på att korta ner bryggdagen möts dock ofta av nonsens som "man ska inte stressa fram öl" från somligt håll.

Det mest flagranta exemplet på långsamhetens lov är den här idén att öl allmänt måste jäsa minst tre veckor för att "hinna städa upp felsmaker"*. Detta finns det inget som helst stöd för i den seriösa brygglitteraturen, och inte heller pysslar kommersiella bryggerier med så långa jästider. Det är snarare 1-2 veckor som gäller för den mesta, undantaget förstås riktigt starka öl, lager (om man räknar med kallagringen) och vissa specialöl som Brett-öl m.m. Men för normalstarka öl finns det ingen anledning till så här långa jäsningar för hembryggare.

Även när det gäller flaskor finns det en massa idéer om att man ska glömma bort dessa i garderober, och klyschor som att "den godaste flaskan är den sista". Just denna uppfattning florerar delvis också bland ölnördar i stort ska tilläggas. Jag kommer gräva ner mig i lagring av öl i ett kommande inlägg, så jag ska inte bre ut mig mer om det än att påpeka min förvåning över att öl som pilsner och bitter ibland anses vinna på att varmlagras. Något som ständigt uttrycks som en självklarhet är att porter och stout måste lagras flera månader.

När vi är inne på porter och stout så måste jag också nämna kallmäskning. Detta är förvisso något som härstammar från kommersiella (amerikanska) bryggerier. Men där är det ändå något som är relativt ovanligt**, medan det i hembryggarsammanhang numera närmast har blivit en norm. När jag ställde ut en impstout på Porter- & stoutträffen ifjol granskade en beökare mitt recept och frågade därefter om jag hade kallmäskat de rostade maltsorterna. När jag svarade nekande tittade han misstroget på mig.

En annan konstig grej som jag bara tror mig ha sett i hembryggningssammanhang är att lager generellt ska ha hög kolsyra. Visst har ljus standardlager rejält med kolsyra, men att detta skulle gälla för lageröl generellt finner jag väldigt märkligt.

Det sista jag kommer på är idén att belgiska öl ska jäsas varmt. När man tittar på faktiska jästemperaturer hos belgiska bryggare i Brew like a monk finns det inget stöd för detta generellt. Westvleteren jäser ganska varmt, men i övrigt startar man ofta under 20 C. Men att belgare ska jäsas varmt verkar vara en vida spridd självklarhet bland hembryggare. Vilket kanske kan förklara lite tveksamma jäsprofiler när man provar runt bland dessa öl på hembryggartävlingar.

* En förklaring till att detta har uppstått är att det faktiskt kan ha en positiv effekt med så långa jästider om man av någon anledning har dålig jästhantering och får ett övermått av oönskade jäsbiprodukter. Då kan lång jästid mildra symptomen, men det kommer inte bli riktigt bra.
** Jag har dock inte kartlagt detta noggrannare, och jag kan tänka mig att det har blivit vanligare i och med pastry stout-trenden och att det allmänt ska smaka mer barnvänligt numera.

måndag 16 september 2019

Vilka ska dricka upp all öl?



För ett tag sedan var det rätt mycket diskussioner på SHBF:s forum hur föreningen skulle bli mer utåtriktad och fånga upp det ökade intresset kring hembryggning. Någon uttryckte då att "vi vill ju att alla ska börja brygga hemma". Jag vet inte hur mycket allvar som låg bakom det påståendet, men det fångar ändå upp en missionerande tendens som jag har sett en del och som jag inte riktigt kan liera mig med.

Det är onekligen så att det ökade intresset har medfört en del fördelar jämfört med hur det var för säg tio år sedan. Det är tydligt att det har uppnåtts en kritisk massa för en marknad med bättre utbud och konkurrens när det gäller ingredienser och utrustning. Framför allt syns detta på att det är mycket bättre rotation på flytande jäst, och att man numera ofta får paket som inte är mer än en eller två månader gamla. Gott så, men jag tror att ytterligare tillväxt kommer ha ganska liten om alls någon marginaleffekt. Så jag kan inte se något större egenvärde i att vi blir ännu fler hembryggare.

Det finns knappast några påtagliga nackdelar heller, men en tanke som har slagit mig är den som uttrycks i inläggsrubriken. Vilka ska dricka upp all denna öl som produceras? En av de svårare problemen jag ställs inför som hembryggare är just att bli av med all öl. Av en 20-literssats som jag brygger är jag som mest intresserad av att dricka upp hälften (om den är riktigt bra och ej alltför stark). Det normala är att jag ger bor runt 70 %. Men det är inte det lättaste rent praktiskt. Det finns visserligen personer i min bekantskapskrets som med glädje tar emot flaskor, men logistiken ställer ändå till det en del. Dessutom händer det allt oftare att jag får flaskor tillbaka, eftersom fler och fler har börjat brygga själva. Visserligen är det trevligt att byta hembrygder, men det löser ju inte problemet med att ha för mycket öl att dricka upp.

Detta kanske kan tyckas vara ett inbillat problem, men jag ser ofta indikationer på att det förekommer hos många ölnördar. Titt som tätt ser jag inbjudningar till ölförrådstömningar; folk behöver dricka upp en massa flaskor som har blivit stående. Det handlar inte enbart eller ens främst om hembrygder, utan ofta är det storflaskor som folk har samplat på sig på systembolagssläpp, resor eller internetbeställningar. Man köper helt enkelt på sig mer öl än vad man orkar dricka upp.

Jag brukar numera undvika dessa lagerrensningar då de tenderar domineras av tunga öl, och därtill ofta med flera år på nacken. Vid något tillfälle har jag även fått dricka upp något av mina egna alster som sedan länge har passerat godkänt-datum. Många har nog likt mig dragit ner rejält på inköpen de senaste åren när de har kommit till den insikt som formuleras i frågan ovan: vilka ska dricka upp all öl?

måndag 9 september 2019

Bamberg revisited



Allt sedan min Frankenresa 2015 har jag velat återvända. Förra hösten fick jag så en blänkare om att Fredrik Berggren skulle dra ihop en Bamberg-resa i början av september i år. Och efter en kortare betänketid hakade jag på. Nackdelen med den här typen av organiserade resor är att schemat ofta är annorlunda än hur jag helst vill ha det (såsom uppstigning i ottan och överambitiöst program). Å andra sidan är det väldigt bekvämt att få allt serverat, och ofta innebär det aktiviteter som man kanske inte hade kommit på själv. Som zoigl-festival till exempel. Dessutom hade vi en (nästan) helt fri lördag att spendera i Bamberg. Att sedan Jan-Erik Svensson hade anlitats som guide och ciceron var förstås kronan på moset.

Bästa ställe

Knoblach hade jag ganska goda erfarenheter av sedan senast, och nu var det faktiskt ännu bättre. Man hade större utbud på fat, bland annat en lättare sommaröl samt en fin dunkel. Samtliga öl höll toppklass och själva uteserveringen är väldigt trevlig.

Bästa nya ställe

Av någon underlig anledning missade vi ölträdgården Wilde Rose vid senaste besöket. Märkligt då vi ofta rörde oss i området på kvällarna. Även om den inte har den fantastiska utsikten hos närliggande Spezial-Keller, så var den i sig mysigare, och hade bättre ölutbud.

Bästa bryggerivisning

I hård konkurrens med Gänstaller vann Heller ändå klart. Den förre huvudbryggaren gav oss en initierad specialvisning med lite mer bryggteknisk inriktning. Därtill var smakprovet av deras Märzen ännu mindre rökigare och än mer maltigare än vad jag tidigare har provat. Röken fanns här bara som en vag antydning. Vår guide bekräftade också att rökighteten tilltar med tiden - i synnerhet på flaska - på grund av lätt oxidation.

Dagens lärdom

Att underjäsningen utvecklades i kalla grottor och källare i Bayern känner kanske denna bloggs läsare till. Men varför dessa grottor/källare byggdes var i alla för mig okänt. Skälet var att man behövde sand- eller kalkstenen som byggmaterial. Sedan stod man där med en massa underjordiska gångar, och kall jäsning samt förvaring av öl blev ett sätt att utnyttja dessa utrymmen. Resten är - som man säger - historia.

Bästa öl

Finns många att välja på, men Mahr's Bräu Ungespundet hade en fantastisk maltighet, och en fin örtig humleton. Illustrerar tydligt vikten av att dricka ölen färska så nära källan som möjligt.

Tristast

Alla stängda ställen. Vår lägenhet i Bamberg låg mitt emot den trevliga kvartersbaren Stöhrenkeller, som bland annat brukar ha rykande färsk Gänstaller. Men den var stängd p.g.a. semester. Samma sak gällde för Café Abseits, Keesman, vinstället Nüsslein, utomhusserveringarna i Forcheim samt Aichinger i Heiligenstadt.

Största antiklimax

Heckel anses av många frankenfiler göra den bästa frankenlagern. Stället är också känt för att vara ganska avogt inställda till turister som kommer och dricker upp deras öl. Vi lyckades dock köpa varsin öl, även om den fick avnjutas på utsidan. Vilket inte alls var en nackdel då utsikten i dalen var mycket finare än den ganska trista interiören. Tyvärr var ölet en besvikelse; inte direkt dåligt, men inte påfallande bra heller.

Sämst öl

Zoigl är inte en ölstil per se som somliga tycks tro, utan innebär att ölet är bryggt under ett kooperativt upplägg där ett antal ställen i en by driver ett gemensamt bryggeri. Vörten transporteras sedan ut till medlemmarna som jäser den i sin egen källare. Dessa kan sedan sälja delar av eller hela produktionen på utskänkningsställen. Det hela har väl lite inslag av hembryggare, och ölen hade också sådana kännetecken i olika grad. På söndagen passerade vi Oberpfalz på väg ner till München och hemresan. Just denna dag pågick en zoiglfestival, så fler ställen än normalt var öppna. Flera av ölen var bra, men de två sista (tillika för hela resan) var riktigt vissna med diverse underliga bismaker.

Trots den ölmässigt lite snöpliga avslutningen - inklusive att jag även vid detta besök hade drog på mig en rejäl förkylning - så var det i helhet en fantastiskt arrangerad resa. Bortsett från de osunt tidiga morgnarna så var det nog ett optimalt upplägg.

måndag 2 september 2019

Om ciderbryggning


En ciderbrygd?

Sedan 2016 har jag skrivit ett ciderinlägg tidigt varje höst. Efter förra årets enorma äppelskörd så blev det inte ett enda jävla äpple i år på vårt äppelträd. Således blir det ingen cider #3, och i väntan på en bättre skörd 2020 så ska jag skriva ett inlägg om ciderbryggning, något som egentligen inte finns.

När man läser om vad hantverksmässiga producenter skriver och säger så noterar man att ordet bryggning inklusive böjningar aldrig förekommer. Cider är någonting man gör, tillverkar, framställer, etc., ej brygger. Man pratar om cidermakare eller ciderproducenter. Så i denna värld finns det alltså ej något sådant som ciderbryggning.

Det förekommer dock inom hembryggarsfären när hembryggare ska ge sig på att göra cider. Och det verkar även förekomma hos större bryggerier som gör massproducerad cider. Detta kan verka som språkliga hårklyverier, men jag hävdar nog att det har en viss betydelse. Det speglar ett tankesätt där man överför ölbryggningens metoder till cider.

Den engelske cidernestorn Andrew Lea skriver vid ett tillfälle att för bryggare gäller det att glömma (eller snarare bortse från) en del av vad man lärt sig om bryggning och hamna i ett nytt tankesätt. Och ett bra första steg att hamna i ett nytt tankesätt är att faktiskt anpassa språket. Men låt mig nedan räkna upp de viktigaste punkterna där ölbryggning och ciderframställning skiljer sig åt.

Till att börja med bör man släppa fixeringen vid recept. Detta är tröttsamt redan inom hembryggning, men i samband med cider feltänkt. Ciderframställning handlar mer om process och inte om recept. Nu finns det kanske ingen knivskarp skiljelinje mellan recept och process, med ciderframställning handlar inte om att blanda och tillsätta ingredienser på samma sätt som vid ölbryggning, bakning eller matlagning. Det är väl egentligen bara när man väljer vilka äpplesorter som ska användas och i vilka proportioner som det liknar receptskapande. Och detta moment är för många ändå inte aktuellt då man helt enkelt har de äpplen man har. Övriga tillsatser handlar mycket om vilken råvara man utgår ifrån. Bara för att jag tillsätter pektinase (sen nedan) till mina dessertäpplen, betyder det inte att du ska göra det med dina vildäpplen. Fråga alltså inte "någon som har ett bra ciderrecept?", utan fråga i stället "hur gör man cider"? Och svaret på den frågan finns exempelvis här.

En annan sak som skiljer sig åt avsevärt är mikrobiologisk kontroll. Hembryggare verkar ibland ha svårt att förstå att man varken kokar eller ens pastöriserar must. Även om renlighet fortfarande är viktigt, är cider helt enkelt inte lika känsligt för mikrobiologisk kontaminering. Skälen till det är flera. Musten har normalt ett mycket lägre pH, så redan där har man ett bättre skydd. Vidare så består must huvudsakligen av enklare sockerarter. Om man tillsätter en livskraftig kultur så kommer den dominera och konkurrera ut andra organismer, och när den har jäst klart finns det inte mycket näring kvar för övriga. När man spontanjäser kan det dock vara lite känsligare, men då är åtgärden att svavla, inte att koka eller pastörisera. Sedan så behöver inte lite vildjäsning vara dåligt; stalliga toner är inte ovanligt i spontanjästa öl, och personligen tycker jag det är okej så länge det inte doftar gödselstack.

Jäsningen hanteras också lite annorlunda allmänt. Det är inte samma fokus på jästmängd eller på att jästen ska "städa efter sig". Jag har aldrig sett någon diskussion om diacetylrast exempelvis i ciderlitteraturen. Vanligtvis låter man jäsningen sakta tuffa på i sval temperatur. Vad gäller utjäsning måste man också ställa om hjärnan. Då äppelmust som sagt huvudsakligen innehåller förjäsbara sockerarter kan man ofta jäsa ut rejält lågt, utan problem under FG 1,000. När man diskuterar restsötma och utjäsning innebär det också att det inte går att rakt av jämföra med öl. En cider med FG 1,010 är exempelvis tydligt söt, något som ej kan sägas för öl med liknande FG.

Avslutningsvis bör något sägas om klarhet. Flera gånger har jag sett förbryllade hembryggare som gett sig på cider och sedan förundrat sig över grumligheten. Man har ju tillsatt Protafloc och/eller gelatin! Det förstnämnda är helt bortkastat på grund av det låga proteininnehållet i must som även manifesterar sig i det klena skummet. Gelatinet kan förvisso hjälpa till mot jäst i suspension, men grumligheten beror i det här fallet på pektin. För att bekämpa pektin behöver man hjälp av enzymet pektinase. Pektinase finns i varierande mängd i äpplen, men om det inte finns tillräckligt så kan man behöva tillsätta det för att få en klar cider. Tyvärr denatureras pektinase av etanol, så det måste tillsättas och verka ett dygn innan jäsningen för att få effekt. Pektingrumling går alltså inte åtgärda i efterhand, och det verar lägga sig extremt långsamt. Dessa två faktum sammatagna är något jag har fått se flera ciderbryggare beskviket erfara. Don't be a ciderbryggare.

måndag 26 augusti 2019

Brewskival 2019


Den gångna helgen gick den fjärde upplagan av Brewskival av stapeln, något som knappast har undgått de flesta av bloggens läsare. Till skillnad från fjolåret var vädret på topp, vilket givetvis gynnar en utomhusfestival. Festivalen hade växt rejält till i år, och ett större område hade tagits i anspråk. Lite omstrukturering hade också skett vilket enbart var till det bättre. Allmänt tyckte jag det var mer plats och bättre utbud av matställen (och kortare köer). Det enda som var sämre än i fjol kommer jag nu in på då jag tänker göra några valda nedslag i sådant som stack ut under årets upplaga.

Längsta kön

I vanlig ordning anlände jag Helsinborg C vid 12 för att i lugn och ro käka lunch, ta en kaffe och lunka i väg till festivalen. Tidigare år kunde jag slinka in vid 13-tiden utan något köande alls, men i år ringlade sig köerna långa när jag anlände. Det var ingen idé att avvakta mer heller, ty det vällde fortfarande in folk. Det var bara att ställa sig och beväpna sig med tålamod. Den som väntar på något gott o.s.v., men här finns det onekligen förbättringspotential till nästa år.

Årets bottennapp

Gänstaller var på plats i år, något jag såg fram emot mycket. Visserligen kommer jag besöka bryggeriet om två veckor, men jag hoppades väl på att de skulle ha något udda med sig. Och deras zoigl sitter väl aldrig fel. Fast jo, det gjorde den. Det var en riktig acetaldehydbomb. Då den var lite allmänt ofräsch kan jag tänka mig att det helt enkelt var fatet som hade oxiderats. Men detta såg jag inte komma.

Bästa grums-ipan

Jag drack faktiskt bara en enda, men Pipeworks Brewnicornski är nog så bra det blir. Snygg tropisk frukt-humle, inga störningsmoment i form av humlebränna eller gräsig eller lökig humle. Ganska så tydlig beska därtill. Dessutom med rimlig grumlighet utan att se ut som dy vilket förstås är korrelerat med bristen på ovan nämnda skavanker.

Bästa västkust-ipan

Som tur är finns det fortfarande ipor som bryter av mot grums-normen. Bäst denna gång var Good Guys på topp med ett tallbarsdoftande, klart gyllengult elexir. Variation ftw!

Bästa impstout

Köpte enbart en enda, men har svårt att tro att någon skulle kunna klå Närke Stormaktsporter. Den stod lite diskret utplacerad bredvid Närkes numera vanliga ört- och rököl. Men när jag fick tipset av Ronny på BeerNews.se var det bara att hasta dit innan den riskerade att ta slut. Och den var verkligen lika god som jag mindes den.

Bästa lager

Trenden från MBCC att många har med sig välgjord lager fortsatte, och mest glänste Nynäshamn med en radda grymma självrunna varianter. Bland annat en för mig helt ny svartöl. Bäst var Kallskär Källaröl i tuff konkurrens med O/O Pivot Pils.

Bästa saison

Jag drack bara en enda, men det räckte. O/O Bohemian Saison visar att det räcker gott med pilsnermalt och en bra jäststam. Speltvete, vildhavre, kryddor och frukt i all ära, men det blir bäst utan.

Bästa suris

Som vanligt fanns det gott om suröl. Mycket av det är dock tombolaöl, men jag hittade ändå några mer sansade och samtidigt välgjorda. Bäst var ett italiensk suröl smaksatt med garganegadruvor, Sieman Nega. Fast var det verkligen ett suröl?

Någon gång efter sexsnåret började jag långsamt dra mig tillbaka till stan. Där passade jag på att slinka in på Barski för första gången, och stället är helt klart värt ett besök. Efteråt strosade jag runt lite i hamnen och njöt så mycket av den nedgående solen att jag höll på att missa tåget hem.

måndag 19 augusti 2019

Vad är suröl?


Suröl?


Alltsedan 100 % Brett-öl blev hett för 7-8 år sedan så har man då och då fått bemöta påståenden att detta är suröl. Felaktigheten bottnar i missuppfattningen att Brettanomyces bidrar med signifikant syra, något jag tar upp här. I någon liknande diskussion togs exemplet Brekeriet Cassis upp. Var det att räkna som ett suröl även när det jästes med 100 % Brett-kultur? Det här är ett väldigt intressant gränsfall som hårt sätter fingret på svårigheten att definiera vad som utgör suröl.

Det finns två sätt att se på det. Dels kan man utgå från hur ölet smakar; hur surt är ölet helt enkelt? Man kan också tänka sig att dra en pH-gräns någonstans (typ 4,0) även om pH inte är hela sanningen om hur surt ett öl är. Nackdelen med denna ansats är att det förstås är en smula subjektivt, men att Cassis är en suröl med denna definition är väl ganska självklart. Men även en del andra öl med frukt skulle då kunna få klämmas in under detta paraply, vilket kanske inte är i linje med den allmänna uppfattningen om vad suröl är.

Det andra alternativet är att man utgår från ingredienser. En definition som jag brukar använda är att suröl är öl som delvis har fermenterats med mjölksyrabakterier. Man borde kanske också tillägga att dessa bakterier ska ha satt en tydlig prägel på ölet med en märkbar påverkan av mjölksyra. Denna definition har den intressanta följden att Cassis ej var ett suröl initialt när den jästes enbart med Brett, men att den sedan en tid tillbaka är det, trots att den väl smakar ungefär samma*.

Ett annat intressant fall är så kallade fusk-lactosurisar, d.v.s. öl där man helt enkelt har tillsatt en rejäl dos mjölksyra för att emulera surning med Lactobacillus. Dessa är då ej att betrakta som suröl enligt mjölksyrabakterie-definitionen. Detta tycker nog många är bra, då detta förfarande - inte utan anledning - ses som suspekt. Men frågan är samtidigt hur många som skulle känna skillnad på en kittelsuris tungt smaksatt med massvis av tropisk frukt-puré, och samma öl fast med mjölksyran tillsatt.

Diskussionen kring ingredienser/process vs. smaker för att definiera kategorier av öl dyker även upp i andra sammanhang. En av de stora skiljelinjerna när det gäller att kategorisera öl anses ofta finnas mellan under- och överjäst. Men hur lätt är det egentligen att skilja på under- och överjästa öl när ingredienserna i övrigt är likartade? Inte särskilt enkelt kan jag - som flera gånger har blindtestat mig själv och andra - berätta. Trots det tror jag de är få som vill avskaffa distinktionen mellan under- och överjästa öl, inte ens för ett så flagrant fall som india pale lager/ale.

Vad gäller fallet suröl kan jag inte riktigt bestämma mig. Jag gillar och brukar framhålla mjölksyrabakterier-definitionen, men inser förstås dess brister. Men i praktiken har det nog inte så stor betydelse; vad som är suröl eller ej är i de flesta fall ganska klart. Gränsfall kommer alltid finnas. Lambik, oud bruin, flamländsk rödöl och motsvarande moderniserade varianter är suröl. Lactosurisar är suröl. Vill någon kalla fusk-lactosurisar för suröl så okej då.

Vad gäller rena Brett-öl så är de ej att betrakta som suröl. Här finns dock också en gråzon där vissa Brett-öl faktiskt kan ha en lätt syrlighet. Ett exempel är ett italiensk Brett-öl som det blev lite diskussion kring i bloggosfären för några år sedan, och vars pH jag mätte upp till 3,9. Andra exempel ges av Crooked Stave som gör Brett-öl med en lätt syrlighet. Det gemensamma för dessa exempel är att de har legat på träfat. Dessa kan dels härbärgera mjölksyrabakterier, exempelvis malolaktiska bakterier i vinfat. Det kan också vara så att syreinsläppet gör att Brettanomyces (eller ättiksyrabakterier) genererar tillräckligt med ättiksyra för att det ska bli påtagligt. Oavsett vilket skulle jag ändå inte kalla dessa öl för suröl.

Och slutligen Brekeriet Cassis och liknande öl. Är de suröl? Jag struntar nog i vilket faktiskt. För mig är detta i första hand ett fruktöl, och ett förbaskat gott sådant.

* Framför allt är den väl ungefär lika sur.

måndag 12 augusti 2019

I London



Så här års brukar jag skriva ett inlägg om GBBF som går av stapeln tidigt i augusti varje år. Efter att ha varit på denna festival tre år i rad kände jag att det var dags att hoppa över den i år. Som substitut mot abstinensen tänkte jag att det var dags för ett allmänt London-inlägg för att sammanfatta mina favoritvattenhål.

I världsmetropolen London finns det givetvis massvis med ölställen, i synnerhet då man har en rik pubkultur. Även om denna har sett en viss nedgång ett tag så är det från en mycket hög nivå. Jag kommer dela in ölställena något godtyckligt i klassiska, semi-klassiska och moderna. Jag kommer också ge några korta tips om kost och logi.

Logi

Tyvärr är hotellen väldig icke-prisvärda i centrala lägen. Antingen får man bo i ett trångt och sunkigt B&B-hotell för en överkomlig summa, eller punga ut rätt bra för ett mer vettigt hotell. Ett bättre alternativ som jag har använt vid de senaste besöken är att bo lite mer perifert men i närheten av en tunnelbanestation. Via GBBF:s hemsida hittade vi några dylika Fuller's-hotell, och valde att bo på The Fox & Goose i Ealing. Efter fem minuters promenad och 20 minuter på Central Line är man mitt i smeten. Enda nackdelen är att man sällan gitter ta sig hem till hotellet under dagen, utan man är ute tills man åker hem. Men där finns en ganska schysst restaurang i anslutning till Fuller's-puben där man kan avsluta kvällen med en sen middag om så passar. Att det finns purfärsk Fuller's på cask till är ju ingen nackdel heller, bryggeriet ligger bara några kilometer bort.

Mat

Apropå mat ja. When in Rome så borde man kanske frossa i fish & chips och bangers & mash. Men jag föredrar faktiskt något helt annat när jag är i London: Indiskt! Den indiska maten här är helt enkelt snäppet bättre än hemma. Man kan förstås leta upp de bästa restaurangerna på nätet, men min erfarenhet är att man bara kan knata in på något indiskt ställe som ser trevligt ut, och så är det fantastiskt. Utöver god indisk mat finns det naturligtvis en massa annan bra mat i London, men nog om det nu.

Klassiska pubar

Med detta begrepp avser jag pubar med huvudfokus på cask-öl, i en traditionell publokal. Egentligen är Karlströms malt en bättre källa på detta, men några personliga favoriter kan jag ändå slänga in. The Harp och The Blackfriar är små mysiga, klassiska pubar som är centralt belägna och väl värda att titta in på. Windsor Castle i Kensington har en lätt känsla av hobbit-bostad. I närheten ligger en av mina favoriter bland Fuller's-pubar; Churchill Arms, som kanske mest är känd för sina överdådiga blomsterdekorationer. En annan Fuller's-favorit är The Dove som ligger en kort promenad längs Themsen från bryggeriet, och som är känd för att inhysa världens trängsta barrum.

Semi-klassiska pubar

I denna kategori lägger jag ett antal ställen med ena foten i det gamla, men med en modern touch. Dit räknar jag exempelvis Southampton arms som visserligen enbart serverar cask (utöver cider) i en gammaldags lokal, men hela stället har ändå något modernt hipstrigt över sig. Det är definitivt värt den omväg som faktiskt krävs för ett besök. Tre andra ställen i denna kategori som jag kan rekommendera ligger intressant nog ganska nära varandra; Queens Head, Wenlock Arms och Euston Tap. Det sistnämnda stället är lite märkligt, och kan dessutom ha lite otrevlig personal ibland. Har man vägen förbi Euston Station är det dock värt ett stopp.

Moderna ställen

Slutligen fokuserar vi på ställen som främst serverar grums-ipor, frukt-surisar och efterrättsstout. Det finns väl ett tiotal BrewDog-barer i London, och utöver den i Camden så är de alla rätt schyssta. Här finns ingen cask överhuvudtaget, men i övrigt har de hyfsat utbud, god mat, och rätt okej lokaler. I Camden var det bara maten som var okej dock. Craft Beer Co är en annan kedja som inte brukar ha mat, men som däremot brukar ha några cask som komplement. Mother Kelly's i Bethnal Green är en riktigt trevlig bar i ett lite avsides läge i östra London. Här är det enbart "craft" som gäller. Det finns även en filial mer centralt beläget i Vauxhall. Slutligen måste man förstås nämna Bermondsey Beer Mile. Rent ölmässigt tycker jag inte det är så mycket att hänga i granen sedan Kernel stängde sitt tapprum, men själva området och konceptet är väldigt trevligt, och det finns mycket annat än öl.

tisdag 23 juli 2019

Fribäjsarsäsong



Min officiella bryggsäsong varar ungefär mellan oktober och april. Däremellan står bryggutrustningen i källaren och samlar damm*. Skälen till att lägga ner bryggningen under sommarhalvåret är flera. Dels har jag mer utomhusaktiviteter för mig under ledig tid, dels är vattnet varmare i kranarna så att kylningen går långsamt, och jästemperaturen i mitt källarförråd går över 20 grader.

Jag brukar dock klämma in en inofficiell bryggning under semestern om ett tillfälle dyker upp. Gärna på en lite regnig dag, även om någon sådan ej stod att finna under 2018. För att komma runt problemet med de höga temperaturerna brukar jag brygga en saison. Det befriande är att jag brukar skippa såväl bloggande som bryggprogram och i stor utsträckning fribäjsar. Jag brukar skippa SG-mätningar fullständigt också.

Jag brukar köra ett enkelt koncept med 100 % pilsnermalt, en humlesort och jästen WLP 568 som är en smidig saisonjäst. Humlesorten har varit bland annat azzacca, savinjski goldings och strisselspalt. I år blev det åter strisselspalt, och för att variera mig hade jag planerat att spetsa härligheten med bottensatser från några Orval-flaskor som påpassligt har återvänt till Systembolagets ordinarie sortiment. Mindre påpassligt så har flaskorna sålt slut och är även slut hos leverantören, men jag har i alla fall lyckats få tag på en flaska. Jag skulle helst ha en eller två till.

* Det gör den förvisso under säsongen mellan bryggningarna också, men då är det kortare perioder på några veckor eller så.

onsdag 10 juli 2019

Arvo Pärt




Jag tycker alltid att det är lite störande ha att ha en bloggkategori med endast ett inlägg. En sådan kategori har fram tills nu varit "Något helt annat". Här är tanken att jag skriver om något av mina andra intressen som inte har någon koppling till öl. Det första inlägget handlade om fotbolls-VM och publicerades påpassligt medan vi försökte gräva guld i Ryssland i fjol. Nu är det åter lite bloggtorka och uppehåll i bryggningen, och då är det dags för inlägg nummer två.

Jag har länge varit intresserad av klassisk musik och har sjungit i kör sedan 2003. Kronan på verket var två år i Göteborgs Symfoniska Kör 2014-2016, där jag fick tillfället att sjunga fantastiska verk som Rachmaninoffs Klockorna, Verdis Requiem, Brahms Requiem, Mahler's 2:a symfoni samt det ytterst sällan framförda mastodontverket Gurrelieder av Schönberg.

Men mitt inlägg kommer alltså inte att handla om någon av dessa kompositörer. I stället kommer det handla om den mest spelade nu levande kompositören, Arvo Pärt. Född i Estland på 30-talet skrev han initialt musik i avantgardistisk stil. Jag har inte lyssnat på någon av hans kompositioner från denna tid, även om man kan ana inslag av det i ett senare verk som Lamentate. Men det som jag och de flesta andra av hans anhängare förknippar honom med är nog hans kompositioner från 70-talet och framåt.

Efter att ha hamnat i en kreativ kris så ändrade han inriktning och började komponera i en helt ny, mer tillgänglig stil. Denna präglas av minimalism med inspiration från renässansmusik och gregoriansk sång. Han myntade själv begreppet tintinnabuli, som inte refererar till den belgiska serietidningsfiguren utan till ringande kyrkklockor. Det är en kompositionsteknik som baseras på enkla treklanger i oregelbundna mönster. Dessa kan sedan kontrasteras med andra melodiska element, ofta så att viss atonalitet bitvis uppstår. Kända tidiga stycken är Für Alina och Spiegel im Spiegel.

För egen del är det hans körmusik som jag mest har bekantat mig med. Dessa är ofta av sakral natur då Pärt själv är troende ortodox. Det innefattar dels tonsättningar av klassiska latinska texter som Miserere, De profundis, Magnificat och Nunc Dimittis. Men han har även en förkärlek för mer udda texter från Nya testamentet. Bland annat har han tonsatt berättelsen om kvinnan som smörjde Jesu fötter (The woman with the alabaster box), liknelsen om tullaren och fariséen (Zwei Beter) samt om den sanna vinstocken (I am the true vine). Allra märkligast är nog ändå att han fick för sig att tonsätta Jesu släkttavla från Lukasevangeliet (...which was the son of...), vilket han förstås rodde hem med bravur.

Den minimalistiska approachen till trots är Pärt inte helt lättsjungen för en erfaren amatörkör. Ofta är det oregelbundenheten som ställer till det. Samma teman och figurer återkommer, fast med små variationer i harmonik och framförallt rytm. Särskilt för korister som förlitar sig på att nöta in stycken mer eller mindre utantill kan det vara knepigt. Vi som mer förlitar oss mer på notläsningsförmåga har det lite lättare, men det krävs extra mycket koncentration.

Min egen favorit att sjunga är nog den ganska varierande "...which was the son of...". Stycket skiftar helt karaktär flera gånger allt eftersom vi jobbar oss bakåt i släktlinjen. När vi kommer till patriarkerna blir det plötsligt pampigt. Därefter blir musiken ledigare för att så småningom mynna ut i ett crescendo när vi närmar oss Adam och Gud Fader själv.

Vad gäller favoritstycket att lyssna på så blir valet "I am the true vine". Trots den något märkliga och inte helt sympatiska texten är detta ett mycket vackert stycke där Pärt är i sitt esse och lyckas krama ur mesta möjliga ur några enkla teman. Om jag känner mig uppstressad eller irriterad eller liknande, så är detta stycket bästa botemedlet för att finna ett inre lugn.

Slutligen kan man undra vilken typ av öl som passar bäst när man lyssnar till Arvo Pärt. Till den typiska meditativa Pärt-musiken - som passar bäst uppkrupen i soffan en mörk kväll under vinterhalvåret - skulle jag rekommendera någon sipparöl. En mörk, stark belgare eller ett kornvin som man dricker i samma tempo som musiken, alltså långsamt och stilla.

Appendix

Jag ville inte att inlägget skulle bli en tradig upprapning av mina favoritstycken, men så här i ett efterord kan jag kosta på mig att lista några ytterligare favoriter som inte passade in naturligt i textflödet.

Berliner Messe är en tonsättning av de klassiska latinska mässtexterna (plus några extrasatser), tonsatt för fyrstämmig kör och orgel alternativt stråkorkester. Det var det första av Pärts körkompositioner som jag bekantade mig med, och det var också det som gjorde mig till en anhängare. Här är tintinnabulli-tekninen väldigt tydlig, framför allt i Kyrie-, Gloria- och Credo-styckena.

Dopo la vittoria är också en tonsättning av en något udda text som kretsar kring dopet av den helige Augustinus. Det är ett långt och mångfacetterat stycke, och kan nästan ses som en provkarta på Arvos alla tekniker och små trick.

Summa är ett stillsamt stycke som initialt skrevs för röster, men som sedemera skrevs om för stråkensembler. Har beskrivits med "gently rocked muted harmonic simplicities back and forth", och det är ganska träffande. En utmärkt kandidat för den där sipparölen i soffan en kulen kväll.

The beatitudes, saligförklaringarna, är skrivet för kör och orgel. Ett ganska enkelt - men givetvis snyggt - tema repeteras i olika tonarter och i ett långsamt crescendo som mynnar ut i ett klimax där orgeln får sista ordet för att därefter sakta dö ut.

onsdag 3 juli 2019

I Bryssel



Jag har skrivit om Bryssel förut, men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess (och öl nerför strupen). Efter att ha tillbringat föregående helg i ett stekhett Bryssel med omnejd fick jag inspiration till en uppdaterad ölguide med tips om mina favoritställen.

Logi

Jag har bott på tre olika ställen i Bryssel, och generellt kan man säga att priserna är ganska humana, i synnerhet i jämförelse med London. Min favorit som jag ständigt återkommer till är Thon Hotel Brussel City Centre. Här får man förbluffande nog konferenshotellstandard för typ 400 kr per person och natt för ett dubbelrum om man bokar i god tid. Därtill ligger hotellet bra till nära norra stationen och med en tunnelbaneuppgång (Rogier-stationen) precis utanför entrén.

Vad gäller de två övriga så har jag glömt namnen, men det första jag bodde var också ett ganska snajdigt hotell nära EU-högkvarteret som också var förbluffande billigt. Det andra låg mer mitt i smeten nära Grand Place och var både dyrare och sämre än Thon. Men jämfört vad man brukar få för pengarna i exempelvis London var det ändå ett fynd.

Mat

Det finns förstås många bra matställen i denna storstad med alla EU-höjdare, men här begränsar jag mig till ställen med bra ölutbud.

Krogen med det svåruttalade namnet Nüetnigenough ligger mitt i smeten ett stenkast från Grand Place. På grund av den trånga lokalen kan man få vänta för att få sittplats, om man alls får någon. Dessutom kan maten ta ganska lång tid att få. Detta ställe brukar ofta lyftas fram bland ölnördar för såväl sin öl som mat, men jag var kanske inte helt övertygad.

Ett ställe som jag föredrar desto mer är Les Brigettines, som ligger lite mer avskilt från de stora turistströmmarna. Samtidigt är det bara 5-10 minuters promenad till Grand Place, så det ligger fortfarande centralt. Det är ett större och mer sobert ställe med lite snitsigare mat. Men det har aldrig rynkats på näsan eller höjts några ögonbryn när man dyker upp i jeans och t-shirt. Jag skulle nog avstå från att dyka upp i shorts dock. En trevlig detalj är att krögaren är bundis med familjen van Roy. Utöver att ha en bra öllista med flera Cantillon-öl använder han även Cantillon-öl i vissa av sina rätter. Rekommenderas varmt.

Beer circus är ett något mer rustikt hak med lite enklare mat men också med ett bra ölutbud. Ligger också centralt men lite bortom de mest hetsiga turistkvarteren. Ett bra val om man vill ha ett enklare och billigare alternativ.

Ölhak

Vad gäller ölcaféeer och -barer med ett bra ölutbud finns det överväldigande utbud. Att rapa upp alla jag varit på skulle vara alltför långrandigt, så jag fokuserar på de som sticker ut på olika sätt.

Det finns två moderna ölbarer med namnet Chez moeder lambik. Den ursprungliga ligger i den trevliga stadsdelen S:t Gilles. Hit kan man gå i en lång uppförsbacke från södra stationen, alternativt ta en spårvagn nästan ända fram. Här finns det ett bra ursprung av lambik, övriga belgiska öl, och ofta en del öl från mindre, nya bryggerier från länder som Frankrike, Italien och Spanien. Den nyare filialen mitt i smeten på Place Fontainas är ännu bättre och ett givet stopp vid varje Brysselvistelse.

In de verzekering tegen de grote dorst är ett säreget och helt fantastiskt familjedrivet ölcafé en bit utanför Bryssel. Det har endast öppet på söndagar 10-14 samt vid bröllop och begravningar i kyrkan precis intill. Vid 12-snåret på söndagar brukar delar av kyrkobesökarna ansluta till det övriga klientelet i form av cyklister och utländska ölnördar. Stämningen är hemtrevlig, och här finns bland annat färsk lambik på fat/kanna/bib från de flesta lambikproducenterna. Dessutom finns en hel del spännande på flaska.

BrewDog bar i Bryssel är den bästa i denna kedja jag har besökt. Kanske på grund av den spatiösa lokalen, och terrassen med utsikt över centralstationens plaza. Eller på grund av ett mer varierat utbud med de vanliga craft-grejorna + en del bra belgiska öl.

Poechenellekeller är en udda bar mitt emot hörnet från kissande pojken. Här kan man begrunda tingel-tangel-inredningen på insidan, alternativt studera selfie-turisterna från alla världens hörn från uteserveringen. Inget ställe jag känner att jag behöver återkomma till, men väl värt ett besök någon gång.

A la mort subite är en klassisk ölhall som också är värt ett besök, även om ölsortimentet inte är något speciellt. Ta någon belgisk klassiker och njut av den fantastiska atmosfären.

Delirium café är ett stökigt ställe som man gott kan undvika. Dock kan det vara värt att ta en lov i gränden för att få en glimt av den mindre välkända kissande flickan. Samt studera selfie-turister.

Bryggerier

Det finns förstås ett antal bryggerier att besöka i Bryssel med omgivningar. Mest självklart är ett besök hos Cantillon. En kort promenad från södra stationen kommer man direkt från gatan in i en helt ny värld. Här finns alltid färsk lambik på kanna, några standardprodukter per glas, samt en varierande uppsättning specialprodukter på storflaska. Någon gång - förslagsvis första - bör man också gå bryggerituren.

Efter en kort tågtur kan man hamna i Lot*, och där ta en kortare promenad till 3 fonteinens nya ställe. Här är det lite modernare och inte lika charmigt som hos Cantillon. Inte heller hade man lika mycket spännande att dricka i baren. Ett ställe som jag tycker man bör besöka någon gång om man gillar lambik, men jag ser ingen anledning att komma tillbaka. Har man tur får man en guidad tur av Armand i egen hög person.

Inte ett bryggeri förvisso, men även Tilquin som besöktes den gångna helgen kan man nöja sig med att besöka en gång. Pierre Tilquin var förvisso väldigt sympatisk och gav oss en guidad tur. Men det var en smula bökigt att ta sig hit ska tilläggas.

De la Senne besökte jag en gång när jag hade tid över. Det var en aning knepigt att hitta, och mottagandet var väl sådär. Vi fick vänta en stund innan någon - förvisso väldigt sympatisk - person uppenbarade sig. Sedan fick vi prova en öl och fick lite kort info om bryggeriet. Därefter försvann vederbörande för att rengöra en tank (eller nåt) för att återkomma efter en halvtimma. Ett besök som man både kan ha och vara utan.

Brussels beer project ligger ganska centralt, och fokuserar på modernare öl, vilket ibland kan vara ett trevligt avbrott. Här finns ett ganska stort och roterande utbud, och är ett ställe jag kan tänka mig att återkomma till.

* Var det inte här som Sodom & Gomorra bodde?

söndag 23 juni 2019

I Köpenhamn



Under ett antal midsommarhelger har jag och vapendragaren J. dragit iväg till någon europeisk storstad. Det började 2011 med att vi i gemensam brist på annat att göra tog bilen och drog iväg till Köpenhamn. Efterhand har vi fått lite bättre framförhållning och bokat en flygresa. Valet av besöksort har ofta styrts av tillgången på bra och inte allt för dyra flygbiljetter. Ett bra ölutbud har inte varit ett krav men en fördel. Destinationerna har varit följande
Som ni kanske noterade så har de senaste åren också genererat blogginlägg. I år bröts traditionen och då tänkte jag i stället passa på att skriva ett litet inlägg om staden där traditionen började; pölsan och smörrebrödets huvudstad Köpenhamn. Jag tänker helt fokusera på ölstaden Köpenhamn, även om det förstås finns så mycket annat att uppleva i denna metropol.

Det finns gott om intressanta ölställen i Köpenhamn, och listan nedan begränsar sig förstås till ställen jag personligen har besökt. När jag nyligen var i stan i samband med MBCC 2019 hann jag beta av ett par - åtminstone för mig - nya ställen. Det enda som saknas från RateBeers topp tio är väl Taphouse. Jag listar ställena i min egen ungefärliga preferensordning.

BrewPub København

En bryggerigpub som har de bästa förutsättningar; ett centralt läge, en vädligt trevlig lokal med en mysig innergård. Tyvärr håller varken ölen eller maten måttet, så den hamnar längst ner.

Mikkeller Baghaven

Till skillnad från föregående ställe så ligger denna lite otillgängligt till längst ut på Refshaleön. Man kan tydligen ta en färja någorlunda i närheten, men då vi var där en solig men ganska sval dagunder MBCC 2019 så var en promenad från Nyhavn ett ganska trevligt alternativ. Stället är ganska speciellt mitt i ett gammalt halvruffigt hamnindustriområde, och här ägnar man sig åt att göra spontanjäst öl medelst ett mobilt kylskepp som stod parkerat utanför. Stället hade onekligen sin charm men tyvärr var ölen rätt trist, så jag lär nog inte återkomma. Möjligen kan streetfood-marknaden och övriga ställen i området motivera ett återbesök.

Warpigs

Ett intressant koncept i ett intressant läge. Men det lyfter inte riktigt för mig, maten är inte tillräckligt vass för priset, lokalen är stekfett ocharmig (inklusive uteserveringen) och ölen inget speciellt. Det är väl egentligen bara läget som gör att jag skulle kunna hamna här igen.

Ölbaren

En helt vanlig ölbar mitt i Nörrebro som jag inte har besökt på ett tag men som jag minns hade ett ganska ordinärt ölsortiment. Inte värt att en omväg för.

Fermentoren

Ett i mitt tycke överskattat ställe. En ganska ordinär trappa-ner-i-källaren-bar med en uteservering på skrangliga bänkar. Ölmässigt har jag aldrig imponerats heller. Men läget gör precis som för Warpigs mycket till.

Charlie's Bar

En ganska trång brittisk-ish pub, men med ett rätt schysst utbud, inklusive 4-5 cask. Vi slank förbi på väg hem från Baghaven och tog varsin Landlord som nog var så bra som man kan få den utanför brittiska öarna. Vi sneglade med viss lystnad på fattavlan som bland annat hade några schyssta belgare. Men vi hade bara tid för ett kort depå-stopp. Detta är kanske inte ett huvudnummer vid ett Kph-besök, men det är definitivt ett trevligt avbrott mot det aningen ensidiga utbudet på övriga toppställen.

Himmeriget

Också en ganska trång bar, dock av betydligt modernare stuk. Här är det grums-ipa som gäller, men även en del intressanta lambikprodukter. Och faktiskt några ovanliga tjeckiska lager. Det är dock rätt svårt att få sittplats här, eller plats överhuvud taget.

1420

Ligger inte så långt i från Himmeriget, i ett riktigt hipstrigt område. Är också en ner-i-källaren-bar fast med stor mysfaktor. Här är fokus på lambik, och en hel del intressant fanns att hämta, bland annat en lambik från den nya producenten Der Herberg. Var inte alls lika överbefolkat som Himmeriget, och väldigt charmigt.

Mikkeler Bar (Viktoriagade)

Det här var den första av denna typ av ölbar som jag besökte, och därmed har den kanske ett extra högt värde för mig. Det ypperliga läget gör förstås sitt till, för sååå vasst är inte utbudet här. Men det är ett ställe som jag ständigt återkommer till, i den mån jag ens kommer in.

Mikkeller & Friends/Koelship

Då detta väsentligen är ett ställe med två avdelningar väljer jag att behandla det så. Och då är det onekligen svårslaget; moderna kraft-öl i huvudbaren, och sedan en massa härliga suröl ett par rum längre in. På grund av det aningen mer perifera läget är det oftast bättre med plats här än på Viktoriagade. Så det är onekligen mödan värt att ta sig hit.


söndag 16 juni 2019

Dagens lärdom



Det hela började 5 maj 2017. I någon Facebook-hembryggargrupp yttrade en person helt sanslösa påståenden om flaskfontäner. Det gjordes på ett uppskruvat självsäkert sätt, helt utan källhänvisningar, och alla invändningar avspisades. Detta föranledde mig att på min egen FB-sida starta ett oregelbundet förekommande stående inslag "Dagens lärdom", där jag har lyft fram denna typ av påståenden*.

För att få komma med i "Dagens lärdom" finns det ett antal lösa kriterier. Påståendet
  1. måste vara för mig okänt
  2. framföras på ett uppblåst självsäkert sätt
  3. framföras utan källhänvisningar
Notera att påståendet enligt ovanstående kriterier inte behöver vara felaktigt. Dock kan jag bara erinra mig ett fall där det faktiskt visade sig vara delvis sant. Det var påståendet att "mer malt ger sämre skum", vilket motsägelsefullt nog faktiskt kan ha ett korn av sanning i sig. I alla fall så är det tydligen ett välkänt problem vid high gravity brewing, medan det verkar råda delade meningar om vad som händer med skummet vid starka helmaltsöl. Jag valde därför att utesluta det i listan nedan.

Eftersom jag vill fokusera på sak i stället för person så har jag valt att låta personerna bakom dessa påståenden vara anonyma. Det är själva utsagorna som är det viktiga. Men om jag ska säga något om vilka de bakomliggande personerna är så finns det bland dem professionella bryggare, hembryggningsbutiksansvariga, författare och bloggare. Samtliga är också män, vilket knappast enbart beror på att hembryggningen är mansdominerad. Föga överraskande har de ofta svårt att erkänna att de hade fel.

Jag hade lite svårt att passa in detta inlägg i mina bloggkategorier. Det fick bli "Trams" respektive  "Myter", men egentligen passar inte riktigt någotdera. Snarare vore "Nonsens" en bättre kategori. Jag hade faktiskt glömt eller förträngt flera av dessa när jag för ett tag sedan bestämde mig för att samla ihop dem i ett enda blogginlägg. Tillsammans utgör de en bedövande vägg av okunskap, så håll i er och håll till godo!
  1. Man får inte flaskfontäner på grund av högt kolsyretryck i flaskan. Det har i stället enbart med ytspänning att göra. Exempelvis från svampinfektion eller orenheter i flaskan. Att Chimay hade flaskfontäner under flera år berodde på svampinfekterad malt.
  2. Primärjäsningen är över på några dagar, men jästen är aktiv efter det fram till ett jämviktsläge har uppstått i vattenlåset. Då har aktiviteten upphört.
  3. Tjeckisk lagerjäst ger alltid diacetyl, även om man tillämpar diacetylrast.
  4. Amerikanska ipor har ofta citrustoner, men inte på grund av humlen utan för att bryggarna har i skal av citrusfrukter.
  5. Vörtkoket har inget med Maillardreaktionen att göra.
  6. Utan temperaturstyrning är det väl krasst ingen större skillnad mellan att jäsa med olika stammar.
  7. Grumliga öl kan ha mycket intensivare humlearom eftersom humleoljorna fastnar på partiklar som gör att de inte sjunker till botten lika snabbt. Det är vetenskapligt bevisat.
  8. Jästen behöver lite syre för att bilda kolsyra.
  9. Det finns tusentals arter jäst, men bara en kan användas för ölbryggning: Sacharomyces cerevisiae.
  10. Man kan inte återanvända jästkakan om man använder torrjäst. Flytande jäst går bra.
  11. Det är omöjligt att jäsa ut en öl på två veckor.
  12. Om man kan räkna ut hur mycket humle man ska ha i vid bryggningen vid de olika humlegivorna behöver man inte slänga i humle i efterhand. Torrhumling är till för att dölja felsmaker eller för att höja hållbarheten vid lång transport.
  13. Man ska hälla på mer must vartefter cidern jäser. Den blir då starkare men det bidrar till att jästen dör av vartefter alkoholen ökar. På så vis får man möjlighet att påverka hur söt/torr cidern ska bli.
  14. Det finns ingen anledning att göra en förkultur på rehydrerad torrjäst eftersom den redan innehåller väldigt många jästceller. Om du väljer att rehydrera jästen först och sedan göra en förkultur så är detta ganska meningslöst eftersom det är ingen skillnad mot att hälla ner den rehydrerade jästen rakt ner i vörten.
  15. Ett tredje sätt att göra alkoholfri öl är den nygamla tekniken att tillverka så kallad suröl. Man häller i laktos för att stoppa jäsningen och åstadkommer ett öl i så kallad berliner weisse-stil.
  16. Ipa är lätta att göra då den stora humlemängden döljer alla eventuella misstag bryggaren gör.
  17. Om flaskan skummar över efter 20 sekunder så behöver det inte bero på infektion, men om den skummar över direkt så är det infektion.
  18. Altbier kommer från Köln, men är nu mer välkänd runt Düsseldorf.
  19. Man behöver inte bekymra sig om man får en hinna/pellikel, det är vätskans sätt att skydda sig mot syre.
  20. Öl kan inte mörkna på grund av oxidering efter jäsning.
  21. Om ölen tappar humlearomen snabbt efter tappning blir det bättre med några veckors lagring.
  22. Vid kolsyrebildning med socker i flaskor så omvandlas den sista slatten jäst till kolsyra.
  23. Det är omöjligt att syremolekyler kan ta sig förbi kapsylen och in i en trycksatt flaska. Då är det mer troligt att syremolekylerna i flaskan har frigjorts från vattnet och koldioxiden i flaskan. Dessa molekyler innehåller ju syre.
  24. När man jäser med lagerjäst är det för tidigt med diacetylrast efter en vecka. Tre veckor behöver man vänta.
  25. Många av de bästa iporna får sina smaker från jäst- och humlerester.
  26. Brettanomyces är en jäst som används i suröl för att den bidrar med ättiksyra. Den kan köpas under benämningen "saisonjäst". Som annan jäst överlever den ej över 16 C.
  27. Jäsningen brukar delas in i två faser; primärjäsningen och sekundärjäsningen, eller huvudjäsningen och efterjäsningen. Under huvudjäsningen bildas merparten av alkholen, och under efterjäsningen bildas den största delen av kolsyran.
  28. Effekten har ingen betydelse för bortkoket.
  29. Enda anledningen till att man lakar med varmvatten är för att man snabbare kommer upp till 100 grader för koket
  30. Det finns inga bakterier som överlever 72 C.
  31. S:t Bernardus Abt 12 och Westvleteren XII har till 99 % identiska recept.

* Jag skulle vilja framhålla att varken här eller på min FB-sida är det exakta citat som har angetts.

söndag 9 juni 2019

Bryggsäsongen 2019/2020



Ett år går fort, och jag kan konstatera att planerna från i fjol inte helt fullföljdes. Höstens Westvleteren-kloner blev bryggda med Unibrou-jästen på grund av orsaker. Och det blev Westmalle-klonish i april i stället för amerikanska humledrivna öl. De sistnämnda skjuter jag i stället på till den kommande hösten. Under vintern blir det engelsk och tyskt som denna säsong, och sedan funderar jag på att göra en ny omgång med champagnejästöl. Jag citerar åter skalden Tomas Ledin: det blir säkert ändrade planer, hur som helst, det blir nog bra (ur En dag på stranden, 1990).

Oktober

Amerikansk-inspirerat som sagt, och mer specifikt
  • single hop-öl med någon spännande, ny humlesort.
  • repris av NZ-kornvin, för Amylases vinterölsträff.

December/Januari

Här blir nog en återgång till West Yorkshire-jästen. Denna gång tänkte jag dock ge mig på något nytt
  • en mildöl med mycket bramling cross
  • en Fuller's 1845-variant, något jag länge varit sugen på

Februari

Här blir det som de senaste åren tyskt svaljäst öl. Om det blir under- eller överjäst återstår att se. Men mycket talar för att jag gör ett nytt försök med pilsner efter årets debackel. Kanske blir det en klassisk mörk dubbelbock på jästkakan.

April

Jag är som sagt sugen på Champagnejäst-öl, och denna gång med WLP 715 i stället för Lalvin EC-1118. Exakt vad det landar på får jag grunna på. Kanske inverterar jag senaste försöken och brygger en svagare pale ale med strisselspalt och en starkare variant med amerikansk humle. Alternativt skjuter jag på denna bryggning till hösten och kör min amerikanska session här i stället.

P-lambikar

Precis som tidigare år kommer jag nöja mig med 3 bryggningar, i synnerhet då det är min tur att brygga Brasse-bidraget. Vad gäller produktsläpp så blir det givetvis en ny p-geuze runt årsskiftet. I övrigt har jag endast lite lösa planer
  • jag har en påse lublin-humle som jag funderar att torrhumla med
  • det är kanske dags att gå ut i skogen och plocka bär igen i sommar?
  • jag är lite sugen på att ge mig på faro, men det kräver ju servering i fat. Kanske kan vara något för nästa års sommarölsträff i så fall

söndag 2 juni 2019

Amylases sommarölsträff 2019



På något sätt känns det som en avslutningsfest när sommarölen får träffas i i Fräntorps Folkets Hus i början av juni. Bryggsäsongen är över, prylarna har återbördats till källaren, Brasse har (delvis) tömts och blivit påfylld igen. Och så får man inleda sommaren med att dricka resultatet av egna och andras mödor. I år var det för första gången sedan 2015 inte varmt och soligt väder ute, och temperaturen inne i salen var mer uthärdlig.

Ölutbudet var hyfsat varierat med endast (!) sex ipor. Därutöver fanns det ett gäng ljusa lageröl, några veteöl, några surisar, några saisoner, en mil, och lite annat smått och gott. Det fanns något enstaka tveksamt öl, i övrigt var det välgjort över hela linjen. Själv ställde jag upp med två öl, dels min senaste p-geuze, men även med ett gäng flaskor av Brasse 3 som hade blivit stående. Som man kan se på resultatlistan så gick det klart bättre för Brasse med en bronsmedalj. Precis som på SM så är det med Brasse jag numera får medaljer, och jag tror den stora skillnaden är Brasse själv. Det är fatet som ger lite extra karaktär som blir pricken över i:et.

Lagerölstrenden hade alltså hittat även till sommarölsträffen detta år, och det serverades flera utmärkta dylika. Allra bäst - även totalt sett - var en självrunnen ljus lager från Fredrik Berggren. Den var endast två veckor gammal och räckte därmed ett rejält långfinger åt alla "lager måste lagras"-tomtar. Tyvärr fick den skandalöst nog bara en sjätteplats. De som placerade sig högre var förvisso samtliga utmärkta öl. I synnerhet gillade jag #11 som var en riktigt snygg ipa utan humlebränna eller överdrivet grums. Vinnarölet var överraskande bra för att vara en frukt-ipa. Normalt tycker jag frukten brukar stjälpa snarare än hjälpa, men här funkade den faktiskt ganska bra.

Efter att ha fått ta emot publikens jubel för tredjeplatsen och slängt flaskorna i återvinningen så drog vi som tidigare år vidare till Ölstugan Tullen Kålltorp, och därefter till mi casa där det öppnades lagrad chablis och riesling bland annat.

söndag 26 maj 2019

Ekfatet Brasse - sjätte fyllningen



Den sjätte fyllningen och femte tömningen av Brasse ägde rum en kylig majlördag för några veckor sedan. Uppslutningen blev relativt god, och arbetet fortgick effektivt så att vi efter förrättat värv kunde softa på vår lokala favoritkrog vid Redbergsplatsen: Ostindiska Ölkompaniet. Där fanns det passande men överraskande Lindemans Faro på fat, vilket inspirerade åtminstone mig att göra en Faro någon gång.

Fyllning


Här är det som vanligt inte så mycket att säga, men många hade bryggt mer än vad som behövdes, så vi har lite reserver för att kompensera för framtida spontan- eller änglauttag. Jag slapp själv att brygga denna gång, men två kilo melanoidinmalt från Humledunkel-debacklet användes av övriga. Dessutom fick jag för mig att flera hade använt oxiderad humle denna gång.

Tömning


En av Brasse-medlemmarna bor (eller bodde) i Schweiz och hade fixat 9 kg chasselatdruvor, en schweizisk vitvinsdruva. I övrigt kläcktes idén om att smaksätta med kaffe. Efter en del diskussioner om lämplig kaffesort införskaffades 250 g lätt- till medelrostat etiopiskt kaffe från rostaren Per Nordby. Sedan blev det förstås också en rejäl del renodlad lambik också. Mer exakt så blev fördelningen
  • 30 l med chasselas-druvor
  • 20 l med etiopiskt kaffe
  • 50 l rent

Bedömning


Här kommer jag lägga upp smakbedömningar allteftersom de olika versionerna utvecklar sig.
Druvvarianten får förstås vänta ett par månader tills den har tappats på flaska.

Grundölet

Förutom en lätt THP-puff i eftersmaken så är det åter en fantastiskt god lambik vi har lyckats få till. Ett tag luktade det rejält med svavel* med det har vädrats bort helt och hållet. I stället dominerar fruktiga aromer, uppbackat av en del mer rustika toner och lätta fataromer. Syran håller sig på mattan, och en tydlig beska finns där också. Om några månader kommer ingen THP kunna skönjas och då kommer detta vara en fantastisk suröl. Det finns goda chanser för SM-medalj även nästa år.

Kaffeversionen

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av kaffevarianten, men framförallt såg jag framför mig en bajsvattenliknande vätska. Färgen är dock bara marginellt mörkare än den rena varianten, kanske beroende på den korta kontakttiden på ett par dygn. Kaffearomen är också minst sagt diskret, och frågan är om man hade gissat kaffe i ett blindtest. I övrigt har den förstås ärvt alla tonerna från grundölet, inklusive THP. Ett gott suröl således, men lite tydligare kaffearom hade inte skadat. Jag är ju allmänt för försiktighet i smaksättningar, men om jag skulle göra om detta skulle jag nog dubbla mängderna.

Chasselasversionen (2019-07-26)

Endast två månder senare har druvorna fått gotta sig med Brasse-ölet tillräckligt, upptappning skett, och det är dags för ett första kolsyrat provsmak. Färgen är i stort oförändrad tror jag. Däremot finns ett tydligt druvigt inslag, med toner av blommor (fläder?) och en del tropisk frukt. Tyvärr kommer det en hel del THP i eftersmaken, vilket leder till ett svårt dilemma. Lagra bort THP och därmed tappa den druviga fräschören, eller dricka nu och försöka bortse från den mjöliga tonen i eftersmaken? Under årets varmaste dag (33 C) satt den som ett smäck i alla fall.

söndag 19 maj 2019

Mittelfrühik


Medeltidig spenat.

Näst efter p-geuze är torrhumlad p-lambik min favoritprodukt från surölskällaren. Framförallt är jag förtjust i torrhumling med klassiska sorter, och gärna ädelhumle. Hallertauer mittelfrüh är min absoluta favorit bland de sistnämnda, och det är hög till att jag torrhumlar en p-lambik med den. Det sägs att detta är den humle som (ibland) används för att torrhumla Cantillon Iris, men det har jag tyvärr inte lyckats hitta någon bekräftelse på.

Data:
  • Volym 10 l
  • OG 1053
  • FG 1008
  • ABV 6,1 %
Blandning:
  • 10 l sats 32
  • 100 g hallertauer mittelfrüh
  • 60 g bitsocker
Provsmakning 2019-05-18:

Drygt två veckor har gått sedan flasktappningen, och det är dags för en första provsmakning. Någon timma innan sprack det upp och blev solsken, och en tung fuktig värme etablerade sig. Efter en kort sväng ute blev det perfekt med en kall suris.

Aromen är precis så där örtig och fruktig som jag hade hoppats på. En viss jordighet kan skönjas också, men i övrigt finns inga andra störande inslag som exempelvis THP.

Syran är frisk men inte överväldigande, en viss beska finns också. Det finns också en lätt restsötma, och den kan nog mestadels härröras till att kolsyrejäsningen inte fullt ut har fullbordats. Kolsyran är endast måttlig.

Inte riktigt lika gott som Iris, men mycket gott var detta, precis som hoppats.

söndag 12 maj 2019

MBCC 2019



I stark kontrast till många andra hembryggare och ölentusiaster har jag aldrig varit så där värst lockad av Copenhagen Beer Celebration eller Mikkeller Beer Celebration Copenhagen som det heter numera. I början tyckte jag det var tröttsamt med all uppståndelse som började redan ett drygt halvår i förväg i samband med biljettsläppet, och som sedan fortsatte med surr på sociala medier ända fram till själva eventet.

På sistone har det lugnat ner sig en smula, men jag har ändå inte varit så värst sugen på att åka, delvis på grund av att jag och "craft beer"-kulturen har börjat divergera till viss del. Men i år hade jag ändå funderat av och till på att det hade varit kul att åka, om inte annat för att jag inte har varit Köpenhamn sedan 2015. När så en Brasse-kollega hade två kvällsbiljetter, hotellrum och tågresa över så hakade jag på.

Den enda gången jag tidigare besökte festivalen var 2013, och då var jag inte överdrivet förtjust. Visst fanns det en hel del bra öl, men lokalen låg avsides en skumpig bussrea bort, ljudnivån var bedrövlig och det blev inte bättre av att något bryggeri spelade Death Metal svinhögt vid sin monter. Allra sämst var när ett gäng från De Molen vid upprepade tillfällen gick runt i en liemannenprocession och dängde i stora klockor.

Vid årets upplaga slapp jag dock dylika upptåg, och lokalen var mycket bättre; såväl bättre läge som luftigare och med bättre ljudnivå. Och ölen - det allra viktigaste - höll åter hög nivå, även om det var en smula enahanda. De flesta bryggerier hade med sig en grums-ipa, en efterättsstout och en suris. Några bröt av med ljus lager eller en saison, och dessutom var såväl Gaffel som Mahr's Bräu där och visade upp att det finns andra ölkulturer.

Det mesta var som sagt bra eller mycket bra, varvat med några enstaka bottennapp. Nedan följer en kort sammanfattning av det som stack ut mest och fastnade i minnet.

Bästa saison

Alchemist sopade här banan med en klassisk saison i Dupont-stil, som Dupont själva nog hade varit imponerade av, och kanske till och med en smula avundsjuka. Frukighet och fenoler satt som ett smäck.

Bästa lager

Här var den överlägsna kandidaten länge en helles från det för mig dittills okända Kalifornien-bryggeriet Bagby. Den smakade verkligen som något nyss upphällt från en ölhall i München. Den fick dock släppa i från sig förstaplatsen på andra kvällspasset när Mahr's Bräu kopplade på sin ofiltrerade helles.

Bästa ipa

Det fanns ett par riktigt schyssta grums-ipor utan några som helst tendenser till vare sig humlebränna eller gräsig, grön klorofyll-humle. Alla dessa fick dock se sig slagna av Focal Banger som färsk på fat var helt fantastisk.

Bästa suris

Även här slog Alchemist alla på fingrarna med en väldigt snygg björnbärssuris, utan överdriven ABV, vresig syra eller några av alla de smådefekter som de andra surisarna drogs med i olika grad.

Bästa impstout

Här var det kanske en smula överraskande ett estniskt bryggeri som lyckades övertyga mig, efter att ha smuttat på ett antal sötsliskiga (bak)verk från mer namnkunniga bryggerier. Moctezuma från Seven Island var visserligen också en smula söt, men hade ända rejält med rostade toner av kaffe och choklad som balanserade upp det hela på ett snyggt sätt.

Bästa quad

Ni som följer mig kanske har förstått att jag tycker termen "quad" är en smula dunkel. Och Wylam English Quad gjorde väl sitt bästa för att spä på denna känsla. Jag tyckte den var ett ypperligt kornvin med fokus på malt och en smula humle, samt fruktiga estrar. Några fenoler kände jag inte, och särskilt belgisk var den inte. Men hursom, gott var det.

Bästa bryggeri

Som ni kanske anar var The Alchemist det bryggeri som imponerade överlägset mest på mig. Tyvärr fick jag inte provat Heady Topper på fat, men de fyra som jag testade höll allihop högsta klass, och det inom vitt skilda typer. Utöver de tre som nämnts ovan hade de även en fatlagrad imperial stout som var så bra som dylika kan bli enligt mig.

Sämsta öl

Buckwheat Saison från Transient Ales var riktigt usel med tydliga bränt gummi-fenoler, och en del osköna brettaromer, och därtill en vresig besksur avslutning.

Största freakshow

Det nordkoreanska bryggeriet Taegongdang var ett av de bryggerier som skapade längst köer, och jag tror inte det var för att de köande förväntade sig god öl. Men det spelar nog ingen roll när denna förmenta framgångssaga ska omvandlas till propaganda vid hemkomsten. När köerna till sist blev mer normala på lördagskvällen ställde jag mig med ett nyfyllt glas och köade fem minuter för att få ett smakprov av Den Store Ledarens Favoritlager. Och det smakade faktiskt helt okej.

Värsta hajpkön

Det finns några att välja på men jätteköerna som uppstod så fort Methode Goat (tidigare Bokkereyder) bjöd på något att dricka var verkligen helt bisarra. Samma sak med priserna för att köpa en flaska från denna lambikproducent på krogen.

Bästa spontandansen

När arrangörerna rickrollade besökarna just innan stängningsdags på lördagskvällen och "Never gonna give you up" dånade i högtalarna. Föredrog det klart framför liemännen från De Molen.

Det var onekligen kul att efter sex år återbesöka evenemanget. Men det kan nog ta minst lika många år till då jag nog inte förmår att till fullo uppskatta utbudet. Den stora behållningen med resan var i slutändan att få besöka Köpenhamn igen; det hade tillkommit en del nya ställen på fyra år. Men detta får bli ämnet för ett kommande inlägg.