Ett engelskt jästexperiment

Testades ej.

En av många vita eller gråa fläckar på min bryggkarta utgörs av engelska jäststammar. Medan jag har botaniserat runt ganska friskt bland belgiska dito - bland annat i samband med mitt och Rick Lindqvists tripelexperiment - har jag hittills bara provat två brittiska dito; Safale S-04 och Wyeast 1968. Därför var jag inte nödbedd när hembryggarna Martin Jonsson och Karl Janred bjöd in till en blindprovning av fem engelska jäststammar.

På självaste syttende mai samlades så ett gäng hembryggare i Bryggeributiken för en utvärdering. På grund av det just avslutade Göteborgsvarvet blev det lite förseningar innan den sista deltagaren hade lyckats tråckla sig igenom trafikkaoset, men till slut var alla utvärderare anlända och ölen upphällda i fem glas vardera.

Grundölet var en engelsk pale ale på OG 48 och IBU 25, med 90 procent pale ale-malt (maris otter) och resten ljus och mörk karamellmalt. Humlen utgjorde främst av east kent goldings och en smula challenger. En 20-literssats hade delats upp i fem separata kärl och jästs med fem olika engelska jäststammar. Oavsett jäststam var ölen klar och bärnstensfärgad, samt generellt sett god. Nedan följer mina korta noteringar på skillnaderna, en mer utförlig rapport väntas komma hos Martin.

Wyeast 1275 (Thames Valley)

Denna variant hade plommanaktiga estrar med en aning av nagellack (etylacetat). Tydligen är detta den jäst som används hos Brakspear. Denna blev min fjärde-favorit.

FG 15.

White Labs WLP002 (English Ale)

Detta är den klassiska Fullers-jästen, och jag hittade lite jordiga toner samt diskreta fruktiga estrar med toner av päron. Detta var mitt andraval.

FG 12.

Wyeast 1469 (West Yorkshire)

Detta var min och de flesta andras absoluta favorit. Den kändes väldigt ren med härliga estrar som drog åt mörka plommon. Jag gissade på att det var Fullersjästen men det var alltså fel. I stället härstammar den från Timothy Taylor. Detta är definitivt en jäst jag kommer använda nästa gång jag brygger engelskt.

FG 12.

White Labs WLP005 (British Ale)

Denna uppfattade jag som lite maltigare och sötare än övriga, med jordgubbsestrar och en aning päron. Ursprunget är Ringwood. Detta var min tredjefavorit.

FG 14.

White Labs WLP022 (Essex Ale)

Här fanns det en hel del fenoler vilket förde tankarna till S-04 eller den jäst som Nynäshamn använder i öl som Bedarö Bitter, Indianviken Pale Ale eller Ålö Ale. Men det visade sig alltså vara en jäst från det nedlagda bryggeriet Ridley. Detta var den jäst jag uppskattade minst.

FG 15.


Efter själva utvärderingen blev det fri hopp och lek med diverse medtagna hembrygder. Jag förde inga anteckningar, och minnet är som bekant kort men gott, men jag minns ändå att det mesta var just gott. Det som ligger kvar mest i minnet var en ovanligt lyckad chiliporter från Spritköket. För er som vill veta knepet med goda chiliöl så är det att göra ett bra grundöl, att välja en chilisort med mycket arom i förhållande till styrka, samt att dosera så att endast en lätt hetta förnims i eftersmaken.

För att runda av och knyta ihop säcken kan jag verkligen rekommendera er hembryggare där ute att göra fler sådana här experiment. Och att utvärdera dem systematiskt och blint samt rapportera till omvärlden.