Mitt tidigare försök att brygga witbier blev enligt eget tycke helt okej, men det kom inte hela vägen fram. Något som saknades var lite fruktiga estertoner jämfört med originalet. Vid båda tillfällena odlade jag upp jäst från Hoegaardenflaskor, i efterhand fick jag förklaringen i den här diskussionstråden.
Hoegaarden gör alltså som tyska veteölsbryggare och filtrerar sina öl för att därefter tillsätta en annan jäst vid flasktappningen. Vilken denna jäst skulle kunna tänkas vara finns det en massa diskussioner om på nätet, och jag ska inte trötta ut er med dessa. Somliga hävdar till och med - med minst sagt dubiösa argument - att det trots allt är originaljästen. Framförallt verkar många tycka att det blir minst lika bra resultat som originalet, något som jag ställer mig ganska tveksam till.
Således ämnar jag använda en kommersiell witjäst denna gång. Dessutom kommer jag till skillnad från sist använda omältat vete, något som jag tidigare tyckte verkade bökigt, men som jag numer känner mig ganska hemtam med efter alla mina pseudolambikbryggningar.
Det är sällan en kryddburk får komma i närheten av mina öl, men för witbier gör jag ett undantag. Eftersom varken malten eller jästen - och sannerligen inte den minimala mängden humle - ensamt kan lyfta ölet så utgör kryddningen en viktig komponent. De klassiska kryddorna är koriander och skal av Sevilla-apelsiner, men jag har fastnat för att byta ut det sistnämnda mot limefrukter.
Data:
- Satsstorlek 22 l
- OG 1048
- FG 1008
- Abv 5,3 %
- BU 15
- SRM 2 (halmgult)
- 3 kg pilsnermalt
- 1,5 kg krossat vete
- 0,5 kg havregryn
Humle & kryddor:
- 10 g perle i 80 minuter
- 15 g koriander i 5 minuter
- skal och saft från två limefrukter i 5 minuter
Jäst:
- vid 23 C i 10 dagar
- vid 22 C i en vecka
- Vattenbehandling med 2 g kalciumklorid, tillsatt 20 minuter från kokslutet
- Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l
Fabrikörn vs. Charlevoix Dominus Vobiscum Blanche (6/6 2014):
Såhär på självaste svenska flaggans dag kör vi en kombinerad provsmakning och tävling mot ett kommersiellt öl. Eftersom jag redan har fått däng av Hoegaarden fick det bli en ny motståndare denna gång. Valet föll på det Dominus Vobiscum Blanche (DVB) från det ganska ansedda kanadensiska bryggeriet Charlevoix.
Utseendemässigt är de nästan identiska med den rätta bleka disiga gröngula nyansen, och med rejäla vita skum.
Arommäsigt är de ganska olika; de har båda en lätt korianderton, Fabrikörns domineras av sina limefrukter medan DVB har toner av en annan blommig krydda, kanske lavendel eller kamomill. Utöver det finns en viss fruktighet, eventuellt från jästen. Fabrikörns har en lätt svavelton, vilket förmodligen har att göra med att jästen var ganska gammal och seg. Jag lät den ändå jäsa i över två veckor, men det räckte tydligen inte för att hinna rensa bort svaveltonerna.
Munkänsla, torrhet och beska är i övrigt väldigt lika, men DBV vinner en odiskutabel seger, eventuellt på grund av svavlet, men förmodligen hade den varit snäppet bättre ändå. En riktigt bra wit var det onekligen.
Enligt ställningen efter den senaste tvekampen är ställningen således Fabrikörn - Omvärlden 26-29.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar