torsdag 31 maj 2012

Fabrikörn vs. Omvärlden - svinversion 3.0


I fredags var det åter dags att samla flocken till en ölprovning, se här och här för de tidigare sessionerna. Senaste gången gick det rätt dåligt för Fabrikörn och denna gång var det minst två riktigt svåra motståndare, så jag hade väl ganska modesta förhoppningar. Vi skippade blindningen denna gång då det ändå är ganska uppenbart för det mesta vilket öl som är vilket. Som synes nedan så har jag väldigt knapphändiga anteckningar från tillställningen. Dels fick jag dra ur omdömen om ölen från deltagarna, dels var jag själv lite matt efter en lång och stekhet arbetsvecka.

Svetle 10 vs. Pilsner Urquell:

Här trodde jag redan långt innan att det skulle bli svårt för Fabrikörn av hävda sig. Inte blev det bättre av att Fabrikörns flaska var lite halvtaskigt kyld samt överkolsyrad. Ändå avgick Svetle 10 med segern, närmare bestämt  4-1 varav två röstade oavgjort. Urquell bedömdes som lite endimensionell med toner av burkchampinjoner, medan Fabrikörns uppfattades som blommig och lite fräschare. Kanske kan färskheten ha spelat stor roll här.

Säsongsöl vs. Dupont:

Fabrikörns flaska var om möjligt än mer kolsyrad i denna omgång, vilket roade panelen då den vid förra provningen flera gånger hade påtalat Fabrikörns lägre kolsyrenivå. En viss överkompensering tolkades in. På smakfronten hittades citrustoner i båda ölen, och toner av kola i Dupont. Den sistnämnda uppfattades som lite fylligare (konstigt nog då ölen har samma OG men Fabrikörn har betydligt högre FG) och vann med 4-1. Två mycket goda öl var det samlade intrycket dock.

Öljästversionen vs. Eskilstuna Stenby Single Hop:

När Fabrikörn testade öljäst mot vinjäst så var grundölet humlat med enkom Nelson Sauvin. Eskilstuna Ölkultur har gjort en serie med single hop-öl, varav Stensby med just den ovan nämnda nyzeeländska humlesorten. Eskilstunavarianten var dock misstänkt brettanomycesinfekterad, och inte på något trevligt sätt. Omdömen som skum, gammal, kräks, avlopp, stall och urinoar hann yttras innan det blev allmän tömning i vaskhinken. Fabrikörns imponerade inte heller så väldigt (den har nog passerat zenit vid det här laget) men vann givetvis med 5-0.

Dubbelbock vs. Karmeliten Doppelbock:

Här övertygade Fabrikörn med ett väldigt snyggt skum, samt toner av choklad och avec. Karmeliten uppfattades som lite unken och åter kom det här med burkchampinjoner upp. Efter en liten utläggning om DMS övertygades panelen om att nog snarare var toner av burkmajs man uppfattade. Det är väl dock tveksamt om det finns så mycket DMS i Pilsner Urquell. Hursom, Fabrikörn vann denna omgång med 5-0. Som sidoöl provades senaste årgången av Lunator, som dömdes ut som tveksam, inrökt och lite tunn.

Quadrupel vs. Unibroue 16

I den sista omgången prövades en quadrupel som bryggdes av Fabrikörn så tidigt som sommaren 2009, några månader innan denna blogg startades. Den bryggdes med jäst från det kanadensiska bryggeriet Unibroue, som då fanns tillfälligt att köpa. Därför såg jag det som passande att jämföra med Unibroues jubileumsöl från 2007 med ungefär samma alkoholhalt (10 %) som jag har haft stående i min källare. Båda ölen ackompanjerade den just framsatta ostbrickan mycket väl. Unibroue 16 gick väl hem och beskrevs som delikat med toner av vanilj och rödvinsfat. Fabrikörns uppfattades som lite sötare med toner av tobak. Unibroue 16 vann med 4-1 varav två oavgjorda röster.

Vid detta tillfälle blev det således 3-2 i matcher och 16-9 i röster till Fabrikörn. Totalt sett står det 7-5 respektive 36-21.

lördag 19 maj 2012

Fabrikörn surnar till


Nej, jag är inte på dåligt humör, utan det är i stället som så att jag tänkte ta mitt bryggande till nästa nivå och börja göra suröl. Det finns många olika faktorer som har sammanstrålat till detta beslut.

Dels har jag alltid varit nyfiken på suröl, inte för att jag jag är någon jätteanhängare, utan mer för att det är väldigt spännande hur det blir när man själv gör det hemma i köket. Dels har jag läst en del väldigt intressanta artiklar i ämnet nyligen, bland annat i Brew your own 7/2011.

Vidare har jag några jäshinkar som har varit med ett tag och börjar bli lite repiga, och då kan man passa på att använda dem till suröl där desinficeringskraven inte är de samma, och köpa nya grejer för den vanliga bryggningen.

Och slutligen har jag provat ett antal intressanta och välgjorda hembrygder de senaste åren i olika sammanhang, senast en väldigt lyckad kriek från Kortedala Hinkbryggeri.

Till att börja med blir det en öl bryggt med Brettanomyces Clausseni, vilket är den sort av brettanomycessläktet som ger minst stalliga toner, och i stället ger viss fruktighet. Brettanomyces kan producera viss ättiksyra i en syre- och glukosrik miljö, men jag ämnar försöka minimera syresättningen av ölet efter kylning så det här ölet kommer nog inte bli särkilt surt. Däremot borde det bli rejält torrt då brettanomyces glufsar i sig det mesta i sockerväg, om än ganska långsamt. Planen är att brygga i början av juni och ha någonting drickbart i slutet av sommaren.

Dessutom blir det minst en sats suröl under juni. Tanken är att jäsa som vanligt och sedan tillsätta bottensatsen från en eller flera Drie Fonteinen-flaskor. Dessutom kommer jag dela på satsen och tillsätta någon typ av frukt eller bär vid lämpligt tillfälle. Jag har inte bestämt något än, men det lutar åt röda - och kanske en gnutta svarta - vinbär. Dessutom blir det kanske ytterligare några satser för att få en rivstart i surölsbryggandet. Dylika "pseudolambik" kräver nämligen minst ett år innan man kan börja fundera på att buteljera och dricka dem.

fredag 11 maj 2012

Brygd #100: Dubbel-ipa



Bland mina första 100 brygder har det blivit en hel del dubbel-ipor - närmare bestämt fem stycken - men ingen av dem har jag varit riktigt nöjd med. Ett skäl till detta kan ha varit en tendens till att försöka skapa lite "nischade" versioner, exempelvis med enbart nyzeeländsk humle, eller enbart med humlesorter som börjar på C eller med en blandning av humle från hela världen.

Denna gång ska jag enbart fokusera på att det ska bli en god dubbel-ipa. Sedan tidigare har jag fastnat för att vara renlärigt västkustsk och använda 100 % ljus basmalt. Vidare blir det WLP 001 som jäst i stället för min trotjänare US-05, samt vattenbehandling med gips.

På humlefronten blir det centennial och amarillo för citrus- och tallbarraromer, columbus för sina speciella parfymiga och lite råa toner, samt den ganska nya australiensiska humlesorten galaxy som bidrar med tropiska frukter. Samtliga dessa är högalfasorter och kan användas som bitterhumle, och detta är ett fullt medvetet val för att kunna använda sorterna på ett helt likvärdigt sätt och på så sätt få ett enklare recept. När jag nedan skriver enbart "humle" så avses alltså en blandning i lika stora delar av de fyra ovan nämnda humlesorterna.

Data:
  • Satsstorlek 20 l
  • OG 1082
  • FG 1012
  • Abv 9,2 %
  • IBU >100
  • SRM 4
Malt:
  • 7 kg pale ale-malt
Infusionsmäskning vid 64 C i en timma.

Humle:
  • 60 g humle i 60 minuter
  • 100 g humle i 20 minuter
  • 140 g humle i 2 minuter
  • 100 g humle, torrhumling
Total koktid drygt 60 minuter.

Jäst:
Jäsning med WhiteLabs WLP001
  • vid 19 C i 7 dagar
  • vid 21 C i 5 dagar
  • vid 3 C i två dagar (kallkrasch)
Övrigt:
  • Vattenbehandling med 6 g kalciumsulfat, tillsatt innan koket
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter före kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/
Bedömning (8/6):

Lite halvgrumligt gyllengul, halvstort vitt skum. Jag hade hoppats att kallkraschningen skulle ha bidragit med lite mer klarhet, men tji fick jag.

Tydligt fruktig humle-arom med persikor, mandarin samt en del parfymliga tallbarrstoner. Medelstor kropp, måttlig kolsyra. Torr med en rejäl och markerad beska.

Jag är väldigt nöjd med beskan och avsaknaden av alkoholiska toner. Hade dock önskat lite mer tryck i humlearomen.

Fabrikörn vs. Hardcore IPA:

Det dräller inte av dubbel-ipor på systembolaget direkt, men en sort finns i alla fall kontinuerligt i välsorterade butiker: BrewDog Hardcore IPA. Den tillhör inte mina absoluta favoriter i changern, men det är en stabil dubbel-ipa i östkuststil, där det senare innebär att den innehåller ej försumbara mängder karamellmalt.

Fabrikörns dubbel-ipa verkar ha mörknat sedan sist; den framträder nu snarare som orange, fortfarande rejält grumlig dessvärre. Hardcore är visserligen ännu mörkare, nästan åt kopparhållet så det kanske är belysningen som är lite sämre. Hardcore är helt klar och har dessutom ett lite tjockare skum, så den vinner klart på utseendet.

Vad gäller aromen domineras Fabrikörns av tropiska frukter, tallbarr och citrus, medan Hardcore förutom detta kompletterar med en kakig maltighet och lite karamelliserat socker, samt en väldigt parfymig humleton som jag misstänker härrör från generösa mängder av columbushumle.

Munkänsla och beska är likvärdiga, Hardcore är något sötare.

Hardcore vinner detta främst på lite bättre humlearom, även om jag tycker columbushumlen dominerar lite för mycket. Den skulle även vinna på att tona ner maltigheten en aning enligt min mening.

Fabrikörn - Omvärlden 18-19 således.

tisdag 1 maj 2012

Brygd #99: Summer Ale



De senaste åren har jag bryggt en single hop-öl inför sommaren. Med lite variationer i maltschemat har det ändå i samtliga fall rört sig om en ljus och uppfriskande ale med alkoholhalt 4-5 %, och beska 30-40 IBU.

Humlesorterna har varit i tur och ordning amarillo, nelson sauvin och citra, där de två senaste vid bryggtillfället har varit såväl nya som omtalade. Denna gången föll valet på den sprillans nya och något mindre omtalade australienska humlesorten summer. Bara namnet gör ju att man blir sugen på att brygga med den, och beskrivningen "... ger en tydlig men lätt smak av aprikoser och melon" minskar ju inte lusten direkt. Eftersom summer är en utpräglad aromhumle med måttlig andel alfasyra så fick det bli lite överbliven magnum-humle som bittergiva.

I övrigt så blev det två nya grepp denna gång jämfört med tidigare liknande brygder. För det första bytte jag ut min arbetshäst (eller arbetsjäst kanske man ska säga i dessa sammanhang) Safale US-05 mot WLP001. Den sistnämnda anses ge en lite mer humleaccentuerad öl.

Den andra nyheten är att jag för första gången vattenbehandlade. För att få en lite mer markerad beska och krispigare avslut hade jag införskaffat en påse kalciumsulfat. Dock insåg jag när jag hade satt på mäskvattnet att jag faktiskt inte hade kollat upp när och hur mycket jag skulle tillsätta. Det här med vattenbehandling är verkligen komplicerat, men efter en del eftersökningar kom jag fram till att fyra gram tillsatt i koket kunde vara lämpligt. Det återstår att se hur detta faller ut.

Data:
  • Satsvolym 25 l
  • OG 1050
  • FG 1012
  • Abv 5,0 %
  • IBU 40
  • SRM 5 (gyllengul)
Malt och extraktgivare:
  • 5 kg pale ale-malt (maris otter)
  • 500 havregryn
Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:
  • 20 magnum i 60 minuter
  • 20 g summer i 20 minuter
  • 40 g summer i 5 minuter
  • 40 g summer, torrhumling
Total koktid 60 minuter.

Jäst:
Jäsning med White Labs WLP001
  • vid 18 C i 10 dagar
  • vid 23 C i 2 dagar
  • vid 21 C i 5 dagar
Övrigt:
  • Vattenbehandling med 4 g kalciumsulfat, tillsatt i början av koket samt till sockerlagen för kolsyrejäsning
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l
Bedömning (1/6):

Till att börja med så är det läge att berätta att jag fick ett infall att tillsätta ytterligare 2 g kalciumsulfat till sockerlagen vid flasktappningen, dels för att jag hade två gram upplöst i vatten över, dels för att jag hade gjort lite vidare efterforskningar.

Nåväl, det är äntligen dags att prova en flaska efter två veckors kolsyrejäsning. Med tanke på namnet så var det nästan omöjligt att inte anmäla sig till morgondagens sommarölsträff i Amylases regi. Därför är jag extra nyfiken på hur det kommer smaka.

Ölen är disigt gyllengul med ett stabilt vitt skum. Aromen har diskreta tropiska frukter, och visst kan man skönja lite toner av nät- och honungsmelon. Lite lätta brödiga malttoner i bakgrunden. Jag kan tydligt känna en lätt kritaktig ton som inte är påträngande, men jag skulle nog ha nöjt mig med två gram kalciumsulfat ändå.

Ölet är lätt utan att vara tunt, kolsyran är mjuk. Avslutningen är torr med en skön beska. Ett gott öl, men jämfört med tidigare sommaröl så var den här humlen kanske lite väl diskret i aromen. Jag gissar nog på en ganska blygsam placering vid sommarölsträffen.