Brygd #227: Riwale

 

En läckerbit från Riwale Sweets.

Påsken är här, och då blir det gott om tid över för att brygga. Planenligt skulle det bli en smash-öl med någon intressant nya världen-humle. Jag övervägde först några nya nyzeeländska humlesorter, men sedan såg jag att riwaka var tillbaka. Och jag insåg att jag aldrig har bryggt en renodlad riwaka-öl; jag har alltid blandat med pacific gem. Så nu är det dags.

Efter att länge ha ratat US-05 för motsvarande flytande jäst, så är det dags igen. Skälet till att använda flytande jäst var tveksamheterna kring rehydrering. Men nu har den frågan besvarats (det finns i normalfallet ingen anledning att rehydrera Fermentis torrjäster), och dessutom har flytande jäst blivit fyra gånger dyrare än torrjäst. En annan trevlig fördel är att man inte behöver syresätta vörten.

Data:

• Volym 24 l
• OG 1,052
• FG 1,010
• ABV 5,6 %
• IBU 35
• SRM 3

Mäskning:

• 5 kg pale ale-malt
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 50 g riwaka i 20 minuter
• 100 g riwaka vid kokslutet
• 1 krm protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Med US-05 (ett paket)

• vid 19 C i 3 dagar
• vid 21 C i 7 dagar.

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Bedömning 2026-04-22:

Det här är ett öl som jag nästan har bryggt många gånger. Men vid dessa tillfällen har ölet kallats NZ Pale Ale (eller Bleköl) och även innehållit humlesorten pacific gem. Så det ska bli intressant att se hur det blir med riwaka i ensamt majestät.

Aromen är typisk nya nya världen-humle med diverse tropisk frukt, och inte så mycket citrus eller tallbarr. Här finns också en ton av jordgubbe/smultron, något jag har för mig anges i beskrivningar.

Avslutningen är torr med en fin beska. Mycket gott, och jag kommer ha med mig en flaska till sommarölsträffen för den som vill prova själv.

Brygd #199: Champisöl

 

Nu är det dags för en repris av ett öl som till min stora förfäran bryggdes för nästan 9 år sedan. Det är läskigt* vad tiden går. Kanske är det åldern som gör att jag är riktigt slapp och återanvänder etikettbilden rakt av. Vad gäller receptet blir det dock några justeringar.

När jag började mata in humlen i ProMash såg jag att mitt gamla klassiska 10-20-30-40-schema gav ett väldigt lämpligt IBU på knappt 40. Dock har jag börjat bli lite skeptisk till torrhumling på senare tid av olika skäl. Och när jag började bolla runt lite grand med humlegivorna så dök plötsligt tanken upp att skippa bittergivan och låta 20-minutersgivan bidra med all beska. Och i samma stund började jag överväga att dra ner på koktiden.

Nu tycker jag att just koktiden inte är så intressant för mig att spara tid på. Det är faktiskt rätt skönt att ha en fyrtiominuterspaus mellan bittergivan och 20-minutersgivan där jag kan slappa och ta en kopp kaffe eller nåt. Vidare så har vi risken för DMS när det är såpass mycket pilsnermalt. Jag är dock inte särskilt orolig för DMS när det är ett öl som ska jäsa vid 20 C ungefär. Till slut blev det så att jag drog igång koket, gjorde en kopp kaffe och softade lite, och när jag kände att jag hade fått softa länge nog gick jag tillbaks och pytsade i 20-minutersgivan.

På maltsidan förenklar jag och skippar münchnermalten. Därmed blir ölet betydligt ljusare än Champis, men det må vara hänt. Jag kompenserar nog lite med att använda rårörsocker för kolsyrejäsning.Vad gäller jästen så tänkte jag pröva WLP 715 denna gång. Det finns lite mer att säga om den saken, men det återkommer jag till i nästa inlägg.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,053
• FG 1,016
• ABV 5,0 %
• SRM 4
• IBU 40

Mäskning:

• 4 kg pilsnermalt
• 500 g omältat vete
• 1 tsk laktol
• 1 tsk kalciumklorid

Infusionsmäskning vid 66 C i en knapp timma.

Kok:

• 1 krm Protafloc i 20 minuter
• 40 g citra i 20 minuter
• 60 g citra vid kokslutet

Total koktid en knapp timma.

Jäsning:

Jäsning med WLP 715 (1 l förkultur)

• vid 20 C i 4 dagar
• vid 22 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med rårörsocker, 7 g/l.

Champisöl vs. Omnipollo Levon (2021-11-17):

Min första kontakt med fantombryggeriet Omnipollo var ölet som då hette Leon. Jag provade det på fat på Ölrepubliken och minns att jag tyckte det var både elegant och spännande. Men senare började mina smakpreferenser och Omnipollos output alltmer divergera och det är numera ytterst sällan jag köper någon av deras produkter. Men just Leon, som har bytt namn till Levon är faktiskt lite av inspirationskällan till Champisöl, och vad kan då vara en lämpligare motståndare?

Ölen har slående lika utseende; ljusgult med en lätt disighet, och ett rejält vitt skum. Champisölet är möjligen marginellt disigare, och skummet är något mer kompakt.

I aromerna finns också vissa likheter, där finns någon obeskrivbar ton som jag misstänker kommer från champagnejästen. En viss svavelton kan anas i Champisöl dessutom. Båda har också en fruktighet från humlen, men den är betydligt mer framträdande hos Levon som jag misstänker helt enkelt har använt mer humle. Tyvärr har Levon också en fadd citrusaktig ton som jag har känt i något av mina välhumlade öl, men även i somliga kommersiella öl. Dock inte i tidigare smakprov av Levon ska tilläggas. Om det är någon defekt hos humlen, något jäsrelaterat eller bara något som finns i viss humle eller -kombinationer under vissa förutsättningar ska jag låta vara osagt.

En ganska fyllig munkänsla, lätt restsötma samt en behaglig beska är väldigt likartat i båda ölen, kolsyran likaså. Den där skaviga humletonen (eller whatever) hos Levon är dock betydligt mer störande än Champisölets svavelton, så den sistnämnda avgår med segern utan att vara en fullpoängare på något sätt.

Så med förra omgången i beaktande så är ställningen Fabrikörn - Omvärlden 38 - 43

 

* No pun intended.

Brygd #195: Zappale

 

Jag har egentligen inget särskilt förhållande till Frank Zappa. Jag har väl hört ett par låtar samt ett orkesterstycke som framfördes i Göteborgs konserthus för många år sedan. Ingetdera har satt några större avtryck hos mig. Men jag inser samtidigt att han uppenbarligen är ytterst begåvad och rätt cool. Dessutom finns det något citat där han hävdar att man måste ha ett flygbolag och ett ölmärke för att kunna räknas som ett land.

Så när jag upptäckte att det finns en humlesort som heter zappa, och som dessutom verkar ha en ganska lovande smakbeskrivning, blev det givet att brygga årets single hop-öl med den. I övrigt har jag ändrat receptet från tidigare år på så sätt att det är mindre malt, mindre satsvolym, och dessutom lite omältat vete.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,053
• FG 1,011
• ABV 5,6 %
• IBU 40
• SRM 5

Mäskning:

• 4 kg pale ale-malt
• 500 g krossat vete
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1 tsk laktol

Infusionsmäskning vid 67 C  i en timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 20 g zappa i 20 minuter
• 40 g zappa vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Jäsning med WLP001 (1 l förkultur)

• vid 18 C i 4 dagar
• vid 22 C i 3 dagar
• vid 5 C i 2 dagar

Övrigt:

• Torrhumling med 40 g zappa
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning 2021-04-21:

I och med att jag har kortat ner jästiderna så går kolsyrejäsningen också fortare. Normalt brukar det vara fullt kolsyrat efter max en vecka, men här fick jag vänta två dagar till innan ölet hälldes upp med ett rejält skum. Det krossade vetet lämnar bara en svag disighet, kanske inte signifikant mer än mina tidigare apo.

Aromen är klassikt citrustallbarrhumle, med lite allmäna vaga tropiska frukter i bakgrunden. Avslutningen är torr med en markerad och fin beska som hänger bra i eftersmaken. Jag vet inte om jag har fått till en så bra beska tidigare, och vad det beror på har jag faktiskt ingen aning om.

Riktigt gott var det i alla fall. Får se hur länge det varar. Min kolsyretub var slut visade det sig när jag skulle flasktapppa.

Brygd #183: Mildöl

Nu har turen kommit till ännu en ytterst vag och svårfångad "ölstil", nämligen den numera ganska udda fågeln mild. Backar man bandet hundra eller fler år bakåt så betydde mild helt enkelt färsk. Mild var ett öl som serverades kort efter att det hade lagts på cask. Mild kunde således kombineras med andra ölnamn, exempelvis mild porter eller mild bitter. Motsatsen till mild var långlagrade öl som benämndes stale. Givetvis fanns det mellanting som varken benämndes mild eller stale.

På grund av den snabba omsättningen var behovet av humle för hållbarhetens skull inte lika stort, och mild var generellt mindre humlad än andra öl. Dock var det inte ovanligt med välhumlad mild. Likaså var mild generellt svagare än annan öl av samma orsaker, men undantag fanns det gott om även här.

Under 1800-talets andra hälft började mild övergå från att vara en beskrivning av färsk öl till att ha en fristående betydelse. En mild var typiskt ljus, maltig, en smula söt och med relativt låg beska och humlighet. Den började konkurrera ut portern i London och var under slutet av denna period den populäraste öltypen i London.

Under 1900-talet blev det successivt allt vanligare med mörk mild. På grund av världskrigen med åtföljande ransoneringar så sjönk alkoholhalten och styrkan på all brittisk öl, och mild var inget undantag. Och det är denna varianten som vi idag förknippar med mild; mörk, maltig och låg alkoholhalt. Mild bibehöll sin popularitet en bit in i efterkrigstiden, men blev sedan allt mer undanträngd av bitter och nymodigheten lager.

Från att varit nästan utrotningshotad kan man idag ända hitta en del smakprov exempelvis på GBBF. Dricker man ett antal exemplar så är det tydligt att det är stor spridning. Det kan smaka allt ifrån porter till brown ale eller som en karamellig red/pale ale. Den kan vara välhumlad, fast oftast ändå inte. Den gemensamma nämnaren är maltighet. Lite grand känner jag att begreppet mild är en smula överflödigt. Alla exemplar jag har provat har passat in i - och bättre beskrivits med - någon annan kategori.

Men trots det ska jag ge mig på en egen tolkning. Jag valde bort rostad malt och satsade på en mer rödfärgad variant. Eftersom jag älskar humlen bramling cross i mörka brittiska öl är det nästan givet  att ha den med. Jag ligger dock lågt med beskan och skippar därför för ovanlighetens skull en bittergiva. Vad gäller jästen återgår jag till min favorit West Yorkshire.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1045
• FG 1016
• ABV 3,8 %
• IBU 25
• SRM 15

Malt:

• 4 kg pale ale-malt (maris otter)
• 1 kg karamellmalt (SRM ~70)
• 100 g ljust maltextrakt (förkultur)

Infusionsmäskning vid 70 C i en knapp timma.

Humle:

• 50 g bramling cross i 20 minuter
• 50 g bramling cross vid kokslutet

Total koktid 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken:

• 1 tsk kalciumklorid
• 1 tsk lactol

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1469 (1 l förkultur)

• vid 18 C i 4 dagar
• vid 22 C i 8 dagar

Övrigt:

• klarning med 1 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter före kokslut
• kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l

Bedömning 2020-01-27:

Jag har förstås druckit åtskilliga flaskor redan - detta är ju trots allt ett öl som ska drickas så färskt som möjligt - men jag har inte tagit mig för att skriva ner en beskrivning förrän nu.

Ölet är snyggt kopparfärgat med en lätt aning till disighet, och ett stort krämigt beige skum. Snyggt!

Aromen är fruktig med karamellig maltighet, och en mörkbärig ton från humlen som dock gärna hade fått vara mer framträdande.

Munkänslan är medelfyllig trots den låga alkholhalten och med en måttlig kolsyra. Avslutningen är torr till halvtorr med låg beska.

Det är väldigt gott och lättdrucket; en perfekt hinkaröl som man kan dricka flera halvlitrar av. Dock har jag redan märkt att den har börjat tappa lite i aromerna (vilket en del skulle omnämna i positiva ordalag om att den har "mognat").

Brygd #181: Godivale

Av John Collier. Wikipedia Commons.

När bryggsäsongen 2019/2020 drar igång blir det med en pale ale quasi-smash style. Jag hade lite olika humlesorter som jag övervägde att prova, och till slut föll valet på den nya engelska sorten godiva, uppkallad efter den legendariska lady Godiva som red naken genom Coventry för att sänka skatterna.

Då godiva har ganska måttlig alfasyrahalt vill jag inte slösa den på bittergivan, så det fick bli latt knycka lite pacific gem från nästkommande bryggning.

Data:

• Satsvolym 22 l
• OG 1,055
• FG 1,011
• ABV 5,8 %
• IBU 40
• SRM 5

Extraktgivare:

• 5 kg pale ale-malt
• 100 g maltextrakt (förkultur)

Infusionsmäskning vid 70 C i en timma

Humle:

• 10 g pacific gem i 60 minuter
• 30 g godiva i 20 minuter
• 30 g godiva vid kokslutet
• 40 g godiva som torrhumling

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäst:

Jäsning med WLP 001 (1 l förkultur)

• vid 18 C i 4 dagar
• vid 22 C i 4 dagar
• kallkrasch vid 5 C i 2 dagar

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken:

• 1 tsk mjölksyra
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk kalciumklorid

Övrigt:

• klarning med 1 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (2019-11-04):

Den här ölen fick kolsyra snabbt. Redan efter en vecka kändes den fullt kolsyrad, vilket gjorde mig en smula orolig för att jag kanske hade varit en smula het på gröten med att kallkrascha och flaska. Men några dagar senare har det inte hänt så mycket mer så det är nog lugnt.

Färgen är snyggt disigt gyllengul, med ett stort, vitt skum. Aromen är brödig med tydliga parfymiga tropisk frukt-humletoner, som lite grand påminner om amerikanska humlesorter som simcoe och mosaic. Det finns en lätt jordig ton i eftersmaken som jag hade kunnat varit utan dock.

Munkänslan är medelfyllig med måttlig kolsyra. Avslutningen är torr med hyfsad beska. Helt klart god färsk, men jag har en känsla av att den här kan gå ganska fort utför.

Brygd #171: Enigmale

På engelska stämmer uttalet i alla fall.

I min årliga single hop-serie vänder jag mig detta år till Australien och humlesorten enigma. På beskrivningen låter den lovande, så jag hoppas starkt på detta. En ändring mot föregående år är att jag i enlighet med tidigare beslutade riktlinjer byter US-05 mot flytande jäst, närmare bestämt WLP001.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1,052
• FG 1,010
• ABV 5,5 %
• IBU 40
• SRM 5

Malt och extraktgivare:

• 5 kg pale ale-malt
• 100 g maltextrakt (förkultur)

Infusionsmäskning i en timma vid 68 C.

Humle:

• 10 g enigma i 60 minuter
• 20 g enigma i 20 minuter
• 30 g enigma vid kokslutet
• 40 g enigma som torrhumling

Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken:

• 5 g kalciumsulfat
• 5 g kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra

Jäst:

Jäsning med WLP001 (1 l förkultur)

• vid 17 C i 4 dagar
• vid 21 C i 8 dagar
• vid 5 C i 2 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1 krm Protafloc
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning 2018-05-02:

Efter en lång arbetsdag och en liten kvällspromenad i solnedgången får jag njuta frukterna av mitt arbete. Färgen är snyggt gyllengul med en lätt disighet, skummet är vitt och lagom fluffigt.

Aromen har tydliga drag av tropiska frukter, därutöver en gnutta tall och citrus. Lite brödighet finns i bakgrunden.

Munkänslan är len med en måttlig kolsyra och små bubblor. Avslutningen är torr med medelhög beska.

Den har tyvärr redan tappat en smula jämfört med de första smakproven, men det är fortfarande jättegott som Tina sa. Enigma kan jag verkligen rekommendera, den funkar solo men borde även gå att kombinera med annan modern humle. Känns som en vass konkurrent till galaxy exempelvis.

Brygd #161: Azaccale

Azzacale är ganska likt jazz scale.

Nu är det dags för single hop-öl igen, modulo bitterhumlen. Denna gång blir det den spännande nya amerikanska humlesorten azacca som är uppkallad efter en karibisk gudom. Enligt marknadsföringen ska den ge intensiva toner av tropiska frukter och citrus. Just intensiva vet jag inte om jag kan skriva under på, men tonerna fanns där på en moderat nivå när jag spontanbryggde med denna humlen sist.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1055
• FG 1012
• Abv 5,6 %
• IBU 40
• SRM 5
• mäsk-pH 5,14

Malt:

• 5 kg pale ale-malt

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Humle:

• 10 g magnum i 60 min
• 20 g azacca i 20 minuter
• 40 g azacca vid kokslutet
• 40 g azacca som torrhumling

Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser

• 5 g kalciumsulfat till mäsken
• 5 g kalciumklorid till mäsken
• 5 ml mjölksyra (80 %) till mäsken
• 5 ml mjölksyra (80 %) till lakvattnet

Jäst:

Jäsning med ett paket Safale US-05

• vid 16-17 C i 3 dagar
• vid 22-23 C i 7 dagar
• vid 5 C i två dagar

Övrigt:

• Klarning med 1 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (2017-04-05):

Gyllengul färg med en lätt disighet och ett rejält skum. Aromen är brödig med en diskret med fin tropisk fruktighet från humlen, med liten dragning åt det blommiga och kryddiga hållet.

Kroppen är medelfyllig och kolsyran är måttlig. Avslutningen är torr med en perfekt avvägs beska.

Detta blir ett bra törstsläckaröl nu när den varma halvan av året är på intågande. Azacca är inte lika in-your-face som exempelvis citra eller mosaic, men den har en skön subtil fruktighet som jag tycker är tilltalande. Jag kan mycket väl tänka mig att återkomma till den ytterligare, och kanske ska man brassa på med lite mer.

Brygd #155: Humlehuvud

Jag har stundom övervägt att tillägna fenomenet BrewDog ett helt blogginlägg, men vid närmare eftertanke så har det aldrig känts riktigt motiverat. Synnerligen omotiverat kändes det efter att Martyn Cornell skrev en välformulerad recension av Business for Punks som ganska väl sammanfaller med min egen syn. Det är såväl ris som ros, och mest av det förstnämnda får författaren James Watt för överdriften att BrewDog skulle ha varit brittiska pionjärer med att brygga öl i modern amerikansk stil.

Bland de motexempel som nämns är Hophead från bryggeriet Dark Star strax norr om Brighton i södra England. Jag provade ölet för första gången på Akkurat i samband med SB&WF 2009, och var helt betagen av dess härliga kombination av engelsk malt- och jästkaraktär och amerikansk humle. I grunden är det en ljus engelsk bitter/pale/golden ale med rejäla givor av cascade. Det sistnämnda bidrar såväl med en rejäl beska samt snygga blommiga citrustoner. Det är ett öl som överträffar allt jag har provat från bryggerier under en järnvägsbåge i Bermondsey, möjligen med undantag för några av Kernels bästa. Och den ursprungliga Punk IPA i toppform skulle kanske kunna matcha.

Då det saknas trovärdig information om deras jäst väljer jag att använda min favorit West Yorkshire från bryggeriet Timothy Taylor i stället, det kan ju bara bli ännu bättre. På humlesidan är jag faktiskt lite förväntansfull eller nyfiken då jag aldrig har bryggt med en sådan dominans av cascade förut. På maltsidan blir det förstås maris otter alena.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1044
• FG 1011
• Abv 4,4 %
• IBU 40
• SRM 5
• mäsk-pH 5,18

Malt:

• 4 kg pale ale-malt (maris otter)

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Humle:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 50 g cascade i 20 minuter
• 50 g cascade vid kokslutet

Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 5 g kalciumklorid till mäsken
• 5 g kalciumsulfat till mäsken
• 5 ml mjölksyra (80 %) till mäsken

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1469 (1 l förkultur)

• vid 18-19 C i 5 dagar
• vid 22-23 C i 10 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter innan kokslutet
• Kolsyrejäsning med strösocker, 5 g/l

Bedömning 2016-12-19:

Efter drygt två veckors kolsyrejäsning hälls ölet upp klargult med ett rejält vitt skum. Aromen är brödig malt med en hel del blommig och citrusaktig humle. Jästkaraktären är inte särskilt tydlig.

Kroppen är medelfyllig trots låg alkoholhalt, och kolsyran är måttlig precis där jag vill ha den.

Avslutningen är torr med en måttlig beska som jag gärna hade skruvat upp ett snäpp.

På det hela taget gott men det nådde inte riktigt upp till originalet. Jag hade gärna haft mer jästkaraktär och tuffare beska.

Brygd #137: Kohatuale

Nu är våren här, och med den årets single hop-öl. I brist på någon hetare ny humlesesort som exempelvis equinox har jag valt att pröva den relativt nya nyzeeländska humlesorten kohatu. Denna ska ge aromer av tropiska frukter, tallbarr, citrus samt en intensiv blommighet. Det låter inte så dumt.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1050
• FG 1008
• Abv 5,5 %
• IBU 40
• SRM 5

Malt:

• 5 kg pale ale-malt

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Humle:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 20 g kohatu i 20 minuter
• 40 g kohatu vid kokslutet
• 40 g kohatu som torrhumling

Total koktid drygt en timma.

Jäst:

Jäsning med US-05

• vid 17 C i 4 dagar
• vid 20 C i 10 dagar
• vid 5 C i 2 dagar (kallkrasch)

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Vattenbehandling med 2 g kalciumsulfat och 2 g kalciumklorid, tillsatt mäsken
• Kolsyrejäsning på flaska med druvsocker, 5 g/l

Bedömning 2015-04-01:

Somliga tycker att en bra ölrecension ska vara mångordig för att göra ölets mångfacetterade komplexitet rättvisa, och man bör i förekommande fall räkna upp samtliga tropiska frukter man tycker sig känna och inte bara skriva "tropiska frukter".

Själv föredrar jag en mer minimalistisk ansats, där man försöker fånga de mest karaktäristiska dragen hos ölet. I detta fall är det dessutom så att jag faktiskt bara känner en tydlig men ändå tillbakahållen tropisk frukt-humlearom, med tydliga inslag av blommighet. Precis så som beskrivningen ovan från producenten/leverantören förutom tallbarren.

I övrigt är bedömningen att det är ett gott och lättdrucket öl utan större åthävor; torr med mjuk beska, lätt- till medelfyllig med ganska måttlig kolsyra; och lätt disigt gyllengul med ett krämigt vitt skum. Humlearomen hade gärna fått vara lite mer framträdande dock.

Fabrikörn vs. Garage Project Hapi Daze (2015-05-06):

Det har gått ett tag sedan Hapi Daze (HD) från det pyttelilla Wellington-bryggeriet Garage Project dök upp på bolaget, men nu äntligen har jag fått tillfälle till en liten sida-vid-sida-provning med min egen nyzeeländska törstsläckare. HD är en ganska alkoholsvag (4,2 %) pale ale, humlad med diverse nyzeeländska sorter, och bland annat den av mig så eftertraktade riwaka.

Ölen är väldigt lika utseendemässigt med en gyllengul färg, som möjligtvis är lite mörkare för HD samtidigt som Kohatuale är aningen disigare.

Arommässigt känns HD renare med en lite mer kakig maltighet, och jag tycker mig förnimma en viss ton av acetaldehyd i Kohatuale. Humlearomen känns mer tydlig hos HD med diverse tropiska frukter.

Fabrikörns har föga förvånande mer kropp, och dessutom lite mjukar kolsyra. HD är såväl torrare samt har högre beska, något som inte nödvändigtvis är en fördel.

Sammantaget vinner dock HD knappt på en något renare smak samt tydligare humlearom. Det sistnämnda skyller jag helt på riwakahumlens överlägsenhet.

Med hänsyn taget till den senaste duellen står det således Fabrikörn - Omvärlden 28-31.

Brygd #125: Mosaicale

Fin bild gjord med Mosaïcale Graphic.

Planer är till för att ändras, finns det en del som tycker. Själv tycker jag att planer är till för att ej lättvindigt ändras. Själva poängen med är göra en plan är ju att man ordentligt tänker igenom relevanta omständigheter för att komma fram till ett bra beslut, och att man senare inte behöver göra om denna process ideligen. Om det dyker upp helt nya omständigheter kan det däremot vara aktuellt att göra en omvärdering av sitt beslut, men detta ska då göras med visst motstånd.

När jag förra sommaren lade upp riktlinjerna för den kommande bryggsäsongen, valde jag att dra ner på antalet ordinarie bryggningar för att ge plats åt lambikbryggningen men även för att minska den totala produktionen något. Därmed rök min traditionsenliga single hop-ale med en ny och spännande humlesort. När så den heta relativt nya humlesorten mosaic plötsligt dök upp på humlegården fattade jag ett snabbt beslut att köpa in 5x100 g och att använda ett av paketen till en nyinsatt single hop-ale. Så traditionen lever vidare, och vi får se hur det blir nästa år.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1055
• FG 1012
• Abv 5,6 %
• IBU 40
• SRM 3

Extraktgivare:

• 5 kg pale ale-malt
• 500 g havregryn

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Humle:

• 10 g mosaic i 60 minuter
• 20 g mosaic i 20 minuter
• 30 g mosaic vid kokslutet
• 40 g mosaic som torrhumling

Total koktid 70 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 2 g kalciumklorid tillsatt till koket
• 4 g kalciumsulfat tillsatt till koket

Jäst:

Jäsning med Safale US-05

• vid 18 C i 5 dagar
• vid 22 C i 5 dagar
• vid 5 C i två dagar (kallkraschning)

Övrigt:

• 1/2 krm Protafloc tillsatt 20 minuter från kokslutet
• kolsyrejäsning med strösocker, 5 g/l

Brygd #117: Waimeale

Jag fortsätter min tradition att brygga ett single hop-öl inför sommaren med en spännande ny humlesort. Tidigare har det blivit med följande humlesorter:

• amarillo
• nelson sauvin
• citra
• summer

Efter utflykter till USA och Australien återvänder jag till Nya Zeeland och den relativt nya allroundsorten waimea som ska ge aromer av "tangelo, hybrid mellan tangerine och pomelo eller grapefrukt, citrus och granskott" enligt humle.se. Förutom att vara namnet på en humlesort är det också namnet på den vackra viken i bilden ovan. Man skulle kunna tro att denna vik ligger på Nya Zeeland, men den ligger i stället på Hawaii. Vi funderar inte mer på den lilla underligheten utan går rakt på receptet i stället.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1050
• FG 1010
• Abv 5,3 %
• IBU 35
• SRM 5 (gyllengul)

Malt:

• 5 kg pale ale-malt (maris otter)

Infusionsmäskning vid 66-68 C i en timma.

Humle:

• 10 g waimea i 60 minuter
• 20 g waimea i 20 minuter
• 30 g waimea vid kokslutet
• 40 g waimea som torrhumling

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale US-05

• vid 18 C i 3 dagar
• vid 23 C i 2 dagar
• vid 20 C i 5 dagar
• vid 5 C i 2 dagar (kallkrasch)

Övrigt:

• Vattenbehandling med 2 g kalciumsulfat i koket
• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l 

Bedömning (2013-05-13):

Gyllengul med stort vitt skum, lite disigare än jag hade väntat mig. Aromen har lite parfymiga tropiska frukter med inslag av grapefrukt. Lätt till medelfyllig med måttlig kolsyra. Torr och oväntat besk. Lite mer distinkt humlearom än förra året, men jämfört med versionerna med nelson sauvin respektive citra ligger den något i lä. Gott och lättdrucket hursomhelst.

Fabrikörns vs. Brygghunden (2013-06-19):

Vagabondbryggeriet Mikkeller var först med att göra single hop-öl på ett systematiskt sätt, men på sistone har BrewDog tagit över stafettpinnen genom sin IPA is dead-serie där man varje år släpper fyra ipor enbart humlade med en humlesort, ofta relativt nya sorter.

I år var waimea en av sorterna, och även om det är en ipa med dess mer av allt, och även om det har surrats en del om kvalitetsproblem hos BrewDog på grund av uppgradering av bryggverk, så kändes det ändå som en vettig motståndare.

Färgmässigt är de ganska lika med en orangeaktig bärnstensnyans. BrewDog har dock ett aningen mörkare och krämigare skum och vinner utseendet på poäng.

Arommässigt bekräftas ryktena om BrewDogs kvalitetsproblem till viss del. Humlearomen är inte alls lika fräsch som tidigare års versioner, och de citrusaktiga humletonerna är högst vaga och diffusa. Därtill finns någon slags orenhet som jag inte riktigt kan sätta fingret på. I jämförelse känns Waimeale väldigt humlefrsäch. Vad gäller maltbasen är BrewDogs mer biskviaktig jämfört med Fabrikörns mer brödiga dito.

Fabrikörns har något lättare kropp, kolsyran är jämbördig. Båda har likvärdig torrhet medan Waimeale har mindre beska.

Waimeale vinner detta ganske lätt tack vare den tydligt fräschare humlearomen.

Fabrikörn - Omvärlden 24-22 således.

Brygd #99: Summer Ale

De senaste åren har jag bryggt en single hop-öl inför sommaren. Med lite variationer i maltschemat har det ändå i samtliga fall rört sig om en ljus och uppfriskande ale med alkoholhalt 4-5 %, och beska 30-40 IBU.

Humlesorterna har varit i tur och ordning amarillo, nelson sauvin och citra, där de två senaste vid bryggtillfället har varit såväl nya som omtalade. Denna gången föll valet på den sprillans nya och något mindre omtalade australienska humlesorten summer. Bara namnet gör ju att man blir sugen på att brygga med den, och beskrivningen "... ger en tydlig men lätt smak av aprikoser och melon" minskar ju inte lusten direkt. Eftersom summer är en utpräglad aromhumle med måttlig andel alfasyra så fick det bli lite överbliven magnum-humle som bittergiva.

I övrigt så blev det två nya grepp denna gång jämfört med tidigare liknande brygder. För det första bytte jag ut min arbetshäst (eller arbetsjäst kanske man ska säga i dessa sammanhang) Safale US-05 mot WLP001. Den sistnämnda anses ge en lite mer humleaccentuerad öl.

Den andra nyheten är att jag för första gången vattenbehandlade. För att få en lite mer markerad beska och krispigare avslut hade jag införskaffat en påse kalciumsulfat. Dock insåg jag när jag hade satt på mäskvattnet att jag faktiskt inte hade kollat upp när och hur mycket jag skulle tillsätta. Det här med vattenbehandling är verkligen komplicerat, men efter en del eftersökningar kom jag fram till att fyra gram tillsatt i koket kunde vara lämpligt. Det återstår att se hur detta faller ut.

Data:

• Satsvolym 25 l
• OG 1050
• FG 1012
• Abv 5,0 %
• IBU 40
• SRM 5 (gyllengul)

Malt och extraktgivare:

• 5 kg pale ale-malt (maris otter)
• 500 havregryn

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:

• 20 magnum i 60 minuter
• 20 g summer i 20 minuter
• 40 g summer i 5 minuter
• 40 g summer, torrhumling

Total koktid 60 minuter.

Jäst:

Jäsning med White Labs WLP001

• vid 18 C i 10 dagar
• vid 23 C i 2 dagar
• vid 21 C i 5 dagar

Övrigt:

• Vattenbehandling med 4 g kalciumsulfat, tillsatt i början av koket samt till sockerlagen för kolsyrejäsning
• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (1/6):

Till att börja med så är det läge att berätta att jag fick ett infall att tillsätta ytterligare 2 g kalciumsulfat till sockerlagen vid flasktappningen, dels för att jag hade två gram upplöst i vatten över, dels för att jag hade gjort lite vidare efterforskningar.

Nåväl, det är äntligen dags att prova en flaska efter två veckors kolsyrejäsning. Med tanke på namnet så var det nästan omöjligt att inte anmäla sig till morgondagens sommarölsträff i Amylases regi. Därför är jag extra nyfiken på hur det kommer smaka.

Ölen är disigt gyllengul med ett stabilt vitt skum. Aromen har diskreta tropiska frukter, och visst kan man skönja lite toner av nät- och honungsmelon. Lite lätta brödiga malttoner i bakgrunden. Jag kan tydligt känna en lätt kritaktig ton som inte är påträngande, men jag skulle nog ha nöjt mig med två gram kalciumsulfat ändå.

Ölet är lätt utan att vara tunt, kolsyran är mjuk. Avslutningen är torr med en skön beska. Ett gott öl, men jämfört med tidigare sommaröl så var den här humlen kanske lite väl diskret i aromen. Jag gissar nog på en ganska blygsam placering vid sommarölsträffen.

Brygd #82: Citrale

En annan citrale.

Namnet på denna öl - vilket den insatte förmodligen kan lista ut - kommer från den relativt nya och något hajpade amerikanska humlesorten citra. Som namnet antyder ska den ha tydliga citrustoner, vilket den har gemensamt med många andra amerikanska humlesorter.

Detta är alltså en så kallad Single Hop Ale, d.v.s. en öl med enbart en humlesort. I de flesta öl blandar man flera humlesorter för att få mer komplexitet, men på senare tid har det blivit lite av en trend att enbart använda en humlesort. Flitigast har Mikkeller varit med i dagsläget ungefär tjugotal sorter, samtliga bryggda på samma basrecept för en ipa på 7 %.

Till skillnad från de sistnämnda har jag valt att göra denna lite alkoholsvagare och inte så jättebesk. Tanken är att få ett lättdrucket men ändå smakrikt öl att sippa på under varma sommardagar. En svårighet med svagare öl är att de lätt kan kännas lite vattniga. Detta kan man komma runt på några olika sätt:

• Karamellmalt ger en viss fyllighet. Vill man inte ha karamellsötman och karamellfärgen finns det s.k. ljus karamellmalt som mest ger fyllighet och möjligtvis en viss sötma.
• Dextrinpulver innehåller långa sockermolekyler (dextriner) som inte jästen rår på och ökar fylligheten men ger inte någon märkbar sötma
• Ökad mäsktemperatur ger en vört med högre andel ojäsbara sockerarter (bl.a. dextriner) vilket ger ökad fyllighet och eventuellt viss sötma
• Omältade sädesslag ger extra fyllighet

Jag valde de två senaste sätten och använde 500 g havre samt mäskade vid 68 C i stället för mina 65 C som jag oftast brukar sikta på.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1,045
• FG 1,012
• ABV 4,3 %
• IBU 35
• SRM 5 (gyllengul)

Malt:

• 4 kg pale ale-malt (maris otter)
• 500 g havreflingor

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 66 C.

Humle:

• 10 g citra i 60 minuter
• 20 g citra i 20 minuter
• 30 g citra vid kokslutet
• 40 g citra som torrhumling

Total koktid 60 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale US-05

• vid 23-24 C i 7 dagar
• vid 22 C i 5 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (1/6)

Vi går direkt på jämförelse med en annan citra-öl, se nedan.

Nja (tillagt 8/6), jag klämmer in en liten passus om fyllighet. Den känns onödigt tunn, trots den låga alkoholhalten. Jag tror att en sådan här öl kan behöva lite tyngre maltprofil med facit i hand. Några kilo münchnermalt kanhända? Något att överväga till nästa års sommaröl.

Fabrikörn vs. St Eriks Pale Ale (1/6)

Ölen i St Eriks-serien bryggs av biologen, öldomaren och hembryggaren Jessica Heidrich. Hur det är med hennes meriter som biolog ska jag låta vara osagt, men som såväl hembryggare som öldomare är hon högt aktad med åtskilliga SM-medaljer och uppdrag i SHBF:s domarkommitté.

Hennes kommersiella öl har dock fått ett något blandat mottagande. Vissa tycker ungefär som undertecknad att de är mycket välgjorda men kanske aningen tråkiga. Somliga verkar reta sig på att St Eriks-ölen ständigt kvalar sig in till Systembolagets lanseringar samtidigt som andra svenska mikrobryggare misslyckas.

St Eriks Pale Ale (SEPA) är påpassligt nog också humlad enkom med citra, och har en alkoholhalt på 4,5 % vilket gör den till ett perfekt motståndare.

När jag häller jag upp ölen inser jag att Citrale nog måste vara den ljusaste öl jag någonsin bryggt, möjligtvis med undantag av mina två witbier. Den har just den har ljusa mjölkgula nyansen med dragning åt grönt som man hittar i just belgiska veteöl. SEPA är mer gyllengul med dragning åt bärnsten.

SEPA har en mer komplex arom med en brödig maltprofil med dragning åt biskvier, och en lite återhållsam citrushumleton med en aning krusbär. Fabrikörn har mer karaktären av humlejuice med påtagliga toner av tropiska frukter och krusbär, och med malten bara som en stöttande grund.

SEPA är aningen mer fyllig, och har samtidigt lite mer restsötma och bättre häng i efterbeskan.

Detta var kanske den jämnaste matchen hittills; fyllighet, komplexitet, balans och skön beska mot en renodlad fruktig humlesmak? Jag går på det senare med minimal övervikt.

Fabrikörn - Omvärlden 11-9 således.

Brygd #66: Nelson Sauvin Blanc

Trots att jag har bryggt en lång räcka öl med nyzeeländsk humle, har inga nelson sauvin-kottar (eller pellets eller puckar för den delen) ännu hamnat i mina grytor (eller sekundärhinkar eller..ja, ni fattar nog). Tills nu då.

Nelson sauvin är alltså en humlesort som är framtagen och odlas i Nya Zeeland. Mer bestämt odlas den i Nelson-regionen, därav första delen av namnet. Den andra delen kommer sig av att humlesorten har vissa smakmässiga likheter med den vita druvan sauvignon blanc, som för övrigt är en populär druvsort i just Nya Zeeland. De smakegenskaper jag talar om brukar beskrivas som drag av krusbär och nässlor.

Jag skrev ihop ett recept baserat lite på vad jag råkade ha hemma, förutom själva humlen då, som jag fick beställa. Från början hade jag tänkt brygga i september, men när jag insåg att detta hade potential att bli ett perfekt sommaröl, valde jag att tidigarelägga bryggningen.

Eftersom jag bara hade 4 kg basmalt att tillgå, beslöt jag att slänga i 500 g havregryn samt 500 g maltodextrin för att inte få ett för tunt öl. Maltodextrin är ett pulver som innehåller dextriner, d.v.s. långa sockermolekyler, som öljästen inte kan rå på. Den har ingen speciell sötma utan bidrar endast till att ge ett lite fylligare öl.

Data:

• Satsstorlek: 25 l
• OG 1046
• FG 1014
• Abv 4,2 %
• IBU 40
• SRM 5 (gyllengul)

Malt och extraktgivare:

• 3 kg pilsnermalt
• 1 kg münchnermalt
• 500 g havregryn
• 500 g maltodextrin

Infusionsmäskning i en timma vid 66 C, vid slutet hade temperaturen fallit till 65 C.

Humle:

• 10 g nelson sauvin, 60 minuter
• 20 g nelson sauvin, 30 minuter
• 30 g nelson sauvin, 5 minuter
• 40 g nelson sauvin, torrhumling

Total koktid 90 minuter

Jäsning

Jäsning med Safale US-05

• vid 22 C i 10 dagar

Övrigt:

• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Bedömning (tillagt 19/6):

Vackert gyllengul med ett rejält vitt skum. Fruktig arom med passionsfrukt och kanske lite krusbär också. Hyfsat fyllig för sin låga alkoholhalt, maltodextrinet har gjort sitt. Bra balans, torr avslutning med en behaglig beska. Ett gott uppfriskande öl.

Fabrikörn vs. Det Lille Bryggeri Nelson Sauvin Pale Ale (27/8):

Samma utseende. Fabrikörns har aromer av krusbär, mango och papaya. Dansken har mest degig malt, en del vaga toner av tropiska frukter, och en lätt ton av bränt gummi. Fabrikörns är faktiskt aningen fylligare, trots den klart lägre alkoholhalten (4,2 % vs. 5,5 %). Ungefär samma beska. Här vinner fabrikörns lätt, men jag undrar om allt står rätt till med det lilla bryggeriets version. Misstänkt fall av autolys.