Brygd #183: Mildöl

Nu har turen kommit till ännu en ytterst vag och svårfångad "ölstil", nämligen den numera ganska udda fågeln mild. Backar man bandet hundra eller fler år bakåt så betydde mild helt enkelt färsk. Mild var ett öl som serverades kort efter att det hade lagts på cask. Mild kunde således kombineras med andra ölnamn, exempelvis mild porter eller mild bitter. Motsatsen till mild var långlagrade öl som benämndes stale. Givetvis fanns det mellanting som varken benämndes mild eller stale.

På grund av den snabba omsättningen var behovet av humle för hållbarhetens skull inte lika stort, och mild var generellt mindre humlad än andra öl. Dock var det inte ovanligt med välhumlad mild. Likaså var mild generellt svagare än annan öl av samma orsaker, men undantag fanns det gott om även här.

Under 1800-talets andra hälft började mild övergå från att vara en beskrivning av färsk öl till att ha en fristående betydelse. En mild var typiskt ljus, maltig, en smula söt och med relativt låg beska och humlighet. Den började konkurrera ut portern i London och var under slutet av denna period den populäraste öltypen i London.

Under 1900-talet blev det successivt allt vanligare med mörk mild. På grund av världskrigen med åtföljande ransoneringar så sjönk alkoholhalten och styrkan på all brittisk öl, och mild var inget undantag. Och det är denna varianten som vi idag förknippar med mild; mörk, maltig och låg alkoholhalt. Mild bibehöll sin popularitet en bit in i efterkrigstiden, men blev sedan allt mer undanträngd av bitter och nymodigheten lager.

Från att varit nästan utrotningshotad kan man idag ända hitta en del smakprov exempelvis på GBBF. Dricker man ett antal exemplar så är det tydligt att det är stor spridning. Det kan smaka allt ifrån porter till brown ale eller som en karamellig red/pale ale. Den kan vara välhumlad, fast oftast ändå inte. Den gemensamma nämnaren är maltighet. Lite grand känner jag att begreppet mild är en smula överflödigt. Alla exemplar jag har provat har passat in i - och bättre beskrivits med - någon annan kategori.

Men trots det ska jag ge mig på en egen tolkning. Jag valde bort rostad malt och satsade på en mer rödfärgad variant. Eftersom jag älskar humlen bramling cross i mörka brittiska öl är det nästan givet  att ha den med. Jag ligger dock lågt med beskan och skippar därför för ovanlighetens skull en bittergiva. Vad gäller jästen återgår jag till min favorit West Yorkshire.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1045
• FG 1016
• ABV 3,8 %
• IBU 25
• SRM 15

Malt:

• 4 kg pale ale-malt (maris otter)
• 1 kg karamellmalt (SRM ~70)
• 100 g ljust maltextrakt (förkultur)

Infusionsmäskning vid 70 C i en knapp timma.

Humle:

• 50 g bramling cross i 20 minuter
• 50 g bramling cross vid kokslutet

Total koktid 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken:

• 1 tsk kalciumklorid
• 1 tsk lactol

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1469 (1 l förkultur)

• vid 18 C i 4 dagar
• vid 22 C i 8 dagar

Övrigt:

• klarning med 1 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter före kokslut
• kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l

Bedömning 2020-01-27:

Jag har förstås druckit åtskilliga flaskor redan - detta är ju trots allt ett öl som ska drickas så färskt som möjligt - men jag har inte tagit mig för att skriva ner en beskrivning förrän nu.

Ölet är snyggt kopparfärgat med en lätt aning till disighet, och ett stort krämigt beige skum. Snyggt!

Aromen är fruktig med karamellig maltighet, och en mörkbärig ton från humlen som dock gärna hade fått vara mer framträdande.

Munkänslan är medelfyllig trots den låga alkholhalten och med en måttlig kolsyra. Avslutningen är torr till halvtorr med låg beska.

Det är väldigt gott och lättdrucket; en perfekt hinkaröl som man kan dricka flera halvlitrar av. Dock har jag redan märkt att den har börjat tappa lite i aromerna (vilket en del skulle omnämna i positiva ordalag om att den har "mognat").