Nobelsjukan

Luc Montagnier, svårt drabbad med flertalet symptom.

Det är Nobeltider, och det har inte enbart varit positiva tongångar kring eventet i år. Och här kommer jag och strör lite salt i såren med ett fenomen som fascinerar mig. Det handlar om nobelpristagare som på ålderns höst spårar ur och börjar förfäkta mer eller mindre galna idéer. Här finns en förteckning på drabbade pristagare och vilka tokigheter de har gått igång på. Det ges också försök till att förklara fenomenet, men jag ska utvidga det med en del andra förklaringar jag har sett genom åren.

Till att börja med kan man konstatera att detta inte är något unikt för Nobelpristagare, utan allmänt kan drabba framförallt åldrande män. Exempelvis är aktiva AGW-förvillare är oftast äldre herrar. Och sedan finns det ett riktigt högvilt, nämligen självaste Isaac Newton som snöade in på numerologi.

Delvis handlar det förstås om en allmän nedgång i kognitiva funktioner som kan komma med åldrandet. Men det handlar nog också om ett mått av överdrivet självförtroende som kan följa på en framgångsrik karriär. Man blir slapp och lutar sig bekvämt tillbaka på gamla meriter, och tror att ens egna tankar och idéer automatiskt är rationella och väl underbyggda.

Något som lyfts fram i artikeln hos RationalWiki är förmågan att rationalisera och argumentera som viktigt för att upprätthålla tron på disparata idéer. Detta kan tydligt märkas hos företrädare för extrema politiska, pseudovetenskapliga eller religiösa rörelser, som ytligt betraktat ofta kan låta övertygande.

En egen teori som jag har funderat på ibland är att avsaknaden av det riktigt stora genombrottet kan leda i övrigt framgångsrika forskare att söka uppmärksamhet när den akademiska karriären börjar närma sig sitt slut.

En nyttig - och ibland kanske till och med nödvändig - egenskap för vetenskapliga genombrott av den kaliber som krävs för Nobelpris är att kunna ignorera kritiker. Detta är förstås ett tvåeggat svärd. Det är en utmärkt egenskap när man har rätt, men att inte lyssna på kritiker är problematiskt när man har fel. Denna egenskap riskerar förstärkas av att få ett prestigefullt pris; då har man ju bevisat att ens kritiker har fel! Med framgång följer dessutom ofta en skara anhängare och beundrare som riskerar att förstärka tron på den egna ofelbarheten.

Hur är det då i ölets värld, finns detta fenomen även där? Inte direkt skulle jag säga, och ölvärlden känns ganska förskonad från renodlad pseudovetenskap. Dock finns det i betydligt mindre skala något som man skulle kunna kalla gurusyndrom; att vissa personer sätts på piedestal och att man andäktigt och okritiskt tar till sig deras påståenden. Exempelvis kan det vara känsligt att påpeka att Michael Jackson spred en del skrönor och missuppfattningar genom åren. Det är ju inget som förtar hans stora insats som pionjär för att sprida ölkultur. Tvärtom kan det illustrera de svårigheter som finns när man bryter ny mark; man har ingen annan att falla tillbaka på.

Den här upphöjdheten kan ibland krocka med verkligheten. Som hur Garret Oliver och hans beundrare reagerade på den ganska hårda kritiken mot The Oxford Companion to Beer; med harm, förtrytelse och floskler. En av de hårdaste kritikerna var Martyn Cornell, som även han har sin beundrarskara. Då jag själv delvis hör till den sistnämnda tvingas jag tyvärr konstatera att han själv har börjat ge små tecken på denna gurumentalitet på sistone. Det är inte fel att ha kunniga personer man ser upp till och litar på, men man måste vara beredd att granska deras argument också.