Brygd #191: Engelsk-ipa

 

Det gäller att få det engelska ipa-uttalet rätt.

Den kanske mest undflyende ölstil som jag komma på är engelsk ipa. Och då menar jag inte det som en gång var originalet, utan det som i modern tid benämns som ipa bland vanliga engelska bryggerier. Läser man exempelvis SHBF:s typdefinition så framställs en bild av ett öl med tydliga karaktär av karamellmalt. Men det räcker att provsmaka några av de exempel som listas under definitionen så får man en helt annan bild.

De flesta är gyllengula till bärnstensfärgade utan någon som helst påtaglig karamellmaltsmak. Däremot har de ofta den typiska engelska djupa maltigheten från någon högkvalitativ pale ale-malt. Jag läste dock i någon artikel på nätet att den engelska ipan kunde ha mer karamellmalt för säg 30 år sedan eller mer, men att man sedan har anpassat sig efter nya ideal. Ibland kan också amerikansk humle ha smugit sig in, exempelvis sägs cascade vara en av humlesorterna i Marston's Empire. Bara för att spä på förvirringen så kan man på cask även hitta förmenta engelska ipor med låg alkoholhalt (~4 %) och ganska beskedlig beska. Och utan karamellmalt, gubevars.

Hur det nu än är med det så är det öl som Marstons Empire, Ridgeway IPA m.fl. som står som förebild. Så det blir ingen karamellmalt, men däremot lite högre ABV, hyfsad beska, och därtill en hel del humlearom. Jag fastnade för en kombination av east kent golding och fuggles, två personliga favoriter. På jästsidan blev det återbesök till WLP013 som jag var nöjd med senast. Dessutom lär det vara jästen som används till den utmärkta engelska ipan Worthington White Shield, bara en sådan sak.

Data:

• Volym 24 l
• OG 1,056
• FG 1,012
• ABV 6,0 %
• SRM 7
• IBU 50

Mäskning:

• 5 kg pale ale-malt (maris otter)
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk laktol (80 %)

Infusionsmäskning i en timma vid 68 C.

Kok:

• 40 g magnum i 60 minuter
• 20 g east kent golding i 20 minuter
• 20 g fuggles i 20 minuter
• 40 g east kent golding vid kokslutet
• 40 g fuggles vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med WLP013 (1 l förkultur)

• vid 19 C i 4 dagar
• vid 22 C i 4 dagar
• vid 5 C i 2 dagar

Övrigt:

• Torrhumling med 40 g east kent golding
• Torrhumling med 40 g fuggles
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Engelsk-ipa vs. Ocean Brittisk IPA:

Oceanbryggeriet är ett sådant där bryggeri som inte gör så mycket väsen av sig, men som år efter år pumpar ut kvalitetsöl. Framför allt är ölen fantastiska färska, helst ska man dricka dem direkt på bryggeriet eller på cask. På flaska kan det variera lite mer.

Deras vanliga ipa blandar amerikansk och brittisk humle, men sedan en tid tillbaka har de även en renodlad brittisk ipa, hädanefter förkortad OBIPA. OBIPA har till skillnad från den ordinarie ipan en del karamellmalt, men enbart brittiska humlesorter. Så jag föll ändå för denna som den bästa och mest relevanta motståndaren.

Utseendemässigt är det gyllengul vs. bärnsten, båda lätt disiga, och med likvärdigt skum (även om Engelsk-ipan hade aningen bättre skumstabilitet). Det blir dött lopp vad gäller utseendet.

Aromen skiljer desto mer. Fabrikörns har en tydligare humleton, medan OBIPA har en lätt kakig maltighet samt en smula smörighet. Just det sistnämnda är något som kan bli ganska tydligt med äldre flaskor, men här ligger det på en nivå sär det faktiskt kan ses som ett positivt bidrag om man är sån (vilket Fabrikörn är). Det blir en lätt övervikt för OBIPA tack vare den sköna maltigheten.

Båda ölen har likartad torrhet, kolsyra och en markerad avslutande beska. Två goda öl, men åter tvingas Fabrikörn se sig slagen med knapp marginal mot ett utmärkt öl. Med beaktande av senaste omgången är således ställningen Fabrikörn vs. Omvärlden 35-42.

Brygd #188: Euro-dipa

Nu har jag gjort det igen. En koncept-dipa alltså. Tidigare har jag gjort med enbart c-humle, två gånger med humle från alla världens hörn, och denna gång blir det fokus på europeisk humle. Och på europeiska ingredienser allmänt. Malten är belgisk, jästen (och vattnet) svenskt, och humlen är från England, Tyskland och Slovenien.

Egentligen borde jag kanske göra dipa med humlesorter som jag gillar, men godiva skulle absolut kunna platsa i en sådan. Mandarina bavaria var jag inte jätteimponerad av sist, men jag ger den en ny chans då många andra talar gott om den. Styrian wolf torrhumlade vi Brasse med en gång, vilket inte lämnade något bestående intryck, men det är svårt att dra några slutsatser av detta. På pappret låter den bra i alla fall.

Eftersom jag förväntade mig dåligt utbyte med maxad mäskhink så pytsade jag i 300 g maltextrakt som jag hade över. Det visade sig vara ett väl avvägt tillskott ty OG hamnade då precis där jag vill ha det.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,080
• FG 1,015
• Abv 9,1 %
• IBU högt
• SRM 5

Mäskning:

• 8 kg pale ale-malt (Castle)
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:

• 30 g magnum i 60 minuter
• 50 g vardera godiva, mandarina bavaria och styrian wolf i 20 minuter
• 50 g vardera godiva, mandarina bavaria och styrian wolf vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter
• 300 g ljust maltextrakt

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med K-yeast savior (hela jästkakan från Svensköl)

• vid 18 C i 4 dagar
• vid 21 C i 6 dagar
• vid 5 C i 2 dagar

Övrigt:

• Torrhumling med 100 g vardera godiva och mandarina bavaria
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Brygd #162: Global-dipa

Med detta öl bryter jag mot flera av mina egna principer. Till att börja med använder jag överdrivet många humlesorter i stället för den konceptuella och receptuella enkelhet jag normalt förespråkar. Dessutom är det konceptbaserat humleschema med ett tema, något jag börjar lessna på även om jag fallit för det tidigare, även med samma koncept.

Men dels gillar jag att blanda humle från hela världen, och det finns numer en hel del lämplig humle att välja till en dubbel-ipa. Dessutom känns det på något sätt bra i dessa tider av inskränkt, populistisk och stundtals hotfull nationalism och protektionism att hylla globalism, kosmopolitism och internationellt utbyte*.

Denna gång blir det tyvärr ingen humle från asien då sorachi ace inte är särskilt lyckad tillsammans med andra humlesorter, och jag inte känner till någon annan kommersiellt tillgänglig sort. Någon sydamerikansk sort hade varit trevligt att få med, men även om det finns intressanta sådana från Argentina så har de ännu inte nått svenska hembryggningsbutiker.

Däremot finns det numera intressanta humlesorter från Sydafrika att tillgå. Den mest eftersökta southern passion är tyvärr väldigt svår att få tag på, men jag testar varianten XJA/436 i stället. Från Australien plockar jag favoriten galaxy, från USA den tropiska bomben citra och från Tyskland den fruktiga sorten mandarina bavaria. Dessa används i lika proportioner under benämningen global-mix. Därutöver använder jag columbus för beska samt lite parfymiga toner.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1075
• FG 1012
• Abv 8,3
• IBU ~100
• SRM 5
• Mäsk-pH 5,18

Infusionsmäskning vid 63 C i en timma.

Humle:

• 80 g columbus i 60 minuter
• 20 g columbus i 20 minuter
• 80 g global-mix i 20 minuter
• 120 g global-mix vid kokslutet
• 200 g global-mix som torrhumling

Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 10 g kalciumsulfat till mäsken
• 5 ml 80-procentig mjölksyra till mäsken
• 5 ml 80-procentig mjölksyra till lakvattnet

Jäst:

Jäsning med Safale US-05 (halva jästkakan från Azaccale)

• vid 17-18 C i 3 dagar
• vid 22-23 C i 5 dagar
• vid 5 C i 2 dagar

Bedömning (2016-04-12):

Ölet är betydligt klarare än tidigare dubbel-ipor från mitt bryggverk, och dessutom ljusare med en bärnstensfärgad nyans. Den minskade grumligheten är ju lite festlig då grumliga ipor har blivit det hetaste de senaste åren.

Aromen innehåller tropisk frukt med en hel del tallbarr, och kakig brödighet. Kanske finns en svag ton av oxidering, men betydligt lägre än tidigare. Avslutningen är torr med en rejäl beska.

Jag hade tänkt att göra en Fabrikörn vs. omvärlden-match mot Dugges Twin Pines. Men trots att det inte stod något om det på etiketten så den måste ha haft en del tallbarr i koket, så jag lade ner den jämförelsen.

En god dubbel-ipa var det i alla fall av den gamla skolan, och jag hoppas att den inte kommer oxidera mer framöver.

* Det finns dock en punkt där man bör försöka hålla tillbaks, och det är transporter. Det här med att vi ska importera amerikanska öl i stora volymer och samtidigt skeppa nästan lika stora volymer tillbaka känns inte helt hållbart. Däremot är humle en mer vettig produkt att frakta runt jorden p.g.a. små volymer och liten vikt.

Brygd #148: Tyschk-dipa

Humletrollet ser gillande ut.

Efter det tyska blekölet är det dags att växla upp och brygga en tysk dubbel-ipa med samma humlesorter. Kombon av de moderna tyska humlesorterna hüll melon, mandarina bavaria och saphir förkortas nedan med MTH. Med 80 g polaris över valde jag att lägga huvuddelen som bittergiva och resten som mellangiva.

Jag är lite osäker på hur många dubbel-ipor med tysk humle som har gjorts, men att jag skulle vara först har inte föresvävat mig.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1075
• FG 1012
• Abv 8,3 %
• IBU ~100
• SRM 4

Malt

• 7 kg pilsnermalt

Infusionsmäskning vid 65 C  i en timma.

Humle:

• 60 g polaris i 80 minuter
• 20 g polaris i 20 minuter
• 90 g MTH i 20 minuter
• 180 g MTH vid kokslutet
• 180 g MTH som torrhumling

Total koktid ungefär 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med WLP029 (halva jästkakan från Tyschk-bleköl)

• vid 16-18 C i 4 dagar
• vid 21-23 C i 10 dagar
• vid 5 C i 3 dagar

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 10 g kalciumsulfat till mäsken
• 5 g kalciumklorid till mäsken
• 1 tsk mjölksyra till lakvattnet

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning 2016-03-09:

Precis som blekölet skummar det lite mer om den än vad jag hade tänkt. Kan det ha att göra med att jag pytsade i kolioxid i flaskorna vid flasktappning för att undvika oxidering?

Näväl färgen är fint gyllengul med dragning åt orange, och smula disig av all humle. Skummet är stort och vitt.

Aromen är främst örtigt humlig med en del fruktiga inslag av aprikos och kanske mandarin och melon med lite god vilja. En liten ton av svamp finns också.

Kroppen är medelfyllig till fyllig, kolsyran medelhög till hög. Avslutningen är torr med en markant beska.

Det här påminner faktiskt mer om Samuel Adams Imperial Pilsner än om en typisk dubbel-ipa. Men inget större fel med det, gott var det i alla fall.

Ekfatet Magnus - första fyllningen/tömningen

Nu har det blivit dags för det sista ekfatet att fyllas. Rollfiguren Magnus i Fem myror-serien hade vad jag minns det en lite besserwisser-aktig framtoning, och då kan det kanske vara passande att vi försöker stila lite med våra kunskaper om historiska ipor, och i synnerhet de som byggdes i Burton-upon-Trent under 1800-talet.

Denna plats är känd för sitt hårda och sulfatrika vatten, vilket passar väl för ljusa öl, och i och med utvecklingen inom mälteriets konst hade extremt ljusa sorter hunnit se dagens ljus. Färgmässigt ligger sannolikt vår tids pilsnermalt närmast till hands. Angående vattnet så kan man ibland se uppgifter på upp till 800 ppm sulfat, men detta är lite överdrivet då Burton-bryggarna hade djupa brunnar med något lägre värden. Och dagens Burton-bryggare vattenbehandlar sannolikt sitt vatten till mer måttliga nivåer. Vi föll till sist för följande vattenprofil:

• 300 ppm kalcium
• 40 ppm magnesium
• 600 ppm sulfat
• 35 ppm klorid

Eftersom jag bara hade kalciumsulfat, kalciumkarbonat och kalciumklorid hemma fick det bli en liten abrovinsch som beskrivs nedan.

Humleschemat nedan är det som anges i R. Pattisons "Guide to vintage beers" och det är säkert vederhäftigt och historiskt välbelagt. Däremot kan jag inte för mitt liv fatta poängen med att ha givor vid såväl 90 som 60 minuter, men det var väl lika bra bara för att få känna historiens vingslag kring öronen. Det är dock inte ett humleschema jag kommer använda igen.

Ölet kommer jäsa i hink hemma hos mig i ett par veckor med min engelska favoritjäst, som jag även kommer återanvända till kommande brygder. Övriga medlemmar kommer brygga liknande öl med lite olika engelska jäststammar, vilket också ger historisk autenticitet då man tror sig veta att engelska bryggare på denna tid jäste med upp till 14 olika Saccharomyces-stammar. Därefter kommer vi samlas och fylla Magnus tillsammans, sant tillsätta ett paket Brett C till hela fatet. Där kommer ölet få gotta till sig i ett halvår innan det är dags att tappa upp någon gång framåt vårkanten. På slutet kommer ölet torrhumlas med east kent goldings, hela 5 g/l.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1065
• IBU ~100

Malt:

• 6 kg pilsnermalt

Infusionsmäskning vid 64 C i en timma.

Humle:

• 100 g eask kent goldings i 90 minuter
• 100 g east kent goldings i 60 minuter
• 100 g east kent goldings i 30 minuter
• 100 g east kent goldings som torrhumling

Total koktid c:a 100 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser

• kalciumsulfat 1,0 g/l
• kalciumklorid 0,2 g/l

Jäst:

• Jäsning med Wyeast 1469 (1 l förkultur) i några veckor
• Jäsning med Brett C (ej bestämt vilken än) i ett halvår.

Tjuvstartsbedömning:

Innan jäshinken transporterades till fatkällaren så tappade jag ur 25 cl i en flaska tillsammans med ett kryddmått strösocker. Efter en vecka korkades flaskan upp och ölet provskakades. Det hade en skön fruktighet från jästen, lite blommig och örtig humle, samt en rejäl men inte på något sätt bedövande beska. Det var riktigt gott faktiskt, och påminde en aning om Dark Star Hophead, med lite inslag av XX Bitter. Det verkar lovande.

Bedömning:

Ett första uttag gjordes för att fylla ett fat som togs med till SM. Mottagandet var blandat, men de flesta verkade tycka att det var intressant i alla fall. Jag återkommer inom kort med en mer gedigen bedömning, men mitt första intryck var ett rungande nja.

Bedömning 2016-05-20:

För att trösta mig över en inställd utekväll knäcker jag den första flaskan, drygt två veckor efter tömningen/tappningen. Flaskan öppnas med ett hyfsat pys och ölet hälls upp gyllengult och klart med ett kortlivat skum.

Aromen har faktiskt mjuknat något jämfört med smakproven direkt från fatet. Det är jordigt, mineraliskt, en smula maltigt, med toner av stjälkig, klorofyllig brett, samt en del örtig humle, och kanske lite träfat.

Kroppen är medelfyllig, kolsyran medelhög. Avslutningen är torr med tydlig beska och även en del strävhet.

Det känns som att kolsyrejäsningen har gjort ölet gott på något mirakulöst sätt, för de tidigare smakproven var uppriktigt sagt inte mycket att hurra över. Nu är det inte bara intressant utan faktiskt ganska gott, även om jag hade önskat betydligt mindre klorofyll-brett.

Brygd #141: Bälgo-ipa

Även om jag har  tjuvstartat bryggsäsongen 2015-16 med en spontanbryggning och en Brasse-bryggning (mer info kommer), så är detta den riktiga starten. Eftersom det fortfarande är ganska varmt ute kör jag med belgisk jäst som funkar vid lite varmare temperaturer. Det var ett tag sedan jag bryggde något belgiskt och rejält humligt, så det får det bli. Rochefort-jästen tillsammans med klassiska europeiska humlesorter ska förhoppningsvis bli en bra kombination. Det blir för ovanlighetens skull inte 100 % basmalt i en ipa från Fabrikörns; man måste variera sig lite.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1060
• FG 1012
• Abv 6,3 %
• IBU 70
• SRM 8

Malt:

• 5 kg pilsnermalt
• 500 g aromatisk malt

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Humle:

• 40 g magnum i 60 minuter
• 20 g bobek i 20 minuter
• 20 g saaz i 20 minuter
• 30 g bobek vid kokslutet
• 30 g saaz vid kokslutet
• 30 g bobek som torrhumling
• 30 g saaz som torrhumling

Total koktid 80 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 7 g kalciumsulfat tillsatt till mäsken

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1762

• vid 23-24 C i 14 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l

Bedömning 2015-10-12:

Det har gått lite längre än vanligt innan det är dags för en officiell provsmakning, men den som väntar på något och sådär, ni vet.

Gott är det i alla fall med en brödig maltighet, lite fruktiga jästtoner, samt örtiga humletoner som nästan drar åt det rökiga hållet. Jag tror det är saaz som kan ge dessa toner vid stora sena givor och torrhumling, men jag vet inte säkert.

Färgen hopade jag visst över, men den är precis så bärnstensfärgad som jag hade tänkt mig. Ölet är nästan helt klart med snygga bubblor som dansar omkring. Dessa bubblor dansar även runt i munnen på ett behagligt sätt, och ger faktiskt en viss fyllighet till ett annat väl utjäst öl.

Avslutningen är torr med en rejäl beska, och en ganska tydlig gipston som i längden blir lite tröttsam. En gipston som jag har känt i många andra hembrygder och som gör mig alltmer tveksam till justering av det utmärkta Göteborgska bryggvattnet. Jag har dock en liten misstanke om att jag mätte upp kalciumsulfatet lite fel, men jag ska ändå vara mer återhållsam med vattentillsatser framgent.

Brygd #128: Vit-ipa

Inte långt efter att ölstilen black ipa slagit igenom på bred front började ett antal öl med benämningen white ipa (*) dyka upp. Trots att många hänger upp sig på den språkliga motsägelsen i det förra namnet, tycket jag faktiskt att det sistnämnda skapar mer förvirring. Är det en witbier - inklusive kryddorna - med uppskruvad alkoholhalt samt ipa-humling eller en väldigt ljus ipa med vete? Det förstnämnda låter inget vidare tycker jag personligen, så vi kör på det sistnämnda.

Men då kommer genast fler frågor. Måste den vara jäst med en witbierjäst? Ska det vara omältat vete? Jag fastnade till slut för ett ja på första frågan och ett nja på den andra och hamnade då på nedanstående recept.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1056
• FG 1010
• Abv 6,0 %
• IBU 50
• SRM 2 (halmgul)

Extraktgivare:

• 3 kg pilsnermalt
• 2 kg vetemalt
• 500 g omältat vete
• 500 g havregryn

Det omältade vetet förklistrades och tillsattes vid inmäskningen som landade på 66 C, därefter mäskades det i en timma.

Humle:

• 20 g perle i 60 minuter
• 20 g galaxy i 20 minuter
• 20 g mosaic i 20 minuter
• 40 g galaxy vid kokslutet
• 40 g mosaic vid kokslutet
• 40 g galaxy som torrhumling
• 40 g mosaic som torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med WLP400, halva jästkakan från Vitölet

• Vid 24 C i fem dagar
• Vid 22 C i fem dagar
• Kallkraschning i två dagar

Övrigt:

• Vattenjustering med 4 g kalciumsulfat, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 6 g/l

*) Som brev på posten kommer det förr eller senare en RateBeer-forumtråd där någon kräver att en ny ölstil ska läggas till.

Bryggd #126 - Dubbel-ipa

Klassisk dubbel-ipa

Det mest relevanta med en dubbel-ipa är dess humleschema, så låt oss ta tjuren vid hornen direkt. Då jag vill att tropisk frukt ska dominera satsar jag främst på 200 gram amarillo och två av mina nyinköpta mosaic-påsar. Detta kompletterar jag därefter med 100 g columbus för att få lite mer tallbar och parfymiga toner. Denna blandning går nedan under namnet "humlemix". Utöver detta använder jag 80 g magnum för ren beska.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1080
• FG 1012
• Abv 9,0 %
• IBU >100
• SRM 3

Malt:

• 7 kg pale ale-malt

Infusionsmäskning vid 64 C i en timma.

Humle:

• 80 g magnum i 60 minuter
• 100 g humlemix i 20 minuter
• 200 g humlemix vid kokslutet
• 200 g humlemix som torrhumling

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale US-05 (halva jästkakan från Mosaicale)

• Vid 19 C i 4 dagar
• Vid 22 C i 8 dagar
• Kallkraschning i 2 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Vattenbehandling med 10 g kalciumsulfat, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning 28/4 2014:

Till skillnad från några tidigare ipor och dipor bryggda med maris otter-malt är färgen inte lika mörk denna gång, men den har ändå antagit en djupare orange ton jämfört med när jag tappade upp den. Jag är tämligen säker på att denna förmörkning beror på oxidering av humle, ty det uppstår endast för mina mest humlestinna öl. Helst borde man för att undvika detta använda en kolsyretub och pytsa i lite koldioxid i varje flaska innan tappning. Vid denna tappning råkade jag dessutom av misstag pumpa i lite extra syre med min pumphävert när jag var klar med överföringen till tapphinken.

Aromen är dock humlefräsch med parfymiska tropiska frukter, lite citrusfrukter och lite tallbarr. Munkänslan är medelfyllig. Avslutningen är ganska torr med en rejäl beska.

Detta var väldigt gott, men jag är rädd att den kommer dö ganska fort, så ni som har fått en flaska, drick upp!

Fabrikörn vs. Epic Hop Zombie (2014-05-06):

För närvarande finns det glädjande nog flera dubbel-ipor av hög kvalitet på Systembolagets hyllor. Förutom Oppigårds Thurbo Double IPA och Omniollo Nebuchadnezzar i ordinarie sortimentet så kom Epic Hop Zombie (EHZ) som tillfällig öl i senaste släppet, så jag passar på att tävla mot den.

EHZ hälls upp klart gyllengul, ungefär där jag själv skulle vilja ligga (även om jag knappast kan räkna med att få helt klara öl). Fabrikörns dubbel-ipa ser rätt dassig ut intill med en grumligt kopparfärgad nyans.

Arommässigt står Fabrikörns upp bättre dock; humlearomerna finns kvar i nästan full utsträcking, och de är ganska snarlika dem från EHZ; tropisk frukt med lite parfymiga inslag, lite slagsida åt aprikos hos EHZ. I båda ölen finns en brödigt maltig bakgrund.

Munkänslan är identisk hos båda, torrhet och beska likaså, där Fabrikörns initiala klös i beskan har lagt sig en smula.

Det blev ganska jämnt till slut, och frågan är om inte Fabrikörns hade vunnit det här om inte oxideringen hade gjort sitt. Men tack vare den sistnämnda, och framförallt vad gäller utseendet, så avgår EHZ med en knapp seger.

Efter den senaste matchen Fabrikörn - Omvärlden 25-27 således.

Utvärdering av jästemperaturexperimentet

Vitt eller svart?

Nu har avgörandets stund kommit, när vi ska få alla svar på vad som är bäst. Svart eller vit? Varm- eller kalljäst? Efter att ha bryggt själva experimentölet, tappat på flaskor med vit respektive svart kapsyl samt delat ut dessa till höger och vänster och norrut och söderut har jag helt enkelt väntat på att svaren på det medföljande frågeformuläret skulle börja strömma in.

Och det gjorde de, inalles 28 svar blev det, som redovisas i sin helhet i denna sammanställning. Nedan följer en kortare sammanfattning för den som inte orkar plöja igenom alla svaren.

Fråga 1: Kände du någon skillnad mellan ölen?

Här blev det totalt 4 nej och resterande deltagare svarade ja. För de sistnämnda blev det några följdfrågor.

Fråga 2: Vilken var godast?

Av de kvarvarande 24 deltagarna blev svarsfördelningen

• Vit: 13
• Svart: 10
• Oavgjort: 1

Fråga 3: Vilken var varm- respektive kalljäst?

Till att börja med ska jag stilla mångas nyfikenhet med att flaskorna med vit kapsyl innehöll den varmjästa versionen. Detta var det långt ifrån alla som hade fått rätt på, utan svaren fördelade sig som följer:

• Vit varmjäst, svart kalljäst: 12
• Svart varmjäst, vit kalljäst: 11
• Vet ej:1

En tydlig tendens var för övrigt att hävda att den version som man gillade bäst var den kalljästa. Detta gjorde hela 19 av de 24 som tyckte sig känna skillnad. Av de övriga var det två som korrekt identifierade den svarta som kalljäst men ändå föredrog den vita, medan en utvärderare föredrag den svarta och felaktigt trodde att den var den varmjästa. Om ni undrar över de två övriga så var det dessa som röstade oavgjort på fråga 2 respektive "vet ej" på fråga 3.

Fråga 4: Beskriv kortfattat skillnaden i arom och smak.

Här går det inte enkelt att sammanställa svaren på något kompakt sätt, men en väldigt tydlig iakttagelse är hur varierande svaren är. Jag överlåter åt er själva att studera svaren i den länkade sammanställningen.

Slutord

Slutsatsen denna gång blir om möjligt ännu mer otydlig än senast. Fler verkade faktiskt föredra den varmjästa versionen, men för mig som känner till identiteten bakom utvärderarna tyckte jag mig se en tendens att erfarna öldrickare föredrog den svarta som man korrekt identifierade som kalljäst.

Och vad jag tyckte själv? Initialt, när ipan var riktigt färsk, kände jag ingen skillnad. Men efter några veckor när de första överflödande fruktiga tonerna började lägga sig tyckte jag mig hitta en svag skillnad. Men inte tillräckligt tydlig för att heller framgent noja mig alltför mycket kring jästemperaturen. Men visst, bära ner hinken en trappa till det svala källarförrådet kommer jag nog fortsätta med.

Experimentbrygd 3 - jästemperaturens betydelse

Tredje nyårsdagen i följd blir det bryggning av öl med syftet att i detalj testa någon aspekt av bryggningen. Tidigare har jag testat öljäst vs. vinjäst, samt mellangivornas betydelse. Denna gång tänkte jag undersöka jästemperaturens betydelse.

De flesta överjäst-paket anger ett lämpligt jästemperaturintervall ungefär runt 20 C. Vad många inte tänker på är att den faktiska jästemperaturen under jäsningens mest intensiva fas kan vara upp till 4 C högre än den omgivande temperaturen. Så om man ställer jäshinken någonstans inomhus så kan man i våra moderna uppvärmda bostäder lätt komma upp i 25 C eller mer under den mest intensiva fasen, som också är den där mest jäsningsbiprodukter skapas. Detta är för de flesta jäststammar alldeles för högt. Det ideala är istället att starta jäsningen under 20 C för att sakta stegra den. När den första, mest intensiva fasen är över kommer temperaturskillnaden mellan inuti och utanför jäskärlet avta, och då kan det faktiskt vara läge att ställa jäskärlet lite varmare så att inte jästen lägger av för tidigt, något som också kan leda till ett överskott av bismaker då jästen inte hinner bryta ner dessa i tillräcklig utsträckning.

Allt detta ovan är väletablerad teori, men för att få en känsla för hur stor påverkan på själva slutprodukten faktiskt blir, tänkte jag utnyttja det faktum att mitt källarförråd så här års brukar ha en temperatur mellan 15-20 C lite beroende på hur kallt det är ute, samt att jag i själva lägenheten har ungefär 23 C.

Nedan följer recept, där jästemperaturer gäller för omgivningen. Efter jäsning och buteljering kommer flaskor med olikfärgade kapsyler delas till intresserade försökskaniner, tillsammans med ett utvärderingsprotokoll, precis som sist.

Data:

• Satsstorlek 24 l
• OG 1060
• FG 1011 (för båda varianterna)
• Abv 6,4 % (för båda varianterna)
• IBU 70
• SRM 5 (gyllengul)

Extraktgivare:

• 5 kg pale ale-malt (maris otter)
• 1 kg pilsnermalt

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:

Nedan betyder "humlemix" en blandning av 100 g amarillo, 100 g citra och 80 g columbus.

• 20 g columbus i 60 minuter
• 60 g humlemix i 15 minuter
• 120 g humlemix vid kokslutet
• 100 g humlemix som torrhumling

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

• Jäsning med två påsar US-05 i fyra dagar vid 16 respektive 23 C
• Efterjäsning vid 23 C i åtta dagar
• Kallkraschning vid 5 C i två dagar

Övrigt:

• 6 g kalciumsulfat tillsatt 20 minuter före kokslutet
• 1/2 krm Protafloc tillsatt 20 minuter före kokslutet
• kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Uppdatering 6/1 2013:

Efter fyra dagar bar jag upp den kalljästa versioneni lägenheten, och nedan kan ni se att skillnaden är ganska stor i hur långt gången aktiviteten är. Den kalljästa ligger ungefär två dagar efter den varmjästa skulle jag uppskatta det till. Nu inväntar jag att båda ska klarna så att jag kan torrhumla.

Kalljäst (vänster) och varmjäst version efter drygt fyra dagar.

Uppdatering 15/1 2014:

De båda versionerna är nu tappade på flaskor med vita respektive svarta kapsyler. För den som vill vara med på att utvärdera resultatet finns som jag ser det tre möjligheter att få ett par flaskor:

1. Komma förbi mig hemma i Bagaregården i Göteborg.
2. Komma förbi mig på jobbet på Chalmers Teknikpark.
3. Få flaskorna i ett paket skickat till sig mot att man sätter in fraktkostnaden på ett lämpligt konto för behövande personer (inte mitt eget konto)

Oavsett metod så får man slänga iväg ett mejl till mitt google-konto med användarnamn ekstedt72 för att bestämma detaljerna. Utvärderingsperioden pågår tills slutet av februari.

Uppdatering 3/2 2014:

Nu har jag tyvärr inga fler par av flaskor att dela ut. De första svaren har för övrigt trillat in.

Uppdatering 3/3 2014:

Svarstiden är till ända och resultatet har publicerats här.

Brygd #118: C4 Ipa - en humlebomb

En öltyp jag aldrig har blivit riktigt nöjd med är dubbel-ipa. På pappret ska den vara ganska enkel att brygga; vräk i en massa humle sent i koket och som torrhumle så fixar det sig. Men riktigt så enkelt är det förstås inte.

Till att börja måste man välja sina humlesorter med omsorg. Härvidlag har jag ett par gånger låtit mig styras av ett tema i stället, exempelvis när jag försökte använda humlesorter från hela världen. Eller när jag försökte använda humlesorter som alla börjar på C. Det sistnämnda innebar ett ganska bra humleval trots allt, så därför gör jag en repris fast med en smärre modifikation; jag har bytt cascade mot citra för att förstärka den tropiska fruktigheten.

Vidare har jag tyckt mig sakna någon slags klarhet och krispighet som man ofta finner i välgjorda amerikanska versioner. Jag tror mig ha hittat tre möjliga förbättringsåtgärder:

1. Centrifiguering (whirlpool)
2. Bättre syresättning
3. Jäsa kallare

Det förstnämnda skulle kunna eliminera en del potentiella bismaker som koagulerade proteiner (druv) eventuellt bidrar med. Detta skulle dock kräva ganska stora ändringar i min process så jag väntar nog med det. Jag nöjer mig med all sila genom saftsil fortsättningsvis, även om en del druv slinker igenom.

Just silningen genom saftsil ger ett visst plaskande och därmed en viss syresättning. Men jag tror att min nästa investering till bryggverket blir en akvariepump för att bättre kunna reglera syremängden. För ett starkt öl som dubbel-ipa kan jag tänka mig att min nuvarande metod är något otillräcklig.

Något jag ska testa direkt däremot är att jäsa lite kallare än vad jag brukar. För närvarande är det 16-17 C i mitt källarförråd tack vare den extremt kalla vintern och våren vilket nog är perfekt i sammanhanget.

För receptet nedan gäller samma princip som när det sist begav sig, nämligen att C4 står för en explosiv blandning av centennial, chinook, citra och columbus i lika delar.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1075
• FG 1012
• Abv 8,5 %
• IBU 100
• SRM 5 (gyllengul)

Malt:

• 7 kg pale ale-malt (Maris Otter)

Infusionsmäskning vid 64 C i en timma.

Humle:

• 50 g C4 i en timma
• 100 g C4 i 20 minuter
• 100 g C4 vid kokslutet
• 150 g C4 som torrhumle

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale US-05

• vid 18-19 C i fyra dagar
• vid 23 C i tre dagar
• vid 20 C i 5 dagar
• vid 5 C (kallkraschning) i två dagar

Övrigt:

• Vattenjustering med 6 g kalciumsulfat tillsatt i koket
• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (21/5 2013):

Ölet hälls upp halvgrumligt bärnstensfärgat och med ett medelstort ganska kompakt smutsvitt skum. Det är inte lika grumligt som mina tidigare färska dubbel-ipor har varit, så på denna punkt har jag förbättrat mig.

Aromen är tydligt humlig med såväl tropiska frukter som tallbarr och en lite rå, parfymig ton. En lätt kakig maltaroma finns i bakgrunden och stöttar. Jag hade gärna haft ännu mer tropiska fruktaromer.

Munkänslan är medelfyllig till fyllig med måttlig kolsyra. Avslutningen är torr med en rejäl beska som inte går överstyr på något sätt.

Utan att på något sätt vara överjordiskt underbar är detta helt klart mitt bästa försök, även om det är svårt att värdera hur den står sig mot de bästa i genren. Jag får försöka hitta en bra kommersiell motståndare att jämföra med.

Fabrikörn vs. Eskilstuna (15/7 2013):

Jag funderade länge på en lämplig motståndare här. BrewDog Hardcore IPA tävlade jag mot senast, och det är den enda ordinarie dubbel-ipan på bolaget. När Electric Nurse kom med sin variant nyligen övervägde jag en match mot den, men dels känns den ganska annorlunda och dels är jag väl bekant med såväl bryggare som receptmakare vilket känns en aning kymigt. Istället  gjorde jag en beställning på bolaget och lyckades få hem Eskilstunas Dubbel-IPA - som tidigare hette Eskilstuna Anders Dubbel-IPA - som är en mycket tuff motståndare.

Upphällningen av de båda ölen är en ren chock. Eskilstunas Dubbel-IPA är en sann västkust-dipa med en klargul nyans, mycket ljusare än min egen, trots att jag inte har använt ett enda gram karamellmalt. Det är något skumt med den här maris otter-malten jag använder.

Arommässigt är det också stor skillnad. Eskilstuna har mycket mer tropisk frukt, med bara en antydan av tall och lite brödig malt. Fabrikörns har mer brödig och nötig malt, där humlearomen är mer parfymisk och tallbarrig, om än med tydliga inslag av tropisk frukt.

I övrigt är de ganska jämnbördiga; fyllighet och kolsyra är närmast identiska, torrhet och beska lika så. Vad gäller beskan är dock Fabrikörns dock något mer direkt och brutal, medan Eskiltunas är mer subtil och kommer smygande i efterhand.

Utan att C4 ipa på något sätt är dålig så vinner Eskilstunas Dubbel-IPA detta tämligen enkelt. Det är helt enkelt en fantastisk dubbel-ipa i västkuststil.

Fabrikörn - Omvärlden 24-23 således.

Resultat från humleexperimentet

Så har det äntligen blivit dags att redovisa resultaten från humleexperimentet. Efter den senaste helgen ramlade några ytterligare rapporter in från mina försökskaniner, och de får bli de sista som kommer med i utvärderingen. Totala antalet svar var 15 vilket var klart färre än jag hade hoppats på. Detta beror dels på att att det saknas en sisådär 5 svar vilket nog är ett ganska väntat bortfall, dels att jag inte har hunnit dela ut alla flaskor som jag tappade upp (20 par av 33-centilitare + 2 par 65-centilitare). Deltagarna var allt från utbildade öldomare till mer eller mindre rutinerade hembryggare och glada ölprovare. 

Jag har samlat alla svar här för den som vill fördjupa sig. Jag har i stort sett klippt in svaren jag har fått via mejl, fast med smärre redigeringar som att plocka bort lite småprat eller göra vissa förtydliganden. Jag har benämnt alla som har rapporterat resultat med "Utvärderare N" och meddelat personen i fråga motsvarande nummer, så den som vill kan gå in i dokumentet och kolla att sin rapport har blivit korrekt återgiven. Om man är missnöjd med min eventuella redigering får man meddela mig detta så släpper jag en uppdaterad version senare.

Som en sammanfattning kan jag säga att det har varit ganska spridda skurar på svaren. På frågorna 1-3 har svaren fördelat sig på följande vis:

Fråga 1: Fyra personer kände ingen skillnad, resterande elva tyckte sig känna skillnad.

Fråga 2: Här var det jämnt skägg; av de elva som tyckte sig känna skillnad föredrog fem ölet med vit kapsyl och resterande den med svart.

Fråga 3: Av de elva som kände skillnaden valde en person att inte svara (hade ingen aning enligt egen utsago), och av de övriga gav fyra personer det riktiga svaret att det var flaskor med vit kapsyl som innehöll ölen utan mellangivor (H0), medan sex personer alltså svarade fel.

Det är svårt att dra några generella slutsatser av resultatet. De flesta tycker sig uppenbarligen känna skillnad, men vad som är bäst finns det knappast någon konsensus kring. Fråga 3 är naturligtvis svår för den som inte är en van ipa-bryggare, men bland dem som gissade fel finns duktiga hembryggare med välsmakande ipor på sin meritlista.Men om resultaten pekar åt något håll så är det i alla fall det att mellangivornas betydelse är högst marginell.

För egen del vacklar jag fortfarande i frågan. De två första gångerna jag provade ölet kände jag ingen skillnad, eventuellt för att ölet fortfarande var något omoget. Därefter har jag vid två tillfällen fått prova ölen blint och båda gångerna kände jag en lite påtagligare humlearom i den ena ölen, vilket jag helt korrekt lyckades koppla till den vita kapsylen. Jag är dock inte alls säker på att detta innebär att jag tycker H0 är bättre.

Med facit hand skulle jag nog ha önskat att jag hade prövat H1 mot H1/2, d.v.s. en enda enkel mellangiva vilket är det jag hittills har använt. Och nog kommer fortsätta att använda.

Brygd #114: Svart-ipa

Frågan är om någon annan ölstil omgärdas en sådan mångfald av spretiga uppfattningar som svart-ipa. Redan vad gäller namnet har det varit svårt att enas. Den ursprungliga (?) benämningen Black IPA fick redan från början kritik för dess inneboende motsägelse och det lokalpatriotiska Cascadian Dark Ale lanserades som ett alternativ. Detta namn mottogs dock inte heller med öppna armar eftersom nordvästra usa knappast var ensamma om utvecklingen av denna ölstil. När den amerikanska öldomarorganisationen BJCP bestämde sig för att lägga till en typdefinition valde man namnet American-style Dark Ale. Jag tycker personligen att Black IPA (eller svart-ipa som jag föredrar att kalla det på svenska) är det namn som bäst kommunicerar vad det handlar om; ett öl som innehar en ipas alla egenskaper förutom en mörkare färg.

Även smakmässigt tycker jag mig se större spridning bland diverse tyckare än för exempelvis vanlig ipa. Det speciella med just svart-ipa är förstås den extra dimension som rostad malt medför. Vad gäller humlighet ska den vara ungefär som en vanlig ipa, detta ska sedan matchas med en rostad maltarom som ska vara tydlig men varken bränd, frän eller genomträngande.

Det där sistnämnda verkar vara det som oenigheten främst kretsar kring. Som ett exempel tyckte jag själv att Mikkeller Sort Gul var en helt fantastisk svart-ipa när jag drack den i Köpenhamn i somras, med bra tryck i humlen uppbackat av en snygg rostad ton. En del verkar hålla med mig medan andra tycker att just detta öl exemplifierar den krock som kan uppstå mellan humlen och den rostade malten.

Hur det nu än är med den saken så bör man undvika alltför mycket hårt rostad malt i sin svart-ipa. Samtidigt vill man ha en rejält mörk färg och ett tydligt inslag av rostade toner. Ett bra sätt att försöka uppnå detta är att använda sig av rostad malt med borttagna skal för att minimera hårda och sträva toner. En variant av detta är de s.k. Carafa-maltsorterna. Jag valde att använda den ljusaste varianten - Carafa I - som i färg ungefär motsvaras av vanlig chokladmalt.

På humlefronten tar man sitt vanliga ipa-schema, men för att humlen ska komma fram ordentligt bakom de rostade tonerna är det en bra rekommendation att öka på humlemängderna med ända upp till 50 %, åtminstone för de sena givorna.

Precis som för min tidigare ipa väljer jag att inte avslöja några detaljer kring humleschemat i väntan på att humleexperimentet ska redovisas.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1060
• FG 1012
• Abv 6,3 %
• IBU 60
• SRM 27 (mörkbrun)

Malt:

• 5 kg pale ale-malt
• 400 g chokladmalt (Carafa I)

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:

• Admiral som bitterhumle
• Amarillo, columbus och simcoe som smak/arom/torrhumle i proportionerna 2:1:1

Total koktid 70 minuter.

Tillägg 24/4: Jag har glömt att uppdatera angående humleschemat men sentomsider kommer lite mer detaljer om humleschemat. Jag använde 50 g admiral som bitterhumle, samt totalt 120 g vid vardera kokslut samt torrhumling i de ovan angivna proportionerna. Inga mellangivor således.

Jäst:

Jäsning med WhiteLabs WLP001

• vid 20 C i 5 dagar, därefter vid 24 C i 3 dagar
• vid 20 C i 5 dagar,
• vid 5 C i två dagar.

Övrigt:

• 3 g kalciumsulfat tillsatt i början av koket
• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 15 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (27/3):

Det har inte gått två veckor sedan flasktappningen, men jag dristar mig ändå till att öpna en första flaska för provsmakning. Ölet hälls upp mörkt kastanjebrunt med ett fint medelstort beige skum. Den borde kanske vara snäppet mörkare.

Aromen har den här lätt fräna rostade tonen man får av chokladmalt, som inte har några toner av choklad överhuvudtaget, men som jag personligen är rätt förtjust i. Därutöver finns det det citrus, grapefrukt, lite tallbarr och en hel del parfymiga toner, typiska för bl.a. columbus och som på engelska brukar beskrivas som "dank". Det intressanta är att de fruktiga tonerna från den ordinarie ipan - varpå detta recept bygger med lite extra humle och Carafa-malten - är som bortblåsta.

Medelfyllig med medelstor kolsyra. Torr med en rejäl beska. Ganska exakt så jag vill ha en svart-ipa, möjligtvis hade det fått vara lite mer rostade toner, jag skulle nog skruva upp mängden Carafa I med 100 gram till.

Fabrikörn vs. Dieu du Ciel (10/4)

Om USA är ett veritabelt Mecka vad gäller högkvalitativ hantverksbryggd öl så är grannlandet Kanada snarare som den omgivande öknen. Deras högkvalitativa mikrobryggerier kan nog räknas på ena handens fingrar, även med marginal taget för att några av dem är amputerade.

De vattenhål som ändå finns tenderar befinna sig i den fransktalande delen, och då tänker jag förstås på Unibroue samt Dieu du Ciel. Det sistnämnda bryggeriet huserar i Montreal och brygger många riktigt bra öl, varav flera har letat sig in i Systembolagets hyllor. Den senaste är deras för mig nya bekantskap Penombre, en svart-ipa som lanserades i aprilsläppet. Den borde kunna bli en bra motståndare.

Utseendemässigt är Penombre aningen mörkare i sin rödbruna nyans, och ligger väl ungefär där man bör ligga. Däremot har den ett ganska dassigt och såpigt skum jämfört med Fabrikörns krämigare och fylligare, så Fabrikörn vinner på utseendet.

Vad beträffar aromen så är det mest slående den akuta bristen på humlearom hos Penombre, det är mest lite salta rostade toner med inslag av tobak och askkopp som dominerar. Detta i stark kontrast med Fabrikörns tydliga och fräscha humlearomer som kombineras med en tydlig chokladmaltsarom (som alltså inte är särskilt lik choklad).

Fyllighet, kolsyra, torrhet och beska är ganska likvärdiga.

Penombre känns mer som en väldigt torr och besk porter än en svart-ipa, och på bryggeriets egen beskrivning så verkar det vara precis så de vill ha det. Då känns det som om de har missförstått konceptet något; en maffig humlearom hör i högsta grad stilen till. Hursomhelst så föll Penombre inte alls i god jord, och det blev en ganska enkel seger för Fabrikörn.

Fabrikörn - Omvärlden 23-22 således.

Brygd #113: Ipa

Bortsett från mitt humleexperiment var det ett tag sedan jag bryggde en helt vanligt ipa, så nu kände jag att det var dags igen.

På maltsidan valde jag att ignorera SHBF:s riktlinjer och körde med 100 % pale ale-malt. Dock av sorten Maris Otter som ska ge lite fylligare maltsmak än mer ordinära varianter.

Som bitterhumle fick jag användning för den påse Admiral-humle som var ett av prisen för förra årets SM-guld i klass 9. Tillsammans med en lagom dos kalciumsulfat hoppas jag den ska ge en ren och bestämd beska.

För de sena humlegivorna valde jag Amarillo som den viktigaste spelaren, sekunderad av lite Simcoe och Columbus. Detta borde kunna ge en bra mix av citrus, tropiska frukter, tallbarr och parfymiga toner. Det exakta humleschemat tänkte jag dock inte avslöja förrän utvärderingen av humleexperimentet är klar. Det skulle ju kunna tänkas vara så att jag har influerats av de inkomna rapporterna, och jag vill eliminera även denna något långsökta källa till påverkan. Jag anger därför en skiss på humleschemat, och uppdaterar med det kompletta humleschemat när utvärderingen av humleexperimentet är publicerad.

Som jäst föll valet på WhiteLabs version av Chico-jästen - Sierra Nevadas husjäst - som jag sparkade igång med en enliters förkultur tre dagar i förväg.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1060
• FG 1012
• Abv 6,3 %
• IBU 60
• SRM 6 (gyllengul)

Malt:

• 5 kg pale ale-malt (Maris Otter)
• 100 g ljust maltextrakt (förkultur)

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:

• Admiral i 60 minuter
• Amarillo, Columbus och Simcoe i proportionerna 2:1:1 som smak/aromhumle
• Torrhumling med Amarillo, Columbus och Simcoe i proportionerna 2:1:1

Total koktid 70 minuter.

Tillägg 24/4: Jag har glömt att uppdatera angående humleschemat men sent omsider kommer lite mer detaljer om humleschemat. Jag använde 50 g Admiral som bitterhumle, samt totalt 80 g vid vardera kokslut samt torrhumling i de ovan angivna proportionerna. Inga mellangivor således.

Jäst:

Jäsning med WhiteLabs WLP001

• vid 20 C i 5 dagar
• vid 23 C i 5 dagar
• vid 20 C i 7 dagar
• vid 5 C i två dagar.

Övrigt:

• 6 g kalciumsulfat tillsatt i början av koket
• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 15 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Fabrikörn vs. Modus Hoperandi (25/3):

Efter att Fabrikörn vs.-serien leget nere ett tag p.g.a. lite udda brygder, så skippar jag den ensamma provsmakningen denna gång och går direkt på en jämförelse med Modus Hoperandi (MH), en ipa från det Coloradobaserade bryggeriet SKA Brewing.

Utseendemässigt är det stor skillnad. Fabrikörns är  tydligt ljusare även om grumligheten som hembryggda ipa normalt dras med maskerar skillnaden mot den filtrerade MH som har en tjusig klar bärnstensnyans. Hos skummet är skillnaden också stor där vitt ställs mot ljusbeige.

Aromen skiljer sig också ganska mycket. Det finns en tydligt biskviaktig maltton hos MH som inte alls finns hos Fabrikörns vilket förstås tyder på att den förstnämnda har använt ej försumbara mängder av münchner-, melanoidinmalt eller liknande. Fabrikörn har mer tropiskt fruktiga humlearomer, medan MH går mer åt citrus och parfym. Jag måste nog säga att jag tycker att Fabrikörns är lite godare.

Munkänsla och kolsyra känns ganska likvärdiga. Fabrikörns har en lite mer direkt beska medan beskan hos MH kommer läckert smygande. Liten övervikt för MH här.

Det var svårt det här, men det som till sist fick fälla avgörandet var glasen; åtgången hos Fabrikörns var faktiskt högre vilket leder till en något oväntad seger för Fabrikörn. En bidragande faktor kan vara att MH är en månad äldre och har rest över halva (nåja) jordklotet. En annan kan vara att såväl malt- som humleschema hos MH inte tillfullo faller Fabrikörn på läppen.

Fabrikörn - Omvärlden 22-22 således.

Experimentbrygd 2 - mellangivornas existensberättigande

En gång är ingen gång och två gånger är en tradition, så att brygga ett experimentöl på nyårsdagen får numer anses som en tradition för mig. Med experimentöl avser jag här inte den vanliga betydelsen med att testa några nya eller ovanliga ingredienser, utan ett öl där jag testar någon specifik aspekt av bryggandet. I fjol testade jag skillnaden mellan öl- och vinjäst, och i år det betydelsen av mellangivor av humle som hamnar under luppen.

Jag har nyligen skrivit i generella termer om humlescheman vid två tillfällen. Senast gällde det specifikt mellangivorna, eller smakhumle som det också benämns. Vid det tidigare tillfället kretsade diskussionen kring den enorma kombinatorik som uppstår med olika humlesorter som kan tillsättas vid ett antal olika tillfällen. Just detta överflöd av möjligheter gör det svårt att utvärdera vilka faktorer det är som viktiga för att få en bra humleprofil i sitt humledrivna öl, vilket ofelbart leder till en snårskog av mer eller mindre hemmasnickrade teorier. Jag har exempelvis sett det hävdas att en humlegiva vid 45 minuter ska ge särdeles behaglig beska, medan andra å sin sida hävdar att hop bursting, d.v.s. att det mesta av beskan kommer från enorma sena givor från 20 minuter och framåt, ger en mjukare och behagligare beska. Und so weiter.

I detta experiment ämnar jag undersöka just mellangivans betydelse på såväl smak som arom. För att göra detta ska jag brygga två öl med allt annat lika än just användandet av mellangivor; samma maltbas, samma OG, samma IBU, samma totala mängd humle, samma jäst och förhoppningsvis samma FG. Rent praktiskt löser jag detta genom att mäska in en vanlig 20-literssats, därefter koka två separata kok och jäsa i två separata jäshinkar.

Givet ovanstående finns det fortfarande ett antal öppna frågor som måste besvaras:

1. Vilken typ av öl ska jag välja; vilken OG, IBU o.s.v.
2. Vilken maltbas ska jag använda?
3. Ska jag torrhumla?
4. Vilka humlesorter ska jag använda och till vilka givor?

På första frågan kändes det ganska självklart att satsa på en normalstark ipa, en öltyp med humlen i fokus utan att gå till överdrifter. Därmed svarar fråga 3 på sig själv; naturligtvis ska man torrhumla. Här om någonsin kändes det extra viktigt att låta humlen spela förstafiolen, så trots vad SHBF har att säga om saken så blev det 100 % pale ale-malt som mäskschema.

Återstår då fråga 4. För att undvika att gå vilse i den oändligt-dimensionella tillståndsrymden av möjliga humlescheman beslutade jag mig för följande:

• Perle som gemensam bitterhumle (jag har gott om denna humlesort hemma)
• Columbus och galaxy i övrigt, och alltid i lika stora mängder (denna blandning kallas för cg-mix nedan)
• Lika mycket torrhumling i de båda delsatserna

Av praktiska skäl väljer jag ett stort gemensamt kok, samt två mindre kok för de två delsatserna. Det gemensamma koket får följande humlegivor:

• 20 g perle i 60 minuter
• 40 g cg-mix vid kokslutet

Dessutom får båda satserna 40 g cg-mix som torrhumling vardera.

Delsats H0 får följande humlegivor i sitt separata kok:

• 15 g cg-mix i 60 minuter
• 25 g cg-mix vid kokslutet

Delsats H1 får följande humlegivor:

• 10 g cg-mix i 20 minuter
• 10 g cg-mix i 15 minuter
• 10 g cg-mix i 10 minuter
• 10 g cg-mix i 5 minuter

För fullständighetens skull redovisar jag också recepten i sin helhet:

Malt:

• 6 kg pale ale-malt (maris otter)

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Humle:

Delsats H0:

• 10 g perle i 60 minuter
• 15 g cg-mix i 60 minuter
• 45 g cg-mix vid kokslutet
• 40 g cg-mix som torrhumling

Delsats H1

• 10 g perle i 60 minuter
• 10 g cg-mix i 20 minuter
• 10 g cg-mix i 15 minuter
• 10 g cg-mix i 10 minuter
• 10 g cg-mix i 5 minuter
• 20 g cg-mix vid kokslutet
• 40 g cg-mix som torrhumling

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

• Jäsning med Safale US-05 vid 21 C i 5 dagar
• Efterjäsning vid 16 C i 5 dagar, därefter kallkraschning vid 5 C i 2 dagar.

Data:

• Satsstorlek 2*11 l
• OG 1065
• FG 1010
• Abv 7,2 %
• IBU 60
• SRM 6
• Erhållen volym 2*9 l

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

De olika delsatserna kommer tappas upp i flaskor med vita respektive svarta kapsyler. Jag kommer be om synpunkter från alla som får ett par flaskor, och sammanställa dessa. Vilken kapsyl som hör till vilken delsats kommer inte avslöjas förrän 1:e mars, och jag kommer dessutom singla slant så det är ingen idé att börja spekulera om identiteten. Jag återkommer med redovisning av resultat i ett separat inlägg i början av mars.

Tillägg (3/1):

En aspekt som jag glömde nämna var den om utformningen av mellangivorna. En variant av detta är - vilket jag själv använder - är att nöja sig med en enda mellangiva, normalt sett 15 eller 20 minuter från kokslutet. Nackdelen med detta är ett eventuellt nollresultat kan ifrågasättas av flera mellangivor-anhängare med motiveringen att deras metod skulle ha gett en märkbar skillnad. Även för ett positivt resultat skulle de kunna hävda att fler mellangivor hade gett ännu större skillnad.

Använder man fler mellangivor kan man åtminstone uppnå ett hyfsat odiskutabelt nollresultat. För ett positivt resultat är man åter osäker på i vilken utsträckning en enda mellangiva hade kunnat ge en skilland.

Jag valde ändå det sistnämnda, dels för möjligheten att få ett allmänt accepterat nollresultat, men dels för att jag uppfattar det som det sätt som de flesta hembryggare faktiskt utformar sina humlescheman, vilket skulle ge försöket en större validitet.

Jag är fullt medveten om att resultatet av experimentet - vad det än blir - knappast kan anses vara det slutgiltiga svaret på mellangivornas existensberättigande. Jag har endast samplat en punkt i den enorma utfallsrymden av maltkompositioner, humlesorter och jästval för att nämna några av bryggvariablerna. Men jag skulle ändå vilja hävda att att ett slikt experiment väger betydligt tyngre än anekdoter av formen "jag prövade ditten och det var bättre än datten" som florerar inom hembryggarsfären. Det är förvisso inget fel i att dela med sig av sina bryggerfarenheter, men jag skulle ändå vilja uppmuntra andra hembryggare att göra fler kontrollerade och systematiska hembryggningsexperiment för att undersöka olika aspekter av vår favorithobby.

Tillägg (17/1):

Så är då de båda delsatserna upptappade i flaskor med vita respektive svarta kapsyler. Tyvärr hade pumphäverten en tendens att grotta ner sig i den ganska stora jästkakan som hade bildats i mina elvaliters Better Bottle, så jag fick med lite mer grums i flaskorna än jag hade önskat. Men det hoppas jag inte ska ha någon påverkan på själva experimentet. Jag hade nog inte för lite jäst i alla fall - 8 g per delsats - ty FG landade runt 1010 i båda fallen, vilket var aningen lägre än jag hade väntat.

Inom kort kommer flaskor delas ut tillsammans med ett följebrev men lite förhållningsregler samt några frågor att besvara. Bland frågorna är det (2) som jag tycker är allra mest intressant, även om det ska bli kul att se hur många som kan klara fråga (3). En aspekt på förstnämnda fråga - vilket öl som var godast - som kan vara värt att reda ut innan jag har fått in några svar är hur stor avvikelse från 50/50 som krävs för att man ska anse att man har ett positivt resultat åt endera hållet.

Att enbart nöja sig med statistiskt signifikans är ofta dubiöst. Framförallt om man har en stor datamängd så är det stor risk att någon liten felkälla slår igenom som statistisk signifikant, exempelvis att några deltagare i experimentet inte utvärderar ölen oberoende av varandra. Dessutom så är den faktiska avvikelsen egentligen intressantare. Om endast 55 % av deltagarna tycker att H1 är bättre kanske detta inte motiverar det extraarbete som detta mer komplicerade humleschema ändå innebär, även om resultatet skulle ha hög statistisk signifikans. Själv skulle jag nog lägga nivån för ett positivt resultat vid ungefär 75 %. Sedan kan det förstås vara upp till var och en som provar ölen att bedöma om den upplevda skillnaden motiverar mellangivornas existensberättigande.

Uppdatering (5/3):

Nu har jag sammanställt resultaten.

Brygd #100: Dubbel-ipa

Bland mina första 100 brygder har det blivit en hel del dubbel-ipor - närmare bestämt fem stycken - men ingen av dem har jag varit riktigt nöjd med. Ett skäl till detta kan ha varit en tendens till att försöka skapa lite "nischade" versioner, exempelvis med enbart nyzeeländsk humle, eller enbart med humlesorter som börjar på C eller med en blandning av humle från hela världen.

Denna gång ska jag enbart fokusera på att det ska bli en god dubbel-ipa. Sedan tidigare har jag fastnat för att vara renlärigt västkustsk och använda 100 % ljus basmalt. Vidare blir det WLP 001 som jäst i stället för min trotjänare US-05, samt vattenbehandling med gips.

På humlefronten blir det centennial och amarillo för citrus- och tallbarraromer, columbus för sina speciella parfymiga och lite råa toner, samt den ganska nya australiensiska humlesorten galaxy som bidrar med tropiska frukter. Samtliga dessa är högalfasorter och kan användas som bitterhumle, och detta är ett fullt medvetet val för att kunna använda sorterna på ett helt likvärdigt sätt och på så sätt få ett enklare recept. När jag nedan skriver enbart "humle" så avses alltså en blandning i lika stora delar av de fyra ovan nämnda humlesorterna.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1082
• FG 1012
• Abv 9,2 %
• IBU >100
• SRM 4

Malt:

• 7 kg pale ale-malt

Infusionsmäskning vid 64 C i en timma.

Humle:

• 60 g humle i 60 minuter
• 100 g humle i 20 minuter
• 140 g humle i 2 minuter
• 100 g humle, torrhumling

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäst:

Jäsning med WhiteLabs WLP001

• vid 19 C i 7 dagar
• vid 21 C i 5 dagar
• vid 3 C i två dagar (kallkrasch)

Övrigt:

• Vattenbehandling med 6 g kalciumsulfat, tillsatt innan koket
• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter före kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/

Bedömning (8/6):

Lite halvgrumligt gyllengul, halvstort vitt skum. Jag hade hoppats att kallkraschningen skulle ha bidragit med lite mer klarhet, men tji fick jag.

Tydligt fruktig humle-arom med persikor, mandarin samt en del parfymliga tallbarrstoner. Medelstor kropp, måttlig kolsyra. Torr med en rejäl och markerad beska.

Jag är väldigt nöjd med beskan och avsaknaden av alkoholiska toner. Hade dock önskat lite mer tryck i humlearomen.

Fabrikörn vs. Hardcore IPA:

Det dräller inte av dubbel-ipor på systembolaget direkt, men en sort finns i alla fall kontinuerligt i välsorterade butiker: BrewDog Hardcore IPA. Den tillhör inte mina absoluta favoriter i changern, men det är en stabil dubbel-ipa i östkuststil, där det senare innebär att den innehåller ej försumbara mängder karamellmalt.

Fabrikörns dubbel-ipa verkar ha mörknat sedan sist; den framträder nu snarare som orange, fortfarande rejält grumlig dessvärre. Hardcore är visserligen ännu mörkare, nästan åt kopparhållet så det kanske är belysningen som är lite sämre. Hardcore är helt klar och har dessutom ett lite tjockare skum, så den vinner klart på utseendet.

Vad gäller aromen domineras Fabrikörns av tropiska frukter, tallbarr och citrus, medan Hardcore förutom detta kompletterar med en kakig maltighet och lite karamelliserat socker, samt en väldigt parfymig humleton som jag misstänker härrör från generösa mängder av columbushumle.

Munkänsla och beska är likvärdiga, Hardcore är något sötare.

Hardcore vinner detta främst på lite bättre humlearom, även om jag tycker columbushumlen dominerar lite för mycket. Den skulle även vinna på att tona ner maltigheten en aning enligt min mening.

Fabrikörn - Omvärlden 18-19 således.

Brygd #83: Global IPA

En dubbel-ipa med humle från alla världens hörn är detta tänkt som. En sanning med modifikation förstås, eftersom humle enbart växer på en ganska begränsad del av jordytan. Men jag har ändå lyckats pricka in fyra världsdelar om man räknar generöst.

De humlesorter jag använde 100 g vardera av var

• Columbus, en amerikansk högalfa-sort som kan användas såväl som bitter- som aromhumle, och som ger lätt parfymiska toner med drag av svart te.
• Amarillo, en amerikansk humlesort med citrustoner som drar åt apelsin.
• Sorachi ace, en japansk humlesort som numer odlas i USA, och som ska ge tydliga toner av citron.
• Savinjski golding från Slovenien, som ger blommiga toner.
• Nelson sauvin från Nya Zeeland, som påminner om den vita druvan Sauvignon Blanc med toner av krusbär och nässlor.

Som bitterhumle använde jag enkom columbus, resten av humlen blandades i en stor skål. Låt oss kalla denna blandning för G5.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1078
• FG 1012
• Abv 8,7 %
• IBU 100+
• SRM 6 (gyllengul)

Malt:

• 6 kg pale ale-malt (maris otter)
• 500 g råsocker

Infusionsmäskning vid 64 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 62 C.

Humle:

• 20 g columbus i 90 minuter
• 140 g G5 i 20 minuter
• 200 g G5 vid kokslutet
• 140 g G5 i torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale US-05

• vid 23-25 C i 5 dagar
• vid 22 C i 5 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (8/6)

Grumligt gyllenfärgad, medelstort vitt skum. Humledominerad arom med en del citrus och tropiska frukter, men det som sticker ut mest är toner av bittermandel och gråpäron. Efter att ha provat ett par sorachi ace-öl på Köpenhamnsmässan, så kan jag konstatera att det är just denna humlesort som dominerar, vilket är något överraskande.

Medelfyllig med måttlig kolsyra, torr med lite jordig beska, en del vaga alkoholtoner. Nja, detta blev en rätt medioker dubbel-ipa, och sorachi ace är en humlesort som jag främst tror passar i belgiska öl faktiskt. För dubbel-ipa ska jag nog hålla mig till amerikanska humlesorter framledes.

Fabrikörn vs. Drakens DIPA

Från början hade jag tänkt jämföra Fabrikörn's Globala IPA med Avery Dugan, fast eftersom den kom i en 65 cl-flaska - vilket lite grand försvårar att prova båda ölen samtidigt på egen hand - så blev denna jämförelse aldrig av. Men i augusti dök vinnaren av SM 2010 i Oppigårds version upp på Systembolaget; Drakens DIPA med recept av bl.a. min läromästare Rick Lindqvist. Den blir en bra jämförelse även om jag inte har några större förhoppningar om en seger.

När jag häller upp dem är skillnaden i färg slående; jag har tidigare sett Drakens DIPA som ett klockrent exempel på west coast style (D)IPA, men här framstår de orangea nyanserna ännu mer tydligt. Drakens DIPA innehåller nämligen ej försumbara mängder münchnermalt i receptet.

Detta framkommer ännu mer tydligt i aromen där Drakens DIPA har en tydligt kakig maltighet, medan malten i Fabrikörn's globala mest finns i bakgrunden för att stötta humlearomerna. Vilket som är att föredra är det dagsformen som avgör.

För det är i humlearomerna som den största skillnaden finns. Medan Fabrikörn's som sagts ovan domineras av sorachi's päronmandeltoner så är det apelsin och tropiska frukter som dominerar hos Drakens. Och jag föredrar nog det sistnämnda.

Den enda punkt där Fabrikörn vinner är beskan som har lite bättre bett. Men totalt sett viner Draken precis som väntat.

Fabrikörn - Omvärlden 11-10 således.

Brygd #80: Belgisk IPA

Mitt hembryggande kommer alltmer gå mot att brygga öltyper med låg eller obefintlig tillgänglighet (inkluderat öltyper som inte finns). En sådan öltyp är Belgisk IPA, d.v.s. en öl med belgisk jästkaraktär samt hög beska och humlearom. De enda dylika öl som har funnits hos Systembolaget är XX Bitter som har dykt upp ett par gånger som tillfällig nyhet, Dugges Wallonia 2007, Duvel Triple Hop samt La Chouffe Houblon.

Två svåra val ställs man inför när man ska brygga en belgisk IPA. Dels vilken jäst man ska använda, och dels om man ska använda amerikansk eller europeisk humle, eller en kombination. På jästsidan valde jag mellan Wyeast 1762 (Rochefort) och Wyeast 1214 (Chimay). Valet föll på den förra då jag kan tycka att Chimay-jästen kan ha lite väl mycket tuggummi-fenoler.

På humlesidan valde jag europeisk humle, då jag med erfarenhet från tidigare försök gärna skippar citrus- och tallbarrstoner i kombination med belgiska jästtoner. Det blev styrian golding och saaz, de två kanske vanligaste humlesorterna i belgiska öl.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1060
• FG 1013
• Abv 6,2 %
• IBU 50
• SRM 10

Malt:

• 3 kg pale ale-malt (Maris Otter)
• 2 kg pilsnermalt
• 1 kg biskvimalt

Infusionsmäskning vid 65 C i en timme, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 63 C.

Humle:

• 20 g magnum, 60 minuter
• 30 g saaz, 20 minuter
• 30 g styrian golding, 20 minuter
• 40 g saaz, vid kokslutet
• 40 g styrian golding, vid kokslutet
• 30 g saaz, torrhumling
• 30 g styrian golding, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1762

• vid 22 C i en vecka
• vid 22 C i en vecka

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med sråsocker, 6 g/l

Bedömning (6/5)

Vackert kopparfärgad med ett smutsvitt skum.

Det som först slår mig är en tydlig jordig ton med dragning av lakritsrot och anis som jag inte är helt förtjust i. Jag misstänker att den härrör från jästen, och den påminner lite om tonerna jag fick från Danstar-jästerna i vintras. Förutom denna jordighet finns det nötiga och lätt fruktiga toner, samt gräsig och örtig humle. Relativt torr med en påtaglig men behaglig beska.

Inte riktigt vad jag hade tänkt mig, åtminstone inte vad gäller den belgiska jästkaraktären. Jag har dock använt denna jäst förut med goda resultat, så jag är lite förbryllad över den här jordiga tonen. Det kan förstås vara någon annan källa än jästen, men eftersom jag inte har känt detta exempelvis i mina "tyska" öl som jag bryggt under våren så känns ändå jästen som den troliga källan.

Nåväl, ganska gott blev det trots allt. Något att fundera på inför eventuella framtida likna de brygder är - utöver jästen - användandet av biskvimalt. Åtminstone i sådana här mängder. Det blev kanske lite väl mycket nötighet.

Fabrikörns vs. XX Bitter (11/5)

De Ranke Brouwerij är ett relativt nytt belgiskt bryggeri som jag är rätt förtjust i. Man gör inte så jättemånga olika ölsorter; förutom ett par riktigt bra suröl så är ett genomgående tema att man gör klassiska belgiska öl med jästig karaktär fast med mer humle än vad som är brukligt. Deras flaggskepp är XX Bitter vilket som namnet antyder har en rejäl beska.

Redan vid upphällningen inser jag att detta kommer vara som att jämföra äpplen och päron. Fabrikörns Belgiska IPA framträder som väldigt mörk jämfört med XX Bitters halmgula färg.

Även på smakfronten är ölen väldigt olika, där XX Bitter har kryddiga fenoler, örtig humle och en skönt läcker beska med långt häng. Fabrikörns jordiga och nötiga toner övergår i en lite mildare beska och inte riktigt lika torr avslutning.

XX Bitter är helt enkelt ett fantastiskt gott öl som Fabrikörns Belgiska IPA står sig slätt mot utan att vara dåligt på något sätt.

Fabrikörn - Omvärlden 10-9 således.

Experiment: Orval-jäst (14/5)

Vid flasktappningen korkade jag upp en Orval och tillsatte bottensatsen till de sista fem litrarna och rörde om.

När jag häller upp denna brettanomyces-spetsade variant bredvid originalet (Orval alltså) är det slående hur lika de är till utseendet. Fabrikörns är lätt grumlig, i övrigt är de i stort sett identiska.

Fabrikörns har utvecklat en tydlig brettanomyceston, som faktiskt inte är helt olik den jag fick med mina oavsiktliga brett-öl för ett drygt år sedan. Orval själv har mer tydlig brettkaraktär, som också känns bättre integrerad med övriga smaker.

De här jordiga tonerna som finns hos Fabrikörns Belgiska IPA passar inte helt in i bilden, men trots detta var det intressant experiment med ett ganska lyckat resultat.

Brygd #72: NZ Extra IPA

Var går gränsen mellan ipa och dubbel-ipa? Vad gäller alkoholstyrkan skulle jag säga någonstans i intervallet 7-8 %. I detta intervall finns det några öl med benämningen "Extra IPA", och via Systembolaget har vi fått lära känna Sierra Nevada Torpedo Extra IPA samt vår inhemska Mohawk Extra IPA. På RateBeer hittade jag totalt 6 öl med denna beteckning.

Jag fick själv lust att göra en egen tolkning av "Extra IPA" i samband med min numera traditionsenliga NZ-serie, alltså öl bryggda med humle enkom från Nya Zeeland. Jag siktar på ett öl med lite lägre alkoholhalt än en dubbel-ipa, och lägre beska, men med en ordentlig humlearom.

De humlesorter jag använde denna gång var som tidigare pacific gem och riwaka, och dessutom nelson sauvin. Dessa användes i lika delar vid alla humlegivor, och denna blandning refereras nedanför som "NZ-mix".

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1072
• FG 1015
• Abv 7,5 %
• BU 80
• SRM 10 (djupt bärnstensfärgad med dragning åt orange)

Malt:

• 5 kg pale ale-malt
• 1 kg ljus karamellmalt (CaraVienne)

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:

• 30 g NZ-mix, 60 minuter
• 50 g NZ-mix, 20 minuter
• 100 g NZ-mix, vid kokslutet
• 120 g NZ-mix, torrhumling

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

• Jäsning vid 17-18 C med Danstar Nottingham i 8 dagar
• Efterjäsning vid 17-18 C i 7 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter före kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (14/1):

Grumligt bärnstensfärgad med smutsvitt skum. Grumligheten förvånar mig lite; delvis kan den förklaras med mängden humle, men så här grumliga brukar inte mina humlebomber vara. Nåväl, den är ju bara en vecka gammal, tiden brukar ju göra sitt för klarheten. Frisk fruktig humlearom med tropiska frukter, krusbär, björnbär, en lite träig ton (från Pacific Gem) samt en aning (högre?) alkohol. Medelfyllig, bra kolsyra. Ganska torr med en behaglig men aningen jordig beska. Gott, rätt och slätt.

Fabrikörn's vs. Mohawk Extra IPA:

Eftersom Sierra Nevada Torpedo-flaskorna har varit lite humletrötta på sistone (bäst före mars 2011, vilket tyder på att de är 10 månader gamla, lite väl mycket) kör jag med den delvis bespottade Mohawk Extra IPA i stället. Själv har jag tidigare gillat denna väldigt mycket.

Mohawk är ljusare och helt klar, skummen är likartade med en lite gulaktigare nyans hos Fabrikörn's.
Aromen hos Fabrikörn's är mycket humlefräschare än hos Mohawk; jag minns den sistnämnda som mer humlestinn än så här. Dessutom har Mohawk en lite fenolisk ton som påminner en aning om vissa av Nynäshamn-ölen. Å andra sidan har Fabrikörn's lite alhoholiska toner som framträder mer tydligt vid jämförelse.

Likartad munkänsla, torrhet och beska.

Fabrikörn's vinner på den fräschare humlearomen, trots de där lite finkelaktiga tonerna. Hoppas de klingar av med tiden.

Fabrikörn - Omvärlden 5-7 således.

Sverige & dubbel-ipa

Jag har länge haft ett behov av att skriva av mig en viss besvikelse över den lätt styvmoderliga behandling som ölstilen dubbel-ipa (dipa) är utsatt för i Sverige. Och nu är tillfälligt lämpligt valt då jag påpassligt lät Viktor på bloggen "Något att dricka" skriva om just dubbel-ipa i den andra sträckan av den andra ölbloggarstafetten.

Jag skippar därför allt bakgrundssnack och sätter igång direkt med gnället i stället. Jag hoppas dock att en positiv slutton ska framgå, då det trots allt har börjat se lite ljusare ut på sistone.

Svenska mikrobryggare och dipa

På RateBeer finns följande svenska dipor listade:

• Dugges Never mind the Bollox!
• Eskilstuna Bälgviken Booster
• Mohawk Extra IPA
• Närke Huvill
• Nynäshamn DIPA
• Nynäshamn Dragets Kanal Dubbel-IPA
• Sigtuna Dubbel-IPA
• Sigtuna Stockholm Syndrome

Det kan ändå se rätt hyfsat ut vid en första anblick, men problemet är bara att de flesta av dessa (a) bryggs ej regelbundet/längre och/eller (b) är inte renodlade exempel på ölstilen dipa (Mohawk gör nog inte anspråk på att vara det, utan här är det snarare den som har lagt in ölet på RateBeer som har gjort fel).

Ett skäl till detta ljumma intresse kanske kan vara de tuffa villkor som svenska mikrobryggare arbetar under. På grund av den svenska alkohollagstiftningen är det svårt att få sälja sina produkter på ett vettigt sätt utanför krogen. Och den något märkliga prissättningen hos t.ex. Bishops Arms (5 ggr. inköpspriset) gör att just en renodlad dipa med sina kopiösa humlemängder riskerar att bli oproportionerligt dyr. Det är lätt att förstå att man då som mikrobryggare drar sig för ett sådant högriskprojekt.

Det finns dock vissa tecken på att det börjar bli bättre. Sigtuna har ganska nyligen släppt sina två versioner ovan. Oppigårds lanserade sin på Bangalore Twice på SBWF 2010. Kanske kan Mohawk komma med något så småningom?

Vi får hoppas på att det lossnar framöver, då en dipa med fördel avnjutes relativt färsk, och därför väl passar in i tidens vurm för närproducerat.

Svenska hembryggare och dipa

I sina utmärkta inlägg om dipa berör Viktor det märkliga faktum att det inte är en sanktionerad ölstil hos svenska hembryggarföreningen (SHBF). Extra märkligt är det då den långt ovanligare öltypen Super-saison - en extra alkoholstark Saison alltså - finns representerad.

Öltypsdefinitionerna diskuteras naturligtvis då och då på SHBF:s forum (http://shbf.se/index.php/forum.html). Senast kom det ett ganska omfattande och seriöst förslag på förändringar (sök efter tråden "Synpunkter och förslag på ny Öltypsdefinition för 2010" under kategorin "Föreningen och dess aktiviteter ...") och det var förutom dipa bland annat rågöl, Irish Red Ale och American Amber som efterfrågades. Efter några trista tjafsinlägg kom ett ganska långt svar från Jessica Heidrich, välkänd i ölsverige som bryggare av St: Erik- och Angels' Share-serierna, öldomare och ordförande i SHBF:s domarkommitté. Tyvärr var svaret inte särskilt imponerande.

Strategin verkar vara att införa ölstilar när tillräckligt många har lämnat in dylika öl i någon av de slaskkatgorier som finns, vilket kan förklara mysteriet med dipa vs. super-saison. Det har helt enkelt lämnats in fler av de sistnämnda än dipa till SM genom åren. Om det säger något om svenska hembryggare ska jag inte spekulera i.

Utöver denna defensiva strategi för att utveckla svensk hembryggning verkar SHBF:s domarkommitté tyvärr ha ganska dålig koll på dipa. Jessica Heidrich som jag i övrigt har fått intrycket av som en väldig kunnig person verkar tro att dipa är någon slags delmängd av modern amerikansk barley wine. Visst finns det en gråzon mellan dessa ölstilar, men i stort sett är detta helt fel, vilket Viktor med bravur reder ut ovan.

Men trots allt finns det hopp även på den här fronten. Vid senaste SM vann som bekant en dipa, inlämnad i klassen "Övriga klassiska starka specialöl" gubevars. Utöver denna provade jag ytterligare några, varav en i mitt tycke var ännu bättre än segraren; "Death by hops". Om vi hembryggare fortsätter att mata in dipa till kommande SM kanske SHBF till slut tar sitt förnuft till fånga.

Edit 6/10: flyttade länk till SHBF:s forum samt lade till information för att hitta den relevanta tråden.

Tillägg 22/10 2011: 

Så blev det till slut som jag/vi ville; dubbel-ipa läggs till som en ny ölstil från och med SM 2012. Skälet var just att det har lämnats in ett flertal exemplar de senaste åren till SM. Bra beslut, dålig motivering således. Nu har jag tyvärr ingen dubbel-ipa i piplinan förrän efter SM, men jag får väl göra ett försök till SM 2013.