söndag 25 oktober 2015

Ekfatet Magnus - första fyllningen



Nu har det blivit dags för det sista ekfatet att fyllas. Rollfiguren Magnus i Fem myror-serien hade vad jag minns det en lite besserwisser-aktig framtoning, och då kan det kanske vara passande att vi försöker stila lite med våra kunskaper om historiska ipor, och i synnerhet de som byggdes i Burton-upon-Trent under 1800-talet.

Denna plats är känd för sitt hårda och sulfatrika vatten, vilket passar väl för ljusa öl, och i och med utvecklingen inom mälteriets konst hade extremt ljusa sorter hunnit se dagens ljus. Färgmässigt ligger sannolikt vår tids pilsnermalt närmast till hands. Angående vattnet så kan man ibland se uppgifter på upp till 800 ppm sulfat, men detta är lite överdrivet då Burton-bryggarna hade djupa brunnar med något lägre värden. Och dagens Burton-bryggare vattenbehandlar sannolikt sitt vatten till mer måttliga nivåer. Vi föll till sist för följande vattenprofil:
  • 300 ppm kalcium
  • 40 ppm magnesium
  • 600 ppm sulfat
  • 35 ppm klorid
Eftersom jag bara hade kalciumsulfat, kalciumkarbonat och kalciumklorid hemma fick det bli en liten abrovinsch som beskrivs nedan.

Humleschemat nedan är det som anges i R. Pattisons "Guide to vintage beers" och det är säkert vederhäftigt och historiskt välbelagt. Däremot kan jag inte för mitt liv fatta poängen med att ha givor vid såväl 90 som 60 minuter, men det var väl lika bra bara för att få känna historiens vingslag kring öronen. Det är dock inte ett humleschema jag kommer använda igen.

Ölet kommer jäsa i hink hemma hos mig i ett par veckor med min engelska favoritjäst, som jag även kommer återanvända till kommande brygder. Övriga medlemmar kommer brygga liknande öl med lite olika engelska jäststammar, vilket också ger historisk autenticitet då man tror sig veta att engelska bryggare på denna tid jäste med upp till 14 olika Saccharomyces-stammar. Därefter kommer vi samlas och fylla Magnus tillsammans, sant tillsätta ett paket Brett C till hela fatet. Där kommer ölet få gotta till sig i ett halvår innan det är dags att tappa upp någon gång framåt vårkanten. På slutet kommer ölet torrhumlas med east kent goldings, hela 5 g/l.

Data:
  • Satsstorlek 20 l
  • OG 1065
  • IBU ~100
Malt:
  • 6 kg pilsnermalt
Infusionsmäskning vid 64 C i en timma.

Humle:
  • 100 g eask kent goldings i 90 minuter
  • 100 g east kent goldings i 60 minuter
  • 100 g east kent goldings i 30 minuter
  • 100 g east kent goldings som torrhumling
Total koktid c:a 100 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser
  • kalciumsulfat 1,0 g/l
  • kalciumklorid 0,2 g/l
Jäst:
  • Jäsning med Wyeast 1469 (1 l förkultur) i några veckor
  • Jäsning med Brett C (ej bestämt vilken än) i ett halvår.
Tjuvstartsbedömning:

Innan jäshinken transporterades till fatkällaren så tappade jag ur 25 cl i en flaska tillsammans med ett kryddmått strösocker. Efter en vecka korkades flaskan upp och ölet provskakades. Det hade en skön fruktighet från jästen, lite blommig och örtig humle, samt en rejäl men inte på något sätt bedövande beska. Det var riktigt gott faktiskt, och påminde en aning om Dark Star Hophead, med lite inslag av XX Bitter. Det verkar lovande.

Bedömning:

Ett första uttag gjordes för att fylla ett fat som togs med till SM. Mottagandet var blandat, men de flesta verkade tycka att det var intressant i alla fall. Jag återkommer inom kort med en mer gedigen bedömning, men mitt första intryck var ett rungande nja.

Bedömning 2016-05-20:

För att trösta mig över en inställd utekväll knäcker jag den första flaskan, drygt två veckor efter tömningen/tappningen. Flaskan öppnas med ett hyfsat pys och ölet hälls upp gyllengult och klart med ett kortlivat skum.

Aromen har faktiskt mjuknat något jämfört med smakproven direkt från fatet. Det är jordigt, mineraliskt, en smula maltigt, med toner av stjälkig, klorofyllig brett, samt en del örtig humle, och kanske lite träfat.

Kroppen är medelfyllig, kolsyran medelhög. Avslutningen är torr med tydlig beska och även en del strävhet.

Det känns som att kolsyrejäsningen har gjort ölet gott på något mirakulöst sätt, för de tidigare smakproven var uppriktigt sagt inte mycket att hurra över. Nu är det inte bara intressant utan faktiskt ganska gott, även om jag hade önskat betydligt mindre klorofyll-brett.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar