måndag 24 januari 2011

Brygd #75: NZ Imperial Stout


En olöslig fråga bland hembryggare, ölrejtare, ölbloggare och andra ölnördar är den om skillnaden - om någon - mellan porter och stout. Själva namnet stout härstammar sådär 250 år tillbaks från stout porter, d.v.s. en kraftigare variant av porter. Därefter har såväl porter som stout ändrat karaktär flera gånger.

Men för moderna varianter verkar de flesta vara överens om några lösa skiljelinjer:
  • Porter är lite sötare än stout.
  • Porter är lite ljusare än stout; en stout är alltid svart även när den hålls upp mot ljuset medan en porter ska vara mörkt rödbrun, åtminstone vid just nämnda förfarande.
Sedan finns det en bryggteknisk skiljelinje också; en stout ska innehålla rostat (omältat) korn vilket en porter inte får göra. Själv tycker jag en sådan distinktion egentligen är mindre intressant, det är väl ändå slutresultatet som räknas?

Ännu knepigare blir det när man diskuterar öltyperna imperial stout och imperial porter (eller strong porter som den även kallas). Vid de alkoholhalter vi pratar om här försvinner åtminstone ljushetskriteriet. Samtliga imperial/strong porter jag druckit har varit kolsvarta. Det där med sötma blir också lite mer flytande vid dessa alkoholhalter. Kvarstår då kriteriet angående rostat korn.

Min senaste skapelse med nyzeeländsk humle faller inom ramen för imperial stout med avseende på det sistnämnda kriteriet. Däremot har den en betydligt mindre mängd rostade maltsorter än förra årets variant. Skälet till detta är att min svartmalt var slut och att jag inte har för avsikt brygga några fler porter/stout under 2011.

Nu visade det sig att denna brygd blev betydligt mer utjäst än vad som var tänkt, och då känns det som att benämningen imperial stout ändå går vinnande ur striden.

Data:
  • Satsstorlek 20 l
  • OG 1092
  • FG 1017
  • Abv 9,8 %
  • BU 90
  • SRM 38 (svart)
Malt och extraktgivare:
  • 5 kg pilsnermalt
  • 1 kg karamellmalt (SRM 50)
  • 500 g havreflingor
  • 500 g ljust maltextrakt
  • 500 g melass
  • 300 g ljus chokladmalt
  • 200 g rostat korn
Infusionsmäskning vid 66 C i 60 minuter.

Humle:
  • 30 g pacific gem, 60 minuter
  • 30 g riwaka, 20 minuter
  • 30 g pacific gem, 20 minuter
  • 30 g riwaka, vid kokslutet
  • 40 g pacific gem, vid kokslutet
  • 40 g riwaka, torrhumling
Total koktid 90 minuter.

Jäst:
  • Jäsning med Danstar Nottingham i 5 dagar vid 19-20 C
  • Efterjäsning vid 18 C i 5 dagar
Övrigt

Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l

Bedömning (11/2):

Inte fullt kolsyrad; pyset när flaskan öppnas är väldigt diskret och det beiga skummet blir lite tunt. Färgen är svart med en lite rödbrun kant.

Rostade toner med mörk choklad dominerar, jämte fruktiga björnbärstoner och en del jordiga lakritstoner (jästen igen?). Ganska torr avslutning med måttlig beska, vart tog de 90 BU vägen?

Ganska gott blev det i alla fall, den här öltypen är nog den lättaste att lyckas med.

Fabrikörns vs. Brooklyn Black Chocolate Stout (18/2):

Eftersom jag inte är helt nöjd med årets version av NZ ImpStout trodde jag att detta skulle bli en uppenbar förlust. Men, nja...

Brooklyn Black Chocolate Stout (BBCS) har lite mörkare (brunare) skum. BBCS drar mer åt bränt socker, salmiak och krut, medan Fabrikörn's har mer toner av saltlakrits, björnbär och kaffe/tobak.

Fabrikörns är lite torrare och strävare, medan BBCS är lite sötare.

Tuff match igen. Jag har mer och mer ledsnat på olika sorters stout och porter, och framförallt med toner av just salmiak och krut. Därför vinner faktiskt Fabrikörn's knappt igen, trots att årets upplaga är sämre än fjolårets.

Fabrikörn - Omvärlden 8-7 således.

Experiment: Kaffe (19/2)

Jag har tidigare testat att slänga i lite kaffe i diverse porter och stout, och resultatet brukar alltid bli bra. Denna gång tänkte jag testa betydelsen av när man har i kaffet. Jag tillsatte dels en skvätt presskaffe till en flaska vid tappningen. Sedan jämförde jag denna med att tillsätta samma skvätt vid upphällningen. Skillnaden blev slående; flaskan med kaffe tillsatt vid buteljering hade de här typiska grön paprika-tonerna man kan känna i de flesta kaffe-öl, exempelvis Beer Geek Breakfeast. Glaset med nytillsatt kaffe hade en lätt kaffeton utöver den ordinarie smaken. Givetvis borde jag haft med ett glas med en helt kaffefri variant också, men slutsatsen verkar uppenbar: kaffet och ölen utvecklar någon slags ny arom som inte finns vare sig i kaffe eller i (mörka) öl. Mitt mest intressanta experiment hittills

Tillägg 2011-12-11

Trots att jag alltså lät den här vinna över Black Chocolate Stout - vilket kanske inte var så förmätet trots allt - så har det inte varit någon rykande åtgång på den. Någon ströflaska här och där har slunkit ner, men när sommaren närmade sig så var det en hel back 35:or kvar samt några storflaskor. Jag beslutade då att jag skulle tävla med i den i Göteborgs Vinterölsträff, tillsammans med några nybryggda NZ-öl. Imperial Stout brukar alltid vara uppskattat.

Och det var den. Mycket riktigt var det den ölen som rönte mest uppskattning hos folk som passerade förbi mitt bord och testade mina brygder. Jag märkte också att åtskilliga kom och tog om, vilket brukar vara ett gott tecken. Senast det hände var för två år sedan med min Bälgoporter. Det blev ingen medalj den gången men en sjätteplats vill jag minnas. Denna gång blev det dock full pott, och jag fick nedanstående pokal med mig hem.

Normalt sett tycker jag det är lite löjligt att dricka ur pokaler, men den här passar ju faktiskt riktigt bra som veteölsglas. Det får nog drickas några Aventinus ur den framöver.


onsdag 12 januari 2011

Brygd #74: NZ Strong Ale


Tredje gången gillt blir det för detta mitt favoritöl. Receptet är i stort sett identiskt med förra årets version, och det är väl inte så mycket mer att säga än att (åter) presentera receptet.

Data:
  • Satsstorlek 22 l
  • OG 1075
  • FG 1020
  • Abv 7,2 %
  • BU 75
  • SRM 26 (mörkt rödbrun)
Malt:
  • 4 kg pale ale-malt
  • 2 kg biskvimalt
  • 1 kg karamellmalt (SRM 50)
  • 500 g havregryn
  • 200 ljus chokladmalt
Infusionsmäskning i en timma vid 67 C.

Humle:
  • 20 g pacific gem, 60 minuter
  • 30 g riwaka, 20 minuter
  • 40 g pacific gem, 20 minuter
  • 30 g riwaka, vid kokslutet
  • 20 g pacific gem, vid kokslutet
  • 40 g riwaka, torrhumling
  • 20 g pacific gem, torrhumling
Jäst:
  • Jäsning vid 19-20 C i 6 dagar med Danstar Nottingham
  • Efterjäsning i 5 dagar vid 19-20 C
Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l

Bedömning (7/2):

Den här ölen tog tid på sig för att kolsyresättas; efter två veckor var den nätt och jämnt kolsyrad. Efter tre veckor blir det dock äntligen ett rejält beige skum över den kopparfärgade vätskan.
Aromen är dock en besvikelse. Jag har bryggt den här ölen två gånger innan och den har alltid haft en rejäl humlearom, framför allt med feta björnbärstoner från pacific gem-humlen. Här lyser dock dessa humlearomer med sin frånvåro. Dessutom känns maltigheten lite fadd, plus att den lite tråkiga jästtonen från Danstar som jag hade i såväl Brunportern som Vintervärmaren åter gör sig påmind.
Detta öl i sin ursprungsversion fick 43 poäng i SM 2009. Årets version skulle nog få minst 10 p sämre. Inte för att det är några direkta felsmaker, men fräschören från tidigare årgångar är som bortblåst. Mycket underligt, då receptet väsentligen är oförändrat. Det enda som är annorlunda är jästen, men det kan knappast förklara hela tappet. Jag kommer dock aldrig använda Danstar-jäster igen.

Fabrikörn vs. Great Divide Hibernation Ale:

När jag bryggde denna öl för första gången hade jag just Hibernation Ale som förebild. När jag sedan lämnade in den till SM i klassen "övriga starka överjästa öl" eller vad det nu kan tänkas heta (jag betraktar den själv som en "American Strong Ale" men den klassen finns inte med i SHBF:s öltypsdefinitioner) angav jag Hibernation Ale som referensöl. En av domarna tyckte att den var mycket bättre än Hibernation, och jag är nog böjd att hålla med. Så det borde funnits mycket goda chanser att kvittera mot omvärlden, om version 3 hade levt upp till tidigare utgåvor. Men så är ju nu inte fallet.

Båda ölen går i nyanser av rödbrun mahogny/teak. Fabrikörns är något mörkare medan Hibernation märkligt nog har något mörkare beige ton i skummet.

Aromen skiljer sig ganska mycket åt; Fabrikörns har mer tydliga fruktiga humletoner och en tydligare rostad ton, medan Hibernation har mer bränt socker och teaktiga humletoner.

Munkänsla och smak (torrhet & beska) är likartade.

Fabrikörns står sig väl även här, kanske är årets version inte så tokig ändå. Det är i princip helt jämnt här, men jag låter fabrikörns vinna med tanke på de ännu bättre tidigare årgångarna.

Fabrikörn - Omvärlden 7-7 således.

fredag 7 januari 2011

Brygd #73: NZ Barley Wine


Jag ska inte orda så mycket om detta öl utan enbart konstatera att det är ett kornvin i amerikansk stil - hög beska och mycket humlearom - fast med nyzeeländsk humle. I receptet nedan står "NZ-mix" för en blandning i lika delar av humlesorterna nelson sauvin, pacific gem och riwaka.

Data:
  • Satsstorlek 22 l
  • OG 1095
  • FG 1022
  • Abv 9,6 %
  • BU 90
  • SRM 18 (mörkt kopparfärgad)
Malt:
  • 4 kg pale ale-malt (maris otter)
  • 2 kg münchnermalt
  • 1 kg biskvimalt
  • 500 g ljust maltextrakt
  • 500 g karamellmalt (SRM 50)
Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Humle:
  • 50 g NZ-mix, 60 minuter
  • 50 g NZ-mix, 20 minuter
  • 100 g NZ-mix, 0 minuter
  • 100 g NZ-mix, torrhumling
Total koktid 120 minuter.

Jäst:
  • Jäsning med Danstar Nottingham vid 18-19 C i 6 dagar
  • Efterjäsning vid 18-19 C i 8 dagar
Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med druvsocker, 4 g/l.

Bedömning (24/1):

Kopparfärgad, lätt grumlig (från all humle troligen) med ett krämigt beige skum.

Brödig och karamellig maltarom med tropiska frukter och den ständiga feta björnbärssmaken från pacific gem.

Medelstor kropp, mjuk kolsyra.

Mycket väl balanserad; halvtorr med rejäl beska. Den hade gärna fått vara aningen mindre utjäst.

Trots det mitt bästa kornvin hittills, vi får se hur det går i SM där jag har tänkt tävla med den. Det enda orosmolnet är att med 5/6 sannolikhet så var en av fem flaskor som jag tappade upp för SM ej desinficerad.

NZ Barley Wine vs. Old Ruffian (26/1):

Old Ruffian är lite mörkare; mahogny- respektive kopparfärgad kanske kunde fånga skillnaden. Fabrikörns har smutsvitt skum av ungefär samma storlek och konsistens som Old Ruffians mer gulbeiga. Fabrikörns är aningen mer grumlig.

Fabrikörns har mer tropiska frukter (plus de obligatoriska björnbästonerna) medan Old Ruffian har mer av en sockrig karamellighet samt svarta vinbär och tallbarr.

Likartad munkänsla, Old Ruffian har aningen mer beska.

Oväntat nog vinner Fabrikörns med hjälp av den härliga tropiska fruktigheten. Ställningen är således Fabrikörn-Omvärlden 6-7.

lördag 1 januari 2011

Brygd #72: NZ Extra IPA


Var går gränsen mellan ipa och dubbel-ipa? Vad gäller alkoholstyrkan skulle jag säga någonstans i intervallet 7-8 %. I detta intervall finns det några öl med benämningen "Extra IPA", och via Systembolaget har vi fått lära känna Sierra Nevada Torpedo Extra IPA samt vår inhemska Mohawk Extra IPA. På RateBeer hittade jag totalt 6 öl med denna beteckning.

Jag fick själv lust att göra en egen tolkning av "Extra IPA" i samband med min numera traditionsenliga NZ-serie, alltså öl bryggda med humle enkom från Nya Zeeland. Jag siktar på ett öl med lite lägre alkoholhalt än en dubbel-ipa, och lägre beska, men med en ordentlig humlearom.

De humlesorter jag använde denna gång var som tidigare pacific gem och riwaka, och dessutom nelson sauvin. Dessa användes i lika delar vid alla humlegivor, och denna blandning refereras nedanför som "NZ-mix".

Data:
  • Satsstorlek 20 l
  • OG 1072
  • FG 1015
  • Abv 7,5 %
  • BU 80
  • SRM 10 (djupt bärnstensfärgad med dragning åt orange)
Malt:
  • 5 kg pale ale-malt
  • 1 kg ljus karamellmalt (CaraVienne)
Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Humle:
  • 30 g NZ-mix, 60 minuter
  • 50 g NZ-mix, 20 minuter
  • 100 g NZ-mix, vid kokslutet
  • 120 g NZ-mix, torrhumling
Total koktid 90 minuter.

Jäst:
  • Jäsning vid 17-18 C med Danstar Nottingham i 8 dagar
  • Efterjäsning vid 17-18 C i 7 dagar
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter före kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l
Bedömning (14/1):

Grumligt bärnstensfärgad med smutsvitt skum. Grumligheten förvånar mig lite; delvis kan den förklaras med mängden humle, men så här grumliga brukar inte mina humlebomber vara. Nåväl, den är ju bara en vecka gammal, tiden brukar ju göra sitt för klarheten. Frisk fruktig humlearom med tropiska frukter, krusbär, björnbär, en lite träig ton (från Pacific Gem) samt en aning (högre?) alkohol. Medelfyllig, bra kolsyra. Ganska torr med en behaglig men aningen jordig beska. Gott, rätt och slätt.

Fabrikörn's vs. Mohawk Extra IPA:

Eftersom Sierra Nevada Torpedo-flaskorna har varit lite humletrötta på sistone (bäst före mars 2011, vilket tyder på att de är 10 månader gamla, lite väl mycket) kör jag med den delvis bespottade Mohawk Extra IPA i stället. Själv har jag tidigare gillat denna väldigt mycket.

Mohawk är ljusare och helt klar, skummen är likartade med en lite gulaktigare nyans hos Fabrikörn's.
Aromen hos Fabrikörn's är mycket humlefräschare än hos Mohawk; jag minns den sistnämnda som mer humlestinn än så här. Dessutom har Mohawk en lite fenolisk ton som påminner en aning om vissa av Nynäshamn-ölen. Å andra sidan har Fabrikörn's lite alhoholiska toner som framträder mer tydligt vid jämförelse.

Likartad munkänsla, torrhet och beska.

Fabrikörn's vinner på den fräschare humlearomen, trots de där lite finkelaktiga tonerna. Hoppas de klingar av med tiden.

Fabrikörn - Omvärlden 5-7 således.