Brygd #225: Irländsk rödöl

 

Irländsk röd setter. Av Luis Miguel Bugallo Sánchez.

Det här blir premiär för mig att brygga en irländsk öltyp. Varför det inte blivit av tidigare kan man fundera på. Emedan jag tycker Killkenny m.m. är bra öl som jag troligen väljer på krogen framför någon okänd mikrobryggeriöl, så är de inte jättebra öl. Kanske kan det bero på att jag aldrig har druckit den här typen av öl färsk på plats. Medan min första resa till den gröna ön får vänta, så är det hög tid för ett eget försök.

Jag hade stora problem att få tag på lämplig jäst. Jag hade för avsikt att brygga i mellandagarna, men såväl Wyeasts som White Labs variant var slut. Till slut kom jag dock över det förstnämnda. Jag chansade på att paketet var i toppskick och skippade såväl förkultur som syresättning.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1,043
• FG 1,010
• ABV 4,4 %
• SRM 16
• IBU 25

Mäskning:

• 4 kg pale ale-malt (maris otter)
• 500 g karamellmalt (50 SRM)
• 100 g rostat korn
• 1 tsk kalciumklorid
• 1/2 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 25 g fuggles i 20 minuter
• 25 g fyggles vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1084 (1 paket)

• vid 17 C i 4 dagar
• vid 20 C i 4 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 4 g/l.

Fabrikörns vs. Kilkenny:

Det är väl ganska självklart här att testa mot det mest kända irländska rödölet. Det bryggs ju också av Guiness och borde rimligen jäsa med samma jäststam som utgör ursprunget till WY1084.

Utseendemässigt är det stor skillnad. Kilkenny är djupt bärnstensfärgat medan rödölet verkligen gör skäl för sitt namn med en snygg röd nyans som drar mot mahogny. Skummet är också mörkare, medan Kilkenny har en fantastisk krämighet. Nitro gör verkligen susen för skummet vilket tillser att det totalt sett blir det dött lopp utseendemässigt.

Rödölet har en tydligare rostad ton och mer fruktighet, medan Kilkenny har en lätt ton av sassafras som jag noterade redan när jag klämde en burk under flasktappningen. Det finns också något vagt gemensamt som rimligen beror på den närbesläktade jästen. 

Beska och torrhet var likartade. Däremot hade Kilkenny en mjukare och behagligare munkänsla. Totalt vinner rödölet dock genom att helt enkelt vara godare och det gick också åt fortare. Ställningen är således Fabrikörn vs. Omvärlden 47 - 47.

Brygd #224: Humletjoff

Tjoff van Staden.

 Jag fortsätter att göra öl med Achouffe-jästen. Denna gång är det inspirerat av Chouffe Houblon. Detta var det första ölet jag stötte på som kombinerade belgisk jäst med amerikansk humle. Via hemsidan kan man se att humlesorterna är amarillo, columbus och saaz. Jag fick gissa mig fram till mängderna och proportionerna, men det var praktiskt att använda 100 g vardera av de amerikanske sorterna, samt 60 g saaz som blev över från blondinen. Nedan kommer jag kalla denna blandning i proportionerna 5:5:3 för ACS. Jag ska erkänna att jag var lite slarvig och undlät att mata in humlen i ProMash förrän efter bryggningen för att skriva detta inlägg. Värdet det till slut blev var sådär högt att man får gissa lite från höften vad den faktiska IBU:n blir. Lite beskare än tänkt blev det i alla fall, men jag tror det bli okej.

Edit: Jag har insett att namnet på originalet är Houblon Chouffe och inte tvärtom. Därför ändrar jag namnet till Humletjoff (i stället för Tjoffhumle) vilket jag faktiskt tycker låter bättre. Lyckligtvis hann jag göra detta innan etikettering och anmälan till Amylases Vinterölsträff.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,080
• FG 1,010
• ABV 9,7 %
• SRM 5
  
• IBU 70?

Mäskning:

• 7 kg pilsnermalt
• 1/2 tsk mjölksyra (80 %)
  
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid

Infusionsmäskning vid 66 C i en knapp timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 130 g ACS i 20 minuter
• 130 g ACS vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter
• 300 g strösocker vid kokslutet

Total koktid en dryg timma.

Jäsning:

Wyeast 3522 (halva jästkakan från Tjoffblond)

• vid 20 C i 5 dagar
• vid 22 C i 5 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Humletjoff vs. Flying Dog Raging Bitch:

Originalet verkar inte gå att få tag på, men så dök plötsligt ovanstående öl upp på bolaget med benämningen "Belgian IPA". Jag är rätt säker på att jag har druckit den, men RateBeer har ju stängt och jag orkar inte söka i mina 8-9 Excel-filer som jag laddade ner i samband med nedstängningen.

Utseendemässigt är Raging Bitch både klarare och mörkare; bärnstensfärgad gentemot den lätt disiga gyllengula nyaansen hos Humletjoff. Raging Bitch vinner utseendet klart.

Arommässigt finns det också tydliga skillnader. Raging Bitch har mer karamelliga och nötiga malttoner samt parfymig humle och kryddiga fenoler, medan Humletjoff är fruktigare med mer peppriga fenoler. Jag föredrar klart det senare.

Kolsyra, torrhet och en rejäl beska är ganska likt, samt en lätt eldig alkoholton. Raging Bitch har även en lätt metallisk ton. Sammantaget vinner Humletjoff, och ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 46 - 47.

Brygd #223: Tjoffblond

 

Äntligen drar den nya bryggsäsongen igång, även om jag tjuvstartade förra veckan med en pseudolambik. Många av mina läsare är säkert införstådda med att jag sällan uppskattar kryddade öl. Det finns dock några undantag. Till exempel måttligt kryddade vitöl som Hoegaarden. Eller Rochefort-ölen.

Ännu ett exempel är ölet som har inspirerat dagens brygd. För den som inte redan räknat ut det handlar det om La Chouffe Blond. När jag var på min etanolresa fanns detta öl på fat överallt i sydöstra Belgien. Och numera har det en stående kran på min lokala favoritkvarterskrog plus ett par andra ställen i stan, så det blir regelbundna smakprov.

Jag hittar inte så mycket information på bryggeriets hemsida, mer än att beskan ska vara låg. Jag utgår ifrån att kryddan är koriander i måttliga mängder.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,070
• FG 1,015
• ABV 7,6 %
• SRM 4
• IBU 20

Mäskning:

• 6 kg pilsnermalt
• 1 tsk mjölksyra (80 %)
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1/2 tsk kalciumsulfat

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:

• 15 g magnum i 60 minuter
• 1 krm protafloc i 20 minuter
• 40 g saaz vid kokslutet
• 10 g malda korianderfrön vid kokslutet

Total koktid en dryg timma.

Jäsning:

Med Wyeast 3522 (1 liters förkultur)

• vid 20 C i 5 dagar
• vid 22 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Tjoffblond vs. La Chouffe Blond:

Naturligtvis måste det bli en match mot originalet. La Chouffe Blond finns regelbundet på Ölstudion i Göteborg, så för ett tag sedan passade jag på att köpa ett par stycken. Den sista sparade jag för detta horisontaltest.

Färgen på La Chouffe är lite mörkare än vad jag minns från fat med en gyllengul ton, kanske är den oxiderad? Trots det har den en hyfsat fräsch arom med svaga men tydliga koriandertoner. Tjoffblond är både ljusare och disigare med något klenare skum. La Chouffe vinner utseendet.

Tjoffblond har en väldigt subtil korianderton som man nog inte skulle märka om man inte visste att den borde vara där. Jag kan inte helt utesluta inbillning. Det här visar hur svårt det är att ratta in en lämplig kryddmängd. Tjoffblond är också lite fruktigare, och har en lätt humleton som jag inte kände i originalet. La Chouffe har aningen mer kolsyra, medan Tjoffblond är snäppet beskare.

Jag föredrog knappt originalet, som gick åt aningen snabbare trots att den inte var purfärsk. Och med tanke på att färsk La Chouffe är ännu godare så känns det givet att låta den vinna. Ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 45-47.

Brygd #222: Vit chimär

 

Nu har äntligen turen kommit till det sista "ordinarie" Chimay-ölet för att göra något slags klonartat. Vilket är lite märkligt eftersom det är min favorit i Chimay-portföljen. I synnerhet gillar jag den färsk på fat. Här träder verkligen jästens tuggummifenoler och fruktighet fram på ett snyggt sätt. Jag uppskattar också den måttliga alkoholhalten på 8 % jämfört med många andra triplar.

Den är också lite mörkare än andra triplar. Brew Like a Monk anger SRM till 8,5 men tyvärr finns det ingen receptskiss (enbart för Chimay Blå) så jag fick chansa på vilka maltsorter som höjer SRM. Jag gick på münchnermalt, men det skulle även kunna vara karamellmalt. Det är också oklart hur mycket - om något - socker som används. Jag valde att skippa socker under koket för att se om jag träffade önskat OG, vilket jag också gjorde. Hade jag haft sämre utbyte - vilket händer ibland - hade jag kunnat pytsa i några hundra gram socker.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,070
• FG 1,010
• ABV 8,2 %
• SRM 7
• IBU 30

Mäskning:

• 4 kg pilsnermalt
• 2 kg münchnermalt
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Kok:

• 20 magnum i 80 minuter
• 30 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 30 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid knappt 90 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1214 (hela jäskakan från Förgylld Chimär)

• vid 20 C i 4 dagar
• vid 22 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l.

Vit Chimär vs. Chimay Vit:

Även om jag föredrar Chimay Vit färsk på fat, så köper jag den ibland på Ölstudion. Eftersom den sistnämnda temporärt har flyttats till Majorna så passerar jag inte förbi lika ofta som när den låg i Nordstan. Men för några veckor sedan körde jag förbi och köpte lite öl. Tyvärr fanns den numera bara i storflaskor, men en sådan fick det bli.

Jag öppnade även en 75:a av min egen version, hällde upp en kalk av vardera, hällde över resterna av Chimay till bygelflaskan med Chimär och förslöt för att dricka upp denna häxblandning vid ett senare tillfälle.

Chimär är aningen mörkare och aningen disigare, Chimay är helt klar och har lite stabilare skum. Chimay vinner utseendematchen.

Chimay är maltig med de typiska tuggummifenolerna på en lite mer modest nivå än normalt. Chimär är fruktigare och har även mer fenoler. Kanske är Chimay något gammal, men den har samtidigt inga tydliga oxiderade toner heller.

Båda ölen har likartad beska, torrhet och ett lätt alkoholbett på slutet. Jag skulle säga att färsk Chimay på fat är godare, men nu vinner Fabrikören knappt. Således är ställningen Fabrikörn - Omvärlden 45 - 46.

Brygd #221: Förgylld chimär

 

Chimärmöss där mamman med lite god vilja kan ses som gyllene.

Nu är det dags för en repris igen. Precis som för Dubbelstickan så återanvänder jag inledningsbilden av ren lathet. Men i övrigt är det lite ändringar.

Dels valde jag använda kryddor denna gång, lite grand på grund av att jag ändå hade malda korianderfrön hemma efter att ha finslipat ett Vindaloo-recept under vintern och förvåren*. Dock vill jag inte ha alls lika kraftiga kryddtoner som i Chimay Dorée, så jag nöjde mig med 10 g vid kokslutet.Maltnotan blev också något annorlunda då jag valde att ha i hälften münchnermalt för lite djupare malttoner. 

Och jästen blev denna gång i Wyeast verison av Chimay-stammen. Lyckligtvis var jag lite alert för en gångs skull och såg att jästen bara var några veckor från att gå ut. Därför valde jag att dra igång förkulturen två dagar innan bryggdagen i stället för min vanliga endagsförkultur. Och det tog nästan två dagar för jästen att komma igång, men vid tillsats så hade den utvecklat ett fint kräusen. Nu hade det säkert gått bra ändå, men det är alltid trevligt att ha sett aktivitet innan man drar igång bryggningen.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1,043
• FG 1,008
• ABV 4,6 %
• SRM 6
• IBU 20

Mäskning:

• 2 kg pilsnermalt
• 2 kg münchnermalt
• 500 g krossat vete

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 10 g malda korianderfrön vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1214 (1 l förkultur)

• vid 20 C i 4 dagar,
• vid 22 C i 5 dagar.

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l.

Förgylld Chimär vs. Chimay Dorée:

Givetvis får det bli en match mot originalet, som finns på Ölstudion i Göteborg (samt i beställningssortimentet). Det är ganska stor färgskillnad; ljusgul vs gyllengul. Båda ölen har en lätt disighet, och CD behåller skummet lite bättre. Den sistnämnda vinner utseendematchen.

FG är fruktigare, med en tydligare maltighet, och en diskret - närmast svårupptäckt - korianderton. CD är en riktig korianderbomb som inte ger så mycket mer. Inga Chimayjästtoner går att skönja. Ett typexempel på en överkryddad öl; inget annat kommer till tals.

Torrhet och beska är likartade, likaså kolsyran. FG vinner detta enkelt, men inte för det är en lysande öl. Det är en bra öl, men CD är helt enkelt inte min grej. Det var ett tag sedan jag drack den, och jag minns den inte som såpass överkryddad. Även den obligatoriska blandningen hade för mycket korianderaromer. Ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 44 - 46.

* Jag utgick från detta recept. Jag bytte ut en del av vinägern mot rödvin. Jag valde också att använda passerade tomater i stället för kokosmjölk. Den största vinsten tyckte jag dock gavs av att brassa på rejält med torkade chilifrukter (piri-piri), 12-15 stycken. Jag är sannerligen ingen Scoville-junkie, och tyckte det blev hanterbar hetta, inte den starkaste jag har provat. Men framför allt blev det så mycket mer smak, som en riktig Vindaloo ska smaka.

Brygd #219: Humlekölsch

 

Bryggning på nyårsdagen är numera en etablerad tradition för mig, och vanligen brukar det bli något kalljäst. Sedan vi bytte källarfönstren är utbytet från utsidan betydligt lägre, och nu när det har varit så mild vinter lyckas jag inte riktigt sänka temperaturen till lämplig lagerjäsningsnivå. Som tur var hade jag planerat tysk överjäsning vilket passar ganska bra i intervallet 15-20 C, gärna på den lägre sidan.

Först ut är en kölsch med en liten twist. Normalt är kölsch endast lätt humlad, och jag tenderar att uppskatta de mer välhumlade versionerna. Och denna gång tänkte jag bre på ordentligt. Tydligen gör Gaffel något som heter Sonnenhopfen. Som synes är den humlad med citra. Jag funderade först på något liknande, men fastnade denna gång för att brassa på med min favorithumle hallertauer mittelfrüh.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1,045
• FG 1,008
• ABV 4,9 %
• IBU 25
• SRM 3

Mäskning:

• 5 kg pilsnermalt
• 1 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning i en timma vid 67 C.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 50 g hallertau mittelfrüh i 20 minuter
• 100 g hallertau mittelfrüh vid kokslutet
• 1 krm protafloc i 20 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1007 (1,5 liters förkultur) vid

• 18 C i 4 dagar,
• 20 C i 5 dagar.

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Humlekölsch vs. Mühlen Kölsch:

Kölsch är inte givet på SB direkt. Från och till har Früh eller Gaffel funnits i ordinarie sortimentet, men just nu är det tomt. Så det var ganska lägligt att Mühlen Kölsch (MK) precis släpptes i tillfälliga sortimentet. Den angavs dessutom ha hyfsad beska och humlearom av Beernews recensenter, så då valde jag ändå att göra ett vs-test även om det riskerar bli lite av en äpplen och päron-jämförelse.

Humlekölsch (HK) är snäppet ljusare, närmast witbier-aktigt med en grön ton, medan MK drar åt gyllengul och förstås är helt klar. Skummet är lite kompaktare hos FK. Jämnt skägg på utseendet får jag ändå säga.

Det är mer sädig malt hos HK, och föga överraskande mer humle hos FK förstås även om jag tycker mig skönja en del humle även hos HK. Eller så är det fruktestrar, det drar lite åt vitt vin faktiskt.

Båda ölen är torra, med lite mer beska hos FK förstås. Det var jämnt skägg här, och åtgången var likartad. Jag vill därför inte utse en vinnare denna gång, och sammantaget är ställningen fortfarande Fabrikörn vs. Omvärlden 43-46.

Brygd #218: Stenstark 9

 

En stabil 9:a.

Innan de för några år sedan lanserade sin trippel gjorde Rochefort länge enbart tre öl: 6, 8 och 10. Dessa siffror anger vörtstyrka i belgiska vörtgrader, vilket motsvarar SG 1,060, 1,080 respektive 1,100. Det är långt i från alltid jag tycker att det starkaste ölet i ett bryggeris produktportfölj är det bästa, men för Rochefort är så fallet.

Dock funderar jag ibland vad jag skulle tycka om Rochefort 9. Det lär jag aldrig få veta, men jag kan ju brygga en variant själv. Notera ordvalet variant. Det här är lång ifrån något klonliknande, då jag exempelvis skippar koriandern.

Jag hade först tänkt använda den mörkaste produkten från CandySyrup. Men sedan insåg jag att jag har ett kilo supermörkt kandisocker som jag köpte just innan jag upptäckte (och kunde köpa) ovan nämnda siraper. Jag har länge tänkt att testa den, och Brasse-gänget testade den faktiskt i en Faro med bra resultat.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,090
• FG 1,015
• ABV 10,5 %
• SRM 30
• IBU 20

Mäskning:

• 7 kg pilsnermalt
• 300 g Special B
• 500 g krossat vete
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1/2 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:

• 500 g mörkt kandisocker i 80 minuter
• 10 g magnum i 80 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 30 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet

Total koktid knappt 90 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1762 (hela jästkakan från Stenstark blond)

• vid 20 C i 4 dagar
• vid 21 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l.

Fabrikörn vs. Rochefort

Även om detta som sagt inte var ett klonförsök så finns det för närvarande en uppenbar kandidat på Systembolaget för en tvekamp; Rochefort 10 (R10). Jag har förstås hunnit prova flera flaskor redan, och dessutom varit med på Amylases vinterölsträff med Stenstark 9 (S9). Men den här parallellprovningen har inte blivit av förrän nu.

Jag är redan innan upphällning medveten om att S9 är mycket ljusare; kandisockret höll helt enkelt inte vad det lovade. Vid en jämförelse blir det ännu tydligare: kopparröd mot kastanjebrun. Även skummet hos R10 är tydligt mörkare.

Aromatiskt är skillnaderna inte lika stora. Här finns det tydligt en gemensam nämnare i fruktigheten från jästen. R10 har dock betydligt murrigare toner av torkad frukt, dadlar m.m. Dessutom finns där en subtil kryddighet från koriandern. Båda har ett lätt etanoliskt sting, men ingen är spritig.

Efter ett tag passar jag på att blanda jag 50/50, då innehållet i 33:an R10 har gått åt snabbare än 25:an med S9. Och blandningen blir riktigt bra. Tveklöst är det R10 som är vinnaren, men det är verkligen ingen utklassning utan en jämn match. Men sammantaget är ställningen nu Fabrikörn - Omvärlden 43 - 46.

Brygd #210: NZ-starköl

 

En ganska stark nyzeeländsk öl.

Detta är nog det öl jag har bryggt flest gånger. Kanske för att den första versionen är det godaste öl jag någonsin har bryggt. Senare upplagor har inte varit lika fantastiska, som exempelvis senaste versionen. Jag är dock inte så säker på att alla dessa versioner har varit sämre än originalet. Att jag har blivit mer kräsen väger säkert också in. Men nu när riwaka är tillbaka är det dags för ett nytt försök. Precis som för blekölet så står NZ-humle för en blandning i lika delar av pacific gem och riwake.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,080
• FG 1,018
• ABV 8,7 %
• SRM 25
• IBU 70

Mäskning:

• 4 kg pale ale-malt
• 2 kg münchnermalt
• 1 kg karamellmalt (SRM 60)
• 500 g havregryn
• 300 g chokladmalt
• 1/2 krm kalciumklorid

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 50 g NZ-humle i 60 minuter.
• 100 g NZ-humle i 20 minuter.
• 100 g NZ-humle vid kokslutet.

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med US-05 (jästkakan från NZ-blekölet)

• vid 18 C i 4 dagar
• vid 21 C i 4 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning med strösocker, 5 g/l.

NZ-starköl vs. Hibernation Ale:

Om man följer länkarna till tidigare versioner kanske man kan finna att denna öl ursprungligen inspirerades av Great Divide Hibernation Ale (GDHA). Det är också ursprunget till namnet; GDHA klassas ofta som en English/American Strong Ale. GDHA är en av mina största favoriter bland amerikanska öl, så min besvikelse var stor när jag trodde att den inte dök upp till förra årets vintersläpp. Men av en slump upptäckte jag en burk hos Ölstudion i Göteborg lagom till bryggningen av detta öl. Och då är det klart att jag kör en vs.-match.

Vid upphällning har Fabrikörns NZ-starköl (NZSÖ) en något mörkare ton än GDHA; kastanjebrun mot kopparfärgad och med ett mörkare och krämigare skum. NZSÖ vinner utseendematchen.

Arommässigt har GDHA en tydligt mer nötig maltarom jämfört med med karamellig dito hos NZSÖ med en lätt rostad ton. Den sistnämnda har en mer bärig humleton, medan GDHA har klassis citrus- och tallbarshumle. Jag föredrar nog humlearomen från som NZSÖ som gifter sig mycket bättre med maltaromen, men den sistnämnda är i sig just det fantastiska hos GDHA som fäller avgörandet till dess fördel.

Sammantaget är ställningen således Fabrikörn - Omvärlden 43 - 45.

Brygd #207: Gammelöl

 

Jag föredrar min gammelöl färsk.

Det är dags för överjäst tysk öl igen. Det var ett tag sedan jag bryggde altbier, så jag gick tillbaks till motsvarande bok i Brewing Classic Styles-serien. Den är skriven av Horst Dornbusch som är ökänd som lite av en charlatan; framförallt Ron Pattinson har sågat en del av hans alster längs fotknölarna. Vad gäller det som jag är intresserad av här - hur kommersiella recept ser ut - utgår jag dock ifrån att han lyckats prata med bryggare och fått ut någon slags relevant information.

När jag läser recepten slås jag av hur små mängder humle som används sent i koket, total ungefär runt 2 g/l. Jag har alltid sett altbier som ett humligt öl, men det verkar framför allt gälla bittergivorna, lite som för pilsner. Dock ska man ha klart för sig att större bryggerier har bättre utbyte, och jag anar att hänsyn kanske inte har tagits till det. Dessutom använder jag allmänt betydligt mer humle i mina recept än klassiska tyska, belgiska och brittiska stilar.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1,048
• FG 1,010
• ABV 5,1 %
• SRM 18
• IBU 40

Mäskning:

• 2 kg pilsnermalt
• 2 kg münchnermalt
• 400 g CaraMünchner III
• 100 g Carafa Special I
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk laktol (80 %)

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 50 g tettnanger i 20 minuter
• 50 g tettnanger vid kokslutet
• 1 krm Protaflock i 20 minuter

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med Wyeast 1007 (1 l förkultur)

• 4 dagar i 18 C
• 6 dagar i 22 C

Övrigt:

Kolsyrejäsning med strösocker, 5 g/l.

Gammelöl vs. Rådanäs Alter Ego (2023-02-03):

Förra året fanns periodvis Ueriges produkter hos Ölstudion, och jag hade en avlägsen förhoppning om att de skulle dyka upp igen inom kort. Så verkar det inte bli, men i stället insåg jag att det faktiskt finns en helt okej svensk altbier på bolaget: Rådanäs Alter Ego (RAE). Den blir en bra motståndare till Fabrikörns Gammelöl (FGÖ).

Båda ölen är lika klara, men FGÖ har en tydligt mörkare nyans som drar åt koppar, medan RAE är mer bärnstensfärgad. Båda skummen är snygga och fasta, och även där har förstås FGÖ en något mörkare nyans. Jag gillar verkligen öl med SRM 15-20 och FGÖ vinner utseendemomentet.

Arommässigt är ölen likartade med brödiga, nötiga och jordiga malttoner, med en mer tydligt rostad ton i FGÖ. Därtill finns det lite mer örtig humle i FGÖ. I RAE finns tyvärr lite lätt störande, fadda bismaker som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men de tippar vågskålen över till FGÖ's fördel.

Då torrhet, kolsyra och beska är närmast identiska blir det förstås FGÖ som tar över det här utan att briljera. En lättdrucken och trevlig öl är det.

Med beaktande av senaste matchen är ställningen således Fabrikörn - Omvärlden 43 - 44.

Brygd #206: Gudsdalens tripel

 

Valle de dios i trippel bildbredd.

Senast jag gjorde en tripel var jästen (WLP530) hyperaktiv och det blev inget vidare. Nu hoppas vi på ett nytt försök med WLP545, även om jag är lite orolig för att min källare inte är sval nog på grund av den milda hösten. I övrigt är det inga större förändringar receptmässigt, utöver lite mindre mängd och annan humle.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,080
• FG 1,005
• AVB 10,4 %
• SRM 2
• IBU 30

Mäskning:

• 6 kg pilsnermalt
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 63 C i en timma.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med WLP545 (halva jäskakan från Blondinen)

• vid 23 C i 5 dagar
• vid 22 C i 7 dagar
• 700 g strösocker tillsatt efter 4 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Bedömning (2022-12-05):

Med tanke på hur mycket acetaldehyd som blondinen doftade vid flasktappning var jag lite orolig för denna. Högre OG ger ju normalt mer jäsbiprodukter, men här var det faktiskt så att jag är osäker på om jag känner någon acetaldehyd alls. Dock kanske den finns där i en allmän fruktighet, samt viss kryddighet och örtighet från såväl jäst som humle. Den jäste ut med minst 5 punkter mer än vad jag hade tänkt, och en viss eldig alkoholton finns där också. Jag hade för avsikt att testa den mot Westmalle Tripel, men typiskt nog finns den inte på SB längre. Men jag tror faktiskt att min version hade vunnit detta. Jag är ju ingen stor fan av ur-trippeln.

Gudsdalen vs. Westmalle:

Någon vecka efter jag skrev bedömningen ovan gick jag in på Ölstudion och botaniserade. I den belgiska avdelningen ser jag då plötsligt Westmalle Tripel på storflaska (75:a). Jag mindes att jag hade sett den förut, men jag hade uppenbarligen glömt (eller förträngt?) dess existens. Nåväl, en så stor flaska av en öl som jag inte gillar särskilt mycket är kanske inte helt vettigt att köpa, men vad gör man inte för vetenskapen?

Utseendemässigt är de ganska lika vid upphällning. Båda är halmgula och klara, men Westmalle har en del små "floaters" trots att jag bara hällt upp knappt hälften av flaskans innehåll. Båda har snygga vita skum, men Westmalle är faktiskt ännu snyggare. Men tack vare partiklarna i den sistnämnda tar Gudsdalen hem utseendematchen.

På aromsidan vinner Gulddalen klart. Visserligen finns det en viss alkoholisk ton hos Gudsdalen, men den är inte störande som hos Westmalle. Den sistnämnda har ocsså en del gummiaktiga fenoler som inte är helt önskvärda. Det enda plusset för Westmalle är en snyggare brödig maltighet.

I övrigt är torrhet, beska och kolsyra identiska mer eller mindre. Att Gudsdalens är mycket godare märks tydligt på åtgången i de båda glasen, och halva innehållet i Westmalle-glaset åker tillsammans med resterande ölet i 75:an rakt i vasken. Det blev en enkel seger för Fabrikörn här, och jag kom på medans jag satt och provade att S:t Bernardus Tripel ibland finns på Ölstudion. Den är en betydligt bättre öl och kan nog bli svår att slå.

Men i nuläget så knaprar Fabrikörn alltså in jämfört med senaste matchen, och ställningen är nu således Fabrikörn - Omvärlden 42 - 44.

Brygd #204: Storfot

 

Storlek 48?

Jag fortsätter med att klona Sierra Nevada-öl. Denna gång på samma tema som respiration i jäshink, goda laktos-ipor och att koldioxiden bildar ett lock över ölet; mytologiska fenomen. Bigfoot är ett öl som jag första gången tyckte var nästan odrickbart besk. Men man kan vänja sig vid hög beska, och numera tycker jag beskan är en del av vad som gör detta öl så fantastiskt.

Till skillnad från SNPA finns det inget regelrätt klonrecept från hemsidan, men från den information som ändå fanns där knåpade jag ihop nedanstående recept. Med C-humle avses nedan en blandning av cascade, centennial och chinook i proportionerna 7:10:10.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,090
• FG 1,020
• ABV 10,0 %
• SRM 13
• IBU ~80-100

Mäskning:

• 7 kg pale ale-malt
• 700 g CaraMünchnermalt II
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 40 g magnum i 90 minuter
• 90 g C-humle i 20 minuter
• 90 g C-humle vid kokslutet
• 400 g ljust maltextrakt i 20 minuter
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 90 minuter.

Jäsning:

Jäskakan från blekölet

• 4 dagar vid 18 C
• 4 dagar vid 21 C
• 2 dagar vid 5 C

Övrigt:

• Torrhumling med 90 g C-humle.
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Storfot vs. Bigfoot:

Jag hade förhoppningar om att originalet skulle dyka upp någon gång innan sommaren. Och jag blev inte besviken, ity denna måndagen stod flaskorna äntligen i Systembolagshyllan.

Vid upphällning är det tydligt att Bigfoot har en mörkare kopparröd nyans. Även skummet är tydligt mörkare. Kanske fick jag lite för ljus karamellmalt, men jag var redan vid receptskrivandet lite skeptisk till att jag hade tillräckligt med färg. Nåväl.

Aromerna har vissa likheter; tallbarr, citrus och murriga, karamelliga toner. Bigfoot har dock lite mer toner av bränt socker, vilket förstås är i linje med skillnaden i utseende. Storfot har kanske en aningen mer tydlig alkoholton, men absolut inte störande.

Beskan är ganska lik i båda ölen, även om Bigfoots dito nog hänger kvar lite längre. Två goda öl var det definitivt. Men här har färskheten inte samma betydelse jämfört med blekölet, och då är det svårt att slå originalet. Bigfoot är tveklöst snäppet godare, men jag är ändå nöjd att ha kommit så nära.

Så nuvarande ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 41 - 44.

Brygd #203: Snöbergens bleköl

 

Ett berg av snö.

För er som har varit med ett tag här på bloggen och sett alla mina medvetet fåniga försvenskade ölnamn är det kanske inte svårt att via titeln gissa vad detta ska bli: En klon av Sierra Nevada Pale Ale (SNPA). Jag funderade ett tag på översättningen. Snöiga bergen är en mer ordagrant korrekt översättning av Sierra Nevada, men Snöbergen låter som bättre svenska och är dessutom kortare och får bättre plats på den kommande etiketten.

Själva receptet är alltså direkt från hästens mun, vilket jag ser som en förutsättning för vettiga klonbryggningar. Sedan kan man alltid göra smärre förändringar av olika skäl. Jag ser till exempel ingen anledning att koka i 90 minuter, och jag kör med magnum som bitterhumle bara för att spara på cascade-humle som jag behöver i en kommande bryggning. Eftersom jag alltid kör 20-minutersgiva flyttade jag 30-minutersgivan dit. På maltsidan drog jag ner en aning på karamellmalten då pale ale-malt nog är aningen mörkare än amerikansk pale-malt. Slutligen så skippade jag att öppna en SNPA då jag inte dricker öl på bryggdagen. Däremot ska jag knäcka minst en flaska under flasktappningen, och givetvis kommer det en jämförelse så småningom.

Data:

• Volym 24 l
• OG 1,055
• FG 1,013
• ABV 5,7 %
• SRM 7
• IBU 40

Mäskning:

• 5 kg pale ale-malt
• 300 g Caramunich II
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 69 C i en timma.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 70 g cascade i 20 minuter
• 60 g cascade vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter.

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

WhiteLabs WLP001 (1 l förkultur)

• vid 18 C i 4 dagar
• vid 21 C i 4 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Fabrikörn vs. Sierra Nevada:

När man gör en klon är det ju ganska uppenbart vilket öl man ska jämföra med, i synnerhet när ölet ifråga har god tillgänglighet på Thet Statligha Apotheket. Utseendemässigt får resultatet ses som en fullträff; jag fick till den perfekta gyllengula nyansen. Det var alltså vältänkt att dra ner på karamellmalten en smula. Originalet är förvisso snäppet klarare, men skillnaden är mindre än vad den brukar vara. Och skälet till det är förstås att Sierra Nevada ej filtrerar sina öl. Tittar man noga kan man hitta en tunn slöja med jästfällning på botten av en SN-flaska.

Smakmässigt är skillnaden dock större. SNPA har en distinkt smak som jag inte kan sätta fingret på. Men kanske lite mer citrus och tallbarr än blekölet. Det sistnämnda påminner inte så lite om flera av Oceanbryggeriets öl, och det är ganska välkänt att Bingebo gillar cascade. Båda ölen har en lätt ton av kola, men inte nödvändigtvis diacetyl. Men oavsett så finns det faktiskt aningen mer hos SNPA.

SNPA har aningen mer kolsyra, sannolikt för att jag medvetet lade mig lågt på kolsyresockermängen. Beskan är snarlik i båda ölen.

Och resultatet? Detta blev stenhårt faktiskt. Jag har druckit purfärsk SNPA på cask på GBBF en gång, och den versionen hade jag inte haft någon chans mot. Men mot en halvårsgammal (?*) flaska så blir saken en annan, och Fabrikörens bleköl hade faktiskt aningen snabbare åtgång. Så det blir en fin skalp för Snöbergens Bleköl, och den nya ställningen är således Fabrikörn vs. Omvärlden 41 - 43.

* Bäst före-datum är 2022-10-21.

Brygd #201: Bitter

 

Så var det dags för en bitter igen. Jämfört med senast drar jag ner lite på karamellmalten och återvänder till West Yorkshire-jästen. Humlen blir fuggles denna gång. Vilket kanske inte är helt fel då Timothy Taylor har savinskij golding i sin Landlord, en humlesort som säga vara slovensk fuggles.

Data:

• Satsstorlek: 22 l
• OG 1,045
• FG 1,013
• ABV 4,3 %
• IBU 35
• SRM 8

Mäskning:

• 4 kg pale ale-malt (maris otter)
• 200 g caramünchnermalt II
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Kok:

• 40 g fuggles i 60 minuter
• 30 g fuggles i 20 minuter
• 30 g fuggles vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med Wyeast 1469 (1 l förkultur)

• vid 18 C i 5 dagar
• vid 21 C i 5 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med rårösocker, 4 g/l.

Fabrikörns Bitter vs. Timothy Taylor Landlord (2022-01-17):

Detta är inte första gången jag testar en bitter mot Timothy Taylor Landlord (TTL). Och ett skäl är att jag gärna använder West Yorkshire-jästen som ju ska ha sitt urspung hos just Timothy Taylor. Ett annat är att Landlord är en utmärkt representant för den här typen av öl, som länge har gått att få tag på i beställningssortimentet.

Utseendemässigt är Fabrikörns Bitter (FB) något mörkare med en djup bärstensnyans, medan TTL är djupt gyllengul. När jag häller upp FB så tycker jag att den ser väldigt klar ut, men TTL är ännu klarare. TTL har lite bättre skum och vinner utseendematchen knappt.

Arommässigt är det tydligt att FB har mer karaktär från jästen med en tydligare esterprofil. Förmodligen beror detta på att FB är färskare; färsk TTL på cask har betydligt mer fruktiga toner. Den är fortfarande bra, men FB vinner faktiskt denna gren.

Båda ölen är hyfsat torra, men TTL har en betydligt mer markerad beska, som hänger kvar länge. Så denna gren vinner TTL. Men totalen vinner ändå FB med en knivseggs marginal, tack vare de mer fruktiga tonerna. Det blev aningen snabbare åtgång av FB, den för mig tydligaste indikationen. Detta visar tydligt vikten av färskhet för denna typ av öl, och många andra typer för den delen. En färsk TTL hade vunnit detta.

Så det är alltså färskheten som gör att Fabrikörn tar hem denna skalp. Med hänsyn till senaste omgången så är ställningen Fabrikörn - Omvärlden 40 - 43.

Brygd #200: Vetevin

 

Jag glömde visst oljan.

Jag har inte mycket till över för att fira olika slags "jubileer". Som att man har levt i 50 år eller att man har rejtat 10 000 öl på RateBeer. Eller att man brygger öl numero 200. Till skillnad från de förstnämnda så har det sistnämnda dock (just) inträffat, och jag tycker det ändå var värt att påpeka att det då (helt oavsiktligt) blev ett "champagneöl". Eller vetevin som jag väljer att kalla det.

Oavsett namn är jästen alltså en champagnejäst, närmare bestämt WhiteLabs WLP 715. Jag har tidigare rotat lite i det här med champagnejäst, och i synnerhet den låga till måttliga utjäsningen, helt i kontrast med hur det beskrivs i fablernas värld (hembryggarvärlden). Just WLP 715 verkar dock ha viss förmåga att jäsa maltotrios enligt de fåtal datapunkter jag har samlat in, och jag är nyfiken på var det kommer hamna.

För att få ytterligare information skickade jag iväg en mejlfråga till WhiteLabs. Redan efter två timmar fick jag svar, men kanske borde den som svarade tagit lite längre tid på sig att kolla upp fakta.

Hi Fredrik

The WLP715 is designed for wines and ciders and will not ferment maltose nor will it ferment maltotriose. We do not recommend using this strain for beer fermentation. I hope this helps you and look forward to hearing from you in the future..

Cheers

Med tanke på att flera hembryggare har jäst med den med helt normal utjäsning är det helt uteslutet att den inte skulle jäsa maltos. Och i länken ovan från White Labs så rekommenderar de den faktiskt till "Wild speciality beer", vad i allsin dar det ska betyda. Så nej, det där hjälpte mig faktiskt inte det minsta, och det är högst tveksamt om jag kommer höra av mig igen.

Nåväl, vetevin brukar oftast göras i amerikansk stil, d.v.s. med modern humle och en neutral amerikansk jäst som US-05 eller liknande. Utöver att man har en rejäl andel vetemalt, så brukar specialmalten ligga på en lägre nivå jämfört med kornvin. Även humlenivåerna tenderar ligga lägre, men det finns stor variation. Jag fastnade för lite högre nivåer humle, och med humlesorter som brukar associeras med toner av vitt vin. Och så valde jag som sagt champagnejäst.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,090
• FG 1,018
• ABV 10,1 %
• IBU 60
• SRM 4

Mäskning:

• 3 kg pilsnermalt
• 4 kg vetemalt
• 1 tsk laktol
• 1 tsk kalciumklorid

Infusionsmäskning vid 63 C i en timma.

Kok:

• 10 g citra och nelson sauvin vardera i 20 minuter
• 40 g citra och nelson sauvin vardera i 20 minuter
• 50 g citra och nelson sauvin vardera i vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Jäsning med WLP715 (hela jäskakan från Champisöl)

• vid 20 C i 6 dagar
• vid 22 C i 5 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med rårörsocker, 7 g/l.

Fabrikörns Vetevin vs. Remmarlöv Bager's Banquet (2021-11-22):

Det är inte alltid det finns ett vetevin på bolagets hyllor. Snarare aldrig. Men nyligen fanns Remmarlöv Bager's Banquet (RBB) i alla fall på Ölstudion i Göteborg, och jag har haft en flaska stående i kylskåpet sedan dess.

Utseendemässigt är de olika som bär. Fabrikörns Vetevin (FV) är halmgul och disig medan RBB är gyllengul och glasklar. Skummen är dock närmast identiska med en gnutta mörkare nyans hos FV.

Arommässigt är de också väldigt olika. RBB smakar som en maltig klassisk dubbel-ipa med drag av amerikanskt kornvin. FV har tydliga drag av jästen, tillsammans med tropisk frukt-humle. Det finns en tydlig brödig maltsmak hos RBB.

Kolsyra och beska är likvärdiga, och FV upplevs faktiskt som lika torr, trots uppenbart dålig utjäsning. FV kändes allmänt lite fräschare och gick åt snabbare, och får därmed tilldömas segern. Inom kort kommer den finnas på en vinterölsträff nära dig (om du bor i Partille).

Med förra omgången i beaktande är ställningen således Fabrikörn - Omvärlden 39 - 43.

Brygd #199: Champisöl

 

Nu är det dags för en repris av ett öl som till min stora förfäran bryggdes för nästan 9 år sedan. Det är läskigt* vad tiden går. Kanske är det åldern som gör att jag är riktigt slapp och återanvänder etikettbilden rakt av. Vad gäller receptet blir det dock några justeringar.

När jag började mata in humlen i ProMash såg jag att mitt gamla klassiska 10-20-30-40-schema gav ett väldigt lämpligt IBU på knappt 40. Dock har jag börjat bli lite skeptisk till torrhumling på senare tid av olika skäl. Och när jag började bolla runt lite grand med humlegivorna så dök plötsligt tanken upp att skippa bittergivan och låta 20-minutersgivan bidra med all beska. Och i samma stund började jag överväga att dra ner på koktiden.

Nu tycker jag att just koktiden inte är så intressant för mig att spara tid på. Det är faktiskt rätt skönt att ha en fyrtiominuterspaus mellan bittergivan och 20-minutersgivan där jag kan slappa och ta en kopp kaffe eller nåt. Vidare så har vi risken för DMS när det är såpass mycket pilsnermalt. Jag är dock inte särskilt orolig för DMS när det är ett öl som ska jäsa vid 20 C ungefär. Till slut blev det så att jag drog igång koket, gjorde en kopp kaffe och softade lite, och när jag kände att jag hade fått softa länge nog gick jag tillbaks och pytsade i 20-minutersgivan.

På maltsidan förenklar jag och skippar münchnermalten. Därmed blir ölet betydligt ljusare än Champis, men det må vara hänt. Jag kompenserar nog lite med att använda rårörsocker för kolsyrejäsning.Vad gäller jästen så tänkte jag pröva WLP 715 denna gång. Det finns lite mer att säga om den saken, men det återkommer jag till i nästa inlägg.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,053
• FG 1,016
• ABV 5,0 %
• SRM 4
• IBU 40

Mäskning:

• 4 kg pilsnermalt
• 500 g omältat vete
• 1 tsk laktol
• 1 tsk kalciumklorid

Infusionsmäskning vid 66 C i en knapp timma.

Kok:

• 1 krm Protafloc i 20 minuter
• 40 g citra i 20 minuter
• 60 g citra vid kokslutet

Total koktid en knapp timma.

Jäsning:

Jäsning med WLP 715 (1 l förkultur)

• vid 20 C i 4 dagar
• vid 22 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med rårörsocker, 7 g/l.

Champisöl vs. Omnipollo Levon (2021-11-17):

Min första kontakt med fantombryggeriet Omnipollo var ölet som då hette Leon. Jag provade det på fat på Ölrepubliken och minns att jag tyckte det var både elegant och spännande. Men senare började mina smakpreferenser och Omnipollos output alltmer divergera och det är numera ytterst sällan jag köper någon av deras produkter. Men just Leon, som har bytt namn till Levon är faktiskt lite av inspirationskällan till Champisöl, och vad kan då vara en lämpligare motståndare?

Ölen har slående lika utseende; ljusgult med en lätt disighet, och ett rejält vitt skum. Champisölet är möjligen marginellt disigare, och skummet är något mer kompakt.

I aromerna finns också vissa likheter, där finns någon obeskrivbar ton som jag misstänker kommer från champagnejästen. En viss svavelton kan anas i Champisöl dessutom. Båda har också en fruktighet från humlen, men den är betydligt mer framträdande hos Levon som jag misstänker helt enkelt har använt mer humle. Tyvärr har Levon också en fadd citrusaktig ton som jag har känt i något av mina välhumlade öl, men även i somliga kommersiella öl. Dock inte i tidigare smakprov av Levon ska tilläggas. Om det är någon defekt hos humlen, något jäsrelaterat eller bara något som finns i viss humle eller -kombinationer under vissa förutsättningar ska jag låta vara osagt.

En ganska fyllig munkänsla, lätt restsötma samt en behaglig beska är väldigt likartat i båda ölen, kolsyran likaså. Den där skaviga humletonen (eller whatever) hos Levon är dock betydligt mer störande än Champisölets svavelton, så den sistnämnda avgår med segern utan att vara en fullpoängare på något sätt.

Så med förra omgången i beaktande så är ställningen Fabrikörn - Omvärlden 38 - 43

 

* No pun intended.

Brygd #198: Suparsaison

 

Det ska krökas i tid.

Det var ett tag sedan jag gjorde en starkare saison - eller supersaison som det ibland kallas. Jag är osäker på var och hur termen uppstod, men ett exempel som det brukar refereras till är Dupont Avec les Bons Voeux. Dupont själva hävdar dock att den är en tripel och hänvisar i stället till sin Moinette som en supersaison. Själv tycker jag nog den diskussionen och distinktionen är ganska ointressant, i båda fallen handlar det alltså om att göra en starkare saison.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,076
• FG 1,006
• ABV 9,6 %
• IBU 30
• SRM 4

Mäskning:

• 6 kg pilsnermalt
• 500 g omältat vete (Kungsörnen)
• 500 g strösocker
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

 Kok:

• 40 g celeia i 60 minuter
• 40 g celeia i 20 minuter
• 20 g celeia vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Jäsning:

Jäsning med WLP566 (jäskakan från Säsongsöl) vid rumstemperatur i X dagar.

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Suparsäsong vs. Avec les Bons Voeux (2021-08-30):

Det senaste året har det varit så fantastiskt förspänt för oss i Göteborg att specialbutiken Ölstudion har haft såväl vanliga Dupont Saison som Avec les Bons Voeux (ABV) kontinuerligt i sitt sortiment. Den sistnämnda har dessutom funnits på mitt närmaste lokala (och ganska lilla) bolag, så det har blivit en del flaskor. Självklart får det bli en match mot suparsäsongen.

Jag har sett en del diskussionstrådar - framförallt på amerikanska hembryggarfora - där det hävdas att Dupont trots egna uppgifter inte alls kör 100 % pilsnermalt i sin ordinarie saison. Det finns gott om bilder som visar den sistnämnda med en tydligt orange färgton. Detta har stått i bjärt kontrast med de flaskor jag har hällt upp på sistone. Jag gissar att det är en kombination av gamla, oxiderade flaskor och belysningseffekter. När jag nu häller upp ABV så har den precis samma guldfärdgade nyans som suparsäsongen. Så det finns ingen anledning att tro att Dupont tvärtemot vad man hävdar använder mörkare maltsorter än pilsnermalt.

Men tillbaks till ämnet. Arommässigt finns det dock en del skillnader. Suparsäsong har en helt annan fruktighet med inslag av blommiga bär. ABV har den typiska kryddiga tonen med tydligare brödig malt. I båda fallen finns en lätt alkoholig ton, men den är inte störande. Kolsyra och torrhet är likartat.

Ganska stora skillander i aromen som sagt, och säkert beror det på framförallt jästen, men säkert även humlen. Det var riktigt jämnt, men min ödmjuka och generösa sida väljer ändå ABV som knapp vinnare.

Så med förra omgången i beaktande så är ställningen Fabrikörn vs. Omvärlden 37 - 43

Brygd #196: NZ-impstout

 

Det finns tydligen imperial allt möjligt i NZ.

Jämfört med många andra hembryggare - i synnerhet i Göteborg - brygger jag förhållandevis lite porter och stout. Inte för att jag inte gillar dem, men jag gillar dem väl inte lika mycket som många andra. När jag bryggde min brunporter nyligen så blev jag dock sugen på att snart göra något riktigt mörkt igen. Och det fanns en lucka i min aprilbryggning med en starkare öl med WLP001. Då föll valet på en imperial stout med nyzeeländsk humle, ett öl jag har bryggt många gånger. Senast blev det medalj på Porterträffen 2018.

Som en liten ändring slänger jag in nelson sauvin i humleschemat i stället för kohatu. Risken är att den kan ta över, men det är en risk jag är beredd att ta. För att göra det enkelt för mig blandade jag nelson sauvin och pacific gem i en stor skål, och denna blandning går under namnet NZ-humle nedan.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,093
• FG 1,020
• ABV 10,3 %
• SRM 60
• IBU 80

Mäskning:

• 5 kg pale ale-malt
• 1 kg karamellmalt (SRM 75)
• 500 g cholkadmalt
• 500 g rostat korn
• 500 g havregryn
• 1 tsk kalciumkarbonat

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 20 g NZ-humle i 90 minuter
• 80 g NZ-humle i 20 minuter
• 100 g NZ-humle vid kokslutet
• 400 g mörkt muscovadosocker i 20 minuter
• 500 g maltextrakt i 20 minuter

Total koktid knappt två timmar.

Jäsning:

Jäsning med WLP001 (halva jästkakan från Zappale)

• vid 18 C i 5 dagar
• vid 21 C i 5 dagar

Övrigt:

• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

NZ-impstout vs. Great Divide Yeti (2021-05-26):

Jag började på allvar intressera mig för öl 2005. En utlösande faktor kan ha varit att det släpptes en massa amerikansk mikrobryggeriöl på SB i februari det året, bland annat flera öl från North Coast Brewing. Ett av deras öl som särskilt väckte min uppmärksamhet var Old Rasputin Imperial Stout. Tyvärr har den inte dykt upp de senaste 10 åren, men en annan imperial stout jag tidigt fastnade för var Great Dive Yeti (GDY). Den är lite mer av en käftsmäll än Old Rasputin som har en mjukare rostad profil, medan GDY har en ganska tuff rostad maltkaraktär samt en ganska tydlig humlebeska (och allmänt tydlig modern humleprofil). Jag har druckit mycket imperial stout i mina dagar, men det mesta lämnar inga särskilt positiva intryck av olika skäl. Det är dessa två som står som förebild för mig, och NZ-impstout (NZI) hamnar kanske ungefär mitt emellan dessa; käftsmällsfaktorn är nog mer som Old Rasputin, medan jag humlar lite mer år GDY-hållet. Nåväl, GDY är den bästa motståndaren på SB.

Utseendemässigt är de identiska, jag har nog aldrig sett att två skum har sett så snarlika ut i mina Fabrikör vs. Omvärlden-provningar. 

Aromen är dock tydligt olika. Dels är humlearomen annorlunda med mer citrus och tallbarr i GDY, medan nelson sauvin slår igenom i NZI. I NZI finns också de lite murriga björnbärstonerna från pacific gem som fint kompletteras med muscovadosockrets anis- och lakritstoner. GDY har en lite halvtråkig sotig/askig ton i eftersmaken som gör att NZI faktiskt vinner klart på denna punkt.

Munkänslan är identisk. Båda ölen är väl utjästa och relativt torra. GDY har tydligare beska, säkert såväl från humle som rostad malt. Kanske ett litet plus för GDY där.

Men NZI hade snabbare åtgång och var faktiskt snäppet godare. Så något överraskande vinner Fabrikörn denna match, och givet senaste omgången så är ställningen nu Fabrikörn - Omvärlden 37 - 42.

Brygd #194: Hällebergsbock

 

Härifrån kommer bocken.

Den senaste tiden har det funnits ett tydligt tema i mina bryggningar. Det blir aldrig riktig som jag ville. Det kan vara att någon ingrediens är slut, att bryggbutiken inte gör helt rätt, eller att jag själv gör fel. Denna gång hände det sistnämnda. Jag hade för avsikt att återanvända det föregående receptet, men samtidigt ville jag byta ut lite pilsnermalt mot chitmalt. Jag glömde dock att minska ner mängden pilsnermalt, så det blev ett kilo malt för mycket.

Det fina i kråksången är att recept är ganska robusta. Man kan göra hyfsat stora ändringar utan att det blir väldigt annorlunda, och framför allt inte tydligt sämre. Det blir helt enkelt ett lite starkare öl denna gång. Och jag hade dessutom tänkt ha i mer humle i alla fall, så då kan jag passa på att öka satsvolymen en smula. Dock fick jag väldigt dåligt utbyte, så de tänkta två literna kranvatten hoppade jag över.

Data:

• Volym 23 l
• OG 1,070
• FG 1,012
• ABV 8,0 %
• SRM 7
• IBU 30

Mäskning:

• 4 kg pilsnermalt
• 2 kg münchnermalt
• 1 kg chitmalt
• 1 tsk kalciumklorid
• 1 tsk laktol

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 20 g hallertauer tradition i 20 minuter
• 20 g tettnanger i 20 minuter
• 30 g hallertauer tradition vid kokslutet
• 30 tettnanger vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med WLP833 (jästkakan från Frankenlager)

• vid 12 C i 7 dagar
• vid 20 C i 5 dagar

Hällebergsbock (HBB) vs. Andechser Bergbock Hell (ABH):

Inte hade jag trott att jag skulle få tävla mot originalet när jag planerade bryggningen. Men Andechser verkar ha fått en leverantör till Sverige med bra relation till SB, ty nu börjar deras produkter dyka upp. Främst i beställningssortimentet förvisso, men just ABH kom faktiskt som ett vanligt tillfälligt släpp.

Vid upphällning syns direkt en lätt men tydlig färgskillnad. HBB har en något mörkare färg jämfört med ABH:s gyllengula, och jag misstänker att den sistnämnda på sin höjd har små mängder münchnermalt. Om jag brygger ett nytt försök kommer jag halvera mängden münchnermalt.

Skillnaden märks också tydligt i aromen där det finns tydliga brödiga och nötiga toner i HBB medan ABH har mer sädiga toner med toner av honung. Tyvärr känns det att ABH inte är purfärsk (bäst före-datum är 10 november 2021, så den är väl ett halvår gammal), och de oxiderade tonerna gör aromen en gnutta jolmig. Så HBB vinner faktiskt denna gren knappt.

Munkänslan är likvärdig trots att HBB är en procentenhet starkare. HBB har en tydligt torrare och beskare avslutning vilket jag uppskattar. Även denna gren vinner HBB knappt.

Slutsatsen är oundviklig: HBB vinner denna match, och givetvis är det färskheten som avgör. Jag har druckit färskare ABH flera gånger, bl.a. på GBBF. Och det är en fantastisk öl som jag är säker på att HBB hade varit chanslös mot om ölen hade varit lika gamla. Men nu är det som det är, och givet senaste omgången så är ställningen således Fabrikörn vs. Omvärlden 36 - 42.

Brygd #191: Engelsk-ipa

 

Det gäller att få det engelska ipa-uttalet rätt.

Den kanske mest undflyende ölstil som jag komma på är engelsk ipa. Och då menar jag inte det som en gång var originalet, utan det som i modern tid benämns som ipa bland vanliga engelska bryggerier. Läser man exempelvis SHBF:s typdefinition så framställs en bild av ett öl med tydliga karaktär av karamellmalt. Men det räcker att provsmaka några av de exempel som listas under definitionen så får man en helt annan bild.

De flesta är gyllengula till bärnstensfärgade utan någon som helst påtaglig karamellmaltsmak. Däremot har de ofta den typiska engelska djupa maltigheten från någon högkvalitativ pale ale-malt. Jag läste dock i någon artikel på nätet att den engelska ipan kunde ha mer karamellmalt för säg 30 år sedan eller mer, men att man sedan har anpassat sig efter nya ideal. Ibland kan också amerikansk humle ha smugit sig in, exempelvis sägs cascade vara en av humlesorterna i Marston's Empire. Bara för att spä på förvirringen så kan man på cask även hitta förmenta engelska ipor med låg alkoholhalt (~4 %) och ganska beskedlig beska. Och utan karamellmalt, gubevars.

Hur det nu än är med det så är det öl som Marstons Empire, Ridgeway IPA m.fl. som står som förebild. Så det blir ingen karamellmalt, men däremot lite högre ABV, hyfsad beska, och därtill en hel del humlearom. Jag fastnade för en kombination av east kent golding och fuggles, två personliga favoriter. På jästsidan blev det återbesök till WLP013 som jag var nöjd med senast. Dessutom lär det vara jästen som används till den utmärkta engelska ipan Worthington White Shield, bara en sådan sak.

Data:

• Volym 24 l
• OG 1,056
• FG 1,012
• ABV 6,0 %
• SRM 7
• IBU 50

Mäskning:

• 5 kg pale ale-malt (maris otter)
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk laktol (80 %)

Infusionsmäskning i en timma vid 68 C.

Kok:

• 40 g magnum i 60 minuter
• 20 g east kent golding i 20 minuter
• 20 g fuggles i 20 minuter
• 40 g east kent golding vid kokslutet
• 40 g fuggles vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med WLP013 (1 l förkultur)

• vid 19 C i 4 dagar
• vid 22 C i 4 dagar
• vid 5 C i 2 dagar

Övrigt:

• Torrhumling med 40 g east kent golding
• Torrhumling med 40 g fuggles
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Engelsk-ipa vs. Ocean Brittisk IPA:

Oceanbryggeriet är ett sådant där bryggeri som inte gör så mycket väsen av sig, men som år efter år pumpar ut kvalitetsöl. Framför allt är ölen fantastiska färska, helst ska man dricka dem direkt på bryggeriet eller på cask. På flaska kan det variera lite mer.

Deras vanliga ipa blandar amerikansk och brittisk humle, men sedan en tid tillbaka har de även en renodlad brittisk ipa, hädanefter förkortad OBIPA. OBIPA har till skillnad från den ordinarie ipan en del karamellmalt, men enbart brittiska humlesorter. Så jag föll ändå för denna som den bästa och mest relevanta motståndaren.

Utseendemässigt är det gyllengul vs. bärnsten, båda lätt disiga, och med likvärdigt skum (även om Engelsk-ipan hade aningen bättre skumstabilitet). Det blir dött lopp vad gäller utseendet.

Aromen skiljer desto mer. Fabrikörns har en tydligare humleton, medan OBIPA har en lätt kakig maltighet samt en smula smörighet. Just det sistnämnda är något som kan bli ganska tydligt med äldre flaskor, men här ligger det på en nivå sär det faktiskt kan ses som ett positivt bidrag om man är sån (vilket Fabrikörn är). Det blir en lätt övervikt för OBIPA tack vare den sköna maltigheten.

Båda ölen har likartad torrhet, kolsyra och en markerad avslutande beska. Två goda öl, men åter tvingas Fabrikörn se sig slagen med knapp marginal mot ett utmärkt öl. Med beaktande av senaste omgången är således ställningen Fabrikörn vs. Omvärlden 35-42.

Brygd #190: Blå chimär

 

Hydrolagus trolli

Nu blir det en repris av ett tidigare belgoöl, fast med några modifikationer. Dels har jag letat upp en ny bild på fisken som har fått sitt namn efter det trehövdade grekiska monstret. Dels har jag bytt ut sirapen mot en - förhoppnings - bättre men framförallt mörkare. Jag blev väldigt nöjd med CandySyrup 180 när jag bryggde min Kanadatolva, och nu är jag nyfiken på 240.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1,080
• FG 1,015
• ABV 9,0 %
• SRM 26
• IBU 20

Mäskning:

• 7 kg pilsnermalt
• 500 g krossat vete
• 300 g Special B
• 1 tsk kalciumklorid
• 1 tsk laktol

Infusionsmäskning i en timma vid 66 C.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 40 g saaz i 20 minuter
• 1 krm protafloc i 20 minyter
• 450 g CandySyrup 240 i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med WLP500 (jästkakan från Blond chimär)

• vid 20 C i 5 dagar
• vid 22 C i 7 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l

 

Chimay vs. Chimär:

 

Några veckor efter flasktappningen är det dags för en match mot originalet. Färgmässigt är de väldigt lika, men Chimär är tydligt grumligare, samtidigt som den har ett mörkare skum. Utseendemässigt är det oavgjort; lite mindre grumlig och Chimär hade vunnit denna gren.

 

Chimay känns renare, med vaga fruktiga toner, och tydliga humletoner. Chimär har mer fruktighet och fenoler, och tydliga toner av dadlar och russin.

 

Chimay känns aningen torrare med en lätt teig humlebeska. Chimär är lite mjukare. På det hela taget var det väldigt jämnt, och jag är väldigt nöjd med min Chimär, och framförallt är denna sirap något jag kommer använda fler gånger.

Men Chimay Blå avgår ändå med en hårnålstunn seger, och med beaktande av senaste matchen är ställningen nu således Fabrikörn vs. Omvärlden 35 - 41.