Brygd #163: Förgylld chimär

Kanske inte förgylld, men en smula gulfärgad i alla fall.

Nu har turen åter kommit till Chimay-stammen i mitt återkommande belgobryggande. Precis som tidigare blir det en enkel, singel, extra, patersbier eller vadhelst man nu vill kalla det för. Alltså en svagare variant, som hos klosterbryggerierna enligt sägnen oftast konsumeras i första hand av munkarna själva. Hos Chimay-bryggeriet heter motsvarande öl Dorée, och är en slags witbier-liknande sak som är kryddad med koriander och apelsinskal.

Även om witbier är en av få öltyper med kryddor som jag uppskattar* så valde jag att skippa kryddorna och låta jästens egenskaper få spela förstafiolen, med lite saaz som ackompanjemang. Chimay använder någon form av omältat vete i sina öl, så jag valde vanligt okrossat vete. Det blev en no sparge-mäskning också, vilket passade särdeles bra då jag ville bli klar i god till det avslutande varvet i US Masters.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1045
• FG 1010
• Abv 4,6 %
• IBU 40
• SRM 3
• mäsk-pH 5,13

Extraktgivare:

• 4 kg pilsnermalt
• 500 g krossat vete

Vetet värmdes med drygt 1 l vatten och fick småsjuda medan mäskvattnet värmdes upp. Sedan mäskades hela rasket i en tunn mäsk vid 68 C utan åtföljande lakning.

Humle:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 40 g saaz i 20 minuter
• 20 g saaz i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:

• 7 g kalciumsulfat
• 5 g kalciumklorid
• 10 ml (80 %-ig) mjölksyra

Jäst:

Jäsning med WLP500 (en liters förkultur)

• vid 18-19 C i 3 dagar
• Vid 23 C i 12 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1 krm Protafloc
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l

Bedömning 2017-05-10:

Vid flasktappningen noterade jag en begynnande vit hinna i ölet som oroade mig något. Vis av erfarenheten så vet jag att man inte utan vidare kan dra slutsatsen av att det är en infektion, i synnerhet då inga tydliga udda aromer stod att finna. Men lite trist var det att se.

Vid denna första ordentliga provsmakning så börjar det bra med en snygg öl i glaset; halmgul, bara lätt disig och ett krämigt vitt skum.

Aromen är sädig och belgiskt fenolisk men utan några toner av stall än så länge i alla fall. Dock finns där en rustik karaktär som drar mer åt Dupont än Chimay. Lite blommig humle finns därtill samt en lätt svavelton som inte förvånar då jäsningen gav rätt mycket svaveltoner.

Kolsyran är pigg, och kroppen är lätt till medelfyllig. Avslutningen är torr med hyfsad beska.

Det var gott och lättdrucket, om än inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Kanske var jästen bara lite off; förkulturen var rätt segstartad och det producerades en hel del svavel under jäsningen som sagt.

* Vid måttlig kryddning som för Hoegaarden gubevars.