Bryggsäsongen 2025/2026

 

Den gångna helgen gick åter Amylases Sommarölsträff av stapeln. Det mesta var som vanligt, förutom en sak. På grund av en dubbelbokning tvingades eventet flyttas till Mölndals Folkets Hus. Även om lokalen som sådan är större och rymligare, och med fler kylskåp, så föredrar jag ändå Fräntorp Folkets Hus av olika skäl. Dels är det trevligare med fönster och utsikt, även om Sävenäs Sopförbränningsstation är ett blickfång. Och precis som de senaste upplagorna hade man lyckats pricka in en av årets soligaste och varma dagar, och då erbjuder Fräntorp Folkets Hus en ganska trevlig gräsmatta att sitta på.

Men det mesta var sig likt som sagt; vädret var soligt och varmt, ölen var goda med något enstaka undantag, och Sture ropade på slutet ut ett gäng medaljörer. Dock fick samtliga tre medaljöl högsta betyg av mig denna gång, vilket kanske inte alltid är fallet. Och ja just det, det fanns en ostmånglare på plats, vilket var ett ypperligt alternativ till varmkorven.

Skälet till att jag tar upp allt detta är för att Sommarölsträffen på ett naturligt sätt känns som en avslutning på en bryggsäsong. Och därmed är det dags att blicka framåt på nästa.

Hösten:

Här blir det belgiskt, och jag överlåter till läsaren att gissa vilket bryggeri och vilka öl som står som förebild:

• Tjoffblond,
• Tjoffhumle.

Vintern:

Efter ett års uppehåll är det brittiskt igen. Jag funderar på att kanske ge mig på en skotsk eller irländsk jäststam denna gång. Alternativ blir det favoriten West Yorkshire igen. Oavsett funderar jag på

• Bitter, red ale (om irländsk jäst) eller brunporter,
• Vintervärmare.

Våren:

Här tror jag det är dags för Nya världen igen. Med andra ord neutral amerikansk jäst (troligen Chico-stammen) och med humle från USA, Nya Zeeland och Australien. Exakt vad det blir får jag dock fundera på ett tag till.

P-lambik:

Som vanligt blir det två p-lambikar; en i samband med höstens bryggningar, och en i samband med våren. Vid den sistnämnda blir det som vanligt blandning av tappning av en p-geuze. Utöver det siktar jag på en hallonlambik under förutsättning att det finns god tillgång på bär att plocka.

Martyn Cornell in memoriam

 

Jag hade egentligen tänkt skriva ett helt annat inlägg den här veckan, och i ett utslag av "research" gick jag in på Milk The Funk på Facebook. Där möttes jag av ett inlägg med det tråkiga beskedet att Martyn Cornell just har gått bort. 

För den som inte känner till Martyn så var han en ölskribent som fokuserade på ölhistoria. Utöver sin blogg Zytophile så har han gett ut ett antal böcker. Mest känd är kanske Amber, Gold and Black som jag själv har stående i min bokhylla. Han verkar precis ha hunnit bli klar med en ny bok om porter (se bilden ovan) som han tyvärr inte kommer få uppleva lanseringen av.

Martyn var en amatörhistoriker, och jag är ännu mer amatör, så jag vågar inte uttala mig alltför tvärsäkert om hans gärning. Men det är otvivelaktigt så att han har höjt nivån inom ämnet genom att helt enkelt göra det tunga grovjobbet och gå till ursprungskällorna. Vilket i detta fall innebär läsa igenom gamla tidningsartiklar och bryggloggar.

Tidigare bestod fältet mest av obekräftade utsagor som stod i någon gammal bok som ingen någonsin hade haft orken att verifiera. Exempel på sådana myter som sedan okritiskt spreds vidare i flera led var att ipa på något sätt var en "uppfinning" för att lösa problemet med att öl som skeppades till Indien blev dåliga under den långa färden, eller att porter var ett sätt att skapa "three threads" (enligt legenden en pubblandning av tre olika öl av varierande ålder) i stor skala på bryggerierna.

Jag inbillar mig inte att Martyn på något sätt var felfri, och jag har exempelvis sett honom argumentera ganska dubiöst och tvärsäkert för att alkoholskatter inte skulle ha någon effekt på konsumtionen. Han kunde ibland ha en något grälsjuk sida; det syntes kanske som mest i hans sågning av The Oxford Beer Companion som han kallade för en katastrof ungefär.

Men jag uppskattar att han brann för fakta och sanning, något som jag känner att jag delar med honom i hög utsträckning. Tack vare honom - och inte att förglömma även en sådan som Ron Pattinson - så är ämnet ölhistoria idag i mycket bättre skick, och flera efterföljare har dykt upp och börjat gräva i belgisk ölhistoria till exempel. Förhoppningsvis kan det även börja bli ett aktivt och erkänt akademiskt fält också.

Hur väljer jag öl att köpa?

 

Så många val.

I veckan som gick publicerade Beernews en artikel om öls fysiska ursprung, och hur vissa produkter i olika grad vilseleder konsumenterna på denna punkt. Det är den senaste i en serie av artiklar; tidigare har man bland annat gjort en marknadsundersökning av vad konsumenterna tycker i frågan.

Jag har inga större invändningar mot artiklarna, snarare är det så att detta för mig personligen väsentligen är en icke-fråga. Jag har genom åren aldrig ens ägnat en tanke åt var öl som Mariestads eller Melleruds är bryggda. I synnerhet har jag aldrig kommit på tanken att de skulle vara bryggda på klassiska bryggerier i nämnda orter. Jag köper ibland öl som Melleruds pilsner eller Wisby Kloster på krogen, men det har inget med härkomst att göra. Så vad är det då som styr mina ölinköp? Vi tar det i prioritetsordning.

Smak

Öl, vin och cider innehåller som bekant det högst onyttiga ämnet etanol. Därför tycker jag det är självklart att inte hälla i mig detta gift med mindre än att det smakar bra, och helst mycket bra. Det skulle aldrig falla mig in numera att dricka upp något alkoholhaltigt som inte smakar bra.

Och här har vi då ett problem med de svenska mikrobryggerierna. Senast för två veckor sedan fick jag låta ett glas med en vissen bitter stå ouppdrucken hos min lokala favoritkvarterskrog. Föreningen Sveriges Oberoende Bryggerier har varit ute och vevat kring sänkt alkoholskatt och craftwashing och fan och hans moster. Jag har har dock aldrig hört dem diskutera kvaliteten hos sina medlemmars produkter.

Jag är väldigt restriktiv numera med att prova nya svenska mikrobryggerier. Händelsen ovan var ett undantag; jag ville stötta min lokala krog och deras vilja att ge dessa bryggerier chansen, och det var en tap takeover så jag hoppades att det kanske skulle vara bra. Annars är det mestadels* på festivaler jag provar nytt; att vaska en deciliter öl känns ändå acceptabelt. Ibland upptäcker man ju nya fynd på det här sättet. Exempelvis upptäckte jag Ferna Forge på småbryggeritorget på den stora Öl- och whiskeymässan i Göteborg.

Därmed kommer det sig också att jag ibland köper öl från Spendrups på krogen. Inte för att jag tycker att de är fantastiska, men de är ändå ganska bra. Och hellre det än godisöl, häjs eller riskera att dra en nitlott.

Etik

Jag funderade lite på vilken plats jag skulle lägga denna på. Etiska överväganden är onekligen viktiga, men det är sällan som de är aktuella. Eventuella bryggerier som samarbetar med Ryssland går bort direkt, även om jag inte känner till några exempel på rak arm. Likaså har jag slutat köpa Bernard efter att jag blev varse att de hade kört en absurd transfobisk kampanj. Jag har även funderat på amerikanska öl, men dels köper jag inte särskilt mycket slika, och de jag köper är från bryggare som jag är rätt säker på inte stöttar den orangea clownen.

Pris

Jag är relativt prisokänslig, och det är sällan som det är en faktor i mina inköp. Enda fallen jag kan komma på är en del superdyra suröl som kostar flera hundralappar för en 75:a. Om man jämför vilka vin man kan få för samma prislapp så tycker jag inte dessa öl motiverar prislappen. För 100 kr, visst, men vid 200 kr och över hoppar jag av. Jag tycker helt enkelt inte att öl har samma utväxling vid högre priser som vin. Jag fattar naturligtvis att prislappen oftast föranleds av höga produktionskostnader, men det är ju helt irrelevant för mig som kund.

Lyckligtvis så är de öl jag föredrar inte särskilt dyra. Sådant som fatlagrat, rariteter, extrema humlemängder med mera intresserar mig helt enkelt inte. Någon dyrare suris blir det ibland, men i övrigt så hamnar mina inköp oftast i mellansegmentet.

Övrigt

Nu har vi kommit till saker som lokalt, småskaligt, oberoende med mera. Det enda av detta som har någon betydelse över huvud taget för mig är det förstnämnda. Det är helt enkelt en aning dubiöst att skeppa vad som huvudsakligen är vatten över stora avstånd. Samtidigt är det också så att de bästa exemplaren från olika ölkulturer görs just i dessa kulturer. Därför köper jag trots allt nästan uteslutande belgiska öltyper från Belgien, engelska öltyper från England och tyska öltyper från Tyskland. Ett undantag är lageröl där jag tycker det finns en del bra svenska exempel, i synnerhet om man får dricka dem riktigt färska. Lyckligtvis finns det även bra svenska versioner av amerikanska öltyper, även om det är något jag inte köper så mycket generellt.

Sedan tycker jag det är trevligt att köpa öl från bryggerier där jag känner någon eller några av bryggarna; Dugges, O/O, Stigberget och Brewski för att nämna några. Dock är det inte alltid så att de brygger öltyper som jag uppskattar. Men saker som småskaligt, oberoende, eller rena floskler som att man brygger med "passion", "själ", "attityd" eller liknande har ingen positiv effekt, i det sistnämnda fallet snarare det omvända.

Epilog

Vilka öl dricker jag då, undrar kanske någon? Det beror förstås på var i världen jag är, men låt oss hålla det till Göteborg.

Från Belgien köper jag regelbundet Saison Dupont, Leffe Blond, Hoegaarden Wit, Orval, Chimay blå, Rochefort 10 och St Bernardus Abt.

Från Storbritannien köper jag regelbundet Timothy Taylor Boltmaker och Landlord. Theakston är ett annat trevligt bryggeri som ofta har några öl på Ölstudion. Tidigare köpte jag mycket Fullers-öl, men jag tycker de har ganska svajig kvalitet numera, så det är lite av ett vågspel.

Från Tyskland köper jag mycket från Ayinger, Bitburger samt Jever Pils. Vad gäller lageröl generellt så står det ofta en burk Pislner Urquell i mitt kylskåp.

Från USA är det främst Sierra Nevada Pale Ale och Great Divide Yeti som jag köper, men inte lika ofta som de övriga ovan.

På fat har jag några andra återkommande öl. Mitt lokala favorithak som jag nämnde ovan har alltid någon öl på cask, så det väljer jag ofta. Dessutom har de tre andra stående öl som jag regelbundet köper: Weihenstephaner Weizen, Rothaus Maidle och La Chouffe Blond. Den sistnämnda köper jag däremot inte så ofta på flaska, den är mycket bättre färsk på fat. Samma sak med Chimay Vit som jag alltid köper när den finns på fat.

Lageröl från Nynäshamn är ett annat givet val så fort de finns på fat, i synnerhet när de är självrunna. Samma sak med öl som Pivot Pils med mera. Ja, också köper jag ju då och då en Mellerud eller Wisby.

* det händer att jag testar nytt efter rekommendationer från sådana jag litar på, exempelvis just Beernews recensenter.

Pseudolambik #50

 

När jag nu brygger min femtionde p-lambik borde det kanske vara något extra, men det är det sannerligen inte. Det enda värt att kommentera är att jag vacklade lite mellan att återanvända sats 47 och att tillsätta ny jäst och nya bottensatser. Det landade lite i både och till slut. Jag använde bottensatserna från nygamla lambikbryggeriet Eylenbosch, vilket har blivit något av en ny favorit. Till hösten har som plan att göra ett nytt försök på en delad sats med Eylenbosch vs. Allagash.

Mäskning:

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 43 C
• 52 C
• 65 C
• 71 C
• 80 C

Kok:

Två timmars kok med 50 g oxiderad humle (pellets).

Fermentering:

Vid varierande temperatur med

• en aning av bottensatsen från sats 47
• några gram Lalvin EC-1118
• bottensatserna från några flaskor Eylenbosh Gueze

Brygd #222: Vit chimär

 

Nu har äntligen turen kommit till det sista "ordinarie" Chimay-ölet för att göra något slags klonartat. Vilket är lite märkligt eftersom det är min favorit i Chimay-portföljen. I synnerhet gillar jag den färsk på fat. Här träder verkligen jästens tuggummifenoler och fruktighet fram på ett snyggt sätt. Jag uppskattar också den måttliga alkoholhalten på 8 % jämfört med många andra triplar.

Den är också lite mörkare än andra triplar. Brew Like a Monk anger SRM till 8,5 men tyvärr finns det ingen receptskiss (enbart för Chimay Blå) så jag fick chansa på vilka maltsorter som höjer SRM. Jag gick på münchnermalt, men det skulle även kunna vara karamellmalt. Det är också oklart hur mycket - om något - socker som används. Jag valde att skippa socker under koket för att se om jag träffade önskat OG, vilket jag också gjorde. Hade jag haft sämre utbyte - vilket händer ibland - hade jag kunnat pytsa i några hundra gram socker.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,070
• FG 1,010
• ABV 8,2 %
• SRM 7
• IBU 30

Mäskning:

• 4 kg pilsnermalt
• 2 kg münchnermalt
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Kok:

• 20 magnum i 80 minuter
• 30 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 30 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid knappt 90 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1214 (hela jäskakan från Förgylld Chimär)

• vid 20 C i 4 dagar
• vid 22 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l.

Vit Chimär vs. Chimay Vit:

Även om jag föredrar Chimay Vit färsk på fat, så köper jag den ibland på Ölstudion. Eftersom den sistnämnda temporärt har flyttats till Majorna så passerar jag inte förbi lika ofta som när den låg i Nordstan. Men för några veckor sedan körde jag förbi och köpte lite öl. Tyvärr fanns den numera bara i storflaskor, men en sådan fick det bli.

Jag öppnade även en 75:a av min egen version, hällde upp en kalk av vardera, hällde över resterna av Chimay till bygelflaskan med Chimär och förslöt för att dricka upp denna häxblandning vid ett senare tillfälle.

Chimär är aningen mörkare och aningen disigare, Chimay är helt klar och har lite stabilare skum. Chimay vinner utseendematchen.

Chimay är maltig med de typiska tuggummifenolerna på en lite mer modest nivå än normalt. Chimär är fruktigare och har även mer fenoler. Kanske är Chimay något gammal, men den har samtidigt inga tydliga oxiderade toner heller.

Båda ölen har likartad beska, torrhet och ett lätt alkoholbett på slutet. Jag skulle säga att färsk Chimay på fat är godare, men nu vinner Fabrikören knappt. Således är ställningen Fabrikörn - Omvärlden 45 - 46.

Brygd #221: Förgylld chimär

 

Chimärmöss där mamman med lite god vilja kan ses som gyllene.

Nu är det dags för en repris igen. Precis som för Dubbelstickan så återanvänder jag inledningsbilden av ren lathet. Men i övrigt är det lite ändringar.

Dels valde jag använda kryddor denna gång, lite grand på grund av att jag ändå hade malda korianderfrön hemma efter att ha finslipat ett Vindaloo-recept under vintern och förvåren*. Dock vill jag inte ha alls lika kraftiga kryddtoner som i Chimay Dorée, så jag nöjde mig med 10 g vid kokslutet.Maltnotan blev också något annorlunda då jag valde att ha i hälften münchnermalt för lite djupare malttoner. 

Och jästen blev denna gång i Wyeast verison av Chimay-stammen. Lyckligtvis var jag lite alert för en gångs skull och såg att jästen bara var några veckor från att gå ut. Därför valde jag att dra igång förkulturen två dagar innan bryggdagen i stället för min vanliga endagsförkultur. Och det tog nästan två dagar för jästen att komma igång, men vid tillsats så hade den utvecklat ett fint kräusen. Nu hade det säkert gått bra ändå, men det är alltid trevligt att ha sett aktivitet innan man drar igång bryggningen.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1,043
• FG 1,008
• ABV 4,6 %
• SRM 6
• IBU 20

Mäskning:

• 2 kg pilsnermalt
• 2 kg münchnermalt
• 500 g krossat vete

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 10 g malda korianderfrön vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1214 (1 l förkultur)

• vid 20 C i 4 dagar,
• vid 22 C i 5 dagar.

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l.

Förgylld Chimär vs. Chimay Dorée:

Givetvis får det bli en match mot originalet, som finns på Ölstudion i Göteborg (samt i beställningssortimentet). Det är ganska stor färgskillnad; ljusgul vs gyllengul. Båda ölen har en lätt disighet, och CD behåller skummet lite bättre. Den sistnämnda vinner utseendematchen.

FG är fruktigare, med en tydligare maltighet, och en diskret - närmast svårupptäckt - korianderton. CD är en riktig korianderbomb som inte ger så mycket mer. Inga Chimayjästtoner går att skönja. Ett typexempel på en överkryddad öl; inget annat kommer till tals.

Torrhet och beska är likartade, likaså kolsyran. FG vinner detta enkelt, men inte för det är en lysande öl. Det är en bra öl, men CD är helt enkelt inte min grej. Det var ett tag sedan jag drack den, och jag minns den inte som såpass överkryddad. Även den obligatoriska blandningen hade för mycket korianderaromer. Ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 44 - 46.

* Jag utgick från detta recept. Jag bytte ut en del av vinägern mot rödvin. Jag valde också att använda passerade tomater i stället för kokosmjölk. Den största vinsten tyckte jag dock gavs av att brassa på rejält med torkade chilifrukter (piri-piri), 12-15 stycken. Jag är sannerligen ingen Scoville-junkie, och tyckte det blev hanterbar hetta, inte den starkaste jag har provat. Men framför allt blev det så mycket mer smak, som en riktig Vindaloo ska smaka.

Pseudogeuze #12

 

Tolfte blandningen.

Inför årets blandningsevent hade jag egentligen bara två satser att använda; ett- och tvåårig lambik. Detta beroende på att jag fick kassera flera satser i fjol. Främst på grund av brända fenoliska toner, och i några fall även ättika och etylacetat på grund av uttorkade jäsrör. Jag hade visserligen 10 l kvar av sats 38, men den har för klen syra och kommer användas för en fruktlambik till sommaren eller hösten. Men blandningen funkade bra som jag kommer skriva mer om nedan.

Data:

• Volym 24 l
• OG 1,056
• FG 1,008
• ABV 6,5 %

Blandning:

• 11 l sats 45
• 13 l sats 47
• 140 g bitsocker

Bedömning:

Jag passade på att prova blandningen under flasktappningen. Det fanns en väldigt snygg fruktighet, och i bakgrunden låg de här fenoliska tonerna. Syran är ganska diskret. Bra helhet, men jag ser fram emot att blanda nästa års p-geuze med sats 47 och några av de senaste.

Om ölbloggar

 

I slutet av förra året släpptes en intressant artikel på beernews.se angående ölbloggar. Den ger en rapsodisk redogörelse av ölbloggens uppgång och fall. För jo, ölbloggandet är nästan utdöende numera, det är få som orkar hålla på längre. Det enda jag kan komma på är den hyperaktiva och något märkliga (AI-genererade?) Den bryggande holländaren. Och just det, Gustav Lindh bloggar regelbundet fortfarande. Det kan förstås finnas fler som jag inte känner till.

Artikeln fick mig att reflektera över mitt eget och andras bloggande. Som den beskriver så var de flesta bloggarna under det man skulle kunna kalla "ölbloggarexplosionen" renodlade ölrecensenter. Jag förstod aldrig riktigt varför man skrev ölrecensioner på en blogg i stället för dedikerade sajter som RateBeer, BeerAdvocate och senare Untappd. Vissa gjorde förvisso både och vilket jag nästan tyckte var ändå märkligare. Framför allt förstod jag aldrig intresset i att läsa alla dessa ölrecensioner. Det som möjligen kunde vara intressant var rapporter från Systembolagets provningar av kommande släpp. Mest intressant tyckte jag dock de bloggar var som i god tid lyckades lista ut vad som skulle lanseras i kommande släpp.

En del av de bättre bloggarna - som också intervjuas i artikeln - skrev dock även mer ambitiösa och genomarbetade inlägg. Jag tänker då på bloggare som Något att dricka, Portersteken och Ofiltrerat. Den förstnämnda gjorde många inlägg på temat sensorik och ölets kemi, bland annat tre mycket bra inlägg om ölets åldrande och lagring. Mycket av hans kunskaper och insikter finns nu kondenserade i den utmärkta boken Öl. Ofiltrerat skrev kanske mer om olika aspekter av branschen (utöver en massa rejtinginlägg), medan Portersteken var lite av en kombination av dessa två.

Att skriva den här typen av mer seriösa inlägg tar dock rätt mycket tid, något jag kan känna igen. Mina "ordinarie" inlägg om mina hembrygder skriver jag medan jag brygger väsentligen. Men inlägg som kräver att man läser på kan jag ägna åtskilliga timmar åt. Följaktligen skriver jag allt färre sådana inlägg, och jag förstår att andra tröttnar. I artikeln redogör flera av de invjuade varför de slutade, och det kan väl sammanfattas med "livet kom i vägen".

Dock har bloggarna delvis ersatts av poddar och vloggar. Personligen är jag precis som en del av de intervjuade bloggarna i artikeln lite ljum till dessa, i synnerhet poddar. De poddavsnitt jag har lyssnat på har inte övertygat. Det är mycket dödsnack och en timmes prat kan ofta kondenseras ner till en text som läses på fem minuter. När det dessutom ofta är rätt grabbig stämning ovanpå det är det nej tack för min del.

Vloggar tycker jag har större potential. Till att börja med finns bättre möjligheten att redigera ner materialet till en rimlig längd. Men dessutom erbjuder mediet möjligheten till att mer handgripligt illustrera och visualisera olika processer och aspekter. Utnyttjas inte det tycker jag mediet blir meningslöst. Att bara stå rakt upp och ner och prata in i kameran håller inte måttet.

Under pandemin ökade jag min konsumtion av YT, och upptäckte hur fantastiskt mycket välgjorda, pedagogiska videor det finns. Främst förkovrade jag mig i historia, matematik och musikteori, men även inom en massa andra ämnen. Vad gäller hembryggning har jag inte hittat lika bra videor än.

Slånbärs

 

Slån bärs.

En p-lambiksats som har stått och gäckat mig länge nu är sats 38. Efter att till slut ha insett att fruktlambik är vägen att gå började jag spåna på vad jag ville göra. Eftersom jag hittade ett nytt, bra hallonställe i fjol, och det verkade bli ett bra hallonår i år, så gav jag mig ut på hallonjakt en av de första semesterdagarna. Det blev ingen vidare skörd direkt, utan bara några hundra gram efter en timmas plockande. Så jag tröttnade och lade in de få hallonen i frysen med förhoppning om bättre lycka nästa år.

När vi i höstas letade efter äpplen för årets cider stötte vi plötsligt på ett stort slånbärsbestånd nära där vi hade parkerat. Jag har rört mig mycket i området tidigare men aldrig lagt märke till detta. Så jag återkom en vecka senare och hade på en timma plockat drygt 4 kg, ett kilo mer än planerat. Det hela hamnade i två 11-liters Better Bottle med 6 liter lambik i vardera.

Under jul- och nyårssemestern så tyckte jag det var dags för tappning. När jag mätte SG så var det förvånandsvärt högt. Jag hade faktiskt noterat att jäsningen aldrig tog fart som det brukar göra när jag tillsätter frukt. Det började bubbla lite svagt, men det dog snabbt ut. Kanske var den befintliga jästen svag. Möjligt också att bären innehåller något som hämmar jästen. Jag tillsatte dock lite Lalvin EC-1118 vid flaskningen, vilket verkar ha funkat då flaskorna snart hade ganska bra kolsyrenivå. Det kan ju tyvärr också innebära att det blir flaskfontäner på sikt.

Data:

• Volym 12 l
• OG 1,053
• FG 1,015
• ABV 5,1 %

Blandning:

• 12 l sats 38
• 4,1 kg slånbär
• 76 g bitsocker
• några gram Lalvin EC-1112

Bedömning:

Ölet hälls upp djuprött med ett mycket snyggt rosa skum som tyvärr snabbt fräser bort. Men trots allt full pott på utseendet.

Aromen är härligt kryddig och fruktig och svår att helt sätta fingret på. Det påminner lite om surkörsbär, men det finns något annat där också.

Syran är bestämd men ändå inte överväldigande, kanske för sötman som finns där i bakgrunden. Det finns också en lätt beska. Det hela var riktigt gott, så det får jag nog göra om.

Om RateBeers frånfälle

 

Det är knepigt att peka ut exakt när mitt ölintresse väcktes. Som tonåring drack jag inte utan var en ganska tillbakadragen plugghäst. Att jag var både mycket intresserad av och ganska duktig på sport räddade mig nog från att bli en hackkyckling. På universitet blev det en del ölpimplande på studentpubar och sittningar, men det var mest fesljummen Falcon Export för yrsla.

Det var först som doktorand som jag började upptäcka att öl kan vara ganska gott. Dels via arbetsresor och dels för att jag nu hade råd att resa själv. Först upptäckte jag casköl på några resor till brittiska öarna, och även om det var länge sedan vill jag minnas att tyckte det var gott och lite spännande. 

Sedan blev jag gästforskare på USC i Columbia, SC, under 4 terminer 1996 - 1998. Där blev jag dels förtjust i Samuel Adams Boston Lager som var allestädes närvarande på restauranger. Jag hörde även rykten om ett nytt kultförklarat öl vid namn Sierra Nevada Pale Ale, vilket jag dock aldrig fick tillfälle att prova. Jag stötte även för första gången på konceptet bryggeripub varav det fanns 3 stycken i Columbia. Det var något med dessa öl som påminde mig om brittisk cask som jag tenderade att uppskatta.

Under sommaren 1998 gjorde jag även en bilresa genom Europa. Utöver att besöka Bourgogne och dricka högkvalitativa viner, passerade vi även genom Tjeckien och Tyskland och exponerades för kontinental kvalitetslager, något som satte avtryck. I synnerhet tjeckisk lager skulle bli min favoritöl ett tag framöver.

Från 2002 och framåt blev det mycket jobbresor till Kaiserslautern och där gled jag över till att uppskatta tysk lager. I synnerhet när jag för första gången drack öl på en tysk biergarten, bland annat min första kellerbier. Åter påmindes jag något om brittisk cask och de här bryggeripubölen som jag hade provat i USA.

Någonstans här tändes nog något inom mig, för jag hittade 2005 två ölrelaterade sidor på nätet. Dels den svenska ölprovarsajten Oh My Head, som utöver ölrecensioner även hade längre texter om öl som jag läste med stort intresse. Jag minns hur spännande det verkade med udda ölsorter som bocköl, barley wine och imperial stout, och jag kunde inte vänta på att få prova några exempel. I mångt och mycket var sajten ett enmansprojekt av Per Forsgren, även känd under signaturen omhper, exempelvis på sajten RateBeer.

Och nu har vi äntligen kommit fram till huvudämnet för inlägget. Jag registrerade mig 2005 för första gången, men jag tyckte initialt att det var lite främmande att behöva skriva text, och avstod från att betygsätta några öl. I början av 2008 började Systembolaget släppa en massa amerikanska öl i tillfälliga släppen, vilket triggade mig att börja skriva recensioner. Ganska snart fick jag en inbjudan från övriga Göteborgs-medlemmar att delta i deras regelbundna provningar. Det var Rick Lindqvist, Gnoff, Beernews-Ronny, trejdarparet marsiblursi med flera. På dessa träffar fick jag prova ännu fler spännande öl, bland annat min första dubbel-ipa i form av den legendariska Rogue XS Imperial Pale Ale. Och efter detta var jag fast.

Flera av RB-gänget var också hembryggare, och i samband med träffarna provade jag också flera hembryggda öl. Dessa hade åter de kvaliteter som jag förknippade med de öl jag hade druckit på bryggpubar i USA och brittiska cask-öl. Nu i efterhand inser jag att den gemensamma nämnaren är färskhet. Hursom blev detta även inkörsporten för mig som hembryggare.

Initialt var jag väldigt aktiv och betygsatte ungefär tusen öl per år. Göteborgs-medlemmarna ordnade regelbundet provningar, dels med nyheter på Systembolaget, men även annat intressant som man hade köpt på resor eller liknande. 

Jag hängde även på ett gäng till RateBeer Summer Gathering 2008. Detta var en årlig sammankomst som anordnades på en ny plats varje år av de lokala medlemmarna. Detta år var det ett imponerande enmansarrangemang av en australiensare som bodde i Plzen. Det inkluderade bussresor runt omkring staden till olika bryggerier och restauranger. Det gavs även en provning på en krog i staden där ett tiotal fat hade införskaffats från mindre bryggerier i trakten. En del av dessa var helt fantastiska. Naturligtvis blev det även ett besök på Urquell, där vi fick fri tillgång till den klassiska varianten från träfaten i källaren.

Tyvärr fick jag också uppleva en hel del varianter av ölkultur som jag inte vill befatta mig med. Vi pratar som det hetsiga drickandet av så många öl som möjligt under kort tid, utan att kunna njuta och dricka upp öl som man uppskattar. Likaså oviljan att dricka öl man redan har rejtat, bara för att det är gott. En annan sak var det alfahanniga och skrytsamma uppvisandet av vita valar. I synnerhet gällde detta under Grand Tasting vilket avslutade hela eventet. Sammantaget gjorde detta att det blev den enda Summer Gathering för min del. 

Jag fortsatte dock att hänga med svenska ratebeerianer, såväl på provningar som på olika ölfestivaler. Mest minnesvärd av de sistnämnda var kanske flera besök på SMÖF. Inte för att festivalen hade de bästa ölen, men för själva stämningen och inramningen.

Göteborgs RB-gäng började dessutom hänga med Dugge på hans första bryggeri i Mölndal. Där startade vi Dugges Bärskklubb, vilket helt enkelt innebar att vi arrangerade ölprovningar några gånger per år på olika teman och bjöd in intresserade. Dugge stod för lokal och för inköp av öl (kostnaden), och en liten avgift togs ut för att täcka kostnaderna. Efter några år tröttnade vi dock på det hela, och som avslutning gjorde vi en helgutflykt till Bredarys Värdshus.

Så småningom började mitt intresse för att betygsätta öl minska, och jag gick från initialt cirka 1000 per år till några hundra. Och detta gällde även för många av mina RB-kumpaner. De regelbundna provningarna av Systembolagsnyheter upphörde helt, delvis för att det blev allt fler och större nyhetssläpp. Sedan kom försäljningen av RateBeer vilket ganska snabbt minskade intresset för sajten.

Mitt eget rejtande avtog allt mer och mer, men det fanns fortfarande en sak som höll mitt intresse uppe: Rate Beer Places. Dels tyckte jag det var mycket mer utmanande och intressant att "samla" på ölställen. Men framför allt är det väldigt användbart när man ska besöka en ny ort. Det var väldigt sällan jag tittade på RateBeer innan jag köpte öl, men var närmast standard inför en resa. 

Men nu är det slut med det. RateBeer släcktes ned vid månadsskiftet. Jag laddade ner mina ölrejtingar till csv-filer, men jag tvivlar på att jag någonsin kommer använda dem. Däremot kommer jag sakna mina place ratings. Och i synnerhet att kunna kolla upp andras dito inför resor.

Brygd #220: Dubbelsticka

 

Det är andra gången gillt för ett försök på en variant av Ueriges starkaste öl. Det blir lite smärre modifikationer på receptet, och i stort sett är det en uppskalning av min senaste gammelöl.

Data:

• OG 1,070
• FG 1,014
• ABV 7,7 %
• SRM 21
• IBU 50

Mäskning:

• 2 kg pilsnermalt
• 4 kg münchnermalt
• 400 g CaraMünchner I
• 100 g Carafa Special I
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Kok:

• 30 g magnum i 60 minuter
• 50 g tettnager i 20 minuter
• 50 g tettnanger vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1007 (halva jästkakan från Humlekölsch)

• vid 17 C i 4 dagar,
• vid 19 C i 6 dagar.

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Bedömning 2025-01-27:

Den första flaskan med fullt utvecklad kolsyra börjar bra med en färg någonstans mellan kopparröd till kastanjebrun, och ett stort beige skum. Aromen är ganska rent maltig med nötiga och lätt rostade toner. Lite humletoner finns också i bakgrunden. Avslutningen är torr med en tydlig beska.

Ett snyggt öl som förhoppningsvis kan uppskattas på den kommande stout- och porterträffen. Några priser kommer den dock inte få av några olika anledningar. Den är inte anmäld till domartävlingen, och i Folkets Val passade den inte in i några av porter- eller stoutklasserna, vilket är krav för att komma i fråga för röstning. Det andra skälet är att det inte är en pastry stout eller något annat som numera krävs för en pallplats. Men strunt samma, jag tar med den för att det är en udda men trevlig ölstil som många ändå kan uppskatta.

Brygd #219: Humlekölsch

 

Bryggning på nyårsdagen är numera en etablerad tradition för mig, och vanligen brukar det bli något kalljäst. Sedan vi bytte källarfönstren är utbytet från utsidan betydligt lägre, och nu när det har varit så mild vinter lyckas jag inte riktigt sänka temperaturen till lämplig lagerjäsningsnivå. Som tur var hade jag planerat tysk överjäsning vilket passar ganska bra i intervallet 15-20 C, gärna på den lägre sidan.

Först ut är en kölsch med en liten twist. Normalt är kölsch endast lätt humlad, och jag tenderar att uppskatta de mer välhumlade versionerna. Och denna gång tänkte jag bre på ordentligt. Tydligen gör Gaffel något som heter Sonnenhopfen. Som synes är den humlad med citra. Jag funderade först på något liknande, men fastnade denna gång för att brassa på med min favorithumle hallertauer mittelfrüh.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1,045
• FG 1,008
• ABV 4,9 %
• IBU 25
• SRM 3

Mäskning:

• 5 kg pilsnermalt
• 1 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning i en timma vid 67 C.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 50 g hallertau mittelfrüh i 20 minuter
• 100 g hallertau mittelfrüh vid kokslutet
• 1 krm protafloc i 20 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1007 (1,5 liters förkultur) vid

• 18 C i 4 dagar,
• 20 C i 5 dagar.

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Humlekölsch vs. Mühlen Kölsch:

Kölsch är inte givet på SB direkt. Från och till har Früh eller Gaffel funnits i ordinarie sortimentet, men just nu är det tomt. Så det var ganska lägligt att Mühlen Kölsch (MK) precis släpptes i tillfälliga sortimentet. Den angavs dessutom ha hyfsad beska och humlearom av Beernews recensenter, så då valde jag ändå att göra ett vs-test även om det riskerar bli lite av en äpplen och päron-jämförelse.

Humlekölsch (HK) är snäppet ljusare, närmast witbier-aktigt med en grön ton, medan MK drar åt gyllengul och förstås är helt klar. Skummet är lite kompaktare hos FK. Jämnt skägg på utseendet får jag ändå säga.

Det är mer sädig malt hos HK, och föga överraskande mer humle hos FK förstås även om jag tycker mig skönja en del humle även hos HK. Eller så är det fruktestrar, det drar lite åt vitt vin faktiskt.

Båda ölen är torra, med lite mer beska hos FK förstås. Det var jämnt skägg här, och åtgången var likartad. Jag vill därför inte utse en vinnare denna gång, och sammantaget är ställningen fortfarande Fabrikörn vs. Omvärlden 43-46.