Brewskival 2018

För tredje året i rad gick Brewskival av stapeln. Till skillnad från tidigare år var det inte strålande väder, utan regnet hängde ständigt i luften, i alla fall under lördagen när jag var där. Men det lade knappast någon sordin på stämningen, det enda jag märkte var att det blev ännu trängre i tälten under regnskurarna. Det var väldigt mycket besökare nämligen , fler än i fjol fick jag känslan av.

Det var definitivt fler bryggerier än i fjol i alla fall. Trots det blev det en smula enahanda där majoriteten av bryggerierna bryggde ungefär samma slags öl. Även om Nils Oscar och Nynäshamn bröt av lite grand, så hade det inte suttit fel med lite klassiska belgiska, engelska tjeckiska och tyska bryggerier, något som också Portersteken är inne på. Bland det som servades gick några tydliga trender gick att utskilja.

Det var väldigt mycket grumshumligt, vilket efter ett tag blev tjatigt. För bara några år sedan kändes det som ganska nymodigt, men nu är det snarast det normala. Ofta står det inte ens "neipa", "hazy" eller något annat på tavlorna, utan detta är numera default. Jag provade endast två ipor som var annorlunda, en klassikt amerikansk och en brut-ipa, den senaste nymodigheten.

Så länge jag har varit intresserad av öl så har det med jämna mellanrum påståtts att "nu kommer lagerölet". Det har dock aldrig inträffat. Men en tydlig trend i alla fall under lördagen var just lageröl. Och vi pratar inte rököl, new england lager eller imperial schwartzbier with coconuts & lactose. Nej vi pratar helles och pils, ljusa lageröl utan krusiduller*. Och det mesta var bra. Inte bara Nynäshamns självrunna alster utan utmärkt ljus lager från exempelvis Other Half, Pipework och O/O.  Det enda som föll utanför ramarna var en ganska vissen "pils" från Mikkeller.

Som vanligt fanns det gott om impstout. Framför allt lite senare på dagen när det började bli kallt blev jag sugen på något lite mer mustigt och värmande. Tyvärr fanns det inga "ordinarie" varianter, utan allt som jag såg var fatlagrat. Dessutom var det ofta allsköns extraingredienser såsom laktos, vanilj m.m, inte sällan helt over the top. Värst var den helt odrickbara Hunahnpu 2018 från Cigar City. Dessutom var det många som hade skruvat upp alkoholhalten till 15 %-ish. Dessa megastarka impstout trodde och hoppades jag var något som vi hade lagt bakom oss, men tji fick jag.

Nåväl, det mesta som jag provade var i alla fall bra, även om det bara var några av lagerölen som orkade sig över 4-strecket i RateBeer-betyget. På tåget hem hamnade jag bredvid en entusiastisk festivalbesökare som gång på gång framhöll - till undertecknad och samtliga som han pratade med i mobilen - om hur fantastiska ölen hade varit. Jag kanske inte delade hans entusiasm helt, men en väldigt bra festival är det onekligen; gemytlig och välorganiserad. Chansen finns att jag kommer skriva om Brewskival 2019 om ungefär ett år.

* Det är nästan jag hade önskat någon liten krusidull i något fall, men man kan inte få allt.

GBBF 2018

För tredje året i rad blev det en sväng till London och GBBF under min sista semestervecka. I år var vi hela fyra stycken som åkte tillsammans. För första gången var det ganska dåligt väder under större delen av resan. Det hindrade dock inte vissa tunnelbanelinjer att vara sjukt varma. Därtill skedde ett antal mindre men ändå störande incidenter som ett borttappat kreditkort*, ett borttappat Oyster-kort, försenade flyg, strul vid (den försenade) incheckningen på hotellet m.m.

Tur då att festivalen höll minst lika hög klass som tidigare år. Viserligen var inte årets Fuller's Vintage riktigt lika bra som de senaste två åren, men det fanns gott om andra toppöl. Det första öl jag provade var en lysande bitter** vid namn Great Western Summer Night. När man står vid en monter på GBBF och ska välja ett öl man inte har provat tidigare är det ofta en ren chansning. Det är sällan man får något rent dåligt, men det är förstås svårt att hitta guldkornen på detta sätt.

Vad gäller de brittiska cask-stånden i övrigt så fick jag tillfället att prova hela två nya öl från Timothy Taylor. Boltmaker har jag druckit på flaska tidigare, men den var givetvis mycket bättre på cask. Snäppet bättre var Golden Best, som bryggeriet själva beskriver som "golden mild". Beowulf Dark Raven var en mörkare version som nog är den bästa mild jag har druckit; fruktig, karamellig med toner av mörka bär.

Det amerikanska cask-ståndet hade lite mer okända bryggerier i år. Ingen Sierra Nevada Pale Ale på cask således tyvärr. De öl vi provade var tyvärr inte så mycket att hänga i granen med något undantag. Värst var en jasmin-ipa från Stone som nog måste ha varit det sämsta öl jag provade på hela festivalen.

Vi drog snabbt vidare till den kontinentala montern*** med stora förhoppningar från förra året. Dessa överträffades med råge då det utöver fjolårets Keesman och Andecher fanns öl från 3 Fonteinen, Cantillon och Heller. Här blev vi kvar en lång stund båda dagarna och klämde i oss toppöl; Cantillon Kriek & Iris, Andechser Helles & Doppelbock, samt en del annat mums.

Naturligtvis blev det en del annat gjort utöver festivalen. Det blev en sväng förbi Fuller's först dagen. Jag måste säga att detta är det bästa bryggeri att besöka jag känner till. Besöksverksamheten är vältrimmad och proffsig. Därtill är personalen otroligt trevlig och hjälpsam. När jag var där för några år sedan åkte vi ut två stycken på chans utan att ha bokat (det var fullbokat). Det var inga problem att klämma in oss tillsammans med ett gäng partysugna engelsmän. Denna gång hade vi gott om tid och kom en och en halv timma innan bokad tur. Det var inga problem att klämma in oss en timme tidigare. Eftersom jag redan hade gjort rundturen frågade jag efter tips på något att göra under tiden. Utöver att tipsa om ett fint promenadstråk längs Themsen erbjöd de mig att (gratis) ansluta till själva provsmakningen efter rundturen.

På lördagen drog vi ner till den lilla staden Lewes i Sussex en bit utanför Brighton. Målet var Middle Farm en bit utanför staden som bland annat har provsmakning av av hundratals sorter cider från hela England. Att ta sig dit visade sig vara en utmaning dock. På grund av att det försiggick någots slags antikvitetsjippo i närheten var det mycket folk ute och rörde på sig. Såväl vanlig taxi som Uber vägrade ta körningar. Bussen gick bara en gång i timmen och den första var fullbelagd. Vi drog till Harveys pub**** och drack varsin pint medan vi funderade. Till slut gjorde vi ett försök till och fick plats på en 50-talsbuss som skumpade fram på småvägar för att slutligen släppa av oss vid farmen. Själva ciderdelen på farmen var ganska liten, trång och en smula rörig, men vi fick i alla fall provat oss igenom en hel del cider. Det var trots strulet mödan värt. Vi fick en härlig dag på den engelska landsbygden, cidern var (mestadels) god, vädret var vackert, fåglarna kvittrade, fåren bräkte och getingarna surrade.

En del olika barbesök blev det förstås också. Favoriten Southampton Arms - förmodligen den bästa puben i hela stor-London - förärades med ett längre besök. Ett par för mig nya pubar betades av, såväl av äldre som nyare stuk. På söndagen blev det också en sväng förbi Hackney i väntan på kvällsflyget hem, en för mig ny del av London. Här har det öppnat en del nya bryggerier och andra instressanta ställen på sistone. Jag måste dock eränna att jag inte delar entusiasmen kring de nya engelska bryggerierna med inspiration från USA. Utöver två fantastiska öl från Kernel och Summer Wine var det mesta ganska mediokert. Det är förvisso trevligt med variation, men för mig är den stora vitsen med att dra till London att dricka högkvalitativ öl på cask.

* Det lyckades med den helt osannolika bedriften att först studsa på bargolvet för att därför åka ner i en springa mellan golvplankorna varifrån det inte gick att återfå. Det lär ligga där tills nästa storrenovering.
** Eller golden ale eller whatever
*** Med öl från Belgien, Holland, Tjeckien och Tyskland.
**** Harvey's ligger inne i Lewes

Om renlighet och två dåliga argument

Hög renlighet.

För många kvalitetsfrågor inom bryggning tenderar det att finnas överdrivna uppfattningar åt båda håll bland hembryggare; jästmängd och jästemperatur är två exempel som snabbt ploppar upp i medvetandet. Ett annat exempel är renlighet inklusive desinficering. De flesta skulle troligen hålla renlighet som en av de viktigaste sakerna för en bryggare, och personligen har jag som drabbad av ett antal infektioner all anledning att hålla med.

Men det finns dels de som ändå lyckas överdriva denna aspekt. Ofta handlar det om att man missförstår problematiken och tror att ölen är körd bara för att man råkade nysa över jäshinken eller göra något annat renlighetsrelaterat misstag. I själva verket handlar det om sannolikheter och att minimera risken för oönskade kontaminationer.

Sedan ser man av och till diverse argument för att renlighetsivern är överdriven. Det kan vara den sedvanliga anekdotiska bevisföringen som naturligtvis även den missar att det handlar om sannolikheter. Därutöver har jag sett två argument som bygger på en del andra missförstånd.

Äldre tider

Nyligen såg jag ett svenskt 1800-talsrecept på ett bondgårdsöl i en FB-grupp. Där skulle man stämma av temperaturen vid kylning genom att stoppa ner ett finger. Detta föranledde ett antal förnumstiga kommentarer om hur man förr minsann inte var så noggrann med renligheten, men trots det gjorde goda öl. Det är inte första gången jag har läst liknande resonemang med syftet att framställa modern bryggning som överdrivet nojigt vad gäller renlighet. Men resonemanget haltar på flera punkter.

Till att börja med så har vi ju ingen aning om hur goda öl som gjordes med det där receptet. Det vi vet är att kontaminering var ett problem man brottades med fordom och att man hade diverse motåtgärder utan att till fullo förstå problematiken.

Först efter insatserna av Pasteur, Hansen m.fl. fick man verktyg för att få renodlade, kontrollerade, okontaminerade jästkulturer. Innan dess var man delvis hänvisad till att hålla effekterna av eventuell kontaminering stången, och då kanske inte ett finger i vörten hade så stor betydelse. Jag tror inte att det är så avgörande i dag heller, men den lilla ökning av kontamineringsrisken som troligen följer är förstås onödig.

Öl förr hade helt enkelt sämre hållbarhet än idag överlag. Svagare enkla bordsöl dracks därför relativt omgående inna de blev dåliga. Kraftigare öl kunde lagras längre men fick ofta inslag av Brettjäsning, vilket exempelvis illustreras väldigt väl i denna artikel.

Cider & vin

Ett annat sätt att ifrågasätta noggrannhet med renlighet vid bryggning är att jämföra med tillverkning av vin och cider där rutinerna till synes är slappare. Då missar man dock några viktiga skillnader mellan öl och cider/vin.

Redan musten i sig erbjuder ett starkare mikrobiellt skydd än vört då pH är väsentligt lägre (typ 3,5 vs. 5-ish). Därtill kan man skydda sig ytterligare genom tillsats av lämplig mängd svaveldioxid.

Tillsätter man en aktiv jästkultur så kommer den initialt konkurrera ut övriga mikroorganismer, och eftersom musten nästan enbart innehåller enkla sockerarter så fås oftast full utjäsning. Därmed kommer det inte finnas mycket mat kvar till andra mikroorgansimer för att föröka sig.

Värt att notera är att toner av Brett knappast är ovanligt i cider, framför allt i spontanjästa varianter. I viner är det ovanligare och ses oftast som en defekt, men det kan ändock förekomma exempelvis i vissa sydfranska viner.

Avslutning

Var och en väljer förstås vilken nivå man vill hålla på rengörings- och desinficeringsrutinerna. Man kan komma undan med en slappare inställning ganska länge, men för eller senare står man med ett kontaminerat öl och då ligger det nära till hands att skärpa upp sina rutiner.

Oavsett vilken nivå man lägger sig på så är det dock irrelevant att hänvisa till vin- och cidertillverkning eller forna tiders ölbryggning.