söndag 26 maj 2019

Ekfatet Brasse - sjätte fyllningen



Den sjätte fyllningen och femte tömningen av Brasse ägde rum en kylig majlördag för några veckor sedan. Uppslutningen blev relativt god, och arbetet fortgick effektivt så att vi efter förrättat värv kunde softa på vår lokala favoritkrog vid Redbergsplatsen: Ostindiska Ölkompaniet. Där fanns det passande men överraskande Lindemans Faro på fat, vilket inspirerade åtminstone mig att göra en Faro någon gång.

Fyllning


Här är det som vanligt inte så mycket att säga, men många hade bryggt mer än vad som behövdes, så vi har lite reserver för att kompensera för framtida spontan- eller änglauttag. Jag slapp själv att brygga denna gång, men två kilo melanoidinmalt från Humledunkel-debacklet användes av övriga. Dessutom fick jag för mig att flera hade använt oxiderad humle denna gång.

Tömning


En av Brasse-medlemmarna bor (eller bodde) i Schweiz och hade fixat 9 kg chasselatdruvor, en schweizisk vitvinsdruva. I övrigt kläcktes idén om att smaksätta med kaffe. Efter en del diskussioner om lämplig kaffesort införskaffades 250 g lätt- till medelrostat etiopiskt kaffe från rostaren Per Nordby. Sedan blev det förstås också en rejäl del renodlad lambik också. Mer exakt så blev fördelningen
  • 30 l med chasselas-druvor
  • 20 l med etiopiskt kaffe
  • 50 l rent

Bedömning


Här kommer jag lägga upp smakbedömningar allteftersom de olika versionerna utvecklar sig.
Druvvarianten får förstås vänta ett par månader tills den har tappats på flaska.

Grundölet

Förutom en lätt THP-puff i eftersmaken så är det åter en fantastiskt god lambik vi har lyckats få till. Ett tag luktade det rejält med svavel* med det har vädrats bort helt och hållet. I stället dominerar fruktiga aromer, uppbackat av en del mer rustika toner och lätta fataromer. Syran håller sig på mattan, och en tydlig beska finns där också. Om några månader kommer ingen THP kunna skönjas och då kommer detta vara en fantastisk suröl. Det finns goda chanser för SM-medalj även nästa år.

Uppdatering 2020-03-20: Lite sent på bollen här, men mycket riktigt har den här utvecklat sig fint precis som jag hoppades. All THP är borta, syran är behaglig, och det är fruktigt och fint med en lätt fatton. Det blir definitivt ett SM-bidrag.

Kaffeversionen

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av kaffevarianten, men framförallt såg jag framför mig en bajsvattenliknande vätska. Färgen är dock bara marginellt mörkare än den rena varianten, kanske beroende på den korta kontakttiden på ett par dygn. Kaffearomen är också minst sagt diskret, och frågan är om man hade gissat kaffe i ett blindtest. I övrigt har den förstås ärvt alla tonerna från grundölet, inklusive THP. Ett gott suröl således, men lite tydligare kaffearom hade inte skadat. Jag är ju allmänt för försiktighet i smaksättningar, men om jag skulle göra om detta skulle jag nog dubbla mängderna.

Chasselasversionen (2019-07-26)

Endast två månder senare har druvorna fått gotta sig med Brasse-ölet tillräckligt, upptappning skett, och det är dags för ett första kolsyrat provsmak. Färgen är i stort oförändrad tror jag. Däremot finns ett tydligt druvigt inslag, med toner av blommor (fläder?) och en del tropisk frukt. Tyvärr kommer det en hel del THP i eftersmaken, vilket leder till ett svårt dilemma. Lagra bort THP och därmed tappa den druviga fräschören, eller dricka nu och försöka bortse från den mjöliga tonen i eftersmaken? Under årets varmaste dag (33 C) satt den som ett smäck i alla fall.

Uppdatering 2020-03-21: Även denna har blivit av med all THP. Tyvärr har den också tappat lite av druvtonerna, men de finns fortfarande där. Överväger att skicka in till SM.

söndag 19 maj 2019

Mittelfrühik


Medeltidig spenat.

Näst efter p-geuze är torrhumlad p-lambik min favoritprodukt från surölskällaren. Framförallt är jag förtjust i torrhumling med klassiska sorter, och gärna ädelhumle. Hallertauer mittelfrüh är min absoluta favorit bland de sistnämnda, och det är hög till att jag torrhumlar en p-lambik med den. Det sägs att detta är den humle som (ibland) används för att torrhumla Cantillon Iris, men det har jag tyvärr inte lyckats hitta någon bekräftelse på.

Data:
  • Volym 10 l
  • OG 1053
  • FG 1008
  • ABV 6,1 %
Blandning:
  • 10 l sats 32
  • 100 g hallertauer mittelfrüh
  • 60 g bitsocker
Provsmakning 2019-05-18:

Drygt två veckor har gått sedan flasktappningen, och det är dags för en första provsmakning. Någon timma innan sprack det upp och blev solsken, och en tung fuktig värme etablerade sig. Efter en kort sväng ute blev det perfekt med en kall suris.

Aromen är precis så där örtig och fruktig som jag hade hoppats på. En viss jordighet kan skönjas också, men i övrigt finns inga andra störande inslag som exempelvis THP.

Syran är frisk men inte överväldigande, en viss beska finns också. Det finns också en lätt restsötma, och den kan nog mestadels härröras till att kolsyrejäsningen inte fullt ut har fullbordats. Kolsyran är endast måttlig.

Inte riktigt lika gott som Iris, men mycket gott var detta, precis som hoppats.

söndag 12 maj 2019

MBCC 2019



I stark kontrast till många andra hembryggare och ölentusiaster har jag aldrig varit så där värst lockad av Copenhagen Beer Celebration eller Mikkeller Beer Celebration Copenhagen som det heter numera. I början tyckte jag det var tröttsamt med all uppståndelse som började redan ett drygt halvår i förväg i samband med biljettsläppet, och som sedan fortsatte med surr på sociala medier ända fram till själva eventet.

På sistone har det lugnat ner sig en smula, men jag har ändå inte varit så värst sugen på att åka, delvis på grund av att jag och "craft beer"-kulturen har börjat divergera till viss del. Men i år hade jag ändå funderat av och till på att det hade varit kul att åka, om inte annat för att jag inte har varit Köpenhamn sedan 2015. När så en Brasse-kollega hade två kvällsbiljetter, hotellrum och tågresa över så hakade jag på.

Den enda gången jag tidigare besökte festivalen var 2013, och då var jag inte överdrivet förtjust. Visst fanns det en hel del bra öl, men lokalen låg avsides en skumpig bussrea bort, ljudnivån var bedrövlig och det blev inte bättre av att något bryggeri spelade Death Metal svinhögt vid sin monter. Allra sämst var när ett gäng från De Molen vid upprepade tillfällen gick runt i en liemannenprocession och dängde i stora klockor.

Vid årets upplaga slapp jag dock dylika upptåg, och lokalen var mycket bättre; såväl bättre läge som luftigare och med bättre ljudnivå. Och ölen - det allra viktigaste - höll åter hög nivå, även om det var en smula enahanda. De flesta bryggerier hade med sig en grums-ipa, en efterättsstout och en suris. Några bröt av med ljus lager eller en saison, och dessutom var såväl Gaffel som Mahr's Bräu där och visade upp att det finns andra ölkulturer.

Det mesta var som sagt bra eller mycket bra, varvat med några enstaka bottennapp. Nedan följer en kort sammanfattning av det som stack ut mest och fastnade i minnet.

Bästa saison

Alchemist sopade här banan med en klassisk saison i Dupont-stil, som Dupont själva nog hade varit imponerade av, och kanske till och med en smula avundsjuka. Frukighet och fenoler satt som ett smäck.

Bästa lager

Här var den överlägsna kandidaten länge en helles från det för mig dittills okända Kalifornien-bryggeriet Bagby. Den smakade verkligen som något nyss upphällt från en ölhall i München. Den fick dock släppa i från sig förstaplatsen på andra kvällspasset när Mahr's Bräu kopplade på sin ofiltrerade helles.

Bästa ipa

Det fanns ett par riktigt schyssta grums-ipor utan några som helst tendenser till vare sig humlebränna eller gräsig, grön klorofyll-humle. Alla dessa fick dock se sig slagna av Focal Banger som färsk på fat var helt fantastisk.

Bästa suris

Även här slog Alchemist alla på fingrarna med en väldigt snygg björnbärssuris, utan överdriven ABV, vresig syra eller några av alla de smådefekter som de andra surisarna drogs med i olika grad.

Bästa impstout

Här var det kanske en smula överraskande ett estniskt bryggeri som lyckades övertyga mig, efter att ha smuttat på ett antal sötsliskiga (bak)verk från mer namnkunniga bryggerier. Moctezuma från Seven Island var visserligen också en smula söt, men hade ända rejält med rostade toner av kaffe och choklad som balanserade upp det hela på ett snyggt sätt.

Bästa quad

Ni som följer mig kanske har förstått att jag tycker termen "quad" är en smula dunkel. Och Wylam English Quad gjorde väl sitt bästa för att spä på denna känsla. Jag tyckte den var ett ypperligt kornvin med fokus på malt och en smula humle, samt fruktiga estrar. Några fenoler kände jag inte, och särskilt belgisk var den inte. Men hursom, gott var det.

Bästa bryggeri

Som ni kanske anar var The Alchemist det bryggeri som imponerade överlägset mest på mig. Tyvärr fick jag inte provat Heady Topper på fat, men de fyra som jag testade höll allihop högsta klass, och det inom vitt skilda typer. Utöver de tre som nämnts ovan hade de även en fatlagrad imperial stout som var så bra som dylika kan bli enligt mig.

Sämsta öl

Buckwheat Saison från Transient Ales var riktigt usel med tydliga bränt gummi-fenoler, och en del osköna brettaromer, och därtill en vresig besksur avslutning.

Största freakshow

Det nordkoreanska bryggeriet Taegongdang var ett av de bryggerier som skapade längst köer, och jag tror inte det var för att de köande förväntade sig god öl. Men det spelar nog ingen roll när denna förmenta framgångssaga ska omvandlas till propaganda vid hemkomsten. När köerna till sist blev mer normala på lördagskvällen ställde jag mig med ett nyfyllt glas och köade fem minuter för att få ett smakprov av Den Store Ledarens Favoritlager. Och det smakade faktiskt helt okej.

Värsta hajpkön

Det finns några att välja på men jätteköerna som uppstod så fort Methode Goat (tidigare Bokkereyder) bjöd på något att dricka var verkligen helt bisarra. Samma sak med priserna för att köpa en flaska från denna lambikproducent på krogen.

Bästa spontandansen

När arrangörerna rickrollade besökarna just innan stängningsdags på lördagskvällen och "Never gonna give you up" dånade i högtalarna. Föredrog det klart framför liemännen från De Molen.

Det var onekligen kul att efter sex år återbesöka evenemanget. Men det kan nog ta minst lika många år till då jag nog inte förmår att till fullo uppskatta utbudet. Den stora behållningen med resan var i slutändan att få besöka Köpenhamn igen; det hade tillkommit en del nya ställen på fyra år. Men detta får bli ämnet för ett kommande inlägg.

söndag 5 maj 2019

Pseudolambik #35



Jag har tidigare varit ganska noga med planeringen av mina p-lambikar; vilka produkter som ska prepareras och tappas, och vilka kärl som finns tillgängliga. Av någon anledning hade jag slappat till mig inför den 35:e bryggningen, och stod plötsligt utan ledigt kärl. Lösningen blev att tappa upp sats 30, vilket frigjorde två mindre Better Bottle. Den ena fylldes upp med 12 l sats 32, och den andra med övriga 10 l samt 100 g hallertauer mittelfrüh. Det sistnämnda kommer jag återkomma till. Vips så hade jag ett ledigt kärl samt bottensatser som jag valde att använda mig av en vända till.

Efter debacklet med Humledunkel så hade jag en massa överbliven melanoidinmalt som jag valde att nyttja ett kilo av. Det ger visserligen en väl mörk färg, men avsikten är att låta detta öl ingå i en framtida geuze.

Data:
  • Volym 23 l
  • OG 1050
  • SRM 8
Extraktgivare:
  • 3 kg pilsnermalt
  • 2 kg vetekross (Kungsörnen)
  • 1 kg melanoidinmalt
Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:
  • 45 C
  • 55 C
  • 64 C
  • 73 C
  • 79 C
Humle:

100 g fyra år gammal lublin, total koktid 2 timmar.

Mikroorganismer:

Jäsning vid varierande källartemperatur med
  • några gram Safbrew F2
  • bottensatserna från sats 32
Bedömning 2020-03-28:

En lördag i början av Coronaisoleringen inser jag att det är dags att börja prova lite p.lambikar. Denna står på tur och jag går ner i min källare.

Det första jag noterar när jag kommer upp är att den inte alls är särskilt mörkare än normalt. Men smakmässigt känns den ganska annorlunda. Den vanliga äppliga, multiga aromen finns inte, det är fruktigt, och snarare ...örtigt. Syran är ganska beskedlig, skulle gissa pH strax under 4. Det finns en tydlig men ändå inte överdriven beska.

Det är ganska gott; det smakar inte ofärdigt som det ibland kan göra när det inte har surat till sig som man tänkt. Det är inte något som håller på egen hand, men definitivt något som kan passa i en geuze med sin beskedliga syra och ganska neutrala profil.