Om oxideringsförvillare

Oxideringsförnekare?

I (den icke-vetenskapliga) debatten kring antropogen global uppvärmning (AGW) finns det personer som på allsköns pseudovetenskapliga och intellektuellt ohederliga sätt försöker så tvivel om AGW och försöka nedvärdera dess effekt eller till och med förneka den helt. Dessa kallas ibland lite slarvigt klimatförnekare, vilket givetvis ger dem onödig retorisk ammunition; de förnekar ju inte klimatet dårå. Ett bättre samlingsnamn för dessa tomtar är kanske AGW-förvillare.

En av de största kvalitetsproblemen för bryggare - såväl kommersiella som hemmapulare - är oxidering. Trots att problemet och dess mekanismer är väl studerade och kända, vimlar det av hembryggare som på olika sätt ifrågasätter och nedvärderar fenomenet eller sprider felaktigheter. Vis av diskussionen ovan väljer jag att kalla dem oxideringsförvillare, även om oxideringsförnekare inte vore helt missvisande; de förnekar ändå i varierande grad problemets tyngd, även om de förstås inte förnekar oxidering som sådant. Nedan kommer jag ge exempel på några typiska varianter av oxideringsförvilleri.

Klentrogenhet

Den vanligaste formen är en allmänt skeptisk inställning baserat på egna subjektiva upplevelser; "jag har bryggt i fyra år och mina öl har aldrig oxiderats". Pressar man dem en smula kan det hänga ihop med missuppfattningen att oxidering av öl är liktydigt med "blöt papp". Det intressanta är att denna variant av förnekelse inte sällan förenas med en uppfattning av att mer eller mindre all öl gynnas av flera månaders lagring. Just oxidering är ju en betydande del av ölets åldrande. Ofta kan dessa personer säga saker som att "många hembryggare är paranoida när det gäller oxidering". Fast det handlar ju om att dessa förment paranoida hembryggare snarare har bättre koll och är noggranna.

HSO-förnekelse

Att förneka eller kraftigt nedvärdera hetvörtsoxidering (HSO) är vanligt förekommande även hos hyfsat rutinerade och meriterade hembryggare. Det finns absolut en seriös meningsskiljaktlighet om hur stort problemet är bland forskare och kommersiella bryggare. Men när man kommer påståenden som att "HSO är en myt" eller liknande, då är man ute och cyklar. Ofta beror slika påståenden på en tunn kunskap som på sin höjd sträcker sig till att ha läst om något experiment av Denny Conn eller Brülosophy. En annan källa till HSO-förnekelse är att man - åter baserat på grunda kunskaper - felaktigt tror att syre som tillförs under mäskning och kok borde tas hand om av jästen.

Koldioxidlocket på

Många lever i vanföreställningen att koldioxid lägger sig som ett lock över ölen och skyddar det mot syre tack vare högre densitet. Det stämmer visserligen att en sådan temporär effekt kan uppstå. Men på sikt blandar sig gaser effektivt och även i en jäshink full med koldioxid kommer allt syre som släpps in på sikt kunna oxidera ölet. En vidhängande missuppfattning är att öl i flaskor och andra behållare skulle vara skyddade mot syreintrång så länge det finns ett övertryck. Men så är inte fallet, och det är välkänt att även kommersiella flaskor släpper in ett par miljarddelar syre per dag*.

I båda dessa fall har man inte förstått hur gasdiffusion fungerar, vilket jag lite förenklat ska förklara nu. I gaser flyger molekylerna omkring helt slumpmässigt. Om vi i området A har en högre koncentration av en viss gas än i området B kommer en del gasmolekyler flyga från A till B, såvida inte A och B är helt hermetiskt åtskilda, vilket är i de flesta sammanhang är praktiskt omöjligt. Samtidigt kommer molekyler även flyga från B till A, men ett färre antal eftersom koncentrationen är lägre. Så vi får ett nettoflöde av gasmolekyler från A till B, och intensiteten i flödet är proportionellt mot skillnaden i koncentration. På sikt kommer dock skillnaden minska och därmed flödet, och till slut uppnås en jämvikt. Detta gäller även när A är inuti en flaska och B är utanför densamma, även om hastigheten kommer vara långsamm på grund av att kapsylen ger en väldigt smal flödesväg. Men totalt sett kommer alltså gas sakta strömma ut ur flaskan, något man märker om man öppnar en 10-20 år gammal ölflaska. Men samtidigt är syrekoncentrationen större utanför flaskan än inuti, och det leder på samma sätt till att fler syremolekyler strömmar in i flaskan än tvärtom. Dessutom kommer aldrig en jämvikt uppstå eftersom syre i flaskan kontinuerligt reagerar med ölet.

Jag avslutar med en gammal dänga som jag kom att tänka på medan jag skrev detta inlägg. Var som Andrew Eldritch och acceptera oxidering!

* Ett av de mest absurda påståenden jag har stött på i hembryggningssammanhang är att uppmätta syrehalter i kommersiella flaskor inte beror på att syre tar sig in innanför kapsylen utan att det kommer från sönderdelning av vattenmolekyler. Givetvis platsade detta med råge in hos Dagens lärdom.

Om ölets färskhet

Gammal julöl då?

Nyligen införskaffade jag "Freshness" av Charles Bamforth, tredje boken i hans serie "Practical Guides for Beer Quality". Detta inlägg kommer inte vara en recension av nämnda bok. I stället kommer jag ta avstamp i den för en diskussion om ölets åldrande, ett ämne som alltid har intresserat mig.

Uppfattningar om ölets färskhet

I det första kapitlet diskuteras lite intressanta undersökningar om hur konsumenter subjektivt uppfattar åldrandet hos öl. Det visar sig inte enbart vara något negativt, och påverkas dessutom av andra faktorer. Det tydligaste är det som skulle kunna kallas prägling. Detta innebär att man vänjer sig att dricka åldrad öl av en viss stil eller visst märke. När man sedan får prova ölet färskt (exempelvis på eller nära bryggeriet) tycker man det smakar annorlunda, märkligt och ofta sämre.

Detta skulle delvis kunna förklara ett utbrett fenomen inom hembryggningskulturen som alltid har förundrat mig; den utbredda fäblessen för lagrad öl. Hembryggare verkar allmänt ha en preferens för gammal öl ("den godaste flaskan är den sista"). Prägling fortgår ständigt i olika diskussionsgrupper, ofta med vittnesmål om flaskor av mediokert öl som glömts bort i ett eller flera år för att sedan smaka fantastiskt.

En alternativ förklaring är att slarvigt jästa öl faktiskt kan förbättras över tid genom långsamma nedbrytningar av oönskade jäsbiprodukter. Detta  leder oss osökt in på nästa punkt, vad som faktiskt händer i flaskan under åldrandet.

Åldrandets processer och effekter

Det är i grova drag tre processer som bidrar till ölets utveckling och åldrande.

1. Mekaniska processer
2. Mikrobiologiska processer
3. Kemiska processer

Mekaniska processer

De mekaniska processerna innefattar främst flockulering och sedimentering, inklusive utfällning av köldgrumlande protein/tannin-komplex, vilket på sikt gör ölet klarare och renare. Även detta skulle kunna vara en delförklaring till att hembryggare uppfattar att öl generellt förbättras med tiden. Det som skiljer dessa processer från (2) och (3) är att de påskyndas av kyla och inte av värme. Därför är kortare kallagring ett alternativ till långlagring om det är just dessa effekter man är ute efter.

Mikrobiologiska processer

Mikrobiologiska processer handlar främst om att aktiv jäst långsamt bryter ner jäsbiprodukter såsom acetaldehyd, diacetyl, högre alkoholer och i någon mån även estrar. Detta ses generellt som något positivt, och det är väl inte så mycket mer att orda om än man förstås bör undvika att få för mycket av dessa från början genom vettig jästhantering. En annan sak som kan vara värd att nämnas här är att på riktigt lång sikt kommer ölet börja surna av ättiksyrabakterier, men då pratar vi decennier.

Kemiska processer

Kemiska processer innefattar huvudsakligen oxideringsreaktioner. Några exempel på reaktioner som inte är oxideringsreaktioner kan dock vara värt att nämnas. Estrar kan spjälkas upp sina respektive organiska syror och alkoholer genom hydrolys. Den omvända reaktionen kan också ske, i synnerhet med bistånd av enzymer från aktiv jäst. Eftersom högre alkoholer ofta har väldigt låg smaktröskel, skulle detta möjligen kunna ha en positiv effekt på spritiga öl på lång sikt. Spritighet handlar nämligen väsentligen om just högre alkoholer. Dessa kan dock även oxideras till aldehyder - med lägre smaktrösklar och/eller mindre oangenäm smak - och det leder oss in på nästa avsnitt. 

Oxidering

Oxidering av öl är en så fundamental del av ölets åldrande att det förtjänar ett eget avsnitt. Det är också detta som Freshness mestadels kretsar kring. En annan bra genomgång av oxidering ges här. Utan att återupprepa hela denna detaljerade genomgång så kan man konstatera att effekten av oxidering är betydligt mer mångfacetterad än vad som ofta sägs i hembryggarsammanhang.

Ofta beskrivs oxidering som mestadels (eller t.om enbart) toner av (blöt) papp eller kartong. Men det är verkligen så mycket mer som pågår. Dels förloras olika malt- och humlearomer, och i stället uppstår nya som sällan är positiva; gräsigt, dammigt, tvåligt, ostigt, träigt, läderaktigt etc. På sikt kan dock toner uppstå för vissa öl som kan uppfattas som positiva; russin, sherry etc.

Vad gäller blöt papp så är det främst kopplat till aldehyden (E)-2-nonenal. Som beskrivs i inlägget så kan detta ämne endast bildas tack vare syresättning (och oxidering) av het vört. Den slutliga utvecklingen sker dock i flaskan, men inte på grund av syresättning efter jäsning. Lustigt nog ser jag ofta personer som hävdar att blöt papp är den främsta oxideringskaraktären samtidigt ifrågasätta HSA och till och med hävda att det är en myt.

Även om E2N är ovanligt i öl, så finns det andra oxideringsprodukter som möjligen kan dra åt det pappiga hållet*, något som Bamforth också påpekar. Jag tycker dock det vore önskvärt att beskrivningen av oxidering blir mer preciserad än bara "pappig".

För att motverka oxidering av öl propsar Bamforth på en "nedströmsansats". Det innebär att man börjar med att täta till luckorna så sent i processen som möjligt. Det man ska börja med är således hur ölen hanteras i försäljnings- och distributionskedjan samt hos kunden. Då handlar det främst om att undvika att ölen utsätts för värme och vibrationer, och tvärtom helst lagras kallt, mörkt och stilla. Detta kan förstås vara svårt för bryggaren att ha kontroll över, men nästa moment uppströms i processen att fokusera på ligger helt i bryggarens händer; paketering. Här gäller det att reducera syretillförseln till minimala nivåer. Detta är kanske det viktigaste stället att investera i för bryggaren. Bamforth själv hävdar att det är helt bortkastade pengar att satsa på lågsyrebryggverk om man inte först skaffar sig state of the art när det gäller syrefri paketering. Och i allra sista hand bör man fokusera på mältningen och syrefri hantering av malt.

Långlagring av öl

Det finns ingen given gräns för när ölets åldrande kan klassas som långlagring. Men det handlar väl om ett år och uppåt, och helst under kontrollerade former. Detta är något som har blivit populärt och själv har jag långlagrat öl drygt 10 år tillbaka. Jag arrangerar regelbundet vertikalprovningar, även om jag ganska snart insåg att jag inte är jättefrälst på de långlagrade ölen. Men det är alltid intressant med vertikalprovningar, och det finns i alla fall några favoriter.

I den numera avsomnade bloggen Något att dricka skrev bloggaren Viktor för ett ganska bra tag sedan tre insatta inlägg om lagring av öl. Jag ska inte breda ut mig mer utöver en specifik punkt; vilka öl som passar att långlagras. Med avstamp i Viktors tankar tänkte jag dela in öl i tre kategorier vad lagring anbelangar:

• definitivt lagringsbara öl
• möjligen lagringsbara öl
• ej lagringsbara öl

För att stämma i bäcken så är det säkrast att påpeka det uppenbara; vad som lämpar sig för långlagring är förstås högst subjektivt. Men indelningen speglar den gängse uppfattningen som jag ser det.

Definitivt lagringsbara öl

Här finns en bred konsensus att långlagring allmänt ger goda resultat, även om dessa öl generellt också är goda som färska. Det finns tre kategorier; kornvin**, mörka starka belgare och lambik. Det mest utmärkta exemplet på det förstnämnda är North Coast Old Stock Ale som är det bästa lagringsobjektet jag känner till. Även tydligt humliga kornvin som Bigfoot och Old Ruffian fungerar utmärkt även om humlen avtar en del. Vad gäller mörka starka belgare är mina absoluta favoriter S:t Bernardus Abt och Gouden Carolus van de Kaizer Blauw, men de flesta runt 10 % funkar mer eller mindre bra. Vad gäller lambik har jag mest provat gammal 3 Fonteinen Geuze som hade åldrats snyggt. Även Cantillon Grand Cru Broucsella bör omnämnas.

Möjligen lagringsbara öl

Här finns det mer spridning i uppfattningarna om dessa öls lagringsbarhet. Själv är jag genomgående skeptisk. Här hittar vi främst stout/porter, ljusa starka belgare och dubbelbock.

En del hävdar dogmatiskt att stout/porter generellt ska lagras, och det finner jag förbluffande. Visst är det så att mörka öl generellt åldras med större värdighet, men porter och stout handlar mycket om maltighet och trots allt oxideras dessa aromer till något annat. Jag tycker alltid porter/stout är godast färsk, och när jag har kört vertikalare med imperial stout har panelen alltid varit nästan helt enig om att färskast är godast.

Samma sak med dubbelbock; efter att ha druckit purfärsk Andechser Doppelbock i München så insåg jag hur oxiderade de flaskor vi dricker hemmavid är och vilken fin rostad maltighet man går miste om.

Alkoholstarka ljusa öl brukar ibland framhållas som lagringsdugliga men är i allmänhet ingen höjdare heller i min och andras mening; bland annat Westmalle Tripel har dissats som lagringsobjekt under mina provningar.

Andra exempel på diskutabla lagringsöl är oud bruin och fruktlambik. Oud bruin kan ibland åldras med värdighet, men jag har stött på flera misslyckade exempel. Varför någon vill lagra fruktlambik eller fruktöl generellt övergår mitt förstånd. Men jag vet att det inte är en ovanlig uppfattning att exempelvis lagrad kriek är något fantastiskt.

Ej lagringsbara öl

Slutligen har vi kommit till de öl där majoriteten anser att lagring endast är av ondo och de ska drickas så färska som möjligt. Ändå ser jag emellanåt - oftast bland hembryggare - tankar om att i stort sett all öl bör "mogna" åtminstone några månader, kanske till och med längre. De märkligaste exemplen på detta som jag har stött på är pilsner, bitter, veteöl och i några extremfall även ipor.

Jag har väldigt svårt att förstå detta, men jag gissar att det är en kombination av olika faktorer beskrivna ovan; man är präglad att gilla oxiderad öl, det är en kulturell norm bland hembryggare (och ölnördar generellt) och att dåligt jästa öl ibland kan bli mindre dåliga av att få stå. Jag gissar att en viss Luthersk "långsamhetens lov" också kan spela in här; lite som "slow cooking" eller de här flosklerna "öl ska få ta tid", "tålamod är ölbryggarens bästa vän" etc.

* I synnerhet om man har lärt sig att oxidering = pappighet.
** I vid bemärkelse

Bryggning och begreppsförvirring - oxidering

Schematisk bild på en redox-reaktion.

Att det skulle råda förvirring kring begreppet oxidering (eller oxidation för den som föredrar franska framför tyska) kanske kan komma som en överraskning. Men så är fallet, och dessutom på två olika sätt.

Vad betyder oxidering?

För gemene man tänker man nog på syre som reagerar med olika ämnen när man hör ordet oxidering. Exempelvis metaller som rostar, eller en skiva äpple som mörknar om den får ligga framme. Men kemiskt har begreppet kommit att utvidgas till alla kemiska reaktioner där ett ämne avger en eller flera elektroner. Man pratar mer generellt om redox-reaktioner (redox = reduktion + oxidering).

För ölbryggning kan detta skapa förvirring då det ibland påstås att öl oxideras av att utsättas för ljus. Det stämmer visserligen att en av reaktionerna som leder till s.k. ljusskadade öl är en oxidationsreaktion i den mer generella betydelsen beskriven ovan. Men det är ändå lite förvillande då det inte är vad vi vanligen avser med oxidering av öl. Med oxidering av öl (eller vört) menar vi normalt reaktioner mellan ämnen i ölet (eller vörten) samt antingen molekylärt syre eller en molekyl där en syreatom släpper en elektron. Denna definition kommer gälla nedan när vi nu går in på det andra missförståndet

Syresättning vs. oxidering

Denna begreppssammanblandning kan leda till en del suboptimala strategier. Jag såg nyligen någon hävda att det är bättre att tappa upp öl kall för att minimera oxidering. Det stämmer förvisso att oxideringsreaktioner går mycket långsammare vid kallare temperaturer, men på den korta stund som en tappning pågår har det försumbar betydelse. Däremot löser sig syre lättare ju lägre temperatur, så man riskerar att få mer syresättning av ölet. Huruvida det har någon betydelse i praktiken vågar jag inte uttala mig om, men detta argument för att tappa upp öl kall är i alla fall dubiöst. Däremot kan det finnas andra anledningar, i synnerhet om man tappar upp kolsyrad öl.

Det finns alltså all anledning att skilja på

• syresättning, syre tillförs till ölet/vörten
• oxidering, själva de kemiska reaktionerna som uppstår på grund av syresättningen

Tre oxideringsmyter

Gammal kärlek rostar aldrig. Eller?

Som nyligen avhandlades är kontroll av syretillförsel en av de viktigaste faktorerna bakom att brygga högkvalitativ öl. I synnerhet handlar det om att minimera syresättning efter jäsning, där tappning på fat eller flaska är det känsligaste momentet. Symptomen på att man har misslyckats är väldigt tydliga och svåra att missta sig på; ölet mörknar och tappar sin fräschör av malt och humle, och i stället kommer olika madeiriserade toner som kan uppfattas som tunga, samt ibland även diacetyl som i förlängningen faktiskt är en oxideringsprodukt. Välhumlade och i synnerhet torrhumlade öl är extra känsliga.

Att oxidering är ett stort problem är alltså ett väletablerat faktum, och något som nästan alla kan enas om, även om jag har stött på tvärmånsar som ifrågasätter även uppenbara symptom på oxidering, helt utan några relevanta argument. Men för oss övriga är syrets roll som ölets ärkefiende nummer ett en icke-fråga.

Däremot finns det livliga diskussioner om hur man bör motverka oxidering. Att man ska undvika att skvätta vid överföringar och så vidare är förstås självklart, men inte tillräckligt. Själva kontakten med syre är i sig problematisk och i en hembryggningssättning kan man absorbera 1-2 ppm syre per timma genom enkel diffusion*, vilket är fullt tillräckligt för att välhumlade öl snabbt ska förstöras. Att undvika onödiga omtappningar, samt att fylla kärl med koldioxid vid (om)tappning är en viktig motåtgärd. En annan källa till syretillförsel är att det kan sugas in luft i vid slangkopplingen hos en pumphävert. Att se till att denna koppling är tät - vid behov med en slangklämma - är en annan viktig åtgärd.

Torrhumling ses av många som problematiskt, och med visst fog. Humle är ett poröst material och i synnerhet kottar som kan medföra problematiska mängder syre. Sierra Nevada torrhumlar med kottar innan jäsningen är klar för att jästen ska kunna konsumera det syre som tillförs. Pellets är mindre känsligt, och bara man är försiktig vid tillsättandet så ska det troligen inte vara något problem. Välhumlade och torrhumlade öl är som sagt mer känsliga för syre, och om man främst har problem med dessa är lätt att - eventuellt felaktigt - dra slutsatsen att syret tillfördes i samband med torrhumlingen.

Just felaktiga slutsatser, missuppfattningar och rena myter saknas förstås inte när det kommer till oxidering av öl. Nedan listas några myter som florerar som det kan vara värt att ta itu med en gång för alla. Som vanligt kan det finnas ett korn av sanning i bakgrunden, och att det snarare handlar om grova överdrifter. Nedan kommer jag använda de engelska förkortningarna HSA och CSA för oxidering som sker före respektive efter jäsning.

HSA är en myt

Detta stöter man på ganska ofta i diskussioner om HSA, ibland kompletterat med att Charles Bamforth skulle ha gett uttryck för det. Men det stämmer alltså inte. HSA är ett väl undersökt och etablerat fenomen. Man kan ha olika uppfattningar om hur stort problem det är dock, och Bamforth verkar tillhöra dem som vill tona ner det, medan LoDO-sekten menar att det är helt avgörande.

Flaskjäsning tar hand om syresättning vid tappning

Detta påstående har dykt upp på flera ställen senaste tiden. Utan att någon utöver undertecknad har ifrågasatt det vad jag har sett. Vilket är lite märkligt då oxiderade flaskjästa öl är såpass vanligt förekommande. Det stämmer förvisso att jästen kan ha en viss reducerande effekt, men den är högst marginell och hjälper föga om man inte har en bra process i övrigt.

Kall oxidering (CSA) ger pappiga smaker

Ofta när oxideringssymptom diskuteras brukar toner av (blöt) papp nämnas. Just pappighet är en vanlig beskrivning av ämnet trans-2-nonenal. Detta ämne bildas dock inte vid CSA utan det är ett renodlat HSA-problem. I själva verket upptäcktes HSA genom att problemen med trans-2-nonenal (bl.a.) kvarstod efter att man hade introducerat syrefria tappanläggningar i bryggerierna på 80-talet. Att förhållandevis många tror sig känna pappighet i sina oxiderade öl kan således bero på HSA, eventuellt i kombination med CSA. Men det kan också vara så att man på grund av denna myt förväntar sig känna pappighet, och därför associerar något annat än trans-2-nonenal med pappighet.

Tillägg

En ny myt som jag stött på efter att jag skrev detta inlägg är att ljus skulle påskynda eller främja oxidering. Ingenstans i de seriösa källor jag har studerat ges något stöd för detta, så jag vågar bestämt avfärda detta som en myt. Att myten har uppstått kan ha två orsaker. Dels kan man ha blandat ihop oxidering med ljusskadade öl. UV-strålningen och även den blåa delen i solljus orsakar vissa reaktioner hos iso-alfasyrorna från humlen. Dessa ger obehagliga tioler som biprodukter som delvis är samma ämnen som skunken avger när den försvarar sig. Dessa reaktioner är visserligen oxideringsreaktioner i utvidgad kemisk betydelse. Men de har inget med syre eller vad vi i vardagligt tal menar med oxidering av öl att göra. En annan förklaring är att direkt solljus också innebär värmestrålning, och värme påskyndar alla kemiska reaktioner, oxidering inget undantag. I slutändan kan detta ses som en "positiv myt" eftersom det de fakto är viktigt att hålla sina öl borta från solljus. Men en myt är det likväl.

* Skvalpande och skvättande ökar kontaktytan mellan öl och luft och gör att diffusionen sker snabbare.

HSA - överkursen

För överkursen krävs det hög akademisk nivå.

I våras skrev jag ett inlägg om det omtvistade fenomenet HSA. Jag trodde därmed att sista ordet skulle vara sagt om detta för min egen del, åtminstone för överskådlig framtid. Men ganska omgående efter att jag publicerade inlägget blev jag varse följande gäng tyskölsaficionador*. Dessa propsar för så kallad lodo-bryggning** och har utvecklad en metod anpassad för hembryggare för att minimera syrets inverkan under hela bryggprocessen, jäsningen och paketeringen.

Jag kan inte påstå att jag blev värst övertygad efter att ha läst den länkade rapporten och surfat runt på forumet. Rapporten är skriven med en pompös och auktoritär stil, och de långtgående påståendena backas sällan upp av några relevanta belägg. Lite slentrianmässiga referenser till Fix, Kuntze och Narziss görs förvisso men inte på ett tillräckligt specifikt sätt. Forumet ger lite grand känslan av en sekt, där lodo-bryggningens och Rheinheitsgebots välsignelser hyllas oreserverat, och kritiska röster lyser med sin frånvaro. Kritiska röster i omvärlden avfärdas mest som "haters". I en tråd beklagas över att 500-årsjubileet av Rheinheitsgebot inte hyllades tillräckligt under NHC 2016, och att det (hemska tanke) istället ifrågasattes.

En som verkar dela min amatörmässiga uppfattning av rapporten är författaren till denna artikel. Lyckligtvis är han betydligt mer insatt än undertecknad i bryggkemi. Inlägget är stundtals väldigt tekniskt och detaljerat, men nu är ju detta en överkurs så jag rekommenderar ändå mina läsare att ta del av det. Men för att sammanfatta, låt mig börja med ett litet citat.

Everything about this premise that you're "losing something" by oxidation in the mash is extremely unlikely and I think that's where the PDF loses credibility and interest with most people.

Detta var väl ungefär min reaktion också, även om jag initialt tyckte detta var en intressant ny tanke. Men bristen på belägg och konkretion*** gjorde sig snart påmind. Och som författaren påpekar så är det kanske tveksamt att en stor andel volatila aromämnen skulle förstöras redan vid inmäskningen då malt redan har utsått varma och fuktiga förhållanden under mäskningen med god tillgång till syre, samt förvarats i allt annat än syretäta förpackningar, i vissa fall vid mycket höga temperaturer. Något som är uppenbart helt nonsens är idén att lukten av malt i rummet under mäskning skulle vara ett tecken på pågående oxidering. Att det luktar malt under mäskningen innebär förvisso att aromämnen förloras, men inte på grund av oxidation.

Författaren påpekar samtidigt att ovanstående brister till trots går det inte att avfärda hela rapporten rakt av. Han tar upp enzymatiska oxidationsreaktioner som leder till mörkare vört, och dessa skulle kunna vara en faktor för pilsnermalt. Ett experiment ger visst stöd att en ljus vört kan skilja sig från SRM 2 till 3 beroende på syremängd. Dock kunde ingen i experimentet upptäcka någon smakskillnad vid dessa olika färgvärden. Detta lämnar dock ett visst utrymme till de smakskillnader som lodo-troende påstår sig känna redan hos vörten.

Men slutsatsen blir ändå den samma som jag själv landade i. Det är upp till bevis för de långtgående påståenden som görs i rapporten. Och så länge som dessa inte presenterats gör man klokt i att vara skeptisk och verkligen fråga sig om man vill göra de omfattande förändringar i bryggprocessen som krävs. I stället bör man kanske fokusera på att minimera syret efter jäsning och vid paketering, samt andra aspekter av sin bryggprocess.

En sak kan vi nog vara säkra på: sista ordet är inte sagt om HSA/HSO och förhoppningsvis för rapporten med sig ytterligare undersökningar. Det kanske kommer ytterligare ett inlägg här så småningom: HSA - översta kursen.

* Vem är inte tyskölaficionado förresten?
** lodo står för low dissolved oxygen
*** Som hur snabbt reaktionerna går, hur mycket som omvandlas, varför 1 ppm syre är en viktig gräns etc.

Om HSA

Då har det blivit dags för ännu en betraktelse kring en trebokstavsförkortning. Jämfört med DMS finns det likheter likväl som olikheter. Bland de förstnämnda finns som vanligt diverse missförstånd. En skillnad föreligger dock i att kunskapsläget förefaller vara något oklarare.

Det vi pratar om är alltså hot side aeration (HSA). På svenska får vi hålla till godo med den något klumpiga översättningen syresättning av het vört, och jag föredrar hädanefter den engelska akronymen HSA. Som namnet antyder så handlar det alltså om att syre tillförs under den heta fasen; mäskning, lakning, vörtkok samt kylning och eventuell whirl pool eller hop stand.

Ett vanligt förekommande missförstånd är att det handlar om ren syrgas som löser sig i ölet och senare orsakar problem. Denna missuppfattning leder ofta till ett felaktigt avfärdande av fenomenet eftersom man resonerar sig fram till - helt korrekt sannolikt - att rent syre borde försvinna under koket, och det som tillförs mellan kok och jästtillsättning bara borde vara jästen till nytta. Detta är ett väldigt illustrativt exempel på hur lätt man hamnar i felaktiga slutsatser genom att ägna sig åt fåtöljspekulationer utan tillräckliga kunskaper i det aktuella ämnet.

Nödvändiga fakta i målet och det som utmärker HSA-fenomenet är att den höga temperaturen gör att syret reagerar med diverse ämnen från malten och bildar föreningar som överlever kok och jäsning och sedan långsamt kan delta i olika reaktioner som bidrar till diverse oxideringsprodukter.

I "Principles of brewing science" beskrivs upptäckten av HSA ganska bra. Under hela 1900-talet hade bryggare och forskare gjort ansträngningar för att minimera oxidering av öl vilket man hade upptäckt vara hållbarhetens största fiende. Initialt ägnades uppmärksamheten åt att minimera syretillförsel vid flasktappning. Efter att detta eliminerades via syrefria tappanläggningar kvarstod dock problemen i viss mån, framförallt med trans-2-nonenal (blöt papp). Fokus skiftades då mot själva bryggprocessen och efter intensiv forskning under främst 80-talet identifierades olika kemiska oxideringsreaktioner med ämnen i malten vilka kunde spilla över till det slutliga ölet och orsaka problem.

HSA är alltså ett reellt potentiellt problem, frågan är bara hur stort problem det är i praktiken. För kommersiella bryggare verkar det skilja lite hur man ser på saken. En del - framförallt tyska bryggare verkar det som - tar det på största allvar, medan andra - exempelvis engelska - tar det mer med en klackspark. Det kan naturligtvis bero på en massa faktorer hur potentiellt stort problem detta kan vara, och i synnerhet på hur ölet ska hanteras efter det lämnar bryggeriet. Gör man real ale som ska hanteras varsamt och drickas upp inom ett par veckor finns det kanske ingen anledning att oroa sig. Brygger man halvblaskig ljus lager som ska transporteras långt och stå på butikshyllor och så vidare finns det kanske större skäl att vara noggrann.

För hembryggare verkar det vara något som man tidigare oroade sig mycket för, vilket avspeglas i Palmers "How to brew" eller SHBF:s wiki-artikel. Den nya generationen hembryggare verkar i stället betrakta HSA som någon slags gammal skräckhistoria utan verklighetsförankring. Troligen har denna episod hos The Brewing Network påverkat starkt. Med grund i denna hävdas det att ibland att myten HSA skulle ha krossats, med det är nog snarare så att det är det sistnämnda påståendet i sig som är något av en myt.

Lyssnar man noga på avsnittet - vilket inte är det lättaste* - så framträder en mer nyanserad bild. En bra sammanfattning ges en bit ner i denna diskussion. Men för att spinna vidare så har Charles Bamforth som intervjuas av John Palmer en gedigen meritlista vad gäller öls åldrande i allmänhet och oxidering i synnerhet. Till att börja med verkar han vara lätt skeptisk till en del av den forskning som har gjorts, framförallt vad gäller bristande sensorisk utvärdering. Vidare tycker han det är att börja i fel ände att ge sig på den heta fasen av bryggningen. I stället ska man börja i andra änden, d.v.s. först fokusera på hur ölet hanteras efter paketering (helst svalt och vibrationsfritt), därefter på att minimera syreupptagning under tappning, därefter tillgodose en bra jäsning, och sedan kan man börja finlira med HSA.

Men ingalunda ger han något stöd till tanken att HSA skulle vara en myt eller att det helt går att bortse ifrån. I stället försöker han tona ned betydelsen, och påpeka att det finns så mycket annat som spelar in. En del av HSA-produkterna kan dessutom elimineras under processen. Exempelvis kan en del mer volatila ämnen ångas bort under koket. Med en kraftfull jäsning kan jästen tar hand om exempelvis aldehyder.

Givetvis har Brülosophy gjort ett test. Jag tycker ofta en den kritik som riktas mot hans experiment är ganska poänglös och snarare visar på avsändarens ovilja att vilja ifrågasätta sina inrotade uppfattningar. Här finns det dock två viktiga invändningar som i princip gör experimentet värdelöst. För det första är det alldeles för få deltagare för att man ska våga dra några slutsatser. Detta är generellt ett problem med dessa experiment, men här är det ovanligt få deltagare. Fast det spelar egentligen ingen större roll då ett långt större problem är att det sensoriska testet skedde alldeles för tidigt. De förmenta effekterna kräver normalt veckor eller månader för att visa sig, och därmed saknar testet validitet. Dessutom är det så att testen ovan egentligen inte direkt testar HSA utan två olika metoder att mäska. Vilket i sig inte är fel förstås då rekommendationerna för att undvika HSA ofta är just att undvika att röra runt och plaska med het vört. Tillägg: i samband med den s.k. LoDO-rörelsen (se länken till fortsättningskursen nedan) så har det kommit uppgifter om att man i en normal hembryggningsmäskning gott och väl får in tillräckligt med syre för att möjliggöra HSA, och i så fall har båda varianterna i experimentet ovan drabbats av HSA.

Så vad hamnar vi på för slutsats? Jag måste medge att det snurrar runt i huvudet efter att ha fördjupat mig en smula i detta ämne. Men jag landar ändå på samma slutsats som Bamforth. Det handlar mycket om sunt förnuft, d.v.s att man inte ska utsätta sin vört för möjligheten till syresättning i onödan. Således bör man inte göra som i Brülosohphys experiment. Brygger man ett öl som man tänker sig ska bli stående länge - exempelvis ett kornvin - kan man överväga extra försiktighet. Men generellt är HSA inte något man behöver ägna någon större uppmärksamhet. Personligen är hembryggning en hobby, och då känner jag att jag vill välja mina strider, och HSA är inte en av dem.

Tillägg: läs gärna även överkursen.

* Programmet exemplifierar väl min aversion mot den här typen av "källa" till kunskap. Så länge Bamforth pratar är det okej, även om han lite för tankarna till Lenny. Men så fort som Jamil Z. träder in blir det outhärdligt. Och det han (Bamforth alltså) säger hade varit så mycket bättre om det hade kondenserats ner till en normallång bloggpost eller artikel, gärna rikligt kompletterad med referenser.