I Baskien

 

Torre de Atotxa.

Under Den Helga Ballongflygningshelgen blev det en tur till Baskien. Jag var här under mellandagarna 2018, närmare bestämt i San Sebastian. Besöket gav mersmak, och dessutom har jag varit sugen att besöka den lokala huvudstaden Bilbao. Jag hade först inte för avsikt att skriva ett blogginlägg om resan, men olika dryckesrelaterade upplevelser gjorde att jag ändrade mig. Men vi tar det från grunden.

Om Baskien

Jag kan inte låta bli att jämföra Baskien med Skottland. Båda är autonoma regioner i en större statsbildning, och har stundtals behandlats ganska illa av övermakten. Även geografiskt finns likheter med ett bergigt och kuperat landskap, samt ett regnigt klimat. Det är givetvis varmare i Baskien, men skillnaden är mindre än man kan tro då det kalla vattnet i Biscayabukten modererar klimatet. I båda regionerna finns en stark självständighetsrörelse, om än något mer våldsam i Baskien. Och båda har ett tvärkors i sin flagga.

Givetvis finns det skillnader också. Medan Skottland är känt för whiskey och öl, är det cider och vin som gäller i Baskien. I Baskien finns också en utmärkt matkultur vilket kanske inte är något man förknippar Skottland med. Den Baskiska matkulturen kretsar mycket kring pinxtos, smårätter som ofta äts stående på för ändamålet specifika barer. Ibland äts de som aperitif innan man går vidare till en större restaurang. De sistnämnda öppnar oftast inte förrän 21, medan pinxtosbarerna öppnar några timmar tidigare. Pinxtosbarerna har dessutom öppet några timmar runt 12-snåret på förmiddagen och tidig eftermiddag. Detta kan vara bra att veta för att planera sitt ätande; mitt på dagen kan det vara svårt att hitta ställen att äta.

San Sebastian vs. Bilbao

För att fortsätta med mina whiskyosande jämförelser så påminner Baskiens två största städer en aning om just Skottlands dito. Den mindre av dem (Edinburgh & San Sebastian) är lite mer posh och elegant, medan den större (Glasgow & Bilbao) är lite mer ruffig men samtidigt med mer storstadspuls.

San Sebastian är en väldigt vacker stad med en enhetlig bebyggelse i 5-10 våningar. Enda undantaget är det modernistiska missfostret Torre de Atotxa som tyvärr kan ses från stora delar av staden. Lustigt nog visade sig vårt hotellrum ligga på våning två i denna byggnad, och jag kan meddela att byggnaden var betydligt trevligare på insidan.

I Bilbao är det gott om högre byggnader, ofta lite huller om buller med mer klassisk stadsstruktur. Här har uppenbarligen stadsutvecklarna har haft friare tyglar på gott och ont. Mest på gott tycker jag nog; här finns en hel del intressant modern arkitektur, med Guggenheimmuséet som kronan på verket.

Jag gillade verkligen båda städerna. Bilbao var dock favoriten på grund av lite mer puls och storstadskänsla. Men nog om det, och över till dryckerna.

Vin

Att det görs vin i Baskien är kanske inte så välkänt. Men det görs det, och den för området mest karaktäristiska varianten är Txakoli. Txakoli är oftast ett ungt, lättdrucket vitt vin med hög syra och måttlig alkoholhalt, och ibland även lite kolsyra, lite som Vino Verde. Det finns röda varianter och rosé, men det överlägset mest vanliga är den vita varianten. Ofta hälls den upp på samma sätt som den lokala cidern, d.v.s. från hög höjd för att få lite "liv" i vinet. I övrigt var det mycket vin från närbelägna Rioja och Navarro som gällde.

Cider

Den baskiska cidern är den mest karaktäristiska drycken från detta område. Torr, låg kolsyra och med ganska tydlig syra och tanninbeska. Samt den speciella upphällningsmetoden. Vi försökte boka en guidad tur hos någon av de många cidermakarna utanför San Sebastian, och till slut trodde vi att vi hade lyckats hos Astarde. Men när vi kom dit fick vi förklarat att säsongen för rundturer var över, och att de bara kunde erbjuda den sedvanliga måltiden med fri provning. Det funkar nämligen så på alla dessa ställen att man betalar för en trerättersmiddag typiskt med torskomelett, grillad T-benstek samt en osttallrik eller annan efterrätt. Samt fri provsmakning direkt från faten. Någon bar har jag aldrig sett, och jag tror inte att man bara kan klampa in och endast prova cider. Hela paketet ges dock till ett högst överkomligt pris. Och vi hade ändå tänkt oss äta något så vi satte oss vid ett bord och fick in en korg med bröd.

Men då hade de plötsligt lyckats ringa in deras yngsta medarbetare som gav en liten minitur på den lilla anläggningen som hade gått i familjens ägo under 15 generationer. Vi fick lära oss att de flesta cidermakare i Baskien importerar äpplen från Frankrike och Tyskland eftersom skötseln av de inhemska äppelträden har varit eftersatt. Detta hade Astarde bestämt sig för att försöka vända, och hade börjat plantera nya träd med inhemska sorter.

Jag förhörde mig också om jäsningen i detalj. De spontanjäser och sätter satserna i september och oktober. Den ordinarie etanoliska jäsningen tar endast ungefär tre veckor. Därefter sker malolaktisk jäsning i ungefär tre månader, och efter ytterligare några månaders lagring flaskas den mesta cidern under april*. Därefter är cidern drickfärdig lagom till sommaren. Man sparar dock en del fat för ytterligare lagring. Skälet till detta är att få lite mer volatila syror (läs vinäger) i cidern vilket tydligen uppskattas av lokala cideraficionador. De fat vi fick smaka ur (färre tillgängliga jämfört med tidigare under året) var antingen sådana som skulle lagras till nästa år, alternativt från förra året som snart skulle flaskas. De sistnämnda hade en tydlig ton av ättiksyra och etylacetat, dock inte på de höga nivåer som jag ibland kan känna på flaska.

Öl

Slutligen några ord om det som ändå är bloggens huvudtema. I Baskien finns en hyfsat levande ölkultur med flera nya bryggerier, varav Basqueland nog är det mest kända. Vid mitt förra besök i San Sebastian besökte vi bryggeriet. Denna gång besökte vi deras nya vattenhål i stadsdelen Gros, vilket var ett schysst och modernt ölhak som var välbesökt av lokalbefolkningen en torsdagseftermiddag.

Just Basqueland är ofta väl representerade på de loka ölbarerna i båda städerna, tillsammans med några andra lokala bryggerier samt Garage från Barcelona. I övrigt är det ganska mycket belgiska öl, dels på fat men framför allt på flaska.

Totalt sett var Singular i Bibao det bästa ölstället under resan. Här köpte jag en flaska Cantillon Grand Cru Broucsella för en högst rimlig penning**. Ett annat ställe värt att nämna är Bihotz Café i samma stad. Som vanligt ger RateBeer places en bra ingång till vilka ställen som kan vara värda att besöka.

*Det är därför som man tar en slags halvpaus i besöksverksamheten i början av maj tills sommarsemestrarna.

** Rent allmänt är dryck väldigt billigt i Baskien. Ett glas schysst vin kostade ofta knappt 20 kr.

På Iberiska halvön

Iberiska vinregioner.

De senaste årens jul- och nyårsledigheter har jag känt att jag borde ta vara på ledigheten bättre. Eftersom vädret sällan inbjuder till några utomhusaktiviteter har jag mest ägnat mellandagarna åt att slå dank. Enda meningsfulla sysslan har varit att brygga öl. Sedan har det varit tillbaks till saltgruvan 2:e januari.

I år var det en riktig arbetstagarjul där man kunde få två veckors ledighet med endast en veckas uttagen semester, och nästa år blir det ännu bättre. Därför föddes ett beslut att börja göra långresor över julhelgerna de kommande åren. I år hade jag först tänkt mig Vietnam, men efter att ha snackat ihop mig med Ingo från Sad Robot bestämde vi oss i stället för Kalifornien vilket senare ändrades till Spanien och Portugal då det var svårt att hitta bra transatlantiska biljetter.

Upplägget blev att flyga till Barcelona via en övernattning i Bryssel. I Barcelona anslöt en tredje person, och tillsammans hyrde vi en bil som vi körde i ett svep upp till Baskien, längs Biscayabukten och bort mot Portugisiska nordgränsen. Därefter blev det buss till Porto varifrån vi flög hem via en övernattning i Amsterdam. Det blev ett späckat schema, men jag skulle i efterhand inte ha plockat bort något av stoppen.

Barcelona

Här var det någon slags svensk sensommar av typen som kan dyka upp i slutet av september om man har tur. En av de godaste ölen var en helt vanlig ljus lager som avnjöts på en anspråkslös uteservering någonstans längs strandpromenaden. I övrigt fanns det förstås en massa bra ölställen i denna metropol. Bäst var BierCab som definitivt levde upp till sitt goda rykte.

Logroño

Denna något mindre stad är huvudstad i Rioja. Det var förstås de omkringliggande vingårdarna som var det stora intresset, med ett inbokat besök på Vivancos bodega som höjdpunkt. Men i samband med övernattningen blev det även besök på några av de trevliga små Pinxtosbarerna i den lilla och trånga stadskärnan. Vi lyckades också av en slump hitta en helt okej ölbar, Café Odeon.

San Sebastian

Detta är något av en liten pärla i den nordöstra delen av den Baskiska regionen. Utöver floden som ringlar sig genom staden har man också två stränder som används flitigt av surfare under de varmare delarna av året. Lägg därtill en fin liten gammal stadskärna, en större del med kvartersstad i Haussman-stil, samt en vibrerande matkultur.

Vi var dock där i första hand för att staden är centrum för den baskiska ciderkulturen med ett stort antal cidermakare strax utanför staden. Tyvärr var det lite utanför besökssäsong, och Petritegi var det ända öppna stället. Här kunde man dricka cider direkt ur träfaten, och det var fascinerande hur stor skillnad det var på de olika faten.

Här fick vi även för första gången göra bekantskap med den lokala upphällningsdoktrinen där den helt okolsyrade cidern hälls i ett brett glas med rejäl stråle från stort avstånd. Direkt från fatet gick det ganska smidigt, men från flaska blir det knepigare, mer om det senare. Själva poängen är att få lite liv i den helt platta cidern, och inget konstigt i det, även om det blev lite söligt. Det som kändes en aning tröttsamt var att man propsade på att man omedelbart i ett svep skulle dricka upp den centimeterhöga skvätt som man just hällt upp; "the cider should be in the barrel* or in the estomach, never in the glass".

Ölkulturen har börjat spira i staden, och när vi besökte Basqueland Brewing så hävdade en av bryggarna att det var bättre sprutt här än i Madrid. Så värst mycket ölställen i själva staden lyckades vi dock inte hitta, men två kvarter från hotellet i stadsdelen Gross hittade vi alla fall den mysiga pinxtos-baren Desy som hade en rätt imponerande flaskkyl.

Gijon

Asturien är den andra regionen i Spanien där det produceras cider. Enligt vår guide på cidermuséet utanför huvudstaden Gijon som vi besökte är asturisk cider helt annorlunda än baskisk dito. Hon lyckades dock inte ge någon särskilt övertygande förklaring vari skillnaden skulle ligga**, och smakmässigt lyckades jag inte känna någon tydlig skillnad. Den tydligaste skillnaden är nog flaskorna, där båda har samma ljusgröna färg men den baskiska ser ut mer som en vanlig vinflaska, medan den asturiska till formen mer påminner om en whiskeyflaska.

På muséet fick vi också prova på tekniken med att hälla upp från flaska med maximal fallhöjd. Man håller glaset lite på sniskan i svaga handen ungefär i höfthöjd, medan man håller flaskan så högt som möjligt ovanför huvudet med den starka handen***. Sedan försöker man skapa en stabil stråle rakt ner i sidan på glaset. Detta är betydligt svårare än det låter, och jag gav upp efter tre underkända försök.

Denna upphällningsteknik tillämpas på alla de sidrerior som vi besökte i Gijon. Att hälla upp själv är helt otänkbart, utan man får snällt vänta på en servitör när glaset är tomt. I längden blev detta något tröttsamt, och man började snart önska att de kunde börja kolsyra sin cider på något sätt.

Gijon är ungefär lika stort som San Sebastian****, men med aningen ruffigare karaktär. Dock fanns här flera riktigt bra ölställen. Allra bäst var Casa Lúpolo som är en typisk modern ölbar med ett stort gäng kranar i (kakel)väggen och bra rotation. Det blev besök båda kvällarna och då hade många av ölen bytts ut.

Santiago de Compostela

Denna något mindre stad är kanske mest känd för sin Unesco-skyddade gamla stadskärna och för att vara slutdestination för ett antal vandringsleder. För oss blev det en mellanlandning där vi lämnade in hyrbilen på flygplatsen och tog en buss till Porto morgonen efter.

Dryckesmässigt så är det vin som gäller här, med många vinodlingar i det omkringliggande Galicien. Vi lyckades dock hitta ett riktigt schysst ölställe - Singulario - med trevlig och engagerad personal, bra fatlista med mycket lokala öl och med en riktigt bra flasklista.

Porto

Detta var slutstationen för vår iberiska odyssé. Det finns många paralleller med Göteborg; hamnstad, landets andra största stad lite i skuggan av sin huvudstad och därtill med en lite ruffigare charm, bebyggelsen klättrar sig uppåt längs floddalens sidor, o.s.v. Själva stadskärnan ligger norr om floden, och därifrån har man en fantastisk utsikt över södra sidan - Gaia - där portvinstillverkarna har sina anläggningar.

Just portvin är förstås drycken med stort D som man förknippar med Porto, och vi klämde in besök på Taylor's såväl som Graham's. Jag tyckte nog att det var mer intressant än gott faktiskt. Eller ja, portvin är gott på sitt sätt, men jag tröttnade ganska fort på sötman. En intressant faktauppgift som vi snappade upp var att man på ett så stort ställe som Graham's faktiskt spontanjäser.

Det finns också en relativt färsk men blomstrande och växande ölscen. Tyvärr var flera ställen stängda ända fram till trettondagen, men vi lyckades ändå klämma in en handfull riktigt bra ställen. Favoriten var nog Catraio, en liten men naggande god bar.

Allmäna iakttagelser

Det var en lång och intensiv resa med massor av intryck som kan vara svåra att sortera i. Nedan kommer dock slutligen några genomgående intryck.

• Det var alltid mycket folk ute överallt, även i en såpass liten stad som Logroño där det dessutom var typiskt Göteborgsruggigt kallt.
• Trots att det generellt var kallt på kvällarna satt det mycket folk på uteserveringarna som oftast inte hade några värmeaggregat. Man var dessutom frikostig med att släppa in kylan inomhus genom att ha ytterdörrarna vidöppna.
• Doften av marijuana var regelbundet återkommande.
• Man fick ofta små gratis tilltugg till öl & vin, något jag uppskattade mycket
• Ölställena hade ofta mycket belgiskt på fat, och inte sällan riktigt bra grejor som De Dolle stille nacht, S:t Bernardus abt och Dupount avec les bons voeux.
• Den inhemska ölen hade ofta en påtaglig beska, kanske något med vattnet? Mer allmänt kändes det som att man inte hade svalt häjs-trenden med hull och hår utan bryggde lite mer klassiska ipor.

* Klyschan gäller förstås även med "barrel" utbytt mot "bottle"
** Hon erkände också att hon inte kunde särskilt mycket om Baskisk cider.
*** Fast med vatten i flaskan, tack och lov
**** Ungefär som Malmö.