Brygd #118: C4 Ipa - en humlebomb

En öltyp jag aldrig har blivit riktigt nöjd med är dubbel-ipa. På pappret ska den vara ganska enkel att brygga; vräk i en massa humle sent i koket och som torrhumle så fixar det sig. Men riktigt så enkelt är det förstås inte.

Till att börja måste man välja sina humlesorter med omsorg. Härvidlag har jag ett par gånger låtit mig styras av ett tema i stället, exempelvis när jag försökte använda humlesorter från hela världen. Eller när jag försökte använda humlesorter som alla börjar på C. Det sistnämnda innebar ett ganska bra humleval trots allt, så därför gör jag en repris fast med en smärre modifikation; jag har bytt cascade mot citra för att förstärka den tropiska fruktigheten.

Vidare har jag tyckt mig sakna någon slags klarhet och krispighet som man ofta finner i välgjorda amerikanska versioner. Jag tror mig ha hittat tre möjliga förbättringsåtgärder:

1. Centrifiguering (whirlpool)
2. Bättre syresättning
3. Jäsa kallare

Det förstnämnda skulle kunna eliminera en del potentiella bismaker som koagulerade proteiner (druv) eventuellt bidrar med. Detta skulle dock kräva ganska stora ändringar i min process så jag väntar nog med det. Jag nöjer mig med all sila genom saftsil fortsättningsvis, även om en del druv slinker igenom.

Just silningen genom saftsil ger ett visst plaskande och därmed en viss syresättning. Men jag tror att min nästa investering till bryggverket blir en akvariepump för att bättre kunna reglera syremängden. För ett starkt öl som dubbel-ipa kan jag tänka mig att min nuvarande metod är något otillräcklig.

Något jag ska testa direkt däremot är att jäsa lite kallare än vad jag brukar. För närvarande är det 16-17 C i mitt källarförråd tack vare den extremt kalla vintern och våren vilket nog är perfekt i sammanhanget.

För receptet nedan gäller samma princip som när det sist begav sig, nämligen att C4 står för en explosiv blandning av centennial, chinook, citra och columbus i lika delar.

Data:

• Satsstorlek 20 l
• OG 1075
• FG 1012
• Abv 8,5 %
• IBU 100
• SRM 5 (gyllengul)

Malt:

• 7 kg pale ale-malt (Maris Otter)

Infusionsmäskning vid 64 C i en timma.

Humle:

• 50 g C4 i en timma
• 100 g C4 i 20 minuter
• 100 g C4 vid kokslutet
• 150 g C4 som torrhumle

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

Jäsning med Safale US-05

• vid 18-19 C i fyra dagar
• vid 23 C i tre dagar
• vid 20 C i 5 dagar
• vid 5 C (kallkraschning) i två dagar

Övrigt:

• Vattenjustering med 6 g kalciumsulfat tillsatt i koket
• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (21/5 2013):

Ölet hälls upp halvgrumligt bärnstensfärgat och med ett medelstort ganska kompakt smutsvitt skum. Det är inte lika grumligt som mina tidigare färska dubbel-ipor har varit, så på denna punkt har jag förbättrat mig.

Aromen är tydligt humlig med såväl tropiska frukter som tallbarr och en lite rå, parfymig ton. En lätt kakig maltaroma finns i bakgrunden och stöttar. Jag hade gärna haft ännu mer tropiska fruktaromer.

Munkänslan är medelfyllig till fyllig med måttlig kolsyra. Avslutningen är torr med en rejäl beska som inte går överstyr på något sätt.

Utan att på något sätt vara överjordiskt underbar är detta helt klart mitt bästa försök, även om det är svårt att värdera hur den står sig mot de bästa i genren. Jag får försöka hitta en bra kommersiell motståndare att jämföra med.

Fabrikörn vs. Eskilstuna (15/7 2013):

Jag funderade länge på en lämplig motståndare här. BrewDog Hardcore IPA tävlade jag mot senast, och det är den enda ordinarie dubbel-ipan på bolaget. När Electric Nurse kom med sin variant nyligen övervägde jag en match mot den, men dels känns den ganska annorlunda och dels är jag väl bekant med såväl bryggare som receptmakare vilket känns en aning kymigt. Istället  gjorde jag en beställning på bolaget och lyckades få hem Eskilstunas Dubbel-IPA - som tidigare hette Eskilstuna Anders Dubbel-IPA - som är en mycket tuff motståndare.

Upphällningen av de båda ölen är en ren chock. Eskilstunas Dubbel-IPA är en sann västkust-dipa med en klargul nyans, mycket ljusare än min egen, trots att jag inte har använt ett enda gram karamellmalt. Det är något skumt med den här maris otter-malten jag använder.

Arommässigt är det också stor skillnad. Eskilstuna har mycket mer tropisk frukt, med bara en antydan av tall och lite brödig malt. Fabrikörns har mer brödig och nötig malt, där humlearomen är mer parfymisk och tallbarrig, om än med tydliga inslag av tropisk frukt.

I övrigt är de ganska jämnbördiga; fyllighet och kolsyra är närmast identiska, torrhet och beska lika så. Vad gäller beskan är dock Fabrikörns dock något mer direkt och brutal, medan Eskiltunas är mer subtil och kommer smygande i efterhand.

Utan att C4 ipa på något sätt är dålig så vinner Eskilstunas Dubbel-IPA detta tämligen enkelt. Det är helt enkelt en fantastisk dubbel-ipa i västkuststil.

Fabrikörn - Omvärlden 24-23 således.