Några obskyra klassiska pärlor - del 3

Bäst.

Nu blir det mörkare igen, i takt med årstiden. När jag skrev den avsevärt ljusare del 2 hade jag redan en lista på fem stycken. Men sedan tillkom det tre nya stycken, och eftersom jag börjar bli gammal och gaggig så är jag osäker på exakt vilka som var med på den ursprungliga. Men jag löser det genom utse tre bubblare innan den egentliga listan.

Bubblare

Lamentate av av Arvo Pärt tror jag var med på den ursprungliga listan. Men jag inser att den dels är i längsta laget, och även kanske väl introvert. Men jag rekommenderar ändå en lyssning, exempelvis här.

Eric Whitacre är främst känd som körkompositör, men i Deep Field utnyttjar han snyggt hela symfoniorkesterns klanger. Dessutom låter han publiken under sista delen sätta på en app på mobilen som skapar en skimrande kosmisk bakgrund. Och visst smyger han in en kör också. Se det hela framföras i Royal Albert Hall.

Peteris Vasks nämns ibland som en lettisk version av Arvo Pärt. Och det stämmer så tillvida att han delvis skriver djupt personlig minimalistisk sakral musik.  Musica Adventus är en bra representant men är också en smula introvert. Vill man ha något mer lättillgängligt så träffar The fruit of silence mer direkt i hjärtgropen.

Valentin Silvestrov - Symfoni 7

Silvestrov är en kompositör som togs upp i en SVT-dokumentär om Ukrainsk kultur 2022 efter Rysslands fullskaliga invasion. Han jämfördes med Arvo Pärt då han precis som den estniske kompositören började med att skriva i den rådande dogmatiska tolvtonstekniken, men senare omfamnade ett mer personligt, tillgängligt och minimalistiskt tonspråk. Hans sjunde symfoni exemplifierar detta. Själv får jag en melankolisk och ödslig känsla av denna musik.

Det var också i jakt på Silvestrovs musik som gjorde att jag upptäckte kanalen Symphonicus Rex. Här finns faktiskt två olika inspelnigar av denna symfoni, men jag väljer den jag först lyssnade på.

Anders Hillborg - Through lost landscapes.

Hillborg får sägas vara den hetaste svenska kompositören för närvarande. Jag lyssnade nyligen till uruppförandet av hans saxofonkonsert i Göteborgs Konserthus med hans son Theo som solist. Göteborgs symfoniker (GSO) har samarbetat med Hillborg de senaste åren och framfört flera av hans verk. Nyligen har man även släppt ett album med flera av de verk som framförts. Ett album som tokhyllades i Musikrevyn.

Ett av verken är just Through lost landscapes som också inspirerat albumets titel. Och det handlar om stora, vida ljudlandskap, med ett par glissandon som nästan kan ge sjösjuka. Allt skrivet för en enorm orkester inklusive många slagverksinstrument. Inte alls svårtillgängligt men ganska egensinnigt. Just nämnda YT-kanal har en inspelning. 

Johannes Brahms - Begrabnisgesäng

Precis som Rachmaninovs vårkantat i del 2 pekade framåt mot det välkända mästerverket Klockorna, pekar detta ganska okända stycke fram mot Ein Deutsches Requiem (EDR). Jag hade den stora förmånen att få göra detta verk hösten 2013 i Örgryte Nya Kyrka med Göteborg Wind Orchestra, Göteborgs Kammarkör och Gustav Sjökvist som dirigent. Några år senare fick jag också framföra EDR i Göteborgs Symfoniska Kör under Herbert Blomstedt.

Det är alltså skrivet för kör och blåsorkester, och även om det inte är lika långt och fullskaligt som EDR så kan man skönja en del gemensamma nämnare. Detta tycker jag är en bra live-inspelning.

Aron Copland - Dance symphony

Detta är ett av styckena som tillkom efter del 2. Jag hade redan hört det med GSO under Barbara Hannigan året innan. Men det fastnade inte så hårt den gången. I våras kom dock dels en liveinspelning, och dels en YT-video där Barbara diskuterar CD:n An american dream som hon just släppt med GSO. Dance symphony diskuteras med början ungefär 14:00 och framåt.

Efter att sett inspelningen några gånger var jag också fast för stycket. Däremot håller jag inte med Barbaras något negativa uppfattning om Coplands senare verk.

Lili Boulanger - Psalme 130

Lili Boulanger var en enorm begåvning som tyvärr lämnade oss redan vid 24 års ålder på grund av Crohn's sjukdom. Trots det lämnade hon flera fantastiska verk efter sig, varav det mest kända troligen är Faust et Hèléne. Vilket förärade henne det prestigefulla kompositionspriset Prix du Rome som första kvinna.

Initialt hade jag fastnat för Vieille prière bouddhique men tvekade lite att ta med det då det är ganska kort. Så jag letade vidare i hennes produktion och stötte på Psalme 130 som jag hade lyssnat på en gång tidigare utan att fastna för det riktigt. Men jag gav det en chans till vilket jag är tacksam för. Stycket växte för varje lyssning, och till slut var jag helt betagen. Jag ska inte diskutera stycket mer utan i stället presentera några inspelningar.

Vi börjar med den bästa rent musikaliskt, en studioinspelning. Därefter en liveinspelning där orkestern kanske inte är lika vass, och framför allt är mindre. Men jag gillar framförandet och även den industriella konsertlokalen. Från samma konsert kan man även hitta framföranden av Vieille prière bouddhique samt Psalme 129. Det är en konsert som jag verkligen önskar att jag hade fått vara med på. Slutligen tar vi en liveinspelning med en studentorkester och -kör. Den är kanske snäppet sämre vad gäller tekniskt framförande, men det är en större ensemble och med lite mer tryck i de starka partierna och mycket hjärta.

Appendix - favoriterna

Då detta var den sista delen tänkte jag tänkte avsluta med mina tre favoriter från denna serie. De är alla stycken som jag kan lyssna på nästan hur mycket som helst utan att tröttna.

1. Lily Boulanger - Psalme 130
2. Gustav Holst - Hymn to Jesus
3. Ferrucio Busoni - Berceuse för en döende moder