måndag 21 augusti 2017

Att brygga bra belgoöl


Så här enkelt och soft är det att brygga belgare. Bild: HBG2.

Regelbundna läsare av bloggen har nog inte missat att jag är väldigt förtjust i belgoöl. Med belgoöl avses här öl jästa men en karaktäristisk belgisk jäststam. Suröl som lambik och oud bruin räknar jag inte in här utan det betraktar jag som en separat kategori. Förutom att i allmänhet vara goda är belgoöl relativt enkla att göra. Men det kräver fortfarande noggrannhet i val av ingredienser samt i utförande. I detta inlägg ska jag dela med mig av mina insikter i hur man brygger bra belgoöl. Mina och mina förresten, mycket av innehållet nedan är taget från "Brew like a monk" med en liten personlig touch.

Innan jag sätter igång så ska jag påpeka att det egentligen inte finns några riktlinjer för att bygga belgoöl; belgarna själva drar sig inte för att vara egensinniga. Med det sagt så kommer jag ändå rikta in mig på det som jag ser som huvudfåran hos de belgiska bryggare, och för enkelhets skull så kan vi låta det specificeras av de belgiskbryggda öl som tas upp i ovan nämnda bok.

En annorlunda tydlig inriktning tycker jag ges av belgoöl bryggda i USA. Dessa har i allmänhet en annan maltighet som kommer sig av användandet av inhemska sorter, möjligen kombinerat med en skepsis mot socker samt en fäbless för mer specialmalter. Dessutom verkar man vara lite fixerad vid rena jäsningar och ovillig att kräma ur karaktär ur jästen i samma utsträckning som de belgiska bryggarna. Å andra sidan kan det vara lite mer ojämn kvalitet hos de sistnämnda med såväl fler toppar som dalar.

Extraktgivare

Detta har jag redan gått in på i detalj tidigare, men låt mig ta sammanfattningen här:
  • begränsa antalet extraktgivare till 4, för ljusa öl räcker 2 gott och väl
  • använd pilsnermalt som basmalt
  • för ljusa öl, komplettera vid behov med ytterligare en eller möjligtvis två extraktgivare; för starkare versioner är ljust socker närmast obligatoriskt
  • för mörkare öl, använd karamellmalt, mörkt socker eller mörk sirap, eller en kombination av dessa, samt komplettera eventuellt med vanligt socker för de starkare varianterna
  • skippa ljusa rostade maltsorter (bärnstens- eller biskvimalt)
Angående den sista punkten så är detta något jag ofta ser i hembryggarrecept, och det är verkligen två maltsorter jag inte är särskilt förtjust i, i synnerhet i belgiska öl.

För ljust socker funkar strösocker eller druvsocker bra, ljus sirap är bortkastade pengar. De här kristalliserade kuberna som går under beteckningen "kandisocker" kan man likaledes hålla sig borta från av samma skäl, såväl för de ljusa som de lite mörkare varianterna.

Vad gäller mäskningen så finns det massvis med blogginlägg och liknande som framhäver vikten av att göra en stegmäskning à la de Clerck med proteinrast, alfa- och beta-amylaseraster samt utmäskning. För modern högmodifierad malt är detta sannolikt helt onödigt och proteinrasten kan till och med vara ofördelaktig. Men den som vill få lite mer valuta för sin Braumeister kan ju alltid köpa lite lågt eller måttligt modifierad pilsnermalt och känna sig som en riktig belgisk bryggare.

För vanlig infusionsmäskning brukar det rekommenderas att mäska lågt för högre utjäsning, framför allt för de starkare varianterna. Det är en vettig grundregel, men betydelsen ska inte överdrivas heller. Med pigg jäst och bra jästrutiner så får man ändå en bra utjäsning med belgiska jäststammar.

Humle

Precis som maltnotan är detta något man med fördel håller enkelt. En bittergiva, och en eller två sorter vid 15-20 minuter är allt som behövs, med ett IBU på 20-40. Mer humliga varianter förekommer dock så man kan komplettera med givor vid kokslut och kanske till och med torrhumling. Men notera att man då har gjort ett avsteg från huvudfåran. Lämpliga humlesorter är klassiska tyska varianter som hallertauer mittelfrüh, spalter, tettnanger, samt saaz och någon av styrian golding-varianterna. Klassiska engelska sorter som EKG och fuggles kan också funka.

Vatten

Belgien har generellt sett karbonatrikt vatten även om det kan variera en hel del. Samtidigt så behandlar man ofta vattnet på olika sätt för att motverka alkaliniteten. Man bör därför avstå att försöka apa efter någon viss vattenprofil och i stället vattenbehandla enligt gängse principer och med måtta. Att sikta på 50-100 ppm vardera av klorid och sulfat är en bra utgångspunkt.

Jäst

Slutligen har vi kommit till det centrala för belgisk ölbryggning. Jästen är det som ska sätta sin särprägel på ölet, givetvis i kombination med övriga ingredienser. Lyckligtvis finns det ett stort utbud av olika belgiska jäststammar, numera även för torrjästvarianterna. Jag tycker dock att de flytande sorterna är bättre och brygger endast i undantagsfall med torrjäst. Har man inte använt flytande jäst tidigare är det hög tid att börja med det om man vill brygga belgoöl. En annan fördel med de flytande jäststammarna från Wyeast och WhiteLabs är att de oftast härstammar från ett enda bryggeri, sannolikt genom kontrollerad uppodling från flaskor. Uppgifter om härkomst från flertalet stammar kan man hitta exempelvis här.

Allmänt tycker jag de renodlat fenoliska stammarna som Achouffe-stammen passar bäst för ljusa öl medan mer fruktiga varianter som Rochefort passar bäst till mörkare sorter. Sedan finns det mångsidiga stammar som Chimay-stammen eller Westmalle-stammen. Men det är bara att testa sig fram och försöka bena ut vad man själv gillar.

Angående själva jäst- och jäsningshanteringen finns det två föreställningar som ibland cirkulerar som jag skulle vilja ifrågasätta. Det ena är att belgisk jäst bör jäsas varmt. Det må stämma för saison-jäst men inte i största allmänhet. Tittar man på jästemperaturerna i Brew like a monk så börjar jäsningarna nästan alltid under 20 C för att ibland tillåtas stiga till säg 25 C. Som hembryggare tror jag man ska vara försiktig med att jäsa sina belgoöl i rumstemperatur. När jag besökte Belgoträffen så slogs jag av hur många av ölen som hade tydliga toner av acetaldehyd. Detta kan förstås ha många olika orsaker, men hög jästemperatur är definitivt en prime suspect. Jag rekommenderar att man jäser belgoöl på samma sätt som de flesta andra överjästa öl; först under eller runt 20 C de första dagarna, för att sedan eventuellt höja när jäsningen börjar sakta in. Totalt två veckor i jäshink är fullt tillräckligt för alla stammar utom för Dupont-, Unibrou- och Hoegaarden-stammarna som kan kräva lite mer tid.

Den andra idén - som kanske inte är lika vanlig - är att använda mindre jästmängd än brukligt. Det stämmer visserligen att flera belgiska bryggerier tillämpar denna strategi för att kräma ur lite mer estrar ur sin jäst. Men som hembryggare får man redan mer jäsbiprodukter än ett kommersiellt bryggeri, så jag tycker att man även här kan göra som man brukar, och vid behov efter utvärdering dra ner på jästmängderna. Givetvis gör man oavsett en förkultur på sin flytande jäst så att man tillser god vitalitet.

Övrigt

Många hembryggare verkar ha svårt att brygga öl utan att lägga till någon "twist"; frukt, kryddor, ekspån, Brett etc. Detta är inte något som belgiska bryggare är helt främmande för, men samtidigt hör det inte till vanligheterna heller. Det normala i Belgien är faktiskt att inte spetsa sina öl med slika ingredienser, och när man väl gör det är det oftast på subtila nivåer (typ Rochefort). Jag rekommenderar att initialt lägga band på denna experimentlusta och lära sig vilka fantastiska aromer jästen kan bringa fram. Om man prompt måste ha i specialingredienser så tycker jag i så fall att man lämpligen gör det på en mindre del av satsen.

Som ni förstår så är jag själv ganska restriktiv med att lämna mittfåran för belgiska öl, men ibland gör jag avstickare och då har jag några favoritvarianter. Att brygga med större mängder rostad malt kan bli trevligt, men för att låta jästen få komma till tals bör man hålla igen med de rostade maltsorterna, och gärna välja Carafa-varianterna. Då kan det exempelvis bli en god bälgoimpstout. Att använda modern, fruktig humle kan också bli väldigt gott, men man bör hålla sig borta från de mest citrusaktiga och tallbarsdoftande sorterna som exempelvis columbus och gå för humlesorter med en tonvikt på tropiska frukter i stället. Jag bryggde en saison med azacca som blev lysande exempelvis.

Även om belgoöl på fat kan vara enormt gott, så är ändå dessa öl intimt förknippade med kolsyrejäsning på flaska. Mina egna riktlinjer för detta är följande:
  • Använd vanligt strösocker, 7-8 g/l.
  • Tappa på belgiska flaskor; vichyflaskan, Duvel-flaskan, eller någon av de 75.or som finns. Detta skänker dels autenticitet, dels är dessa flaskor normalt relativt starka och tåliga.
  • Häll upp i en lämplig kalk med ett (förhoppningsvis) rejält skum, men utan bottensatsen.
  • Njut!

7 kommentarer:

  1. känner du till ursprunget på wlp545? Hittade den inte i din länkade lista och jag hittar inga tydliga svar på internet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Njae, jag kommer inte på något klassiskt bryggeri i Ardennerna utöver Orval (510) och Achoffe (550). Möjligen Val-Dieu fast jag är osäker på om det räknas till Ardennerna. Det stämmer ju på smakbeskrivningen i alla fall.

      Radera
  2. Bra skrivet Ekstedt & fint att du delar med dig, keep up the good work!

    SvaraRadera
  3. hmm, tack! ska följa upp den tråden.

    SvaraRadera
  4. Intressant artikel! Ska brygga en Belgisk Saison (med fransk saison-jäst...) imorrn, och klurar just på jäsningen. Jag kontrollerar alltid temperaturen annars men tänkte nu låta den jäsa fritt i kylen ställd på 22c, kanske 23c. Blir en Saison bättre när den får stiga fritt eller är det klokare att steghöja temperaturen kontrollerat skulle du säga?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har jag ingen uppfattning om. Jag ställer bara hinken i ~25 C. Med Dupontjästen.

      Radera
    2. Okej! Jag bestämde mig till slut för att stega upp från 20c till 26c under ett par dygn så får vi se. Tack!

      Radera