GBBF 2017

Foto: Sebastian Jonsson.

Det var bättre i fjol. Det började med att flyget till London blev en timma försenat och att det spöregnade när vi kom fram*. Vädret var allmänt något sämre än förra året även om det blev allt bättre för varje dag som gick. På Fuller's-hotellet var utbudet av cask-öl sämre än i fjol. På mässan var förra årets bästa öl - Fuller's Vintage Ale - inte riktigt lika bra. Och de amerikanska cask-ölen hade i stort sett tagit slut när vi anlände till mässan första gången på sena torsdagseftermiddagen. Och flyget hem på söndagen var två timmar försenat så att en redan väl sen ankomst blev alldeles för sen.

Men spelar roll, det var på det hela taget en väldigt bra tripp till London och GBBF. Och en sak var faktiskt bättre; på mässan fanns det på fredagen Timothy Taylor Landlord påkopplad i flera timmar, och dessutom serverad vid lämplig temperatur. Ett annat positivt tillskott var att Harvey's hade ett helt eget bås där man serverade sex olika utmärkta cask-öl, och allra bäst var föga oväntat deras flaggskepp Sussex Best Bitter. Den tyska montern var nog faktiskt snäppet bättre också. Och även om det inte fanns så mycket kvar i den amerikanska cask-montern så fick jag i alla fall provat en ypperlig Sierra Nevada Torpedo.

Bästa ölet på såväl festivalen som hela resan blev ovan nämnda Landlord. Den har en fantastisk balans mellan malt-, humle- och jästaromer som alla får komma till tals på lika villkor. Malten genom en fin brödig och kanske också lätt karamellig bas. Huvudfiolen spelar dock jästen som bidrar med underbart fruktiga toner. Pricken över i:t är den blommiga humletonen och en avslutande fin beska.

En tydlig trend var att många öl var väldigt ljusa. En annan trend - som ofta sammanföll med den förra - vara att använda moderna humlesorter som citra, mosaic eller equinox. De bästa varianterna tycker jag slår de nutida humlebomberna på fingrarna då man trots en tydlig humleprofil ändå inte överröstar jästkaraktären. De mindre lyckade varianterna hade dock handskats alldeles för försiktigt med humlen.

Någon sämsta öl på festivalen vill jag inte utse av det enkla skälet att jag inte provade en enda dålig öl. Visst varierade nivån, men från bra till jättebra. Kanske berodde det på ett skickligt urval, men jag får intrycket av att klassiska engelska ölbryggare generellt är väldigt skickliga. Man lyckas kombinera karaktärsfulla och ofta ganska estriga öl med en i övrigt ren jäsprofil. Någon enstaka gång kunde jag känna en gnutta svavel, diacetyl eller acetaldehyd men inte på en nivå som gav ett riktigt lågt betyg.

Resans sämsta öl är dock lätt att utse. När vi inte var på festival strövade vi runt i olika delar av denna gigantiska stad, åkte tunnelbana, gjorde korta besök på ett par muséer samt regelbundna depåstopp på caféer och pubar. På lördagen blev det ett kort besök på Bermondsey Beer Mile, och några för mig nya stopp. På Partizan köpte jag Atomium. Den marknadsfördes som en "Belgian Pale Ale" och inget på namnet, tapphandtaget eller annorstädes indikerade att den skulle vara en bisarr kryddbomb med sträva apelsinskalstoner som överskuggade allt annat.

En drös nya pubar i olika delar av staden hann betas av, och de bästa nya bekantskaperna för mig hittades i de nordöstra delarna; Wenlock Arms i Hoxton, Earl of Essex i Islington, Kings Arms i Bethnal Green och Queens Head i Kings Cross. Alla dessa hade det gemensamt att de kombinerade klassisk brittisk casköl med modernare engelska öl samt ofta även några belgiska och tyska öl.

Så det var kanske lika bra som i fjol i alla fall. Det får bli en snar återkomst, eventuellt redan till GBBF 2018.

* Vädret i London är för övrigt underskattat.