Framtidens ölhistoria

Framtiden var bättre förr?

Före detta ständige sekreteraren för den numera ganska skamfilade Svenska Akademin - Peter Englund - sägs en gång ha fått frågan vad framtida historiker skulle lyfta fram från vår egen tid. Det korta svaret löd: ganska lite. Det finns ingen anledning att ifrågasätta detta tror jag. Det är allmänt så att det man från sitt eget begränsade smala personliga perspektiv tycker är intressant, av andra längre bort i tid och rum har högst begränsat intresse. Det är också först när lång tid har gått som man bättre kan sortera ut vad som egentligen skedde; vilka faktorer som var avgörande för ett visst skeende.

Samma sak är det förstås med ölhistorien. Med facit i hand kan vi bättre förstå vissa skeden i utvecklingen än de som levde mitt i det. Man kan ändå roa sig med att undra vad en framtida Ron Pattinson eller Martyn Cornell kommer skriva om åren runt millennieskiftet när de anno 2100 ger ut böcker om ölhistoria. Det är förstås svårt att veta vilka av dagens trender som kommer överleva men man kan ju alltid gissa.

Något som nästan garanterat kommer tas upp är den explosiva tillväxten av en ny generation bryggerier från och med slutet av 90-talet och framåt. Framför allt framväxten i USA, men även hur den spred sig till länder som Sverige och Danmark, och senare även till klassiska ölnationer som England, Belgien och Tyskland. Troligen kommer man inte se det lika dramatiskt som vi gör, utan snarare som ett av många exempel på en ständig process och växelverkan mellan diversifiering och konsolidering. För närvarande ser vi just det sistnämnda i och med alla uppköp och även att vissa forna mikrobryggerier har vuxit sig stora.

En annan sak som säkert kommer uppmärksammas är ipans dominans. I ett bredare perspektiv kanske man kommer framhålla "humlerevolutionen". Med det sistnämnda avser jag dels utvecklingen av nya humlesorter med en helt annan smakprofil; tropisk frukt, citrus, tallbarr snarare än blommigt och örtigt. Men även fokuset på kraftigt humlade öl även för andra öltyper än ipa, exempelvis kornvin, brunöl och porter/stout.

Surölens renässans tror jag också kommer framhållas. Dels att lambikproducenterna nästan höll på att gå under men lyckades växa sig starka (och fler!) tack vare det förnyade intresset. Och dels alla nya surölsbryggerier i USA men även annorstädes och den stora variationen i metoder. Jag tror också att den enorma utvecklingen av att utnyttja nya mikroorganismer (eller gamla på nytt sätt) kommer sätta spår i framtiden.

Fatlagring med syftet att extrahera aromer från såväl träslaget som den tidigare drycken är en innovation från denna period som verkar ha etablerat sig för gott. Därmed torde den ha stor möjlighet att skriva in sig i ölhistorien också.

I övrigt tror jag inte det är så mycket som kommer intressera framtiden. Sådant som pastry stout, brut-ipa, snabbmatsbröd i mäsken och glass-öl kommer förmodligen (och förhoppningsvis) försjunka i historiens glömska. Möjligen kan det nämnas i förbifarten i den större berättelsen där bryggare genom alla tider har slängt i diverse exotiska ingredienser i sina öl.