Pseudogeuze #1

Blandning pågår.

Ganska exakt ett och ett halvt år sedan jag bryggde min första pseudolambik är tiden äntligen mogen för min första blandning till en pseudogueze. Eller ja, egentligen ska man väl ha en blandning av tre-, två- och ettårig lambik, men eftersom jag använder prefixet pseudo- så ska jag väl komma undan med det.

För att kvalitetssäkra denna första utgåva bjöd jag in några andra hembryggare till en "blending session" i lördags. De som till slut dök upp var Ingemar Jansson och Martin Jonsson, och tillsammans testade vi och gjorde blandningar av sats 1-5. Syftet var förutom att hitta en blandning som kunde stå på egna ben även att avgöra vilken sats som kunde fungera bäst som bas för fruktlambik.

Klenast syra hade sats 1a som dessutom hade tydligast ton av vetedeg. Utöver detta hade den en väldigt tydlig ekkaraktär från ekspånen. Sammantaget gjorde detta att man inte ville ha speciellt mycket av denna sats, och på grund av vetedegsaromerna kanske till och med inte alls. Nu var det dock så att jag hade toppat upp övriga jäskärl med just denna sats i samband med att jag tappade upp 0,5-1 liter på flaska.

Vetedegstonerna hade försvunnit helt i sats 2,  som dessutom hade utvecklat lite mer bestämd syra sedan sist. Den blev en av favoriterna tillsammans med sats 5 som utöver en jämförbar syra även hade den här lätta strävheten hos en genuin lambik. Vi insåg tidigt att dessa två skulle få utgöra huvuddelen av blandningen, och eftersom det är lite knappt om den förstnämnda så blev det övervikt på den sistnämnda.

Den mirakulöst räddade sats 3 hade mest tryck i syran med en tydlig vinägerton. Tyvärr hade den också en lätt vetedegston i eftersmaken vilket gjorde att vi fick nöja oss med att använda den enbart till en fjärdedel. Hos sats 4 fanns ingen märkbar vetedegsarom, men däremot en del diacetyl vilket gjorde den olämplig för en gueze i nuläget. I stället funderar jag på att använda den i olika fruktlambik där bretten får mer tid på sig att bryta ner diacetylen.

Nedan följer slutresultatet av våra ansträngningar. Blandningen vi till sist fastnade för hade en diskret ton av vetedeg som gör sig påmind främst i eftersmaken. Det var svårt att undvika den helt och hållet denna gång utan att blandningen skulle bli för tung på den yngsta versionen. Nästa år ska den förhoppningsvis kunna gå hålla stången bättre.

Vi provade den slutliga blandningen mot en flaska 3 Fonteinen Oude Geuze samt en Cantillon Gueuze 100 % Lambic Bio, och det slående var att båda dessa var tydligt mindre sura. Detta är väldigt förvånande då jag alltid har fått höra hur svårt det är att få till en tillräcklig syra utan att göra en ättiksyrabomb. Däremot så är inte surast liktydigt med godast, och det är en bit kvar upp till dessa giganter, även om just denna flaska Cantillon var tydligt oxiderad.

Blandning:

• 3 % sats 1a
• 24 % sats 2
• 24 % sats 3
• 49 % sats 5

Data:

• Volym 20 l
• OG 1055
• FG 1007
• Abv 6,3 %

Övrigt:

Kolsyrejsäsning med strösocker, 6 g/l.

Bedömning 3/1 2014:

Efter knappt två veckor från blandandet och flasktappningen är det dags för den första officiella provsmakningen. Bygelflaskan (33 cl) öppnas med en tydlig smäll och ölet hälls upp ljusgult med ett kortvarigt vitt skum.

Aromen är fruktig med grapefrukt och omogna äpplen, en smula stall och en gnutta vinäger. Kroppen är lite halvtunn, kolsyran medelhög.

Syran är påtaglig, men inte lika påträngande som exempelvis i Hanssens produkter. En lätt skalbeska finns på helt rätt nivå, och så kommer sent i eftersmaken en puff av den eviga vetedegstonen.

Hursom är det ett mycket lyckat lättdrucket första försök med bra tryck i syran. På minussidan finns förstås vetedegen samt att den kanske är en smula enkelspårig och simplistisk. Men det är bara att slipa på metoderna; vetedegsaromerna tror jag att jag ska slippa framöver i alla fall.