Brygd #110: Bälgoporter

Om man befinner sig i Belgien under en längre tid (mer än ett par dagar) kommer man snart inse att det saknas ett viktigt element i den belgiska ölkulturen trots dess mångfald och variation - rostad malt. Visserligen används rostad malt i knappt förnimbara mängder i somliga mörkare öl men påtagliga rostade aromer lyser i stort med sin frånvaro.

Även om man som undertecknad har ett aningen ljumt förhållande till svarta öl så är det något man saknar en smula på plats. På sistone har dock en del belgiska porter och stout börjar dyka upp, en del mindre bra, men några riktig lyckade varianter finns också, som exempelvis Hercules Stout och De la Senne Zwarte Piet.

Den stora utmaningen med att brygga en belgisk porter/stout är att få till rätt balans mellan rostade toner och jästaromer. Exemplen ovan tycker jag lyckas ypperligt med detta, medan ett i sig väldigt bra öl som Struise Black Albert lyckas mindre bra och mer är att betrakta som en Imperial Stout i största allmänhet.

Jag bryggde under sommaren 2009 tre satser med Unibroue-jästen som då fanns tillfälligt tillgänglig på Humlegården. De två första - en tripel och en quadrupel - hade tydliga drag av denna fantastiska jäst, medan jästaromerna mer eller mindre försvann i det tredje ölet som var ett klassiskt imperial stout-recept. Jag lämnade in den till SM 2010 i klassen 9K (belgiska och franska specialöl) och fick just synpunkten från domarna att jästkaraktären försvann bland de rostade tonerna.

Senare samma år uppstod ett nytt tillfälle efter tripelexperimentet med Rick Lindqvist. Efter flasktappningen tog jag med med jäshinken med jästkaka hem tillhörande Rochefort-varianten. Med hjälp av denna bryggde jag en mörk & stark belgare med en rejäl skvätt chokladmalt i, och gav ölet det putslustiga namnet Bälgoporter. Resultatet blev väldigt lyckat med en mild rostad ton som gifte sig väl med en tydlig jästprofil. Jag håller det som ett av mina fem bästa öl någonsin, och nu är det alltså dags för en repris. Originalversionen var det sista ölet jag bryggde utan att blogga om, men nedanstående recept är nog ganska snarlikt.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1090
• FG 1016
• Abv 9,7 %
• IBU 30
• SRM 30 (mörkbrun)

Malt & extraktgivare:

• 6 kg pilsnermalt
• 1 kg ljus karamellmalt (SRM ~30)
• 500 g havregryn
• 500 g melassocker
• 300 g chokladmalt (Carafa I)
• 200 g maltextrakt (förkultur)

Infusionsmäskning 67 C i en timma.

Humle:

• 20 g perle i 60 minuter
• 40 g savinjski golding i 20 minuter

Total koktid 90 minuter.

Jäst:

Jäsning med Wyeast 1762 (1 l förkultur)

• vid 20-23 C i 5 dagar
• vid 17 C i 10 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l

Bedömning (30/1):

Jag öppnar bygelflaskan med ett ljudligt 'plopp' och häller upp i mitt Rochefort-glas, och det ser ut precis som en Rochefort 10; djupt mörk röd med ett beige skum som ganska snabbt lägger sig.

Aromen har en del typiska milt fruktiga och kryddiga toner som man kan känna igen från originalet. Därutöver en lätt rostad ton som är förvånansvärt diskret. En del murriga karamelliga toner med inslag av torkad frukt kan även förnimmas.

Ganska påtaglig kolyra, medelfyllig kropp. Väl utjäst, nästan väl mycket med en lätt alkoholbeska. Gott, men förra versionen var klart bättre.