söndag 7 oktober 2018

Jag hade fel



Jag har vid två tillfällen stött på påståendet att traditionell gose från Goslar var salt eftersom havsvatten tränger upp i floden Gose som rinner genom staden. Detta är förstås helt orimligt eftersom Goslar ligger hundratals kilometer uppströms från Nordsjön. Enligt den mest trovärdiga förklaringen jag har sett berodde det istället på alla saltgruvor i området.

När felaktigheten påtalades reagerade motsvarande personer väldigt olika. Den ena insåg genast sitt misstag och skrattade lite åt det hela. Den andra hängde envist och en smula aggressivt kvar vid påståendet och försvarade det med allt mer absurda argument*.

Trots att jag håller fakta och vetenskap högt, och vinnlägger mig om att försöka ta reda hur saker faktiskt förhåller sig, så händer det emellanåt att jag misstar mig. Jag har fel helt enkelt. Om vi håller oss till bryggning så har jag tidigare exempelvis missförstått begreppet utbyte, inte insett skillnaden mellan vattnets hårdhet och alkalinitet samt trott att man namngivit kornsorten maris otter efter latinets namn för havsutter.

Hur mycket man än anstränger sig och hur mycket sanningslidelse man än besitter kommer man oundvikligen ha fel emellanåt. När någon påpekar detta med välunderbyggda argument kan man reagera på lite olika sätt. Det finns förstås massvis med variationer, men nedanstående är de sex huvudsätten som jag har stött på:
  1. Erkänna sitt misstag och vara tacksam för att ens kunskapsmassa har ökat och förbättrats.
  2. Helt sonika lämna diskussionen en kunskap rikare
  3. Hävda att "ja, det var ju så jag menade"
  4. Sväva iväg i kunskapsrelativistiska floskler
  5. Ta på sig offerkoftan
  6. Fortsätta tjata emot och vägra ta till sig fakta
Det ideala är förstås alternativ 1, men det kan vara psykologiskt svårt för alla, i mer eller mindre utsträckning. Om man skämtar lite om det så kan det kännas bättre dock. Själv brukar jag välja första** eller andra alternativet. Och om man anstränger sig att ta reda på fakta samt försöker uttrycka sig med en säkerhet som motsvarar hur väl insatt man är undviker man att hamna i detta läge alltför ofta.

Variant 3 kan man ha lite överseende med. Det kan jag dock inte säga om 4. Eftersom jag tycker fakta är viktigt har jag nästan lika svårt för "det finns inte en enda sanning", "det är sant för mig" eller liknande som det totala förnekandet (6). Ofta kan denna variant kombineras med att man erkänner små och för saken ganska betydelselösa fel. Detta ger då ett falskt sken av ödmjukhet. Ett aktuellt exempel är hur Thomas Eriksson - författaren till "Omgiven av idioter" - försvarar sig mot den ganska förödande kritik som har formulerats av psykologer och nu senast i magasinet Filter***.

Alternativ 5 innebär att man gnäller om "personangrepp" och liknande. Ofta är det kombinerat med 4 - som i fallet med Thomas Eriksson - eller med 6. Vad gäller den sistnämnda så finns det en uppsjö retoriska (och psykologiska) knep; att diskutera oväsentliga bisaker, byta ämne, kasta in en röd strömming eller flytta målstolpar, bara för att nämna några. En annan ganska märklig strategi som jag ofta stöter på är att  hänvisa till referenser som inte stöder vad man säger och ibland till och med motsäger det. Detta är dock ganska lätt att avslöja genom att helt sonika kolla upp vad som står i någon av referenserna. Det är i och för sig ganska tidskrävande, men det finns ju också en möjlighet är lära sig något nytt. Och det är ju faktiskt det viktigaste; inte att ha rätt utan vad som är rätt.

* Ett av dessa var att vattnet rinner "nedåt". Vederbörande verkade alltså tro (åtminstone för ögonblicket) att floder alltid rinner nedåt på kartan, från norr till söder.
** När jag en gång backade halvvägs i frågan om sulfat kan förstärka humlearom (och inte bara beskan) så fick jag den ytterst besynnerliga responsen "stå för vad du säger". Jag har även sett andra råka ut för detta.
*** Enligt trovärdiga källor kommer betalväggen tas bort inom kort.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar