Midsomer-moment

 

Många Midsomer-moment blir det.

Jag kan inte sägas vara ett Morden i Midsomer-fan, men jag har ändå sett delar av många avsnitt. Man zappar förbi, börjar titta och är fast. Även om det hela i stort sett är trams så är det på brittiskt manér välproducerat med utmärkta skådespelare, och i vackra miljöer. Och man vill ju förstås veta vem som är mördaren.

För ett tag sedan såg jag en timmes dokumentär om denna legendariska serie där flera av de viktigaste skådespelarna intervjuades. De verkade hålla med om mitt omdöme ovan och skrattade mest åt det hela. John Nettles skrockade att kommissarie Barnaby är den sämsta morddetektiven genom historien; det krävs alltid 3-4 offer innan mördaren avslöjas*. En annan reagerade på faktumet att serien rankats som sämst vad gäller realistisk beskrivning av polisarbete med "No shit Sherlock" eller något liknande.

Men det som fastnade mest var en kommentar från Jane Wymark som spelade Joyce Barnaby. Hon berättade hur hon vid upprepade tillfällen fick kommentarer från människor med ett slugt och förnumstigt leende om att "har det inte dött väldigt många människor i den där byn Midsomer". Även för en halvengagerad Midsomer-periodare som jag själv är det tämligen uppenbart att varje avsnitt utspelar sig i en ny by. Ny kyrka, ny präst, nytt mjölkbud, ny godsägare etc. Midsomer är ingen by. Jag har aldrig sett det sägas explicit i serien, men tydligen är Midsomer tänkt som ett fiktivt engelskt county.

Den här lite självgoda ansatsen att man tror att man har ett riktigt slugt argument, när det i själva verket är helt poänglöst har jag stött på genom åren i hembryggningsdiskussioner. Till skillnad från ett riktigt Midsomer-moment är de exempel jag ger nedan inte direkt felaktiga även om ett av dem är ytterst tveksamt.

Humle är en krydda

I Radical Brewing har Randy Mosher ett helt kapitel med rubriken "Hop are just another herb, mon". Jag tycker det är bra titel för detta kapitel som lobbar för kryddor i öl, samt ger en historisk tillbakablick som förklarar att fram till sen medeltid var det vanligt med allsköns örter i öl. Med väsentligen samma syfte som humle; antimikrobiellt skydd, ge beska som balanserar ölens sötma, samt aromatiska bidrag.

Men när det används som en replik till ett påstående i stil med "jag gillar inte kryddor i öl" är det bara tröttsamt. Det är varken fyndigt eller tänkvärt, och det tillför inte diskussionen något annat än irritation.

Svart-ipa

När jag först fick höra talas om denna nya ölstil så fattade jag direkt vad det handlade om. En ipa med mörkare färg från rostad malt. Så jag tyckte det vara ett bra namn. Jag noterade också den inneboende motsägelsen mellan svart och ipa. Men liksom de flesta tyckte jag inte det var så relevant och släppte det. 

Numera är svart-ipa ganska ovanligt. Men när det ändå dyker upp i någon diskussionsgrupp så är alltid någon som tycker att denna språkliga oxymoron behöver påpekas. Och de gör det på just det här förnumstiga sättet som om de bidrog med en riktigt fyndig tanke.

Kölsch är en ale

Detta har jag skrivit mer omfattande om tidigare. Det handlar alltså inte specifikt om kölsch utan generellt om klassiska överjästa öl från icke-anglosaxiska ölkulturer. Att säga att dessa är ale är då ganska omdiskuterat.

Men oavsett var man står i frågan finns det ingen anledning att komma dragande med något liknande som respons på när någon exempelvis säger "jag har bryggt mest ale, men nu ska jag testa en weizen". Du tillför inget av substans, du bara propsar för en anglofil tolkning av ordet "ale".

* En något märklig diss då det samma gäller för typ alla detektiver i pusseldeckare, självaste Hercule Poirot inkluderad.