All In Beer Fest 2015

Glitter & glamour hos Dügges.

Efter en avstickare till en ganska trist konferenslokal på Lindholmen under fjolåret, så var man i år tillbaka till Eriksbergshallen, scenen för den första festen 2013. Vilket blev ett klart lyft då dessa lokaler är perfekta för evenemanget; luftigt med rejält högt i tak, gott om plats, en elegant retro-industrikänsla med lite bevarade detaljer och en fantastisk utsikt över älven. Även om det var rejält med folk på lördagen så blev det aldrig outhärdligt trångt eller varmt. Att det har blivit en omtalad och populär festival som inte bara drar göteborgare exemplifierades av den kanadensare jag hamnade i samspråk med som hade rest ända från Calgary enkom för detta event.

Arrangemanget i stort var väl organiserat där varje detalj fungerade väl, från biljett- och pollettsystem, till de många och smidiga sköljstationerna och foodtrucks på utsidan som fixade maten. Ska man nämna något med med förbättringspotential så hade jag gärna sett några fler mingelbord på den ganska stora fria ytan mellan tapparna och sittplatserna. Eftersom jag fortfarande använder sådana ålderdomliga idéer som att skriva ner mina RateBeer-betyg på små lappar så behöver jag något slags bord för att göra detta. Detta lappskrivande väckte för övrigt en viss nyfikenhet. Jag fick vid flera tillfällen förklara vad jag höll på med, och i ett fall möttes förklaringen med stor oförståelse och kommentaren "men det är ju bara att fotografera handtaget". Det var väl en representant för UnTappd-generationen kantänka.

Apropå UnTappd så var ett trevligt inslag det pånyttfödda Ölfrämjandet som stod och missionerade i den stora fria ytan utanför själva mässhallen. Bland annat hade man en skärm med en kontinuerligt uppdaterad lista på de populäraste ölen enligt just UnTappd. Den slutliga listan kan beskådas här, och jag missade/skippade rätt många av de där ölen. Det beror dels på att jag missade/skippade lördag förmiddags-passet, men också på att min smak inte alltid sammanfaller med majoritetölnördens.

Dessutom fanns det så mycket annat gott att prova då ölen genomgående höll jämn och hög kvalitet. Dock var utbudet en smula enahanda på sätt och vis. Visst fanns där mycket udda och kreativa öl med diverse galna upptåg och ovanliga koncept; glassöl, bloody mary-öl och sur-sake bara för att nämna några. Men den stora massan bestod dock av olika slags ipor (många alkoholsvagare, tack för det televerket), berliner weisse-varianter, brettade saisoner, samt givetvis en drös imperial stout.

Det ligger kanske i sakens natur att bryggarna till en sådan här festival satsar på udda och experimentella brygder alternativt sådant som är trendigt. Men jag hade uppskattat att få bryta av med en riktigt välgjord lageröl, hefeweizen, bitter eller icke-sur och icke-brettad belgare. Jag hittade endast några enstaka exempel som To Øl Über Pils. Om jag fick drömma lite hade det varit fräckt med bryggerier som Schneider eller Gänstaller som kombinerar tradition och hög kvalitet med en vilja att prova nytt. Men man kan inte få allt här i världen antar jag.

Av det som fanns så var det som sagt mycket som var bra, och några har fastnat extra i minnet. Det är ingen ny bekantskap, men efter att ha provat en massa nya berliner weisse (varav en faktiskt helt ren för ovanlighetens skull) så satt det fint att gå och ta en Brewski Tropic Sneeze som jag tycker tar den här öltypen till sitt maximum.

Något som verkar mycket lovande var ölen från All In Brewing och deras nya samarbetspartner West Coast Bryggeri. Man hade inte hunnit brygga så mycket än, men framförallt var lågalkohols-ipan Soma mycket bra. Bryggeriets helt egna ipa var också den gedigen, och visar att man har betydligt större känsla för ölbryggning än för språk. Det är alltid kul med nya bryggerier som visar att det går att brygga bra öl direkt.

Brekeriet Solo var en elegant och fruktig suröl som jag skulle vilja räkna till en av deras bästa. Även Dugges hade en superb ren suröl med det flotta namnet Le Premier Tonneau Bleu. Bakom detta namn låg det faktum att den hade jäst i en blå plasttunna.

Bland alla muskulösa stout var det endast Pure Decadence Imperial Stout från Barcelona-bryggeriet Edge Brewing som föll mig helt i smaken. Men det var å andra sidan en strålande version helt utan en massa kladdig ekfatsvanilj men med intensiv rostad choklad och lite kaffe, lite kola och knäck, samt en halvtorr avslutning.

Det finns förstås mycket mer att berätta. Exempelvis om Mikellers och Boons hajpade geuze-släpp som jag själv skippade, eller skäggtrimningsstationen med ölbaserade hårvårdsprodukter som jag också skippade (men inte Brewski-Marcus som fick sitt skägg stajlat till nya nivåer). Men jag skippar även det och inväntar nästa års fest i stället. I Eriksbergshallen givetvis.