Jag har inte skrivit så mycket - om än något - om CAMRA här på bloggen, men nu tror jag det är dags som en liten ingress. Denna konsumentorganisation startades på 70-talet för att motverka nedgången för klassisk brittisk real ale och vidhängande pubkultur. Kampanjen måste anses vara en succé då real ale i dag lever i högsta välmåga. Som ofta med gräsrotsrörelser som växer sig starka har man blivit lite grand offer för sin egen framgång. En viss rigid och dogmatisk inställning till andra former av öl har vuxit sig stark genom åren, och man har till viss del hamnat i konflikt med den nya vågen av bryggerier, och i synnerhet BrewDog. Oavsett vem som har mest skuld i detta så kan man ändå inte komma ifrån allt gott som CAMRA har bidragit med. Och en del i detta är den årligen återkommande Great British Beer Festival som jag hade det stora nöjet att besöka förra veckan efter att senast ha besökt den 2011.
Senast höll festivalen till i ett betongschabrak vid Earl's Court, men efter att ha huserat volleybollturneringarna vid London-OS 2012 revs det, och festivalen återvände till Olympia i Kensington några kilometer bort vilket har fördelar såväl som nackdelar. Nackdelen var sämre kommunikationer, men själva lokalen var betydligt trevligare, ljusare och luftigare.
Vad gäller ölen så ligger fokus naturligt nog på just brittisk cask ale. Det fanns ett tiotal separata stånd, och vid varje stånd fanns bryggerier från ett antal distrikt sorterade i bokstavsordning. Varje bryggeri serverade ett eller i undantagsfall två öl åt gången, vilket indikerar vilken enorm mängd av småbryggerier det finns i denna del av världen. De större bryggerierna såsom Fuller's och Young's/Wells hade dock egna montrar. Nivån var generellt hög med få floppar men desto fler toppar.
Majoriteten av ölen var olika varianter av pale ale och bitter. Variationen var inte jättestor, men ibland stack något öl ut med moderna humlesorter, med Allendale Mosaic som den förnämsta representanten. Givetvis fanns en del porter och stout också, och festivalens vinnare blev Bingham’s Vanilla Stout, faktiskt en av de bästa i sitt slag som jag har provat.
Sedan fanns det en hel del mild, vilket jag tycker var intressant att botanisera bland. Min iakttagelse är att det mesta som serveras som mild lika gärna skulle kunna klassas som brown ale eller porter beroende på mängden rostad malt som kan variera en hel del. Min bild av mild är att den ska ha betydligt lägre beska men det tyckte jag sällan stämde. Hur som, ett par riktigt goda exempel provades under de två dagar vi besökte festivalen.
En annan iakttagelse jag gjorde var bristen på starkare varianter på säg 6 % och uppåt. Jag såg bara ett par stycken, och den enda som prövades var Fuller's Vintage Ale anno 2016. Denna överträffade mina förväntningar och var en av festivalens absoluta favoriter för egen del. Färsk Fuller's Vintage kan vara lite kantig, men denna var fantastiskt mjuk med intensiva maltiga och fruktiga toner. Om det beror på att årets version är bättre än någonsin, eller om det är så att denna öl blir så mycket bättre som real ale ska jag låta vara osagt.
Om man tröttnade på brittisk real ale fanns det gott om alternativ att variera sig med. I ett stånd serverades real ale från andra sidan Atlanten, och där provades en Sierra Nevada Pale Ale som var bättre än jag någonsin har haft den, och en tillika fantastisk AleSmith Nut Brown Ale. I ett annat stånd serverades tysk kvalitetslager, bland annat från Heller, Keesman och Andechser. Det fanns även stånd med belgisk och italiensk öl som vi valde att hoppa över. Sista anhalten blev ciderståndet där engelsk hantverkscider serverades, med ganska varierande kvalitet.
Utöver festivalen så blev det lite andra nedslag på diverse ölhak, något som inte är en bristvara i London direkt. Som avslutning på en sväng till Camden Market blev det ett besök på BrewDog Bar för lunch. Det var ett ganska oinspirerat ställe med lite väl (medvetet) ruffig inredning och ganska oengagerad personal. Ölsortimentet var heller inget att hänga i julgranen om man inte är hängiven BrewDog-anhängare. Jag passade på att prova Dead Pony Club som live beer, Brew Dogs svar på cask ale. Den var ingen höjdare direkt, lika trist och oengagerat som själva stället. Maten var dock god ska påpekas.
Betydligt trevligare hade vi på Bermondsey beer mile; ett antal nya småbryggerier som tillsammans med diverse andra hantverksverksamheter ligger i små valv under järnvägen längs en sträcka i stadsdelen Bermondsey. Att strosa längs alla bryggerier, surdegsbrödsknådare, korvstånkare, bilmekaniker och allsköns annat är en upplevelse som rekommenderas. Tyvärr har det bästa bryggeriet - Kernel - ingen servering längre, men ölen håller ändå en hyfsad nivå utan att nå de större höjderna.
Utöver mässan uppskattades mest besök på mina favoritpubar i staden: Southampton Arms, Euston Tap och Market Porter, samt White Horse på Parsons Green. Samtliga dessa har en utmärkt blandning av cask ale, utländska öl samt moderna engelska öl. På White Horse lyckades vi prova festivalens vinnaröl och slapp därmed den enorma kö som detta öl skapade på festivalen.
Apropå vinnaröl så har det omtalade Timothy Taylor Landlord fått flera GBBF-vinster under åren, och ett delmål med resan var att få pröva detta öl på cask*. Det visade sig inte vara helt enkelt då Timothy Taylor-ölen snabbt tog slut. Vi lyckades till slut lokalisera några fat tack vare The Perfect Pint. Och på dagen för vår hemfärd hängde vi på låset till puben The Cockpit i närheten av S:t Pauls Cathedral för att äntligen få ett smakprov. Den serverades tyvärr en aning för varm, men det var trots det ett fantastiskt god öl med intensiv fruktighet och en snygg humleton, allt uppbackat av en fin brödig maltighet. Vid normal real ale-temperatur på 13-15 C hade den nog varit resans bästa öl, nu fick den samsas där med ett gäng andra fantastiska öl.
Nästa återbesök får nog dröja betydligt kortare tid än fem år.
* På flaska går den att beställa i åttapack från Systembolaget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar