Godhet är viktigast

Blogginläggets titel osar starkt av en sorts uppmuntrande carpe diem-uttryck som dyker upp i sammanhang där "positivt tänkande" anses vara lösningen på alla problem och nyckeln till obegränsad framgång och lycka. Personligen har jag inte mycket till övers för slikt och föredrar snarare en mer realistisk svartsyn. Men det var faktiskt jag som myntade* uttrycket, och även om det åsyftade något annat så roade det mig en smula när jag insåg att det hade potential att hamna på en dörrmatta, pepp-sten eller som kalendervisdomsord för april anno 2017 efter något småputtrigt citat från Dalai Lama i mars.

Men uttrycket skrevs i ett bryggforum, och avsåg vad jag anser huvudsyftet med att brygga öl är. Lite grand försöker det kortfattat sammanfatta vad en forumskribent på BeerSweden-forumet hade som profilmotto: "Det handlar inte om att alltid brygga originell, banbrytande öl; det måste vara gott också!". Var och en brygger naturligtvis vad hen själv vill, men ibland kan jag ändå inte låta bli att undra när man läser vad som bryggs i stugorna på hembryggarbloggar och -fora. Det är snarare regel än undantag att det ska vara minst en "twist" i receptet och helst flera. Brygger man en saison så ska det spetsas med Brett, vinindränkta ekkuber eller någon exotisk ört, eller varför inte alltihop. Det är sällan man ser någon brygga en sketen vanlig porter eller stout utan att ha i kaffe, kakaobönor, vaniljstänger och så ekkuber förstås.

Naturligtvis kan sådana här hopkok bli gott, men min erfarenhet är att det oftast blir för mycket av det goda. När jag provar runt på hembryggartävlingar brukar det alltid finnas en uppsjö av slika öl med en twist. Nästan uteslutande går mina röster på välgjorda öl utan större krusiduller. Det behöver för den delen inte betyda att de är stiltypiska, med däremot har experimentlustan hållits på en måttlig nivå.

Men invänder säkert många, är det inte viktigt med att testa nya grepp? Är det inte det som driver utvecklingen framåt? Jovisst, utan något som helst experimenterande blir det stagnation, men det kommer ju inte hända. Min poäng är snarare att det finns en övertro på att söka nya udda ingredienser eller kombinationer därav, och dessutom att graden av nytänkande ofta överskattas. Det mesta man kokar ihop är antingen något som redan gjorts rakt av, eller en variation av något tidigare tema (eller flera). Man är helt enkelt inte så innovativ och nyskapande som man man själv vill tro, något som diskuteras bra här.**

Nåväl, jag vill inte avråda någon från att brygga med udda ingredienser och kombinationer om man känner att det är givande. Var och en blir salig på sin fason. Men jag vill ändå avsluta med ett citat från John Palmer som sammanfattar min syn på det hela.

  ...it is easy to get carried away and make something that no one really wants to drink a second glass of. I thought I would like a spiced holiday beer - I didn’t. I thought I would like a molasses porter - I didn’t. I thought I would like loquat wheat beer - four hours peeling and seeding three bags of those little bastards for something I couldn’t even taste. Experimentation is fine and dandy, but be forewarned that you may not like the result.

Eller mer kortfattat, godhet är viktigast.

* Myntade i meningen att jag mig veterligen inte har hört det förut.
** Bortsett från de innovationer som räknas upp i inlägget, och C-humlen som nämns i kommentarerna, skulle jag vilja lägga till 100 % Brett-jäsning som en av de större innovationerna i de senaste 30 åren.