SM 2019

Oförställd silverglädje.

Det var länge oklart om jag skulle åka upp till årets hembryggnings-SM. Slutligen kristalliserade en plan dock ut sig, och det blev ett besök till mitt fjärde SM i rad. Jag hade kanske lite nedtonade förväntningar, då surret på sociala medier inför evenemanget hade gett en viss indikation på att det skulle vara en total dominans av häjs-ipor och tombolaöl.

Nu blev det inte alls så, utan majoriteten av ölen uppvisade en stor variation. Framförallt var kvaliteten glädjande nog betydligt högre än senast SM hölls i Solna. Med förbehåll för att jag naturligtvis inte provade en majoritet av ölen, varken i år eller för två år sedan. Av de trettiotal öl eller så som jag provade var ett brettanomycesinfekterat och ett par var lite mediokra. Men i övrigt var det välgjort rakt över. Framförallt fanns det många välgjorda lageröl, vilket kanske får anses ha varit årets stora trend.

Om jag ska lista mina favoriter så kan jag börja med just lageröl; Järna märzen (#167) från en kvartett för mig okända bryggare. Årets totalvinnare i domartävlingen var inte en lager men dock en bitter. Sheepfucker ställde även ut i Folkets Val, men den var långt ifrån min favoritbitter. Klart bättre var Old Smelly (#165) från cask-räven William Blackmon. Ännu bättre var bittern Tuppen Glenn av en annan räv, Håkan Lundgren. Denna legendariska hembryggare är mannen bakom det numera avsomnade Lundgrens Lager. Faktum är att Håkan hade med sig ett fat av en hembryggd version av detta öl som han satte på varje hel timme utom tävlan. Jag passade på att vara på plats tio i 3 för ett smakprov. Det var gott men inte riktigt i samma klass med Tuppen Glenn (#115) som hade de där sköna träiga tonerna som jag förknippar med klassisk bitter.

På den belgiska fronten var det två öl som föll mig särskilt i smaken. Fredette (#196) var en torrhumlad grisette som på ett väldigt snyggt sätt kombinerade saisonfenoler med tropisk frukt från någon nya världen-humle. Vild och galen geuze (#278) var en snygg suris med en lätt men tydlig toner av ättiksyra som ändå höll sig inom ramarna. En lätt ton av ättika hade även Castafiores juvel (#237), den enda cider jag provade. Det var en rikigt bra cider med toner av mogna äpplen, lite stall, en fin restsötma och lite ättiksyra på slutet som sagt.

Summa summarum var det en mycket trevlig upplaga av hembryggnings-SM, och det blev inte sämre av att Brasse vann silver i domartävlingens surölsklass. Vi hade stora förhoppningar, men främst på surkörsbärsvarianten. Så när den rena varianten fick silver hade vi nästan kasserat in guldet i förskott. Men högmod går före fall, och guldet vanns av en annan körsbärslambik. Pricken över i:t blev i stället att få glida ut i den kalla Stockholmskvällen och slinka in på Zum F där det vankades frankisk lager.