Arvo Pärt

Jag tycker alltid att det är lite störande ha att ha en bloggkategori med endast ett inlägg. En sådan kategori har fram tills nu varit "Något helt annat". Här är tanken att jag skriver om något av mina andra intressen som inte har någon koppling till öl. Det första inlägget handlade om fotbolls-VM och publicerades påpassligt medan vi försökte gräva guld i Ryssland i fjol. Nu är det åter lite bloggtorka och uppehåll i bryggningen, och då är det dags för inlägg nummer två.

Jag har länge varit intresserad av klassisk musik och har sjungit i kör sedan 2003. Kronan på verket var två år i Göteborgs Symfoniska Kör 2014-2016, där jag fick tillfället att sjunga fantastiska verk som Rachmaninoffs Klockorna, Verdis Requiem, Brahms Requiem, Mahler's 2:a symfoni samt det ytterst sällan framförda mastodontverket Gurrelieder av Schönberg.

Men mitt inlägg kommer alltså inte att handla om någon av dessa kompositörer. I stället kommer det handla om den mest spelade nu levande kompositören, Arvo Pärt. Född i Estland på 30-talet skrev han initialt musik i avantgardistisk stil. Jag har inte lyssnat på någon av hans kompositioner från denna tid, även om man kan ana inslag av det i ett senare verk som Lamentate. Men det som jag och de flesta andra av hans anhängare förknippar honom med är nog hans kompositioner från 70-talet och framåt.

Efter att ha hamnat i en kreativ kris så ändrade han inriktning och började komponera i en helt ny, mer tillgänglig stil. Denna präglas av minimalism med inspiration från renässansmusik och gregoriansk sång. Han myntade själv begreppet tintinnabuli, som inte refererar till den belgiska serietidningsfiguren utan till ringande kyrkklockor. Det är en kompositionsteknik som baseras på enkla treklanger i oregelbundna mönster. Dessa kan sedan kontrasteras med andra melodiska element, ofta så att viss atonalitet bitvis uppstår. Kända tidiga stycken är Für Alina och Spiegel im Spiegel.

För egen del är det hans körmusik som jag mest har bekantat mig med. Dessa är ofta av sakral natur då Pärt själv är troende ortodox. Det innefattar dels tonsättningar av klassiska latinska texter som Miserere, De profundis, Magnificat och Nunc Dimittis. Men han har även en förkärlek för mer udda texter från Nya testamentet. Bland annat har han tonsatt berättelsen om kvinnan som smörjde Jesu fötter (The woman with the alabaster box), liknelsen om tullaren och fariséen (Zwei Beter) samt om den sanna vinstocken (I am the true vine). Allra märkligast är nog ändå att han fick för sig att tonsätta Jesu släkttavla från Lukasevangeliet (...which was the son of...), vilket han förstås rodde hem med bravur.

Den minimalistiska approachen till trots är Pärt inte helt lättsjungen för en erfaren amatörkör. Ofta är det oregelbundenheten som ställer till det. Samma teman och figurer återkommer, fast med små variationer i harmonik och framförallt rytm. Särskilt för korister som förlitar sig på att nöta in stycken mer eller mindre utantill kan det vara knepigt. Vi som mer förlitar oss mer på notläsningsförmåga har det lite lättare, men det krävs extra mycket koncentration.

Min egen favorit att sjunga är nog den ganska varierande "...which was the son of...". Stycket skiftar helt karaktär flera gånger allt eftersom vi jobbar oss bakåt i släktlinjen. När vi kommer till patriarkerna blir det plötsligt pampigt. Därefter blir musiken ledigare för att så småningom mynna ut i ett crescendo när vi närmar oss Adam och Gud Fader själv.

Vad gäller favoritstycket att lyssna på så blir valet "I am the true vine". Trots den något märkliga och inte helt sympatiska texten är detta ett mycket vackert stycke där Pärt är i sitt esse och lyckas krama ur mesta möjliga ur några enkla teman. Om jag känner mig uppstressad eller irriterad eller liknande, så är detta stycket bästa botemedlet för att finna ett inre lugn.

Slutligen kan man undra vilken typ av öl som passar bäst när man lyssnar till Arvo Pärt. Till den typiska meditativa Pärt-musiken - som passar bäst uppkrupen i soffan en mörk kväll under vinterhalvåret - skulle jag rekommendera någon sipparöl. En mörk, stark belgare eller ett kornvin som man dricker i samma tempo som musiken, alltså långsamt och stilla.

Appendix

Jag ville inte att inlägget skulle bli en tradig upprapning av mina favoritstycken, men så här i ett efterord kan jag kosta på mig att lista några ytterligare favoriter som inte passade in naturligt i textflödet.

Berliner Messe är en tonsättning av de klassiska latinska mässtexterna (plus några extrasatser), tonsatt för fyrstämmig kör och orgel alternativt stråkorkester. Det var det första av Pärts körkompositioner som jag bekantade mig med, och det var också det som gjorde mig till en anhängare. Här är tintinnabulli-tekninen väldigt tydlig, framför allt i Kyrie-, Gloria- och Credo-styckena.

Dopo la vittoria är också en tonsättning av en något udda text som kretsar kring dopet av den helige Augustinus. Det är ett långt och mångfacetterat stycke, och kan nästan ses som en provkarta på Arvos alla tekniker och små trick.

Summa är ett stillsamt stycke som initialt skrevs för röster, men som sedemera skrevs om för stråkensembler. Har beskrivits med "gently rocked muted harmonic simplicities back and forth", och det är ganska träffande. En utmärkt kandidat för den där sipparölen i soffan en kulen kväll.

The beatitudes, saligförklaringarna, är skrivet för kör och orgel. Ett ganska enkelt - men givetvis snyggt - tema repeteras i olika tonarter och i ett långsamt crescendo som mynnar ut i ett klimax där orgeln får sista ordet för att därefter sakta dö ut.