Ekfatet Brasse - nionde fyllningen

 

Årets Brasse-fyllning lyckades prickas in på en av de få fina dagarna under försommaren. Till skillnad från förra året så är jag lite mer på tå med ett att skriva ett blogginlägg redan dagen efter. Därför finns det inga riktiga provsmakningar än, utan det får jag återkomma till.

Fyllning:

Här var jag verkligen inte på tårna, utan det var en några veckor efter att jag hade tappat upp Storfot och äntligen ställt ner alla grejorna i källaren som jag insåg att det var min tur att brygga 20 liter i år. Jag var verkligen osugen på att dra upp alla grejorna och dra igång en full bryggning, så jag försökte pitcha idén att någon av de kommersiella bryggarna i gänget kunde brygga 100 l vört.

Dock fick jag inget gehör för detta. Så till slut valde jag att köpa 1,5 kg maltextrakt och 1 kg maltodextrin. Detta kokades utan humle med 10 l vatten, vilket sedan kyldes och hälldes i en jäshink tillsammans med ytterligare 10 l vatten samt några gram Safbrw F2. Enkelt och snabbt, och förmodligen inte avsevärt sämre vört än från en helmaltsbryggning. Dessutom har jag tidigare år kört med såväl grumlig mäskning som oxiderad humle, och jag gav dessutom bort 100 g oxiderad humle till en av de andra bryggningarna. I övrigt vet jag som vanligt inte så mycket om de övriga 90 liter som bryggdes.

Tömning:

I år blev faktiskt hela fyra produkter, med ungefärlig volym inom parantes

• ren (32 l)
• maskrosblommor (15 l)
• aroniabär (30 l)
• mörkt kandisocker (18 l)

Aroniabären tillsattes i samband med tömningen och behöver således dra 2-3 månader innan den delen kan flasktappas. Versionen med maskrosblommor fick dra i några dagar. Den smakade uppriktigt sagt inte så mycket av blommorna. Inte mig emot egentligen, men det var väl en kombination av för lite blommor och för kort kontakttid.

Kandisockerversionen blandades i ett trycksatt fat som ska stå kallt, kolsyras och serveras på Amylases Sommarölsträff nästa helg. Det är vår tolkning av Faro, men i stället stället för farinsocker användes alltså mörk kandisocker från bryggeributiken där vi hade ett presentkort att sätta sprätt på efter att ha fått brons på senaste vinterölsträffen.

Bedömning:

Den första att bedömas blev kandisockervarianten som gjorde viss succé på sommarölsträffen och blev trea. Jag var på det stora hela nöjd trots att det hälldes på lite mer öl i fatet än vad som var tänkt. Det var lagom sött med toner av karamell och kola. Väldigt gott, åtminstone i små klunkar.

Den rena korkades upp på midsommarafton och hade inte riktigt fått full kolsyra. Men det var ändå gott med en ganska tydlig men inte påträngande syra, fin fruktighet, samt en lätt ton från fatet. När jag dricker lite äldre årgångar är det tydligt hur fatet bidrar med allt mindre aromer med tiden. I slutet finns en diskret puff av THP tyvärr, men det lär försvinna om några månader.

Maskrosversionen har extremt subtila toner av örtighet från blombladen. Så diskreta att jag ens inte vågar säga med säkerhet att de finns där. Gott är det i alla fall. Någon gång får jag väl prova den parallellt mot den rena versionen.

Slutligen har vi aroniaversionen som det dröjde länge tills vi flasktappade. Mest på grund av lågt engagemang. Nu när jag äntligen provar första flaskan vräker höstregnet ner utanför. Färgen är underbart djupröd, och skummet stort och rosa. Full pott på utseendet. Aromen har tydliga drag av svarta vinbär, med en lite jordig ton. Syran är ganska markant, och där finns också en lätt strävhet. Väldigt gott och där finns en slags murrighet som ändå går ganska väl med årstiden.