Amylases sommarölsträff 2017

Bild: Amylase amatörbryggarförening.

Amylases sommarölsträff anno 2017 gick av stapeln under gårdagen och det mesta var som vanligt. Även om det inte var lika strålande varmt sommarväder som under fjolåret så hade lokalansvariga kompenserat för detta genom att låta elementen längs väggen som inte låg på solsidan vara på med full effekt. Därmed var det riktigt varmt och gott i hela lokalen så att svetten lackade.

Traditionsenligt förklarade Sture vid prisutdelningen att det var det bästa året hittills, något som jag inte alls kan hålla med om. Jag tyckte det ölmässigt var en av de mest mediokra upplagorna på flera år. Det kan delvis bero på att man blir allt mer kräsen med åren, men en annan förklaring är att ett antal duktiga bryggare inte har ställt upp de senaste åren och att de nya som har tillkommit har haft öl som hållit en ganska blandad kvalitet. Osvuret är bäst, men jag kan konstatera att det var ett par-tre öl som vaskades, och en stor majoritet som var okej men ingenting jag var sugen på att ta mer av. Några öl var dock så bra att jag tog om en eller flera gånger.

Till vänster om mig stod Fredrik Berggren med en självrunnen tjeckisk lager på små tioliters ekfat. Diacetyelen fanns där på godkänd nivå och rikliga mängder saaz-humlen gav den rätta humliga aromen. Vattenbehandlingen och beskan drog dock mer åt det nordtyska hållet, så eventuella ölstilstalibaner rynkade säkert på näsan. Själv tyckte jag det var riktigt gott och tog om flera gånger samt gav den min förstaröst. Till höger om stod en annan Fredrik med en välhumlad folköl med namnet Dramsvik midsommaröl som jag också tog om av och som blev tillställningens bubblare.

Ett stort antal ipor serverades traditionsenligt, men i år var grumligheten generellt högre än tidigare. Naturligtvis är det New England-ipan som är idealet för många. De som serverades stärkte min uppfattning att den här extrema grumligheten endast är en gimmick. De var vare sig fylligare eller mer humlearomatiska än mångra andra - mindre grumliga - ipor som har serverats tidigare år. Allmänt var det många halvräliga ipor där man kunde misstänka ofärsk humle eller tveksamma jäsningar. En som dock passerade mitt nålsöga var New Partille IPA från Anders Aideborn. Tidigare år hade den nog fått nöja sig med att bli en bubblare men nu fick den min andraplats.

Min tredjeplats gick till Herr & Fru Singer med Hunter Destroyer Machine, ett välgjort kornvin som jag dock inte tog om av mest för att det var rejält aloholstarkt och jag ville ta det lite lugnt med pocenten. Bryggarna fick tyvärr ingen medalj för detta öl, men de kunde i stället trösta sig med guldet för en ipa som jag personligen inte höll lika högt. Men det var grumligt så att det räckte och blev över i alla fall. Ingen av medaljölen slog an någon sträng hos mig i år, vilket aldrig har hänt förut. Ingen av mina röster gick heller till öl som fick medalj, men de kom i alla fall högt upp i resultatlistan.

För egen del hade jag med mig två olika suröl i år, min fjärde p-geuze samt min senaste tillika sista vinbärslambik. En nackdel med att ha med två öl vara att det blev mer spring och passande för att se till att upphällningskannorna inte blev tomma. För båda ölen tog mina 11 liter slut lagom till prisutdelningen och de fick hyfsade placeringar. men det som känns att peak suröl inträffade för några år sedan då jag med i princip samma öl kammade hem betydligt högre poäng och även en silvermedalj. Det kommer dock inte hindra mig från att ta med någon lambikprodukt till nästa års sommarölsträff. Men först ska det bli en Vinterölträff, som meddelades inträffa 2 december i år.