Amylases Vinterölsträff 2014

En kärnfull brunölsspec.

Jag och andra tjatar ständigt om hur ölen på Amylases träffar blir bättre från gång till gång. Och nu blir det samma visa igen. På Vinterölsträffen 2014 var kvaliteten högre än någonsin. Det är egentligen inte topparna som blivit så mycket bättte, utan snarare är det medel- och lägstanivån som ständigt höjs. Av årets 38 bidrag provade jag ett tjugotal, och alla höll hög klass. För en gångs skull behövde jag inte vaska ett enda öl, något som jag inte har så där jättehög tröskel för. Bredden var också imponerande, även om imperial stout/porter dominerade stort rent numerärt. Men det bjöds bland annat även på ett par kornvin, några berliner weisse med olika smaksättningar, några mörka belgare samt ett gäng ipor givetvis.

En annan intressant grej var att jag inte röstade på någon av årets medaljörer. Bronsmedaljören var en mycket välgjord flamländsk suröl med hallon, men kanske inte riktigt min grej fullt ut. Silvermedaljören var en dubbel-ipa från Rick Lindqvist och Malin Jessen som var precis så god som man kunde förvänta sig. Samtidigt var det en av de fulaste öl jag någonsin sett, och påminde mest om välskummad dy. Jag brukar inte lägga speciellt stor vikt vid öls utseende, men med tanke på konkurrensen var detta fullt tillräckligt för att försvinna från mina medaljdiskussioner.

Guldvinnaren var den enda av medaljkandidaterna som jag hade som en bubblare. Den var en ytterst välbalanserad imperial stout från det ordinarie Draken-gänget med mjuka rostade toner. Den föll dock i hård konkurrens med Misfire, en imperial stout från Bearded Rabitt Brewery med lite tuffare rostad profil á lá Yeti. Denna öl blev mitt tredjeval.

Mitt andraval gick till några som för mig är nykomlingar i sammanhanget, även om de tydligen hade varit med på sommarölsträffen 2010 som den gången hölls i augusti med anledning av att Amylase arrangerade SM i maj det året. Christer Blom och Weine Svensson hade med sig tre öl, och deras moderna lager (#38) satt som ett smäck. Den var kanske en smula ung med lite svavliga jästtoner, men jag tyckte den var ytterst välgjord med ganska diskret nya värden-humle. Smakade mer som en pilsner egentligen. Jag gick vid upprepade tillfällen och tog om av denna när jag hade tröttnat på de många tyngre ölen som ställdes ut.

Mitt förstaval gick slutligen till Martin Jonsson med en väldigt välgjord mörk belgare (#29). Att den fick nöja sig med en niondeplats tycker jag är snudd på skandal, men indikerar väl hur enkelspårig ölsmaken hos många ölentusiaster är. Det är humlebomber, imperial stout och på sistone även en och annan suröl som får priserna. Det tycker jag är lite trist och enahanda.

För egen del hade jag inte så stora ambitioner med min Brunöl, utan räknade med en plats i mitten av resultatlistan. Så blev också fallet, men jag fick ändå intrycket att många av de som uppskattar lite mer finstämda öl röstade på den. Till sommarölsträffen 2015 kommer jag göra ett mer seriöst försök på pallen och ta med en pseudogeuze. Samt en lite mer seriös ölbeskrivning än årets snabbt improviserade ihoprafs i bilden ovan. Vi ses då och där!