Amylases sommarölsträff 2015

Delar av Brasse-gänget står och njuter av sin egen förträfflighet. Bildtack till Christian Johansson.

Det var ett tag sedan sist, men nu måste jag åter klaga på oskicket att förlägga öltävlingar och -provningar till dygnets ljusaste timmar. I år hade Amylase lyckats pricka en av sommarens första riktigt vackra dagar, och med start kl. 12 för bryggarna missade man just de bästa timmarna då man kanske hade velat göra något soft i solen. I synnerhet som jag var rätt bakis efter att ha tagit något glas för mycket kvällen innan, exempelvis två (eller var det tre) av Fabrikörns säsongsöl.

På grund av mitt ej hundraprocentiga tillstånd iakttog jag en viss restriktiv hållning till vilka öl jag provade. Jag valde direkt bort allt mörkt eller starkt, och jag provade väl ungefär 20 av totalt 31 tävlande öl. Ett öl som därmed föll bort var bronsmedaljören, en rejält stark dubbel-ipa på 12 % med en massa tillsatt tropisk frukt. När jag halvvägs in i tävlingen började höra rykten om att den var väldigt bra gick jag bort för ett smakprov, men då var den redan slut. Detta kan mycket väl ha berövat den från en ännu bättre placering, ty det var ganska jämnt i toppen. Ett stalltips om man är ute efter att ta medalj i sådana här folkets val-tävlingar är att ta med betydligt mer än den lägsta tillåtna mängden, oftast krävs det bortåt dubbla mängden om ett populärt öl ska räcka under hela tillställningen.

Bland de faktiska somriga ölen fanns det en ganska hyfsad spännvidd med bland annat välgjorda witbier, hefeweizen och tysk pilsner. Som vanligt fanns det en radda ipor, och även om de flesta var goda så fanns det en gemensam nämnare som gjorde att inte någon av dem fick min röst. De kändes överdrivet vattenbehandlade med en tydlig gips-ton som jag tyckte störde en smula. Detta är ett fenomen jag tycker mig ha stött på allt mer bland hembryggare de senaste två åren, och även bland vissa kommersiella öl. Jag vet inte om det beror på det ökande användandet av vattenbehandlingsprogram, eller om man helt enkelt vill ha det så.

Annars blev årets sommarölsträff det stora genombrottet för surölet i dessa sammanhang. Visst har suröl vunnit medaljer tidigare, men i år dominerade de faktiskt. Det var dels premiär för Brasse-ölen, och den hade utvecklat en fin och distinkt syrlighet utan ättiksyrainslag. Det fanns en tydlig fat-ton, men den var inte störande. I övrigt var ölet rent, fruktigt och friskt, och belönades med en hedrande femteplats. Själv gjorde jag ett undantag från min regel att inte rösta på mina egna öl och gav den min andraplats.

Daniel Rutgersson och Patrik Andersson hade som vanligt med sig en suröl, även denna gång med diverse frukter i. Det var väldigt gott, men möjligen en smula alkoholtungt och även lite ättiksyrligt så jag valde att ge det min tredjeröst. Det hamnade till slut på fjärdeplats i tävlingen. Andraplatsen gick glädjande nog till min egen pseudogeuze, vilket jag nog inte riktigt hade vågat hoppas på, då den kanske också var i suraste laget. Men den gick uppenbarligen hem hos surölsälskarna.

En annan suröl som nog gick hem hos fler än de notoriska surölsälskarna var vinnarölet från Henrik Erlandsson. Hans torrhumlade berliner weisse är ännu ett bevis på vilket lyckat koncept torrhumlade suröl är, och hur annorlunda humlearomen blir i ett sådant öl. De ingående humlesorterna var jag inte ens i närheten av att gissa mig till (en var amarillo om jag inte missminner mig), utan här hade de transformerats till en väldigt blommig tropisk fruktighet, med tydliga inslag av flädersaft. Eftersom jag stod precis intill bryggaren var detta det första ölet jag provade, och jag insåg direkt att det var en potentiell vinnare. Så blev det således också, och det var inget annat öl som föll mig personligen mer i smaken heller. Ett stort grattis till vinnaren, och på återseende vid vinterölsträffen.