Amylases sommarölsträff 2014

Foto: Amylase hembryggarförening.

Amylases sommarölsträff anno 2014 måste nog ha varit den bästa och mest varierade någonsin. Borta var störtfloden av ipor, och i stället kompletterades ett fåtal slika med ett gäng fruktöl och suröl, några belgare, ett par bittrar och lite annat smått och gott. Det enda jag saknade var en riktigt stram tysk pilsner.

Den höga och jämna kvaliteten gjorde det svårare än någonsin att utkristallisera en vinnare. Ett antal utmärkta öl som för några år sedan lätt hade kunnat få en röst fick nu bli bubblare. Dit hör fjolårets silvermedaljör Rött men inte sött från Sahtipaja, som i år inte riktigt hade samma fräscha hallonarom, men som å andra sidan var lite mindre ättiksur. Bearded Rabbit Brewery hade ett par schyssta öl, och deras Saison framboise var riktigt bra men nådde inte hela vägen fram. Amylasesnubbarna Conny & Sven hade (som vanligt?) med sig en utmärkt bitter med det rätta brittiska stuket. Grabbarna från Bruket* hade med sig två öl, varav deras sura och ganska starka ljusa belgare Dubiös var riktigt bra, men som ändå knappt missade min pall. Det fanns ytterligare ett gäng välsmakande öl som jag av risk för att tråka ut läsaren dock inte går in på mer.

De öl som till sist passerade mitt nålsöga var dels mitt tredjeval Winniefried IPA från de skäggande kaninerna, en ytterst välgjord och ren ipa med tropiska frukter från citra- och mosaichumle. Den fick dock nöja sig med en åttondeplats. Min såväl som själva tävlingens andraplats gick till Bruket med en välgjord körsbärsöl med det något krångliga namnet Cherry Williams och (S)kriket från landsbygden. Precis som Fabrikörn hade de köpt polska surkörsbär från ICA, och med det hade de lyckats få till en perfekt balanserad kriek-liknande öl. Min vinnare blev en annan fruktbaserad öl, denna gång en av tävlingens många hallonöl; en berliner weisse-baserad variant från Kåkens Brygghus med frisk men måttlig syra och den fräschaste och mest intensiva hallonaromen.

Den sistnämnda missade tyvärr pallen och fick nöja sig med en sjätteplats. De prisbelönta ölen utöver det ovan nämnda silverölet blev i stället två högst välgjorda öl som jag personligen dock inte hade som medaljkandidater. Dels vann Frank och Rose-Marie Mortensen brons med tävlingens enda porter/stout. Guldmedaljen gick till Simo Jäntti och Robin Andersson med ölet Almost Imperial IPA. Den sistnämnde jobbar till vardags som bryggare hos Dugge vilket förstås borgar för hög kvalitet. Av namnet kan man ana att det var avsett att ses som något mellan en ipa och dubbel-ipa. Oavsett vilket hade jag gärna sett att den kunde ha haft lite mer humle i sig. Men humlen vann ändå i år igen således.

Och mina öl då? Jovars, jag hade med mig Vinbärs samt Vit-ipa, och åtgången var störst av den förstnämnda vars medhavda 10 liter tog slut lagom till prisutdelningen, medan jag fick skänka ett par överblivna bomber-flaskor av den sistnämnda. Detta avspeglades sig även i placeringarna som blev tionde respektive tjugonde av cirka 40 tävlande öl totalt. Med tanke på den hårda konkurrensen får det ändå ses som rätt lyckat, även om jag väl hade lite större förhoppningar på Vinbärsen. Dock insåg jag själv när jag provsmakade den att den var i suraste laget; jag hade själv hellre sett den lite snällare i syran och hade inte röstat på den som förstaval i alla fall.

Vi ser redan fram emot vinterölsträffen då jag kommer dyka upp med något brunt.

* Bruket består av Daniel Rutgersson och Patrik Johansson med vilka jag förra sommaren bryggde samarbetsölet Tre.