En metalista? |
Nu är jag verkligen desperat över att få något att skriva om under sommarens nyhetstorka. Listor brukar vara ett säkert kort, men även här gick jag länge bet. Utöver förra veckans bidrag, kom jag kom bara på en massa dåliga förslag, innan jag till slut kom på att jag ju faktiskt kan skriva om listor jag inte kommer skriva. Ytterligare en meta-lista således. Vi skippar bubblare denna gång och går pang på rödbetan.
De bästa chiliölen
Det vore ju lite fånigt att publicera en helt tom lista.De fem bästa fatlagringarna av Mikkeller Black
Vem fan bryr sig? Fatlagring av detta odrickbara öl är lika fruktlöst som att sminka en gris eller polera en bajskorv.X öl man bör dricka innan man dör
Kan man veta med rimlig säkerhet att en bok ej är läsvärd utan att ha läst den? Själv är jag övertygad om så att det förhåller sig så. Ibland räcker det nästan att läsa titeln, som i just detta fallet. Jag har svårt att tänka mig att även den mest skickliga skribent kan lyfta en sådan text över upprepandets tradiga enformighet. Det skulle möjligtvis gå att få det till ett läsvärt blogginlägg (lista!) om man väljer X inte alltför stort. Jag har faktiskt själv gjort något liknande med X=3.En föregångare i genren är Michael Jackson (X=500) följt av Roger Protz (X=300) där den sistnämnda vad jag har förstått det var först med det löjliga boknamnet. Båda verkar ha fått goda recensioner, men jag förbehåller mig trots detta fortfarande rätten till att vara skeptisk(*). En uppföljare till Protz bok har senare tillkommit, samt ett antal imitationer med exempelvis X=1001 och X=101.
X öl man bör dricka efter man dör
Detta kunde kanske vara en mer intressant variation. Det beror förstås på vart man tar vägen efter döden. Själv avfärdar jag kropp/själ-dualism, men det kan ändå vara lite kul att spekulera i vad som skulle kunna hända efter döden, och vilka öl som skulle kunna vara passande. Detta beror ju förstås på vilket religiöst trossystem man utgår ifrån.Om vi börjar med vår egen kristendom, så talar det mesta för att jag skulle hamna på grillparty hos Belsebub. Då skulle det förstås sitta fint med något svalkande, och en iskall nya världen-lager kanske är att föredra, eventuellt med en citronskiva inklämd i flaskhalsen.
Om vi i stället väljer att tro på de mer moderna myskristna versionerna, skulle jag kanske ändå kunna bli uppgraderad till ett evigt harpklonkande (**) hos psykopat-Jahwe. Då behövs nog något starkt för att stå ut, kornvin och imperial stout kanske? Eller är det ännu mer passande med lite starka trappistöl, som redan borde vara välsignade och certifierade för en tillvaro i paradiset?
Den wahhabistiska versionen av paradiset (***) verkar kräva öl som passar till saffran och myskdoft. Det känns som kryddiga belgiska julöl skulle passa bra till detta. Fast vid närmare eftertanke så skulle man förmodligen behöva regelbundna smakrensare, så ett gäng lambikar skulle nog funka bättre.
Om vi lämnar de ambrahamitiska bronsåldersreligionerna därhän, och riktar blicken österut så måste vi ta med reinkarnation i ekvationen. I väntan på Nirvana så bör man kanske vara beredd på att återfödas i en annan gestalt. Jag tror mig inte att ha levt ett så förkastligt liv att jag ska behöva återfödas som något djur, men samtidigt har jag frossat i högklassig öl, så jag får kanske räkna med att återfödas som A-lagare och dricka Åbro? Hursom, en dylik lista kommer jag aldrig skriva.
(*) I Protz fall kan jag möjligen vara påverkad av hans dåliga uppförande i samband med kritiken mot The Oxford Companion där han trillade rakt ner i Goodwins fälla med referenser till nazisternas bokbål.
(**) Jag vill dock poängtera att jag verkligen gillar harpa, Brahms Ein Deutsches Reqiuem som jag kommer medverka i som körsångare till hösten har hela två harpor i orkestern.
(***) Jag måste verkligen rekommendera vidareläsning av PKJonas fantastiska blogginlägg om wahhabismen, denna extrema variant av islam som förskräckande nog är statsreligion i Saudiarabien. Jag har inte tappat hakan så inför religiösa vansinnigheter sedan jag första gången tog del av $cientologins innersta hemligheter om den onde rymdkejsaren Xenu och thetanerna.
Rolig text!
SvaraRaderaDet där med Goodwin är lite knepigt tycker jag. Kritikerna tog ju i så de sket ner sig. Jag menar, slappna av och drick öl.
Av det jag har läst av kritiken så har den varit pedantisk (vilket för just denna boken är rimligt) men saklig. Enda undantaget jag har sett är när Cornell kallade den för "dreadful disaster", men i min bok är det ändå långt ifrån så illa som att dra paralleller till nazism (Protz) eller McCarthyism (Oliver). Tycker nog att det är de sistnämnda som hade behövt slappna av.
Radera