De tre mest meningslösa ipa-varianterna

En stor, stark ipa.

Det sägs ibland att ipa är det nya stor stark. Men jag vet inte om jag håller med om det alls. Visst, det stämmer säkert att det numera är vanligare att någon kommer in och beställer "en ipa" än "en stor stark", åtminstone om man håller sig borta från sunkhaken.

Men jämförelsen haltar på andra håll. En stor stark var alltid samma sak utan krusiduller; 40-50 cl ljus blaskig lager från en handfull producenter. Man hällde inte laktos, fruktpuré eller hallonbåtar i en stor stark. Enda utsvävningen jag kan påminna mig om var ubåten.

För ipan är det förstås annorlunda; här finns det en uppsjö av tolkningar och varianter. Med tolkningar menar jag sådant som fortfarande håller sig inom grundkonceptet; en ljus överjäst öl med rejäla humlegivor. Exempel på tolkningar kan vara brittisk ipa, västkust- respektive östkust-ipa, samt numera även new england ipa. Med varianter menar jag sådant där man medvetet har lagt till en "twist"; svart-ipa, röd-ipa, brun-ipa, vit-ipa, belgo-ipa, brut-ipa, brett-ipa etc.

Ipan har varit i ständig utveckling sedan den såg dagens ljus på 1700-talet. Från början var den ljus, relativt stark, och förmodligen ganska besk. Troligen hade den inslag av faten den lagrades på, och säkert även av Brettanomyces som härbärgerades i dessa fat. I vår tid tog amerikanska mikrobryggerier över fanan och då blev det en mer humlearomatisk brygd, men en ny typ av citrusfruktig, tallbarrsdoftande humle. Fortfarande besk och ljus, förutom östkustvarianterna. Därefter har det sakta pågått en förskjutning mot mindre beska och mer tropisk frukt-humle, vilket har kulminerat i dagens fruktbomber á lá neipa.

För egen del inträffade peak ipa på En öl- och whiskeymässa 2014. Vid denna tid hade flera svenska bryggerier redan hunnit släppa ett gäng riktigt bra ipor. Det nybildade All In Brewing hade gjort bland annat "Schysst Ipa", Eskilstuna hade sin Anders Dubbel-ipa, och Omnipollo hade sin dubbel-ipa Nebuchadnezzar. Och på festivalen slog det då hittills okända High Nose Brewing ner som en bomb med sina fantastiska välhumlade öl. Herr Hemlig måste nog vara den bästa ipa jag någonsin har druckit*.

High Nose Brewing blev till det numera världsberömda Brewski, och jämte Omnipollo och All In har de glidit över till mer till häjs, frukt-ipor och annat som kanske inte riktigt faller mig på läppen. När det gäller neipa tenderar jag att uppskatta de varianter som drar mer åt västkust-ipan, d.v.s. med mer beska och inte för kladdigt sötfruktiga. Humlebränna och dyigt utseende leder obönhörligen till vaskning.

Då föredrar jag en välgjord brittisk ipa á la´ Marston Old Empire eller Ridgeway IPA. Det finns någon konstig uppfattning** om att brittisk ipa är karamellmaltstung, men jag kan bara komma på ett par exempel som på sin höjd har måttligt med karamellmalt, som Fuller's IPA och Belhaven Twisted Thistle.

En annan favorit är en välgjord svart-ipa. Många verkar anse att den rostade malten ska döljas så mycket som möjligt, och att man vid en blindprovning inte ska kunna känna skillnad mot en vanlig ipa. Detta tycker jag är en väldigt konstig idé. Själva poängen är just att den rostade malten och humlen ska mötas utan att den ena dominerar eller att det blir en krock.

Nåväl, detta inlägg ska inte handla om vad jag gillar, utan tvärtom vad jag starkt ogillar, eller mest tycker är meningslöst. Så häjs-ipa kommer inte med, även om tänket "humlesmaken sitter i grumset" eller "ju grumligare desto bättre" är otroligt befängt.

Vit-ipa

Begreppet vit-ipa inte är helt självklart. Den minsta gemensamma nämnaren är att den är extra ljus med stor andel vetemalt eller omältat vete. Jästen kan vara belgisk eller mer neutral. Kryddor kan förekomma men ej nödvändigtvis. Här är det dock den kryddade varianten som avses, helst också med belgisk jäst. En hybrid mellan kryddad witbier och amerikansk ipa alltså. På pappret låter det intressant, och skälet till att det hamnar på listan är jag helt enkelt inte tycker att det funkar. Jag gillar måttligt kryddade witbier och jag gillar ipa i största allmänhet, men (kryddade) vit-ipor har det blivit mer eller mindre vaskning av. Det är något i krocken mellan kryddorna och modern humle som inte funkar. Denna fluga dansade en sommar för några år sedan, men verkar nu i stort ha fallit i glömska, något jag inte sörjer det minsta.

Brut-ipa

Detta är den senaste flugan efter neipa och kan möjligtvis ses som en reaktion mot det samma. Huvudidén är alltså att tillsätta enzymer som klyver dextriner till kortare sockerarter för högre utjäsning. Det som slog mig mest när jag läste om detta första gången är meningslösheten. Med en jäst som US-05, WLP001 eller Wyeast 1056 sopar man stort sett rent all maltotrios. Därefter återstår bara dextriner. Det man främst åstadkommer genom att även konsumera dessa är ett tunnare öl, men den effekten är högst måttlig. Denna besynnerliga jakt på lågt FG ser man även när det gäller saison, där det närmast ses som ett misslyckande om man inte kommer under 1,005.

Frukt-ipa

Jag minns en jättekorkad RateBeer-diskussion om fruktig, modern humle. Någon tyckte att om det var aromer av tropiska frukter och citrus man var ute efter så borde man istället för humle tillsätta just tropiska frukter och citrusfrukter. Tyvärr har det på sistone blivit som om bryggare delvis tog fasta på detta. Frukt-ipa har blivit en trend som envist håller sig kvar. För egen del är jag allmänt väldigt skeptisk till frukt i öl. Det funkar i suröl, även om jag oftast föredrar de "rena" varianterna. Därutöver, not so much. I ipor blir det en väldigt konstig krock mellan syran, fruktaromerna, och de fruktiga aromerna från humlen. Jag kan faktiskt inte nämna ett enda lyckat exemplar. Mest okej tycker jag Brewski Mangofeber har varit, men den är ändå långt ifrån Herr Hemlig.

Tillägg: Laktos-ipa

Efter en kommentar nedan i kommentarsfältet insåg jag att jag hade förbisett vad jag här väljer att kalla laktos-ipa, men som vanligen går under namnet milkshake ipa eller smoothie ipa. Det verkar dessutom finnas hårklyveridiskussioner huruvida milkshake respektive smoothie ipa är samma sak. Lite som abq/quadruppel alltså. Jag är rätt nöjd med att hålla mig borta från sådana diskussioner och från dessa öl i stort. Jag kan bara påminna mig om att ha druckit ett par sliskiga exemplar. Och då fick jag tänka efter noga. Det känns som en klockren ipa-variant att förtränga vilket jag alltså hade gjort.

Tillägg 2: sur-ipa

Hade glömt bort även detta fenomen, men blev tyvärr påmind igen om denna misslyckade hybridstil. Precis som torrhumlad lambik funkar bra, men lambik skuren med ipa funkar mindre bra, så är torrhumlad kittelsuris ofta gott, medan en kittelsurad ipa är, tja, mindre god. Denna ölstil är dock inte riktigt lika usel som laktos-ipan eller frukt-ipan.

* Att en svensk ipa är den godaste jag druckit kan nog mycket bero på att ipa är en så utpräglad färskvara och inte tål en lång resa över atlanten så bra.
** Bland annat i SHBF:s öltypsdefinitioner