Några obskyra klassiska pärlor - del 1

 

Några mörka pärlor.

Nu är det dags för en ny serie inlägg. Som namnet antyder kommer det komma åtminstone ett inlägg till i samma kategori. Sedan får vi se, det beror lite på intresset (antal  visningar) och annat.

Jag har redan skrivit ett antal inlägg som inte har med ölbryggning att göra över huvud taget. Jag lägger dem alla i kategorin Något helt annat, och återkommande teman har varit musik, matematik och Göteborg. Denna serie hamnar i första kategorin och kretsar kring mindre kända klassiska stycken som jag tycker borde lyftas fram och spelas mer. Det kan vara ett stycke från en relativt okänd kompositör eller ett okänt verk från en mer känd dito. Eller en mix. 

En inspirationskälla är Youtube-kanalen Symphonius Rex som just lyfter fram sällan spelade verk från okända kompositörer. Jag har ett par potentiella stycken därifrån. Även P2-programmet och podden Mästerverken har varit en inspiration, även om jag inte kommer ta något stycke från deras inslag. Den största källan att ösa ur har dock varit stycken jag har hört antingen live på Konserthuset i Göteborg* eller live-inspelningar på Youtube.

Jag har begränsat mig till enstaka stycken av längd ungefär 10-20 minuter, med några undantag av längd uppåt 30 minuter. Det är nästan uteslutande orkesterstycken, ibland med kör och/eller solister. Jag kommer rekommendera Youtube-videor i stället för inspelningar på Spotify eller liknande. Ibland är dessa videor baserade på en mixad inspelning, ofta med ett partitur där man kan följa med, något jag själv tycker är käckt. Men det blir oftast diverse inspelningar av konserter.

Jag har en lång lista på kandidater, men vi börjar beta av fem stycken som man kan lyssna på under julledigheten.

Gustav Holst - The Hymn of Jesus

Holst är mest känd för Planeterna, som blev något av en one hit wonder. Vilket retade Holst något oerhört som tyckte att han hade skrivit åtskilligt med musik som var bättre. Efter att ha lyssnat runt lite så kan jag ge honom delvis rätt; han skrev mycket annan fantastisk musik som är värd att spelas mer. Men jag tycker att Planeterna är det bästa av det jag har hört. Och det näst bästa är det han skrev direkt efter Planeterna: The Hymn of Jesus.

Detta är inte ett typiskt sakralt verk utan är baserat på en apokryfisk text i den gnostiska traditionen av kristendom. Den fokuserar på Jesus som en lärare snarare än en frälsare. Detta är ett skäl till att verket historiskt inte har framförts så ofta. Klassiska kristna är överrepresenterade bland körsångare, och gnosticismen är rätt kontroversiell bland dessa. Ett annat skäl är kombinationen av en gigantisk uppsättning och styckets längd. Man behöver rigga en stor orkester samt en dubbelkör plus en mindre diskantkör, för ett stycke som bara varar drygt 20 minuter.

Men under dessa 20 minuter levereras en massa bra musik. I synnerhet gillar jag första halvan fram till och med "To you" med dess läckra halvtonsdissonanser. Därefter blir det lite mer transportsträcka fram till slutet. Man känner igen en del musikaliska grepp från Planeterna, men det finns också en del nyskapande. Och det är mer fokus på rytm, exempelvis i avsnittet "The dance" som mixar taktarterna 5/4 och 5/8.

Det finns inte jättemånga inspelningar, men en bra är denna. Vad gäller live-inspelningar är det ännu magrare, det enda jag har hittat är från en universitetsorkester. De gör en habil instats, men man inser att det här inte är ett enkelt stycke att få ihop.

John Adams - My father knew Charles Ives

John Adams är en av de mest framförda nu levande kompositörerna. Därför är det måhända lite tveksamt att ha med honom på den här listan. Men jag tror ändå att det här stycket är ett av hans mindre spelade. De vanligaste är nog Shaker loop, Harmonium och Harmonienlehre.

I september fick jag det stora nöjet att se honom dirigera ett par av sina alster på konserthuset i Göteborg, tillsammans med verk av Stravinsky och Debussy. Han framförde dock inte ovanstående stycke utan en nyskriven pianokonsert samt ett stycke ur operan Nixon i Kina.

My father knew Charles Ives är baserat dels på John Adams beundran av nämnda framåtblickande kompositör, som han hade som förebild. Det förekommer rena citat, exempelvis från Den obesvarade frågan. Men det innehåller också typiska John Adams-egenarter, som hans tydliga repetetiva rytmiska figurer. Det är en bra introduktion till hans konstnärsskap, även om de övriga nämnda styckena ovan fungerar lika bra. Här är en inspelning med partitur.

Ferrucio Busoni - Berceuse elegiaque

Ferrucio Busoni är en relativt okänd kompositör, och hans kanske mest kända verk är hans pianokonsert som är en riktig best, i synnerhet för pianisten. Min favorit är hans Berceuse som jag hörde med Göteborgs Symfoniker under ledning av Barbara Hannigan för några år sedan.

Ordet berceuse betyder "vaggvisa", och ibland förekommer tillägget "för en döende moder" i titeln. Och det finns onekligen en stundtals olycksbådande ton i stycket. Men det är samtidigt vackert och mustigt med de typiska halvtonala harmonierna som började dyka upp i början av nittonhundratalet.

Ett bra live-framträdande ges här, i den fantastiska konsertbyggnaden i Amsterdam. Att dirigenten ser lite halvläskig ut bidrar lite extra till den lätt kusliga stämningen. När gong-gongen slår ut stycket är det svårt att inte tolka in vilken typ av avslutning det symboliserar.

Bohdana Frolyak - Adagio in memoriam av Myroslav Skoryk

Det här är ännu ett stycke som jag först hörde framföras av Göteborgs Symfoniker, mer bestämt under våren 2024. Den ukrainska dirigenten Oksana Lyniv besökte besökte Göteborgs konserthus med ett program som främst bestod av Rachmaninovs tredje pianokonsert och Schumanns Rhensymfoni. Men konserten inleddes med ovanstående stycke.

DN:s recensent avfärdade det som "neoromantiskt och inte särskilt intressant". Jag kan visserligen hålla med om beskrivningen rent principiellt, men i mina öron var det en angenäm upplevelse. Det är ganska svårt att skriva den här sortens vacker musik utan att det blir smetigt, men det tycker jag kompositören lyckades med väl i detta fall. Jag kan inte låta bli att höra vissa likheter med Mahlers Adagietto. 

Möjligen kunde stycket ha varit fem minuter kortare; det känns inte riktigt som materialet håller för 16-17 minuter. En bra live-inspelning från Lviv finns här, även om jag tycker göteborgsymfonikernas var snäppet vassare. 

Lille Bror Söderlund - Oboekonsert

Åter igen ett stycke jag har lyssnat på i Göteborgs Konserthus, denna gång så sent som i höstas. Det var i samband med en konsert där orkestern skippade dirigenten och leddes antingen av förstaviolinisten, eller i detta fall av solisten. Upplägget krävde inte alltför avancerad musik, i synnerhet inte rytmiskt. Och utöver nämnda oboekonsert var det klassikern Eine kliene Nachtmusik samt någon Haydn-symfoni.

Kompositören kan knappast anses särskilt känd, i synnerhet inte utanför Sveriges gränser. Min enda bekantskap är ett kortare körstycke som jag sjöng för typ 20 år sedan. Men denna oboekonsert var en positiv överraskning, i en ganska traditionell tonal stil men med många inslag av moderna harmonier. Som extranummer gavs även Gabriels oboe av Ennio Morricone.

Eftersom det var så nyss jag lyssnade på detta har jag inte hunnit testa några inspelningar, men denna ser ut att ha seriösa namn, och denna konsertinspelning verkar bra.

* Inklusive på GSOPlay.

Står det något mellan raderna?

 

Älskning, var står parfymen?

Är inläggsrubriken ett exempel på Betteridges lag? Bara nästan. Det hela utgår från ett FB-inlägg som jag såg i mitt flöde för några år sedan med rubriken "Det står inget mellan raderna". Det var skrivet av någon bekants bekant som refererade till en klok gammal svensklärare från sin barndom som hade drivit denna tesen.

Naturligtvis insåg denna lärare att det ibland står saker mellan raderna. Typiska exempel på texter där detta kan vara en stor poäng är poesi respektive diplomati. I det sistnämnda fallet kan det vara fördelaktigt att uttrycka sig tvetydigt så att båda parternas läsare kan hitta en tolkning som är tillfredsställande. Ytterligare ett exempel är i totalitära stater där människor hittar olika sätt att uttrycka kritik och missnöje mellan de politiskt godkända raderna.

Lärarens poäng var dock att man i normalfallet ska utgå ifrån att det inte står något mellan raderna. I stället ska man försöka tolka det som faktiskt står så gott det går. Naturligtvis kan man stöta på meningar och formuleringar som är oklara och då får man försöka tolka det som står efter bästa förmåga. Men att leta efter dolda meddelanden är vanskligt, och risken är att det blir ens egna förutfattade meningar som slår igenom. Eller att man väljer en tolkning som är lättare att argumentera mot, s.k. "halmgubbe".

"Så du menar att..."

Det här en alltför vanlig replik, och alltid lika irriterande. För man kan kallt räkna med det som följer inte alls är vad man skrev och således inte heller vad man menade. Det är dock aningen bättre än att bara klampa på och utgå ifrån att den felaktiga tolkningen var korrekt. I det förra fallet kan man ju nämligen svara med ett kort "nej".

Oavsett är det alltid irriterande när någon läser in saker som inte alls följer av det som skrevs eller sades. Naturligtvis kan det hända att något är oklart eller tvetydigt, men det bästa är i det fallet att helt enkelt be om ett förtydligande.

Ett ganska flagrant exempel på detta var en FB-diskussion där någon gjorde en stor grej av påståendet att jäst inte kan förökas i mer än X generationer. Olika varianter av påståendet förekommer visserligen i hembryggningsgrupper, där X brukar anges mellan 10 och 20 ungefär. En extrem variant av påståendet att det skulle vara omöjligt över huvud taget är förstås helt orimlig, vilket också var vad vederbörande försökte göra sig lustig över.

När jag påtalade att inga seriösa källor påstår detta hänvisade han till boken Yeast. Eftersom jag äger boken var det lätt att kolla att författarna uttrycker sig betydligt mer försiktigt. Men det bet föga, och det hela slutade med att han lämnade gruppen*.

"Jag menar ju egentligen..."

Det här kan man få riktat mot sig när man argumenterar mot det som andra faktiskt säger. Och det kan jag normalt ha betydligt mer överseende med. Ofta handlar det om en retorisk reträtt för att slippa erkänna att man har fel. Ett närliggande - men mer problematiskt - fenomen är Motte & Bailey.**

Någon gång har jag dock råkat ut för att det framförs som en anklagelse; att jag borde läsa mellan raderna och argumentera mot vad vederbörande faktiskt menar. Och då slår jag bakut. Det är inte upp till mig att försöka gissa vad någon egänckligen menar. Skriv vad du faktiskt menar.

Slutligen kan det vara värt att åter säga något om när det som faktiskt sägs är otydligt. Som jag redan påpekat är det bästa att helt enkelt fråga. Om det inte är möjligt och man tvingas att försöka tolka vad som avses finns det en del föreslagna strategier. En del hävdar att man ska välja en så välvillig tolkning som möjligt. Det kan förstås tyckas sympatiskt och etisk lämpligt, men rent epistemologiskt tycker jag det är lika tveksamt som att välja en ofördelaktig tolkning. I stället bör man fokusera på vad som är den mest rimliga tolkningen, och gärna vara öppen för flera tolkningar.

Slutligen, det bästa är förstås att vi hela tiden skärper oss och försöker uttrycka oss så klart som möjligt, samt läser vad andra skriver under utgångspunkten: det står inget mellan raderna!

* Vilket på sätt och vis var lite synd då han verkade ha kunskaper en bra bit över genomsnittet i slika grupper. Men tyvärr verkade han lite för uppfylld av sin egen förträfflighet.

** Utöver de exempel som ges i Wikipedia-artikeln, så är den kostvetenskapliga debatten kring socker ett annat ställe där detta förekommer. Bailey i detta fall är då något extremt påstående i stil med att "socker är en drog". Om man då påpekar att detta inte stämmer med gängse och rimliga definitioner sker ofta en reträtt till något vagt eller trivialt påstående som att socker påverkar belöningssystemet eller liknande.

Brygd #224: Humletjoff

Tjoff van Staden.

 Jag fortsätter att göra öl med Achouffe-jästen. Denna gång är det inspirerat av Chouffe Houblon. Detta var det första ölet jag stötte på som kombinerade belgisk jäst med amerikansk humle. Via hemsidan kan man se att humlesorterna är amarillo, columbus och saaz. Jag fick gissa mig fram till mängderna och proportionerna, men det var praktiskt att använda 100 g vardera av de amerikanske sorterna, samt 60 g saaz som blev över från blondinen. Nedan kommer jag kalla denna blandning i proportionerna 5:5:3 för ACS. Jag ska erkänna att jag var lite slarvig och undlät att mata in humlen i ProMash förrän efter bryggningen för att skriva detta inlägg. Värdet det till slut blev var sådär högt att man får gissa lite från höften vad den faktiska IBU:n blir. Lite beskare än tänkt blev det i alla fall, men jag tror det bli okej.

Edit: Jag har insett att namnet på originalet är Houblon Chouffe och inte tvärtom. Därför ändrar jag namnet till Humletjoff (i stället för Tjoffhumle) vilket jag faktiskt tycker låter bättre. Lyckligtvis hann jag göra detta innan etikettering och anmälan till Amylases Vinterölsträff.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,080
• FG 1,010
• ABV 9,7 %
• SRM 5
  
• IBU 70?

Mäskning:

• 7 kg pilsnermalt
• 1/2 tsk mjölksyra (80 %)
  
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid

Infusionsmäskning vid 66 C i en knapp timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 130 g ACS i 20 minuter
• 130 g ACS vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter
• 300 g strösocker vid kokslutet

Total koktid en dryg timma.

Jäsning:

Wyeast 3522 (halva jästkakan från Tjoffblond)

• vid 20 C i 5 dagar
• vid 22 C i 5 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Humletjoff vs. Flying Dog Raging Bitch:

Originalet verkar inte gå att få tag på, men så dök plötsligt ovanstående öl upp på bolaget med benämningen "Belgian IPA". Jag är rätt säker på att jag har druckit den, men RateBeer har ju stängt och jag orkar inte söka i mina 8-9 Excel-filer som jag laddade ner i samband med nedstängningen.

Utseendemässigt är Raging Bitch både klarare och mörkare; bärnstensfärgad gentemot den lätt disiga gyllengula nyaansen hos Humletjoff. Raging Bitch vinner utseendet klart.

Arommässigt finns det också tydliga skillnader. Raging Bitch har mer karamelliga och nötiga malttoner samt parfymig humle och kryddiga fenoler, medan Humletjoff är fruktigare med mer peppriga fenoler. Jag föredrar klart det senare.

Kolsyra, torrhet och en rejäl beska är ganska likt, samt en lätt eldig alkoholton. Raging Bitch har även en lätt metallisk ton. Sammantaget vinner Humletjoff, och ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 46 - 47.

Brygd #223: Tjoffblond

 

Äntligen drar den nya bryggsäsongen igång, även om jag tjuvstartade förra veckan med en pseudolambik. Många av mina läsare är säkert införstådda med att jag sällan uppskattar kryddade öl. Det finns dock några undantag. Till exempel måttligt kryddade vitöl som Hoegaarden. Eller Rochefort-ölen.

Ännu ett exempel är ölet som har inspirerat dagens brygd. För den som inte redan räknat ut det handlar det om La Chouffe Blond. När jag var på min etanolresa fanns detta öl på fat överallt i sydöstra Belgien. Och numera har det en stående kran på min lokala favoritkvarterskrog plus ett par andra ställen i stan, så det blir regelbundna smakprov.

Jag hittar inte så mycket information på bryggeriets hemsida, mer än att beskan ska vara låg. Jag utgår ifrån att kryddan är koriander i måttliga mängder.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,070
• FG 1,015
• ABV 7,6 %
• SRM 4
• IBU 20

Mäskning:

• 6 kg pilsnermalt
• 1 tsk mjölksyra (80 %)
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1/2 tsk kalciumsulfat

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:

• 15 g magnum i 60 minuter
• 1 krm protafloc i 20 minuter
• 40 g saaz vid kokslutet
• 10 g malda korianderfrön vid kokslutet

Total koktid en dryg timma.

Jäsning:

Med Wyeast 3522 (1 liters förkultur)

• vid 20 C i 5 dagar
• vid 22 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Tjoffblond vs. La Chouffe Blond:

Naturligtvis måste det bli en match mot originalet. La Chouffe Blond finns regelbundet på Ölstudion i Göteborg, så för ett tag sedan passade jag på att köpa ett par stycken. Den sista sparade jag för detta horisontaltest.

Färgen på La Chouffe är lite mörkare än vad jag minns från fat med en gyllengul ton, kanske är den oxiderad? Trots det har den en hyfsat fräsch arom med svaga men tydliga koriandertoner. Tjoffblond är både ljusare och disigare med något klenare skum. La Chouffe vinner utseendet.

Tjoffblond har en väldigt subtil korianderton som man nog inte skulle märka om man inte visste att den borde vara där. Jag kan inte helt utesluta inbillning. Det här visar hur svårt det är att ratta in en lämplig kryddmängd. Tjoffblond är också lite fruktigare, och har en lätt humleton som jag inte kände i originalet. La Chouffe har aningen mer kolsyra, medan Tjoffblond är snäppet beskare.

Jag föredrog knappt originalet, som gick åt aningen snabbare trots att den inte var purfärsk. Och med tanke på att färsk La Chouffe är ännu godare så känns det givet att låta den vinna. Ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 45-47.

Pseudolambik #51

 

Jag smyger igång bryggsäsongen 2025/2026 med min femtioelfte, förlåt femtioförsta, pseudolambik. Jag ska åter igen ge mig på en split batch med mikroorganismer från olika kommersiella lambikar. Det blir ett nytt försök med Allagash, men denna gång även med den nygamla producenten Eylenbosch som dök upp på bolaget i våras. Jag tycker de gör riktigt snygga lambikar.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1,050

Mäskning:

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 44 C
• 52 C
• 65 C
• 72 C
• 80 C

Kok:

Ungefär två timmar med pellets som har torkats och oxiderats i många år.

Fermentering:

Vi varierande källartemperatur med några gram Lalvin EC-1118 samt

• bottensatserna från två flaskor Allagash Resurgam i delsats A
• bottensatserna från två flaskor Eylenbosh Geuze i delsats B

Om fenomenet Karen

 

The Karen utseende.

För ett tag sedan använde jag mig av begreppet Karen i ett blogginlägg. Jag ska inte upprepa mig om själva begreppet, utan hänvisar främst till den engelska Wikipedia-artikeln som jag tycker är bra. Inte minst är det historiska perspektivet med bakgrunden av "besvärliga vita kvinnor" i amerikanska södern väldigt intressant. Det finns också lite kritik av begreppet som jag dock personligen tycker är väldigt svag.

Som jag nämnde i en fotnot översköljdes ett tag mitt Youtube-flöde av förmenta Karen-videor, ofta med ganska dubiös ansats. Efter att jag slutade kolla på dem försvann de nästan helt. Tills för ett tag sedan när en video från kanalen The reckoning dök upp. Till att börja med gör ägaren ett ganska relevant urval. Vidare bistår han med ett sammanhang och bakgrundsinformation till de olika klippen. Och slutligen - vilket namnet på kanalen indikerar - undersöker han vilka eventuella konsekvenser det blev för den aktuella Karen. Nedan ska jag göra ett litet urval av några exempel med stort genomslag.

Central Park Karen

Det här är något av nollpunkten för hela Karen-diskussionen. Kanske var det för att folk satt hemma och hade tråkigt under pandemin som händelsen fick så stort genomslag. Huvudpersonen här är Amy Cooper som är ute och rastar sin hund okopplad i en del av Central Park där hundar ska vara kopplade. Hon konfronteras då av fågelskådaren Christian Cooper* som uppmanar henne att koppla hunden. Amy känner sig hotad och ringer polisen och säger upprepade gånger att hon och hennes hund hotas av en svart man.

Det är inte svårt att förstå att det fick stor uppmärksamhet då det så tydligt passar in i den historiska mallen av "besvärliga vita kvinnor". Att det hela inträffade precis efter mordet på George Floyd gjorde förstås inte saken bättre. Konsekvenserna för Amy blev svåra. Hon sparkades från sitt jobb, hon blev trakasserad och mordhotad online, och hon blev åtalad för falsk polisanmälan, ett åtal som lades ned efter att hon hade gått med på fem terapisessioner.

Så småningom började dock en mer nyanserad bild av händelsen träda fram. Till att börja med släpptes inspelningen av 911-samtalet, och där framgår det tydligt att operatören flera gånger ber Amy upprepa sig på grund av dålig mottagning, och att hon de facto ber om en personbeskrivning. Vidare ger Amy sin version av vad som hände innan Christian började filma med sin mobil. Enligt denna så hade Christian uppträtt hotfullt, sagt saker som kunde uppfattas om hot om våld, samt försökt locka till sig hunden med godis. Detta hade man kanske tagit med en rejäl nypa salt om det inte hade varit för att fler hundägare trädde fram och rapporterade om likande erfarenheter av att möta Christian Cooper.

Så i slutändan är kanske inte Amy Cooper den arketypiska Karen, även om det förstås går att ifrågasätta en del av hennes agerande. Och "hjälten" i historien har glorian rejält på sned.

Soho Hotel Karen

Här är det inte alls lika tvetydigt som i föregående fall. Miya Ponsetto hade bott på ett hotell i Soho, NYC, under julen 2020. Ett tag efter att hon checkat ut från och lämnat hotellet upptäcker hon att hennes mobiltelefon saknas, och beger sig tillbaka till hotellet för att söka efter den.

När jazzmusikern Keyon Harrold kommer ner i hotellobbyn med sin son Jr., anklagar hon den sistnämnda för att hålla i hennes mobil, och försöker övertala en anställd att överlämna den till henne. När det inte ger resultat attackerar hon helt enkelt paret och försöker rycka åt sig telefonen.

Klippet som spelades in på sonens ack så åtråvärda telefon blev snabbt extremt viralt, och Miya försökte släta över det hela i en intervju som inte gick så bra för att uttrycka det diplomatiskt. Snart uppdagades det även att hon vid upprepade tillfällen under 2020 varit i klammeri med rättvisan, inte sällan i samband med rattonykterhetsincidenter.

Hon fälldes till slut för två fall av ringa misshandel, men klarade sig undan fängelsestraff. Med tanke på hennes historik känns det som att hon klarade sig rätt lindrigt undan rent brottsrättsligt. Dock lämnade hennes offer in stämningsansökningar såväl mot henne som hotellet, och hur det gått med dessa har jag inte sett några uppgifter om. Men i båda fallen slängdes det fram rasistanklagelser; att Miya skulle ha valt ut far och son Harrold på grund av deras hudfärg, och att hotellets personal skulle ha ställt sig på hennes sida av samma skäl. Men dels så framkom det senare att Miya hade anklagat flera andra (ljushyade) personer innan händelserna i klippet. Och hotellmanagern försvarade sig med att han bara försökte deeskalera och lösa ut situationen genom att be Keyon Harrold Jr. att visa upp sin bakgrundsskärm.

Rhode Island AG Karen (med sidekick)

Det här en rykande färsk incident, och jag fick faktiskt upp den i mitt flöde ganska omgående efter att videor hade börjat bli virala, några veckor innan den dök upp på The Reckoning. Den kom till och med upp i såväl lokala som regionala TV-kanaler. Den är något av en personlig favorit faktiskt i sällskapet, då inga av huvudpersonerna är direkt elaka eller onda, utan bara självförhärligande på klassiskt Karen-maner. Det finns några guldkorn också som vi kommer till.

Devon Flannigan var ute och roade sig på en finkrog i Newport, Rhode Island med sin väninna Veronica Hannan samt deras respektive. Det är lite oklart exakt vad som passerade, men efter att de hade betalat kallades polis dit för att avlägsna sällskapet. Det hela fångades på en kroppskamera och visar hur de två kvinnorna vägrar lämna och i stället försöker argumentera med poliserna och mästra dem i deras yrkesutövning*. Till slut tryter tålamodet hos poliserna och de båda blir arresterade.

Det som gjorde klippet viralt var att huvudpersonen är (Assistant) Attorney General** i Rhode Island, samtidigt som hon verkar ha dålig koll på regler kring kroppskameror samt uppläsning av rättigheter. Det största problemet är dock att hon vid upprepade tillfällen viftar med sin jobbtitel, med behjälpligt stöd av sin make som generöst erbjuder sig att hämta bevis därför i deras bil. Att vifta med en position på det sättet kan förstås ses som ett korrupt påtryckningsmedel. Kanske borde hennes chef valt att göra sig av med henne. Det känns som att hon jobbar i förtroendebranschen, och hennes förtroende i allmänhetens ögon kommer vara lågt under en överskådlig framtid. Nu blev det visserligen ett halvårs avstängning utan lön, vilket säkert svider hårt. Dessutom erkände hon sig skyldig till "trespassing" och fick väl något slags böter för det.

Hur det gick för hennes sidekick Veronica är lite mer oklart. Rimligen borde hon få ett hårdare straff med tanke på att hon gjorde ganska rejält motstånd vid arresteringen. Det enda jag har sett är att hon verkar ha varit helt i avsaknad av självinsikt och ånger efteråt till skillnad från sin väninna. Hon hävdade att hon var den enda som försökte "de-eskalera", vilket man efter ha sett videoklippet bara kan småle lite åt.

Slutligen måste jag bara kommentera de två guldkornen jag nämnde inledningsvis. Det första är förstås den ytterst tillfredsställande dörrstängningen mitt i den femtielfte "I am an AG". Det som dock fick mig att skratta gott första gången jag såg klippet är när polisen med kroppskameran ber Veronicas man att se till att få bort sina barn. Funny because it is true. Man kan givetvis ifrågasätta det lämpliga i att en polis uttalar sig på det viset, men jag är beredd att ha överseende med det.

Manliga Karen

I det länkade blogginlägget ges ett exempel på en man som uppvisar tydligt Karen-beteende, och naturligtvis kan män vara Karen. Jag har sett benämningen Kevin och Daren för dessa, och det finns säkert fler. Men när jag kollar igenom klippen på The Reckoning med manliga antagonister så tycker jag oftast att de faller utanför ramen för en typisk Karen. Oftast är de väldigt aggressiva, hotfulla och till och med våldsamma, eller bara allmänt galna. Karen förknippar jag mer med passivt aggressivt beteende. Men jag delar ändå några godbitar här som bjuder på högoktanig ofrivillig komik.

• Drama queen police Karen är trafikpolisen från helvetet som helt spårar ur efter en inte alltför allvarlig trafikförseelse.
• Golf course rage Karen är jag tacksam för att inte stött på under mina golfrundor. Helt utflippad och mentalt volatil.
• Security Guy Karen som är en säkerhetsvakt som försöker lajva tungt beväpnad polis är nog ändå min favorit på denna mini-lista.

Svenska Karen

När man googlar efter svenska Karen får man inte jättemånga träffar. Kanske finns den här mentaliteten att argumentera med servicepersonal, begära att få prata med en överordnad, ringa polisen med mera inte lika utbredd. Eller så beror det bara på att Sverige är en faktor 30 mindre befolkningsmässigt. Oavsett, några pärlor går det ändå att bjuda på.

Denna lilla ordväxling mellan en halvvresig äldre dam och en lastbilschaufför är en ren njutning att ta del av. I synnerhet för att damen är lite sådär svenskt lagom Karen-aktig, men även för att chauffören tar det med ett så gott humör. Inte blir det sämre av att det sker på bred östgötska heller. Jag gillar även Karens vapendragare som dyker upp efter en stund.

En annan skön dialekt kryddar den i stort sett milda konfrontationen mellan Rosita och moppepojkarna. Själv blev jag lite nyfiken på hur det hela slutade. Sattes det upp någon skylt? Vad sa hamnkaptenen? Fortsatte moppepojkarna att besöka platsen?

Karen som snor en basketboll från några killar är dock bara obehaglig. Hon försökte senare gråta ut i media om hur hon hade haft en dålig dag, hur synd det var om henne etc. Men det där beteendet går inte att bortförklara, det avslöjar en riktigt störd människa.

Diskussion

Slutligen tänkte jag avrunda med några tankar som har kommit efter att sett på alla dessa faktiska Karen-videor. Till att börja med går det inte att undvika att diskutera rasism. Det är vanligt att det finns en rasistisk underton och i vissa fall öppen grov rasism. Det är också tydligt att det emellanåt viftas lättvindigt med rasistkortet, och att en del av de associerade självutnämnda människorättsaktivisterna är mer eller mindre oseriösa. Utöver Central Park och Soho så ger klippet med City Bike Karen ett par flagranta exempel på detta.

Det är över huvud taget ett stort problem med "internetdomstolen" att den lätt drar förhastade slutsatser. I vissa fall har även helt orelaterade och oskyldiga personer eller företag utpekats, oftast på grund av slapphet men ibland även av mer maliciösa orsaker. Och även när rätt person utpekas kan "påföljden" bli helt orimlig. Även om den initiala bilden av Central Park Karen hade varit korrekt, så känns knappast det öde som drabbade henne i närheten av rimlig.

En del verkar dock ogilla att människor konsekvensutsätts ö.h.t. för saker som fastnar på film och blir viralt och som inte är olagliga. Ibland är det grundat i någon slags tanke att om något inte är olagligt så är det att betrakta som okej. Personligen är jag av den diametralt motsatta ståndpunkten att det måste få finnas en ganska stor gråzon mellan sådant som är allmänt att betrakta som acceptabelt och sådant som är olagligt. I denna gråzon kan det således finnas en viss oenighet om det moraliskt korrekta i vissa beteenden. Och även vissa saker som är allmänt accepterade som moraliskt förkastliga tycker jag fortfarande bör hållas utanför juridiken.

Ett annat vanligt argument är att konsekvenserna för en enskild händelse som råkade fångas på kamera och bli viral är orimligt hårda. Typiskt att någon får sparken när arbetsgivarna blir varse om en viral film på en medarbetare. Och även om det är ett potentiellt problem - åter tjänar Central Park Karen som typexempel - så finns det i det generella fallet snarare ett annat tydligt mönster. När man som The Reckoning gräver i dessa personers förflutna finns det ofta en historik med liknande beteenden. Och just arbetsgivare kan ju ofta vara varse om detta, och exponeringen blir sista droppen som leder till avsked. Eller så föranleder det att man utreder den anställde ordentligt. Oavsett är det dubiöst att utgå ifrån att slika incidenter skulle vara engångsföreteelser; jag skulle nog säga att det är undantaget.

Även om jag kanske inte fullt ut delar The Reckonings entusiasm för "punishment" så ser jag det ändå som något i grunden positivt att olika typer av mobbningsbeteenden exponeras och att de skyldiga får känna av någon slags konsekvenser för sitt avskyvärda beteende.

* Detta är inte helt orimligt i sig. Det finns gott om videor som visar på förbluffande juridiska kunskapsluckor hos amerikanska poliser, gällande grundläggande saker såsom när de har rätt att kräva identifiering, när de får frihetsberöva personer, när de får genomsöka en bil eller får tränga sig in i och uppehålla sig i människors hem.

** Lite som en mix av de svenska ämbetena Riksåklagare och Justitieminister, fast på delstatsnivå. Motsvarande position finns även på federal nivå och innehas för närvarande av en skogstokig Trump-groupie.

Cider anno 2025

Årets cidermakande var onekligen en utmaning.

Redan i förväg var jag medveten om att årets äppelskörd riskerade att bli sämre än fjolårets. Flera av mina favoritträd förefaller vara varannanårsträd som ger rikligt med äpplen jämna år. Visserligen finns det några bra träd som alternerar dessa, men de kan inte fullt ut fylla luckorna. Och dessutom gav de träden betydligt sämre skörd än förväntat detta udda år.

Ett annat fenomen jag tyckte mig se var att många äpplen verkar ha mognat väldigt sent, samt att de hade väldigt små äpplen. Så det blev en relativt klen skörd trots att vi var 3 personer som plockade. Eftersom det inte blev tillräckligt mycket för att göra olika versioner, var vi inte så noga med att separera äpplena från olika träd. Så vikterna nedan får anses ungefärliga.

Efter ungefär två veckors jäsning i relativt sval temperatur (runt 15 C) hade SG nått 1,025 och jag valde att tappa över till ett corneliusfat tillsammans med ett paket jässtopp för att kolsyresätta. Ytterligare två veckor senare tappade jag upp min andel men en vanlig tappkran med 1 Bar i fatet. Detta kommer ge ganska låg kolsyra, vilket jag inte har något emot.

Data:

• Volym 21 l
• OG 1,051
• FG 1,025
• ABV 3,5 %

Blandning:

• 40 kg gröna syrliga äpplen
• 3 kg röda äpplen med låg syra och låg beska
• 3 kg gula äpplen med låg syra och hög beska
• 1 paket Lalvin 71B
• 1 paket jässtopp

Bedömning (2025-10-27):

Cidern hälls upp relativt stilla med ett minimalt skum som snabbt fräser bort, och en lätt disighet. Aromen är ren och okomplicerad med dominans av råvarorna. Syran upplevs som mindre skarp än själva musten, vilket indikerar att den maloetanoliska jäsningen hos Lalvin 71B har gjort sitt. Kolsyran är högst måttlig, och restsötman balanserar snyggt upp syran.

Det här var gott, uppfriskande och extremt lättdrucket. Hade egentligen passat bättre under varmare månader, men de ganska få flaskor som jag får själv kommer nog inte räcka året ut ens.

Några märkliga bryggtekniska kullar att dö på

 

Uttrycket "en kulle att dö på" refererar till en åsikt, ett påstående eller dylikt som man är beredd att försvara och argumentera för hela vägen in i kaklet, oberoende av hur starka skäl som finns för eller hur många som håller med en. Ursprunget är militäriskt; kullar kan vara strategiskt viktiga försvarspunkter, och många exempel finns på att de har försökts försvaras eller intas till varje pris.

I hembryggningsdiskussioner är detta ett relativt vanligt fenomen. Ibland kan det vara någorlunda begripligt. Låt mig ta två exempel: dekoktionsmäskning samt spontanjäsning av cider. I det första fallet finns det somliga som propsar på metodens fantastiska effekter långt bortom vad som kan anses belagt*. Men jag kan på något plan förstå det då det är en "traditionell" metod som är starkt förknippad med en ölkultur som det är lätt att hålla högt. I det andra fallet handlar det om en styvnackad förnekelse av att metoden kan ha bieffekter som kan uppfattas negativt, exempelvis etylacetat. Här handlar det om en ännu mer traditionell metod, som dessutom faller in under det ideologiska baneret "naturligt".

Men det finns också fall där det inte finns några uppenbara starka känslomässiga eller ideologiska skäl att halsstarrigt benhårt hålla fast vid en position. Nedan ska jag presentera några sådana ståndpunkter som jag vid upprepade tillfällen sett hembryggare försvara in i absurdum. Jag ska direkt tillägga att det statistiska underlaget är för litet för att kunna dra slutsatsen att nedanstående uppfattningar de facto sticker ut i sammanhanget. Möjligen går det att se det som en indikation. Men det är i alla fall observationer jag har gjort och som jag tyckte det var värt att dela med sig av.

One hit wonders

Jag börjar dock med ett par exempel där jag bara har stött på singulära fall. Men jag tyckte att de likväl var väldigt märkliga.

Det första var en diskussion om att vänta med att tillsätta jästen för att långsamt kyla vörten i kylskåp ner till 10 C. Det här är en fråga där det finns legitim oenighet. Ska man hysta jästen direkt vid rumstemperatur eller ska man vänta? De som propsar på det sistnämnda menar att jästen kan komma igång vid den högre temperaturen och därmed producera mer jäsbiprodukter. En annan farhåga är att skälva nedkylningen av jästen skulle vara ett problem. De som i likhet med undertecknad tycker att jästen ska i direkt pekar på risken för oxidering och kontaminering. Inget av argumenten är dock jättestarkt.

Men i den här diskussionen var det en person som hävdade att oxidering inte kan inträffa innan jäsningen. Det här är en ganska vanlig missuppfattning som bygger på den felaktiga idén att syre som introduceras innan jäsningen tas om hand av jästen. Oftast går denna missuppfattning att slå hål på, men i detta fall var det helt omöjligt. Först hänvisades till en högst medioker blogg - som dessutom inte riktigt sa samma sak - och därefter allmänt till att "alla säger detta". Inga argument, fakta eller referenser till seriös litteratur bet.

En annan märklig diskussion jag hamnade i rörde ABV-formler. Det är ganska vanligt med formler där ABV helt enkelt är proportionellt mot sänkningen i SG. Det finns olika proportionalitetskonstanter, jag själv föredrar (OG-FG)/7,5 som är lätt att komma ihåg. Det är i förstone ganska intuitivt att alkoholhalten skulle vara proportionell mot OG-FG; skillnaden mäter trots allt hur mycket socker som har förbrukats, eller hur? Men så är inte fallet, vilket jag reder ut här. När man påtalar detta kan man ibland möta viss förvåning, men antingen accepteras eller ignoreras det. Det är först för rejält starka öl som skillnaden är signifikant, och även då spelar det kanske ingen roll. I ett fall var det dock någon som tjurskalligt argumenterade emot med allt sämre argument, och slutligen kom storsläggan med att hans pappa hade använt en proportionell formel i hela sitt liv.

Att bubblor i jäsröret direkt korrelerar med jästaktivitet är en vida spridd villfarelse. När man påpekar att det är tryckskillnaden mellan jäskärl och omgivningen som ger upphov till bubblandet, och att denna tryckskillnad inte försvinner momentan när jästen lägger av, kan de flesta inse att det normalt kommer bubbla långt efter att det har jäst ut. Vid ett tillfälle stötte jag dock på en amerikansk hembryggare i en FB-grupp som verkade tro sig ha ägt övriga när han frågade vad "förnekarna" trodde det var för gas som bubblade i jäsröret och hur den bildas. Till stor munterhet för övriga.

Rehydrera jäst

När jag började brygga var det här en tudelare. Vissa rehydrerade och många av dessa propagerade starkt för det. Andra lät bli och kunde uppenbarligen vinna SM-guld (t.ex. Drakens IPA). När Fermentis släppte sin rapport runt 2016 med omfattande tester som visade att skippad rehydrering har försumbar effekt borde diskussionen tagit slut. Men det fanns gott om hembryggare som var fast i gamla hjulspår och försökte skärskåda rapporten för att hitta fel och tveksamheter, hur små de var hade ingen betydelse. Samtidigt som några data exempelvis för påståendet att 50 % av cellerna dör utan rehydrering aldrig har presenterats.

Nästan tio år senare verkar rehydreringsfanatismen dock ha lagt sig. En del fortsätter att rehydrera, men mest med den slappa (och felaktiga) motiveringen "det kan inte skada".

Jäst och syre

Det här är ett mytkomplex som jag har tagit upp flera gånger, exempelvis här. Och det är oerhört svårt att utrota, kanske beroende på att det har presenterats i så många förment seriösa källor; hembryggarböcker, hembryggarorganisationer med mera.

Nu verkar myterna dock på nedgång, och alltfler har klart för sig hur det faktiskt fungerar. Men mytanhängare dyker fortfarande upp, och att försöka bemöta dem är oftast som att argumentera med en vägg. Ibland kan de till nöds gå med på att jästen förökar sig under själva jäsningen, men då med tillägget också. De hävdar fortfarande att det är under uppstartsfasen (eller aeroba fasen som de ofta gillar att kalla det) som tillväxt huvudsakligen sker, gärna med en felaktig hänvisning till respiration.

Lacto & pellikel

Fenomenet pellikel är ofullständigt undersökt vilket framgår av Milk The Funks utmärkta wiki-artikel. Så när man ser en pellikel ska man vara försiktig med att påstå vilken mikroorganism som ligger bakom. Dock är alla knappast lika troliga kandidater, och Lactobacillus är en av de minst troliga eftersom den inte är aerob.

Trots det är det många som direkt anger just Lacto som orsaken. Om man då påpekar att det är mindre troligt och hänvisar till MTF får man tyvärr sällan reaktionen "Okej, det visste jag inte". I stället börjar motargumenten. Det kan vara att Lacto-pelliklar har ett speciellt utseende som matchar bilden, det kan vara anekdotiska referenser till egna tidigare erfarenheter. Givetvis utan de faktiska test som krävs för att utröna vilken mikroorganism som är närvarande. En gång blev jag närmast spammad av olika vetenskapliga artiklar, dock ingen som på något sätt gav stöd till att Lacto kan skapa pelliklar. Senast nu i veckan så var det någon på ett FB-forum som efter att ha läst MTF-artikeln tackade för intressant läsning men ändå höll fast vid att det var Lacto som hade orsakat hinnan i bilden i trådstarten.

Koldioxidlock

Idén att koldioxid bildar ett lock som skyddar ölen under längre tid från syre är en seglivad missuppfattning, säkert påeldad av diverse klipp där man släcker levande ljus genom att "hälla" koldioxid över det. Ofta kan man slå hål på det hela genom att förklara att gaser blandar sig och att effekten "locket" är kortlivad. I synnerhet om man länkar till ett klipp som visar vad som händer när man väntar en halvminut efter hällningen och för en tändare till ljuset.

När men somliga låter inte fakta komma i vägen och fortsätter hålla fast vid sin villfarelse. Ofta kopplat med exempel på koldioxidförgiftningar eller andra anekdoter. I ett fall såg jag en diskussion på ett klassiskt hembryggarforum (inte Facebook eller Reddit alltså) som sträckte sig över tiotalet sidor. En helt obstinat person försökte med den ena retoriska krumbukten efter den andra när han fick massvis med ingående vetenskapliga förklaringar presenterade. Till slut retirerade han (det är nästan alltid en han) bakom någon trött kunskapsrelativistisk klyscha om vetenskapens felbarhet.

Omtappning för klarare öl

Slutligen har vi en klassiker. Den börjar förvisso sjunga på sista refrängen, men då och då dyker det upp någon som tror all ölet ska klarna snabbare om man tappar om (eller sekundärjäser som det ofta refereras till).

Man får då försöka förklara att partiklarna i botten av jäskärlet inte bidrar till grumligheten i ölet ovanför, och att det därför inte förbättrar klarheten att avlägsna ölet från bottensatsen**. Ofta kan detta accepteras men ibland råkar man ut för envisa personer som fortsätter att propsa på omtappning. Ofta med hänvisning till att de alltid har gjort så, men i ett fall diskuterade på RateBeers forum med en djupt troende som kom med absurda och motsägelsefulla argument. Jag länkar till diskussionen i slutet av det här inlägget, men tyvärr är det borta i och med att RateBeer stänges i februari i år. 

* Personligen har jag inte stött på några starka belägg ö.h.t. åt endera hållet, så det är för mig en öppen fråga.

** Däremot kan det finnas andra fördelar att få bort ölet från bottensatsen.

 

Att köpa en gård

 

Köpsugen?

Nej, jag ska inte bli godsägare. Titeln är förstås en halvtramsig anspelning på den i Sverige nyligen införda gårdförsäljningen, vilket jag fick stifta bekantskap med under sommaren i samband med en bilresa genom södra Sverige.

Resan

Förra året kuskade jag hela vägen upp till Kiruna och tillbaka. Målet för i år var att ge mig ner i Europa igen, men på grund av orsaker och anledningar fick det bli plan B; en kortare sväng i södra Sverige med fokus på den östra delen. Mer exakt blev det övernattningar i Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Österlen och Lund. Eftersom det var ganska korta sträckor mellan övernattningarna passade jag även på att göra ett antal stopp längs vägen; Torpa Stenhus, Eksjö, Oskarshamn, Kristianopel, Åhus, Kivik, Stenshuvuds nationalpark, Glimmingehus, Ale Stenar, Ystad, Smygehuk och Söderåsens nationalpark.

Ett fåtal av destinationerna hade jag gjort kortare besök i tidigare utan att hinna se mig omkring ordentligt. Exempelvis Lund där enda besöket var en kortare konferens i mars 2023 där det enda jag såg var insidan av konferenscentret samt mörka gator kvällstid. Men ställen som Karlskrona, Ystad, Åhus och Kivik var för mig helt nya och väldigt positiva upplevelser.

Ölmässigt kvarstår slutsatserna från förra resan. Bishops Arms är en viktig bastion utanför de större städerna, även om det endast var Jönköping och Lund som hade filialer denna gång. I Karlskrona fanns ett fullgott alternativ i form av The Fox and Anchor som hade två cask-tappar.

Gårdsförsäljning

På väg hem från Lund passerade jag förbi Kullabergs Vingård för en aktivitet som tillåter gårdsförsäljning. Det finns två* alternativ; enbart en halvtimmas provning för 290 kr eller en nittiominuters rundvandring inklusive smakprover** för 445 kr. Jag valde rundvandringen då jag var nyfiken på en en mer grundlig genomgång. Och jag blev inte besviken. Även om jag har basala kunskaper om vinmakande så var det ändå en hel del nytt, i synnerhet vad gäller arbetet i vingården. Det i sammanhanget svala klimatet utgör förstås en utmaning. 

Till att börja med begränsar det vilka druvor som går att odla. Mestadels handlar det om druvor som har tagits fram för att vara motståndskraftiga mot svamp, och som bieffekt har de även blivit köldtåliga. Den absolut vanligaste är den gröna druvan solaris, som odlades på en majoritet av kvadratmetrarna hos Kullabergs. De kompletterar den ofta även med sauvignon gris. På den röda sidan har de sedan starten odlat druvan rondo, men då de kommit fram till att den främst lämpar sig för rosé har de även planterat pinot nova och cabarnet noir.

En ny och väldigt intressant aspekt av det kallare klimatet jag fick lära mig är det extremt låga uttaget; hur mycket must som produceras per ytenhet. Med förbehåll för att jag inte minns enheterna och siffrorna helt korrekt så ligger Kullabergs uttag på ungefär 20 hl/ha. Redan 30 hl/ha anses vara lågt, och mer normalt i Europa är kanske 60 medans jänkarna ofta ligger runt 100. Det finns naturligtvis stora variationer per region, och även per producent. Generellt är lågt uttag förknippat med mer högre kvalitet, och högre uttag riskerar leda till urvattnade viner. Så därvidlag är detta kanske inte något enbart negativt för svenska vinodlare. Däremod leder förstås lägre uttag obönhörligt till högre priser, och som jag förstod det så är det just uttaget som är den främsta anledningen till att svenska viner överlag är ganska dyra (200 kr och uppåt).

Därmed måste man sikta på att göra kvalitetsvin, och man får nog säga att de redan har lyckats. Förra sommaren genomfördes en stor blindprovning av 12 svenska och 12 utländska viner med likartade priser. Även om de svenska vinerna i snitt presterade något sämre, så kammade Sverige hem såväl första- som fjärdeplatsen. Och just Kullaberg vann med sin Immelen årgång 2021. I skrivande stund finns årgång 2023 att köpa på Systembolaget. Jag köpte en flaska tidigare i år och tyckte kanske inte riktigt att den motiverade priset, men det tycker jag ofta om exempelvis Bourgogneviner också.

Väl i butiken köpte jag en Immelen 2022, vi får se om den är snäppet vassare. Utöver den köpte jag även den sporadiskt producerade "K" som innehåller 10 % botrytisvin. Butiken hade inget jättesortiment, och i synnerhet saknade jag röda viner. Personalen förklarade att de röda vinerna ännu inte har hunnit komma upp i volymer nog för att säljas i butiken eller på Systembolaget, men att det om ett par år kommer finnas betydligt mer.

Om jag ska anmärka på något så tyckte jag det var en märklig miss att inte bistå med någon slags enkla spottkoppar under rundturen. Att exempelvis dela ut pappersmuggar till behövande hade varit en enkel och tillfredsställande lösning. Eftersom jag skulle köra bil hem till Göteborg efteråt ville jag inte få i mig några signifikanta mängder. Därför blev jag (och många andra) tvungen att hälla ut större delen av provglasen, något jag inte tycker ska förknippas med god vinkultur.

Allmäna reflektioner

Det har varit mycket surr det senaste halvåret kring den nya gårdsförsäljningslagen och dess praktiska implementering. Efter att ha fått testa det hela i verkligheten tänkte jag reflektera lite kring min upplevelse och försöka sätta in det i ett större sammanhang.

Min upplevelse av besöket på en vingård var på det stora hela mycket positiv. Det var inte så långt ifrån vad jag har upplevt vid besök på vingårdar i Frankrike, Tyskland och Österrike. Visst, man kan skippa hela provningsmomentet utomlands och bara köpa några flaskor, men det är normalt inget jag gör. Jag vill prova runt lite för att komma fram till vad jag vill köpa med mig. Och visst igen, det är lite mer uppstyrt i Sverige där man helst ska boka i förväg.

Det verkar dock som om vinmakarna är mer positiva än bryggarna. Varför det är så kan jag inte riktigt sätta fingret på, men här kan man få en känsla för bryggeriernas inställning. En delförklaring kan vara att tillståndsmyndigheterna i flera städer har lämnat en hel del att önska med långa handläggningstider och dyra avgifter. Givetvis är Göteborg en av de kommuner som missköter sig. En annan förklaring är att det säljs för större summor på vingårdarna, och att det lättare kan motivera extrakostnaderna som försäljningen medför.

En annan negativ punkt som har fått mycket utrymme är tvånget att varna för alkoholens skadlighet. Detta var det första som rundtursledaren tog upp, och det var överstökat på en minut. Budskapet var ungefär "Ja, vi vet alla att alkohol är skadligt, och man ska inte dricka och köra, och inte dricka på jobbet även om jag gör det just nu". Jag pratade med honom efteråt, och de hade inte fått några direktiv mer än att det skulle tas upp. Så nu blev det mest ett humoristiskt inslag som snarast gjorde narr av hela överförmynderiet.

Och detta leder mig slutligen in på framtiden. Jag som började dricka alkohol på tidigt nittiotal har fått uppleva resan från väldigt strikta regler och torftigt sortiment, till allt mer liberaliserad alkoholpolitik och varierat sortiment. Det kommer visserligen bakslag då och då, och i synnerhet i form av myndighetsaktivism, något som Mattias Svensson tydligt redogör i slutet av den utmärkta boken "Så roligt ska vi inte ha det". Men för varje steg bakåt så tas två framåt. Jag hade lite gett upp hoppet om liberaliseringar i största allmänhet från Tidölaget innan gårdsförsäljningen klubbades. Och nu ser jag att det finns en plan för förenklingar av regelverken kring matkrav och uteserveringar. I det första fallet vore det lämpligaste förstås ett rent Alexanderhugg.

Och apropå Alexanderhugg går det inte att undvika elefanten i rummet: alkoholmonopolet. Det verkar finnas fromma förhoppningar om förenklat regelverk kring gårdsförsäljningen framöver. Men det är högst tveksamt huruvida det är möjligt att förena EU-medlemsskap, alkoholmonopol och gårdsförsäljning utan några restriktioner. 

Personligen tycker jag konkurrensargumentet är väldigt märkligt. Nä, utländska producenter kan inte sälja sina produkter i svensk gårdsförsäljning. Men svenska producenter kan ju inte sälja hos utländska producenter heller***. Men oavsett, det är ett vågspel med för frikostig gårdsförsäljning. Risken är att antingen måste försäljningen upphöra, eller så ryker monopolet, jag är rätt vilse i juridiken här måste jag tillstå. Men alla juridiska experter jag har lyssnat på är eniga om en sak: en fri gårdsförsäljning är svår att förena med alkoholmonopolet och EU-medlemsskapet. Och det sistnämnda lär inte försvinna.

Alternativet att monoplet ryker tycker jag personligen vore alldeles utmärkt. Men jag vet att många inom ölsvängen vill behålla monopolet, något jag tycker är förbryllande. I synnerhet när man samtidigt vill se diverse liberaliseringar av försäljningen. Jag tror tyvärr inte att jag kommer få se monopolets död under min livstid, det är därtill allför djupt inrotat i den svenska folksjälen, och i synnerhet politikerna. Men vi har tidigare sett snabba omsvängningar i frågor med lika ingrott motstånd; EU-medlemsskapet och nu senast NATO-inträdet, det sistnämnda förvisso under radikalt förändrade förutsättningar i omvärlden. Så hoppet är det sista som överger en.

* Det finns en variant med tvårätters lunch också.

** Vi vick prova ett mousserande vin under introduktionen, det vita vinet Askesäng i presshallen, specialvinet K bland jästankarna, samt ett druvdestillat bland sprittunnorna. Vi fick även prova deras halvtorra cider som ett extranummer.

*** Det är förstås teoretiskt möjligt, men det är ju helt upp till den producenten i så fall. Jag har aldrig sett det på några vingårdar i alla fall.

Om diskussionsgruppers uppgång och förfall

 

Mitt intresse för att göra egen cider startade sommaren 2016. När jag flyttade in i min bostadsförening 2002 var trädet på baksidan inte så mycket att hurra för. Men det gjorde vad träd gör bäst, det växte. Och så småningom började det ge allt mer frukt. Till en början endast tillräckligt för några äppelpajer, men till slut så mycket att en av de större grenarna knäcktes av all frukt detta anno 2016.

Det var nog också här som äppelträdet började uppvisa sitt varannatårsbeteende, med stora äppelskördar jämna år, och små eller obefintliga udda år. Så nästa stora skörd kom september 2018, och därefter har det blivit ciderprojekt nästan varje år. Och jag har kontinuerligt försökt förkovra mig genom att läsa böcker och olika resurser på nätet.

Men ibland finns det smala och specifika frågor som inte har något svar som enkelt går att hitta. Då kan diskussionsgrupper komma väl till hands. Jag fann så småningom två sådana grupper på Facebook (FB). Dels den svenska Fruktvin och cider, samt den engelskspråkiga Cider Apples and Cider Making. Till att börja med fanns det mycket intressant att hämta; grupperna dominerades av kunniga personer, såväl erfarna amatörer som kommersiella producenter. I den svenska gruppen fanns ett tag några svenska vinproducenter som gav intressanta insikter i vinmakande.

Så småningom blev dessa grupper lite grand offer för sin egen framgång. Antalet medlemmar ökade kraftigt, och därmed sjönk även kvaliteten på inläggen. Det blev mer triviala nybörjarfrågor vars svar bara är en enkel sökning bort. Mer uppmärksamhetstörstande medlemmar som använder gruppen som sin egen FB-vägg för att visa upp sina prylar och framställda drycker helt utan diskussionsunderlag. Och givetvis mer töntiga "skål-och-hej"-bilder, tröttsamma grabbigheter om "man caves", "tack för insläpp"-inlägg och annat spam. Och jag uppfattar det även som att det absoluta antalet intressanta inlägg har sjunkit, inte bara det relativa.

Det här är inget unikt för cidergrupper, jag har sett det i många diskussionsforum, även utanför FB. Tyvärr tror jag det är ganska svårt att stoppa, men inte omöjligt. Främsta motmedlet tror jag är hård moderering. Detta är dock ett ganska tidskrävande jobb om det är en större grupp. Dessutom får man räkna med att bli impopulär. Många ser det som en stor skymf om deras "jag bryggde en Ale"-inlägg tas bort. Även en så uppenbart rimlig åtgärd som att knoppa av en sidodiskussion eller flytta ett inlägg till en mer passande kategori kan mötas av oförstående och upprördhet. Jag minns en deltagare som med en drama queen exit lämnade SHBF:s diskussionsforum efter en sådan fullt rimlig modereringsåtgärd.

Men det finns diskussionsforum som fortfarande håller ställningarna. Milk The Funks FB-grupp är fortfarande bra, troligen tack vare att man är ganska hård med att alla frågor måste föregås av att besök i MTF-wikin. Jag har sett några halvsura kommentarer om detta, men i allmänhet verkar det funka bra. Ett annat hårt modererat FB-forum är det som drivs av föreningen Vetenskap och folkbildning, där diskussionerna kretsar kring olika aspekter om vetenskap, och även pseudovetenskap.

Slutligen ska jag stämma i bäcken och bemöta några invändningar som alltid kommer när man propsar för hårdare moderering. Den absolut vanligaste är den tröttsamma och enkelspåriga "det är ju bara att scrolla". Det är uppenbarligen inte alls så "bara". Människan är lat och ofta orkar man inte läsa igenom tiotals nonsenssvar för att fiska fram eventuella relevanta. Det är tydligt att diskussionerna minskar i kvalitet när det blir mer skräpinlägg. Det här argumentet är lika meningslöst som "det är bara att äta mindre" i fetmadebatten.

Ett annat ganska vanligt argument är att en grupp riskerar "dö ut" om man skärper kraven på inläggen. Här tycks det ofta finnas ett felaktigt antagande om att bara experter får yttra sig. En annan vanföreställning är att det inte finns något kvar att diskutera om alla söker svar på nätet. Det sistnämnda har jag redan berört i inledningen. Även om man kan få svar på sin fråga genom att söka på nätet så uppstår det ofta nya frågor, och alla frågor har som sagt inget enkelt sökbart svar. Jag tycker dessutom att frågor som är grundade i basal kunskap är mycket intressantare diskussionsunderlag, än exempelvis den femtioelfte tråden om huruvida malt försämras med tiden.

Det finns även en del som av princip vill ha ett personligt svar snarare än från någon text på nätet. Det här förbryllar mig faktiskt. Det är psykologiskt välkänt att personliga anekdoter från vänner och bekanta för många väger högre än väldokumenterade vetenskapliga fakta, något jag skrev om här. Men i en diskussiongrupp är de flesta lika okända som författaren till den där bloggposten eller vetenskapliga artikeln på nätet. Jag gissar att det åter handlar om att få känna sig lite speciell. Vilket man förstås kan få göra med en mer välgrundad diskussionsfråga efter att först ha gjort en sökning.

Jag inser givetvis att den sociala aspekten för många är minst lika viktig som att lära sig saker. Att man i första hand tycker det är kul att bara interagera med andra hembryggare. För mig är den aspekten mindre viktig, även om jag också uppskattar det och har skaffat en del kontakter den vägen. Och jag tycker det borde finnas utrymme för även en stramare uppstyrd svensk hembryggargrupp.

Bryggsäsongen 2025/2026

 

Den gångna helgen gick åter Amylases Sommarölsträff av stapeln. Det mesta var som vanligt, förutom en sak. På grund av en dubbelbokning tvingades eventet flyttas till Mölndals Folkets Hus. Även om lokalen som sådan är större och rymligare, och med fler kylskåp, så föredrar jag ändå Fräntorp Folkets Hus av olika skäl. Dels är det trevligare med fönster och utsikt, även om Sävenäs Sopförbränningsstation är ett blickfång. Och precis som de senaste upplagorna hade man lyckats pricka in en av årets soligaste och varma dagar, och då erbjuder Fräntorp Folkets Hus en ganska trevlig gräsmatta att sitta på.

Men det mesta var sig likt som sagt; vädret var soligt och varmt, ölen var goda med något enstaka undantag, och Sture ropade på slutet ut ett gäng medaljörer. Dock fick samtliga tre medaljöl högsta betyg av mig denna gång, vilket kanske inte alltid är fallet. Och ja just det, det fanns en ostmånglare på plats, vilket var ett ypperligt alternativ till varmkorven.

Skälet till att jag tar upp allt detta är för att Sommarölsträffen på ett naturligt sätt känns som en avslutning på en bryggsäsong. Och därmed är det dags att blicka framåt på nästa.

Hösten:

Här blir det belgiskt, och jag överlåter till läsaren att gissa vilket bryggeri och vilka öl som står som förebild:

• Tjoffblond,
• Tjoffhumle.

Vintern:

Efter ett års uppehåll är det brittiskt igen. Jag funderar på att kanske ge mig på en skotsk eller irländsk jäststam denna gång. Alternativ blir det favoriten West Yorkshire igen. Oavsett funderar jag på

• Bitter, red ale (om irländsk jäst) eller brunporter,
• Vintervärmare.

Våren:

Här tror jag det är dags för Nya världen igen. Med andra ord neutral amerikansk jäst (troligen Chico-stammen) och med humle från USA, Nya Zeeland och Australien. Exakt vad det blir får jag dock fundera på ett tag till.

P-lambik:

Som vanligt blir det två p-lambikar; en i samband med höstens bryggningar, och en i samband med våren. Vid den sistnämnda blir det som vanligt blandning av tappning av en p-geuze. Utöver det siktar jag på en hallonlambik under förutsättning att det finns god tillgång på bär att plocka.

Martyn Cornell in memoriam

 

Jag hade egentligen tänkt skriva ett helt annat inlägg den här veckan, och i ett utslag av "research" gick jag in på Milk The Funk på Facebook. Där möttes jag av ett inlägg med det tråkiga beskedet att Martyn Cornell just har gått bort. 

För den som inte känner till Martyn så var han en ölskribent som fokuserade på ölhistoria. Utöver sin blogg Zytophile så har han gett ut ett antal böcker. Mest känd är kanske Amber, Gold and Black som jag själv har stående i min bokhylla. Han verkar precis ha hunnit bli klar med en ny bok om porter (se bilden ovan) som han tyvärr inte kommer få uppleva lanseringen av.

Martyn var en amatörhistoriker, och jag är ännu mer amatör, så jag vågar inte uttala mig alltför tvärsäkert om hans gärning. Men det är otvivelaktigt så att han har höjt nivån inom ämnet genom att helt enkelt göra det tunga grovjobbet och gå till ursprungskällorna. Vilket i detta fall innebär läsa igenom gamla tidningsartiklar och bryggloggar.

Tidigare bestod fältet mest av obekräftade utsagor som stod i någon gammal bok som ingen någonsin hade haft orken att verifiera. Exempel på sådana myter som sedan okritiskt spreds vidare i flera led var att ipa på något sätt var en "uppfinning" för att lösa problemet med att öl som skeppades till Indien blev dåliga under den långa färden, eller att porter var ett sätt att skapa "three threads" (enligt legenden en pubblandning av tre olika öl av varierande ålder) i stor skala på bryggerierna.

Jag inbillar mig inte att Martyn på något sätt var felfri, och jag har exempelvis sett honom argumentera ganska dubiöst och tvärsäkert för att alkoholskatter inte skulle ha någon effekt på konsumtionen. Han kunde ibland ha en något grälsjuk sida; det syntes kanske som mest i hans sågning av The Oxford Beer Companion som han kallade för en katastrof ungefär.

Men jag uppskattar att han brann för fakta och sanning, något som jag känner att jag delar med honom i hög utsträckning. Tack vare honom - och inte att förglömma även en sådan som Ron Pattinson - så är ämnet ölhistoria idag i mycket bättre skick, och flera efterföljare har dykt upp och börjat gräva i belgisk ölhistoria till exempel. Förhoppningsvis kan det även börja bli ett aktivt och erkänt akademiskt fält också.

Hur väljer jag öl att köpa?

 

Så många val.

I veckan som gick publicerade Beernews en artikel om öls fysiska ursprung, och hur vissa produkter i olika grad vilseleder konsumenterna på denna punkt. Det är den senaste i en serie av artiklar; tidigare har man bland annat gjort en marknadsundersökning av vad konsumenterna tycker i frågan.

Jag har inga större invändningar mot artiklarna, snarare är det så att detta för mig personligen väsentligen är en icke-fråga. Jag har genom åren aldrig ens ägnat en tanke åt var öl som Mariestads eller Melleruds är bryggda. I synnerhet har jag aldrig kommit på tanken att de skulle vara bryggda på klassiska bryggerier i nämnda orter. Jag köper ibland öl som Melleruds pilsner eller Wisby Kloster på krogen, men det har inget med härkomst att göra. Så vad är det då som styr mina ölinköp? Vi tar det i prioritetsordning.

Smak

Öl, vin och cider innehåller som bekant det högst onyttiga ämnet etanol. Därför tycker jag det är självklart att inte hälla i mig detta gift med mindre än att det smakar bra, och helst mycket bra. Det skulle aldrig falla mig in numera att dricka upp något alkoholhaltigt som inte smakar bra.

Och här har vi då ett problem med de svenska mikrobryggerierna. Senast för två veckor sedan fick jag låta ett glas med en vissen bitter stå ouppdrucken hos min lokala favoritkvarterskrog. Föreningen Sveriges Oberoende Bryggerier har varit ute och vevat kring sänkt alkoholskatt och craftwashing och fan och hans moster. Jag har har dock aldrig hört dem diskutera kvaliteten hos sina medlemmars produkter.

Jag är väldigt restriktiv numera med att prova nya svenska mikrobryggerier. Händelsen ovan var ett undantag; jag ville stötta min lokala krog och deras vilja att ge dessa bryggerier chansen, och det var en tap takeover så jag hoppades att det kanske skulle vara bra. Annars är det mestadels* på festivaler jag provar nytt; att vaska en deciliter öl känns ändå acceptabelt. Ibland upptäcker man ju nya fynd på det här sättet. Exempelvis upptäckte jag Ferna Forge på småbryggeritorget på den stora Öl- och whiskeymässan i Göteborg.

Därmed kommer det sig också att jag ibland köper öl från Spendrups på krogen. Inte för att jag tycker att de är fantastiska, men de är ändå ganska bra. Och hellre det än godisöl, häjs eller riskera att dra en nitlott.

Etik

Jag funderade lite på vilken plats jag skulle lägga denna på. Etiska överväganden är onekligen viktiga, men det är sällan som de är aktuella. Eventuella bryggerier som samarbetar med Ryssland går bort direkt, även om jag inte känner till några exempel på rak arm. Likaså har jag slutat köpa Bernard efter att jag blev varse att de hade kört en absurd transfobisk kampanj. Jag har även funderat på amerikanska öl, men dels köper jag inte särskilt mycket slika, och de jag köper är från bryggare som jag är rätt säker på inte stöttar den orangea clownen.

Pris

Jag är relativt prisokänslig, och det är sällan som det är en faktor i mina inköp. Enda fallen jag kan komma på är en del superdyra suröl som kostar flera hundralappar för en 75:a. Om man jämför vilka vin man kan få för samma prislapp så tycker jag inte dessa öl motiverar prislappen. För 100 kr, visst, men vid 200 kr och över hoppar jag av. Jag tycker helt enkelt inte att öl har samma utväxling vid högre priser som vin. Jag fattar naturligtvis att prislappen oftast föranleds av höga produktionskostnader, men det är ju helt irrelevant för mig som kund.

Lyckligtvis så är de öl jag föredrar inte särskilt dyra. Sådant som fatlagrat, rariteter, extrema humlemängder med mera intresserar mig helt enkelt inte. Någon dyrare suris blir det ibland, men i övrigt så hamnar mina inköp oftast i mellansegmentet.

Övrigt

Nu har vi kommit till saker som lokalt, småskaligt, oberoende med mera. Det enda av detta som har någon betydelse över huvud taget för mig är det förstnämnda. Det är helt enkelt en aning dubiöst att skeppa vad som huvudsakligen är vatten över stora avstånd. Samtidigt är det också så att de bästa exemplaren från olika ölkulturer görs just i dessa kulturer. Därför köper jag trots allt nästan uteslutande belgiska öltyper från Belgien, engelska öltyper från England och tyska öltyper från Tyskland. Ett undantag är lageröl där jag tycker det finns en del bra svenska exempel, i synnerhet om man får dricka dem riktigt färska. Lyckligtvis finns det även bra svenska versioner av amerikanska öltyper, även om det är något jag inte köper så mycket generellt.

Sedan tycker jag det är trevligt att köpa öl från bryggerier där jag känner någon eller några av bryggarna; Dugges, O/O, Stigberget och Brewski för att nämna några. Dock är det inte alltid så att de brygger öltyper som jag uppskattar. Men saker som småskaligt, oberoende, eller rena floskler som att man brygger med "passion", "själ", "attityd" eller liknande har ingen positiv effekt, i det sistnämnda fallet snarare det omvända.

Epilog

Vilka öl dricker jag då, undrar kanske någon? Det beror förstås på var i världen jag är, men låt oss hålla det till Göteborg.

Från Belgien köper jag regelbundet Saison Dupont, Leffe Blond, Hoegaarden Wit, Orval, Chimay blå, Rochefort 10 och St Bernardus Abt.

Från Storbritannien köper jag regelbundet Timothy Taylor Boltmaker och Landlord. Theakston är ett annat trevligt bryggeri som ofta har några öl på Ölstudion. Tidigare köpte jag mycket Fullers-öl, men jag tycker de har ganska svajig kvalitet numera, så det är lite av ett vågspel.

Från Tyskland köper jag mycket från Ayinger, Bitburger samt Jever Pils. Vad gäller lageröl generellt så står det ofta en burk Pilsner Urquell i mitt kylskåp.

Från USA är det främst Sierra Nevada Pale Ale och Great Divide Yeti som jag köper, men inte lika ofta som de övriga ovan.

På fat har jag några andra återkommande öl. Mitt lokala favorithak som jag nämnde ovan har alltid någon öl på cask, så det väljer jag ofta. Dessutom har de tre andra stående öl som jag regelbundet köper: Weihenstephaner Weizen, Rothaus Maidle och La Chouffe Blond. Den sistnämnda köper jag däremot inte så ofta på flaska, den är mycket bättre färsk på fat. Samma sak med Chimay Vit som jag alltid köper när den finns på fat.

Lageröl från Nynäshamn är ett annat givet val så fort de finns på fat, i synnerhet när de är självrunna. Samma sak med öl som Pivot Pils med mera. Ja, också köper jag ju då och då en Mellerud eller Wisby.

* det händer att jag testar nytt efter rekommendationer från sådana jag litar på, exempelvis just Beernews recensenter.

Pseudolambik #50

 

När jag nu brygger min femtionde p-lambik borde det kanske vara något extra, men det är det sannerligen inte. Det enda värt att kommentera är att jag vacklade lite mellan att återanvända sats 47 och att tillsätta ny jäst och nya bottensatser. Det landade lite i både och till slut. Jag använde bottensatserna från nygamla lambikbryggeriet Eylenbosch, vilket har blivit något av en ny favorit. Till hösten har som plan att göra ett nytt försök på en delad sats med Eylenbosch vs. Allagash.

Data:

• Volym 23 l
• OG 1,053

Mäskning:

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 43 C
• 52 C
• 65 C
• 71 C
• 80 C

Kok:

Två timmars kok med 50 g oxiderad humle (pellets).

Fermentering:

Vid varierande temperatur med

• en aning av bottensatsen från sats 47
• några gram Lalvin EC-1118
• bottensatserna från några flaskor Eylenbosh Gueze

Brygd #222: Vit chimär

 

Nu har äntligen turen kommit till det sista "ordinarie" Chimay-ölet för att göra något slags klonartat. Vilket är lite märkligt eftersom det är min favorit i Chimay-portföljen. I synnerhet gillar jag den färsk på fat. Här träder verkligen jästens tuggummifenoler och fruktighet fram på ett snyggt sätt. Jag uppskattar också den måttliga alkoholhalten på 8 % jämfört med många andra triplar.

Den är också lite mörkare än andra triplar. Brew Like a Monk anger SRM till 8,5 men tyvärr finns det ingen receptskiss (enbart för Chimay Blå) så jag fick chansa på vilka maltsorter som höjer SRM. Jag gick på münchnermalt, men det skulle även kunna vara karamellmalt. Det är också oklart hur mycket - om något - socker som används. Jag valde att skippa socker under koket för att se om jag träffade önskat OG, vilket jag också gjorde. Hade jag haft sämre utbyte - vilket händer ibland - hade jag kunnat pytsa i några hundra gram socker.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,070
• FG 1,010
• ABV 8,2 %
• SRM 7
• IBU 30

Mäskning:

• 4 kg pilsnermalt
• 2 kg münchnermalt
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Kok:

• 20 magnum i 80 minuter
• 30 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 30 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid knappt 90 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1214 (hela jäskakan från Förgylld Chimär)

• vid 20 C i 4 dagar
• vid 22 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l.

Vit Chimär vs. Chimay Vit:

Även om jag föredrar Chimay Vit färsk på fat, så köper jag den ibland på Ölstudion. Eftersom den sistnämnda temporärt har flyttats till Majorna så passerar jag inte förbi lika ofta som när den låg i Nordstan. Men för några veckor sedan körde jag förbi och köpte lite öl. Tyvärr fanns den numera bara i storflaskor, men en sådan fick det bli.

Jag öppnade även en 75:a av min egen version, hällde upp en kalk av vardera, hällde över resterna av Chimay till bygelflaskan med Chimär och förslöt för att dricka upp denna häxblandning vid ett senare tillfälle.

Chimär är aningen mörkare och aningen disigare, Chimay är helt klar och har lite stabilare skum. Chimay vinner utseendematchen.

Chimay är maltig med de typiska tuggummifenolerna på en lite mer modest nivå än normalt. Chimär är fruktigare och har även mer fenoler. Kanske är Chimay något gammal, men den har samtidigt inga tydliga oxiderade toner heller.

Båda ölen har likartad beska, torrhet och ett lätt alkoholbett på slutet. Jag skulle säga att färsk Chimay på fat är godare, men nu vinner Fabrikören knappt. Således är ställningen Fabrikörn - Omvärlden 45 - 46.

Brygd #221: Förgylld chimär

 

Chimärmöss där mamman med lite god vilja kan ses som gyllene.

Nu är det dags för en repris igen. Precis som för Dubbelstickan så återanvänder jag inledningsbilden av ren lathet. Men i övrigt är det lite ändringar.

Dels valde jag använda kryddor denna gång, lite grand på grund av att jag ändå hade malda korianderfrön hemma efter att ha finslipat ett Vindaloo-recept under vintern och förvåren*. Dock vill jag inte ha alls lika kraftiga kryddtoner som i Chimay Dorée, så jag nöjde mig med 10 g vid kokslutet.Maltnotan blev också något annorlunda då jag valde att ha i hälften münchnermalt för lite djupare malttoner. 

Och jästen blev denna gång i Wyeast verison av Chimay-stammen. Lyckligtvis var jag lite alert för en gångs skull och såg att jästen bara var några veckor från att gå ut. Därför valde jag att dra igång förkulturen två dagar innan bryggdagen i stället för min vanliga endagsförkultur. Och det tog nästan två dagar för jästen att komma igång, men vid tillsats så hade den utvecklat ett fint kräusen. Nu hade det säkert gått bra ändå, men det är alltid trevligt att ha sett aktivitet innan man drar igång bryggningen.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1,043
• FG 1,008
• ABV 4,6 %
• SRM 6
• IBU 20

Mäskning:

• 2 kg pilsnermalt
• 2 kg münchnermalt
• 500 g krossat vete

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 10 g malda korianderfrön vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1214 (1 l förkultur)

• vid 20 C i 4 dagar,
• vid 22 C i 5 dagar.

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l.

Förgylld Chimär vs. Chimay Dorée:

Givetvis får det bli en match mot originalet, som finns på Ölstudion i Göteborg (samt i beställningssortimentet). Det är ganska stor färgskillnad; ljusgul vs gyllengul. Båda ölen har en lätt disighet, och CD behåller skummet lite bättre. Den sistnämnda vinner utseendematchen.

FG är fruktigare, med en tydligare maltighet, och en diskret - närmast svårupptäckt - korianderton. CD är en riktig korianderbomb som inte ger så mycket mer. Inga Chimayjästtoner går att skönja. Ett typexempel på en överkryddad öl; inget annat kommer till tals.

Torrhet och beska är likartade, likaså kolsyran. FG vinner detta enkelt, men inte för det är en lysande öl. Det är en bra öl, men CD är helt enkelt inte min grej. Det var ett tag sedan jag drack den, och jag minns den inte som såpass överkryddad. Även den obligatoriska blandningen hade för mycket korianderaromer. Ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 44 - 46.

* Jag utgick från detta recept. Jag bytte ut en del av vinägern mot rödvin. Jag valde också att använda passerade tomater i stället för kokosmjölk. Den största vinsten tyckte jag dock gavs av att brassa på rejält med torkade chilifrukter (piri-piri), 12-15 stycken. Jag är sannerligen ingen Scoville-junkie, och tyckte det blev hanterbar hetta, inte den starkaste jag har provat. Men framför allt blev det så mycket mer smak, som en riktig Vindaloo ska smaka.