Några klassiska hembryggningsböcker

 

I början av sommaren fick jag ett infall. Jag har tidigare recenserat hembryggningsböcker indelat i kategorierna grundläggande böcker, fortsättningsböcker och avancerade böcker. Dessa böcker har det gemensamt att den senaste utgåvan är relativt nyskriven, undantaget Principles of Brewing Science och Brewery Yeast and Fermentation. 

Det finns dock ett antal klassiker i sammanhanget som ofta är publicerade tidigt 00-tal eller ännu tidigare. Dessa faller mestadels inom den första eller andra kategorin ovan. Eftersom de har ganska många år på nacken kan de vara en smula daterade. Dels har bryggtekniken och -vetenskapen gått framåt sedan böckerna skrevs, men även kunskapsnivån i hembryggarkollektivet. Flera av böckerna sprider till exempel vilseledande fakta om syrets roll och de olika faserna under jäsningen. Typiskt sett ges respiration en helt felaktig roll. Även ingredienser - framför allt humlesorter - har ju utvecklats väldigt mycket på 20 år.

Som böcker att sätta i handen på en nybörjare har de passerats av nyare böcker som t.ex. Palmer. Men de kan ändå vara intressanta av olika skäl. Dels som en inblick i den moderna hembryggningens barndom, men i vissa fall även som inspirationskälla.

Då jag inte var sugen på att betala pengar för att köpa dessa böcker lade jag upp ett inlägg på FB där jag frågade om andra hembryggare hade ett exemplar av någon av de vanligaste klassiska böckerna som jag kunde låna över sommaren för att läsa. Jag fick omgående napp från Göteborgshembryggare på de jag var ute efter samt några till. Två av dem var mer receptsamlingar, så de har jag bara ströläst i och recenserar ej här. Trots det tog det längre tid än vad jag hade avsett. Men årets sommar varade ju länge, och i Göteborg var det meteorologisk sommar ända tills början av november. Och då hade jag läst ut de ursprungliga böckerna. Dock fick jag mig tillskickat ytterligare två böcker från en hembryggare i Stockholm, varav den sista just blev färdigläst. Jag tackar alla hembryggare som bidrog med boklånen, i synnerhet den sistnämnda.

Charlie Papazian - The Complete Joy of Homebrewing

Detta är nog den största klassikern av alla, och även om de flesta hembryggare inte har läst den har de säkert hört uttrycket "Relax, don't worry, have a homebrew". Och känslan av att läsa boken är en mysfarbror som förmedlar visdomsord till sina barnbarn framför en brasa. Kanske inte alltid totalt vattentätt vad gäller fakta, men engagerande och underhållande. Myterna om syrets roll finns där, men dock inte lika snett som citat jag har sett genom åren. Jag gissar att det beror på att detta är en senare utgåva (2003) och att en del felaktigheter har rättats. Det känns ganska tydligt att författaren har lyssnat på synpunkter från mikrobiologiskt kunniga, men att det inte riktigt har nått ända fram.

Den berättande mysfarbror-faktorn är kanske bokens styrka såväl som dess svaghet. Den är ganska pratig och långrandig (och tjock), och en stor del av utrymmet går åt till extraktbryggning. Det är kanske inte riktigt vad man vill ha som en modern hembryggare, och som en lärobok i hembryggning tycker jag den har passerat bäst före-datum. Men den är sympatisk och underhållande, och väl värd att läsa i om man kommer över ett exemplar.

Gordon Strong - Brewing Better Beer

Under en period på 10-talet köpte jag lösnummer av Brew Your Own (BYO) via Humlegården. Efter några år kände jag att det inte gav mig så mycket, och exempelvis det stående "Style Profile" började gå på tomgång. Kanske kände Jamil Z samma sak då han lämnade över stafettpinnen till Gordon Strong. Tyvärr tyckte jag att det blev sämre efter bytet. Dels tyckte jag hans recept var absurt invecklade. Men det fanns även en arrogant ton, som till exempel när han avfärdade skepticism mot dekoktion med att de som inte tycker det ger något antingen gör fel eller har kasst smaksinne. Jag skulle nog säga att det var han som blev tungan på vågen som till sist fick mig att sluta köpa BYO.

Så när jag började läsa Brewing Better Beer hade jag ganska lågt ställda förväntningar. Dock visade sig boken ha en betydligt mer sympatisk och ödmjuk ton. Den får anses hamna i kategorin "Fortsättningsbok" då den skippar såväl en basal genomgång av bryggning som bryggning med extrakt.

I stället fokuserar den som titeln anger på olika tekniker för att brygga bättre öl. Stundom är det ganska kvasifilosofiskt och en smula pratigt utan så mycket substans. Men i slutändan landar det ändå i ett antal konkreta åtgärder som man kan överväga.

Kunskapsmässigt är nivån hög och jag kan inte minnas några större sakfel*. En invändning jag dock minns från läsningen är att författaren har en något överdriven tilltro till förmågan att känna av effekten av varenda liten åtgärd. Även om han är försiktig med att peka med hela handen så ger han samtidigt alltid en personlig uppfattning. Och den är nästan alltid i favör för olika åtgärder. Exempelvis dekoktion även om han gör det på ett rimligare sätt än i BYO. Ett annat exempel är kallmäskning av rostad malt. Det är väl ingen tvekan om att det kan påverka, men samtidigt görs en majoritet av världens mörka öl utan kallmäskning. Och då är det rätt tveksamt att utan förbehåll framhäva det som en allmän metod.

Men det är ändock en utmärkt bok om man vill utveckla sitt bryggande, så länge man tar författarens råd med en nypa salt. Samma sak med recepten som mycket riktigt är extremt komplicerade.

Greg Noonan - (New) Brewing Lager Beer

Känner ni igen den här typen av person som initialt imponerar med sin stora kunskap om alla möjliga ämnen? Som tvärsäkert kan förklara hur det ligger till inom geopolitik, epidemiologi, andra världskrigets historia och mycket annat. Det är först när de uttalar sig om ämnen som man själv är djupt insatt i som man inser att kunskaperna i själva verket är tämligen ytliga. Troligen har de bara väldigt bra minne, samt gott självförtroende.

Lite den känslan fick jag när jag läste Greg Noonans klassiska bok**. Den skulle nästan kunna klassas som "Avancerad" då den innehåller mycket avancerade begrepp såväl från kemi som mikrobiologi. Dock fick jag aldrig känslan av sammanhang eller förståelse; att jag faktiskt lärde mig något. Det var bara ett rapande av tekniska ord. Ett undantag som är värt att lyfta fram är avsnittet om dekoktionsmäskning som faktiskt lyckades förklara varför dekoktion ger bättre utbyte.

När jag kom till avsnittet om jäsning - något jag har ägnat extra mycket tid på att läsa in mig om - så var det fullt av felaktigheter kring respiration och annat. Av det följer förstås inte att andra avsnitt är lika snett ute, men man blir ju lite misstänksam. Oavsett är detta en bok som jag inte tycker det finns någon anledning att köpa.

Ray Daniels - Designing Great Beers

Denna bok har ett delvis lite annat fokus än de ovan - själva receptskrivandet. Dock består första delen mestadels av grundläggande bryggteknik, ibland på grundläggande nivå, och ibland gräver han ner sig ordentligt. Bland annat finns en väldigt ingående diskussion av SRM, och en detaljerad beskrivning av olika mätmetoder. Här fanns en hel del nytt och intressant för egen del, men jag undrar lite om relevansen för att designa öl. 

Daniels är utbildad på Siebels-institutet i Chicago och verkar ha koll på vad han skriver om. Så faktamässigt håller boken hög nivå. Dock finns det en underlighet i jäsningsavsnittet när han kommer in på pitch rate. Han skriver att den jäst som används till hembryggarnas 20-literssatser normalt ligger på 0,1-0,2 mCell/ml/P, vilket han ändå menar är okej. Och då gäller detta torrjäst, för flytande jäst är det en faktor 10 lägre, vilket gör att Daniels rekommenderar elvaliters förkulturer. Visst, boken är från 1996, och det sägs ofta att det var sämre kvalitet på hembryggarjästen då, men jag ställer mig ändå rätt frågande till dessa siffror. Oavsett är ju sådant här förstås helt irrelevant för moderna hembryggare.

I övrigt hittade jag bara lite småfel och mindre saker att invända mot. Så det är trots allt en bok väl värd att läsa om man bara håller den höga åldern i minnet.

Graham Wheeler - Home Brewing: The CAMRA Guide 

Vi överöses av amerikansk hembryggarlittartur, och därför var det uppfriskande att få läsa en hembryggarbok med ett brittiskt perspektiv. Boken inleder också med en intressant genomgång av brittisk ölhistoria, även om jag misstänker att Cornell och Pattinson nog skulle ha en del synpunkter. Det mest intressanta för mig - om det nu stämmer - är att bryggerier i samma trakt ofta använde samma jäst. Om någon bryggare fick problem med jästen ställde man upp för varandra, även om man i övrigt var konkurrenter.

En annan intressant detalj är att styrian golding anges vara från Jugoslavien! Boken är från så tidigt som 1990 och naturligtvis är en hel del inaktuellt. Ett större problem är dock att det är ganska gott om felaktigheter. Dels har vi de vanliga felaktigheterna kring jäsning och respiration. Det finns också en märklig och förvirrad diskussion om alfa- och betaamylas. En annan konstig grej är att han påstår att hög laktemperatur är bra för att undvika extraktion av oönskade ämnen. Tillsammans med ytterligare några oklarheter känns detta inte bara som en inaktuell bok, utan också ganska tveksam faktamässigt. Men den var ändå värd att läsa på grund av det annorlunda perspektivet.

Svante Ekelin & Håkan Lundgren - Hembryggning

Slutligen har vi kommit till en svensk klassiker. Den här har många av de tidiga svenska hembryggarna haft som grundkälla till kunskap, vilket inte är så tokigt. Dock har den sedan länge sålt slut, och är numera ganska svår att få tag på. Antikvariat är väl den bästa möjligheten. Själv fick jag ett låneexemplar tillskickat mig via post, vilket jag är mycket tacksam för.

En stor fördel med boken är att den är väldigt kompakt och koncis. När Palmer ska beskriva vad som händer under mäskningen börjar han med en flera sidor omständlig liknelse om en storm som har vräkt havoc i en trädgård och hur man kan gå runt och kapa nedfallna grenar med olika verktyg. Ekelin & Lungren går direkt på rödbetan och förklarar hur de olika enzymerna bryter ner stärkelsen till olika sockerarter. Kort och effektivt.

Faktamässigt håller boken ganska hög nivå, även om den föga förvånande för fram de vanliga felaktigheterna kring jäsning. Dessutom hävdar den att omtappning ger klarare öl, vilket kanske förklarar att denna myt är ganska spridd framför allt bland äldre hembryggare.

Trots sin ålder betraktar jag ändå detta som den bästa hembryggarboken på svenska efter Eronsson och Lindhs alster. Den har åldrats som en sträv bordeaux.

* Tyvärr slarvade jag bort mina anteckningar. Det fanns säkert smärre invändningar, men jag är rätt säker på att det inte fanns några större fel.

** Om än i nyutgåva, därav tillägget "New"

Två ciderfrågor

 

Det här med att räkna är knepigt ibland.

Mina sex år som cidermakare har inneburit en brant inlärningskurva. Visst hade jag en del gratis som hembryggare, men att göra cider är ändå annorlunda på många sätt. Det är dock två frågor som jag ännu inte lyckats få full klarhet i, och om dessa ska detta inlägg handla.

Hur bevara aromer?

Med undantag från en spontanjäst delsats på fem liter som blev en etylacetatbomb, så kan mina cidrar klassas som fria från defekter, eller "felsmaker" som det heter på ölmärkvärdiska. Dock har jag - likt många andra cidermakare - brottats med ett annat problem: avsaknaden av äpplearomer. Det finns i stort sett tre förklaringar till att cidern tappar mycket av äpplearomerna som fanns i musten

1. Jästen "äter" äpplearomer.
2. En alltför kraftig jäsning skickar ut aromerna genom jäsröret.
3. Sötma förstärker aromerna.

Metaforen i den första förklaringen skulle kunna tolkas som väsentligen samma som 2. Men ofta hävdas det explicit att jästen faktiskt konsumerar olika aromatiska ämnen i äpplet och omvandlar dem till något annat. När jag frågar om exempel och källor har jag hittills aldrig fått något sådant, utan bara svar i still med "det är välkänt"  eller "du får googla". Nu ska det tilläggas att det faktiskt finns kända reaktioner där jästen omvandlar aromatiska ämnen. Så kallade biotransformationer ligger exempelvis bakom de notoriska svarta vinblads-tonerna i sauvignon blanc-viner. I moderna ipor är detta också ännu en komponent i verktygslådan för att få fram fruktiga humlearomer. Men dessa reaktioner verkar snarare skapa aromer än reducera dem. Så länge inte någon faktiskt kan visa på trovärdiga källor på att jästen metaboliserar en majoritet av äpplearomerna - eller åtminstone specificera vilka reaktioner det handlar om - fäster jag ingen relevans vid denna förklaring.

Förklaring två lutade jag länge mot efter att ha läst många texter som förordade långsamma jäsningar med hjälp av låg temperatur, lågt näringsinnehåll och upprepade omtappningar. I synnerhet Claude Joliceur hävdade explicit att det var förluster genom jäsröret som gjorde att kraftigare jäsningar tenderade att ge mindre äpplearom. Dock gav inte mina försök till långsammare jäsning - exempelvis via keeving - någon större utdelning.

Det som i stället gav resultat var att avbryta jäsningen vid SG 1,010-1,020 säg. Detta har gett en påtagligt högre nivå av äppleaaromer. Dock är detta inte helt inkompatibelt med vare sig 1 eller 2. Om man tänker sig att aromer kontinuerligt försvinner under jäsningen så har man ju behållit ungefär 25 % av aromerna som annars hade försvunnit under en fullständig jäsning. Men jag undrar om det är hela förklaringen. Jag misstänker att det handlar om någon slags synergieffekt, där sötman bidrar till att förstärka äpplearomen. En effekt som mycket väl kan uppstå enbart i våra hjärnor.

Även om 3 är min favorithypotes för närvarande så finns det ändå en sak som talar mot att det är hela förklaringen. Nämligen att det finns gott om torra cidrar med fin äppelarom, till exempel spansk cider. Så troligen är det en kombination av 2 och 3, tillsammans med andra faktorer som äppelsorter.

Hur stoppa jästen?

Jag har alltså valt att stoppa jästen för att få en halvtorr cider. Förutom bättre äpplearom så tycker jag restsötman i sig är positiv, i synnerhet om beskan eller syran är hög. Dessutom ser jag även den lägre alkoholhalten som en fördel. Men hur exakt stoppar man då jästen? Förutom avancerade och ganska oförutsägbara metoder som keeving och liknande, så finns två alternativ; pastörisering och konserveringsmedel.

Pastörisering har fördelen att det är ganska enkelt att göra. Dessutom är det en ganska säker metod, även om det är viktigt att jobba desinficerat efter pastörisering fram till paketering. En nackdel är att pastörisering kan ha en viss smakpåverkan.

Jag har i stället valt att tillsätta jässtopp, vilket vad jag har förstått är en kombination av kaliumsorbat och någon svaveldioxidförening. Det verkar dock finnas olika uppgifter och en hel del förvirring kring vilken effekt jässtopp har i praktiken.

En del hävdar att jässtopp inte kan stoppa en pågående jäsning, utan bara hindra att en utjäst dryck börjar jäsa igen om man tillför nytt socker. Detta är inte en orimlighet i sig; till exempel kan en jäst jäsa ut torrt för att sedan inte vilja sparka igång kolsyrejäsningen igen, på grund av hög alkoholhalt eller något annat. Ofta ges dock märkliga förklaringar till detta förmenta fenomen, som att jässtopp förhindrar förökning men inte jäsning. Dock är dessa "förklaringar" överflödiga, för det råder ingen tvekan om att det går att stoppa en pågående jäsning med jässtopp. Jag själv och andra har gjort det flera gånger. Dock har jag även misslyckats nyligen, vilket för oss in på en mer relevant fråga.

Jässtopp hämmar endast jästen, den slår inte ut den helt. I FB-gruppen Cider Apples and Cider Making har detta diskuterats regelbundet, och flera hävdar att för att faktiskt döda jästen krävs mängder som ingen skulle acceptera rent sensoriskt. Flera kommersiella cidermakare hade börjat pastörisera sina söta och halvtorra cidrar på grund av den lilla men inte försumbara risken för flaskfontäner och -bomber när man inte har kontroll på hur flaskorna hanteras. Det ska finnas moderna, mer avancerade metoder för att pastörisera skonsammare. För egen del har jag haft ett par flaskor från förra året som har varit rejält pigga efter ha stått varmt under sommarhalvåret. Låter man sina flaskor stå kallt borde det inte vara någon risk. Jag känner mig dock inte helt nöjd med vare sig kunskapsläget eller metodiken i denna fråga.

Pseudolambik #49

 

Det här blir åter ett helt icke-unikt inlägg om en helt odramatisk p-lambikbryggning. Det enda värt att tillägga är att jag jäser i kärlet som har härbärgerat sats 38. Då den fick så klen syra avstod jag från att återanvända bottensatsen och startade på ny kula.

Data:

• Volym 23 l
• OG 1,050

Mäskning:

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 42 C
• 51 C
• 67 C
• 76 C
• 83 C

Kok:

Knappt två timmar med 50 g humlepellets som oxiderats sedan 2017.

Fermentering:

Vid varierande klädkammartemperatur med

• några gram Lalvin EC-1118
• bottensatser från diverse lambikar, mestadels mina egna och Brasse-gängets.

Bedömning 2026-03-21:

Det har gått ett och ett halvt år sedan bryggningen. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge sägs det, men kan man vänta för länge på något som är ... sådär?

Här finns en frisk fruktig ton initialt, men sedan känner jag en gnutta av de här fenoliska, brända gummi-tonerna igen. Kanske inbillar jag mig. Syran är måttlig, och beskan är relativt hög.

Jag får ge det lite mer tid, men denna kanske kan funka i en version med torrhumling, te eller liknande.

Brygd #218: Stenstark 9

 

En stabil 9:a.

Innan de för några år sedan lanserade sin trippel gjorde Rochefort länge enbart tre öl: 6, 8 och 10. Dessa siffror anger vörtstyrka i belgiska vörtgrader, vilket motsvarar SG 1,060, 1,080 respektive 1,100. Det är långt i från alltid jag tycker att det starkaste ölet i ett bryggeris produktportfölj är det bästa, men för Rochefort är så fallet.

Dock funderar jag ibland vad jag skulle tycka om Rochefort 9. Det lär jag aldrig få veta, men jag kan ju brygga en variant själv. Notera ordvalet variant. Det här är lång ifrån något klonliknande, då jag exempelvis skippar koriandern.

Jag hade först tänkt använda den mörkaste produkten från CandySyrup. Men sedan insåg jag att jag har ett kilo supermörkt kandisocker som jag köpte just innan jag upptäckte (och kunde köpa) ovan nämnda siraper. Jag har länge tänkt att testa den, och Brasse-gänget testade den faktiskt i en Faro med bra resultat.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,090
• FG 1,015
• ABV 10,5 %
• SRM 30
• IBU 20

Mäskning:

• 7 kg pilsnermalt
• 300 g Special B
• 500 g krossat vete
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1/2 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:

• 500 g mörkt kandisocker i 80 minuter
• 10 g magnum i 80 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 30 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet

Total koktid knappt 90 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1762 (hela jästkakan från Stenstark blond)

• vid 20 C i 4 dagar
• vid 21 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l.

Fabrikörn vs. Rochefort

Även om detta som sagt inte var ett klonförsök så finns det för närvarande en uppenbar kandidat på Systembolaget för en tvekamp; Rochefort 10 (R10). Jag har förstås hunnit prova flera flaskor redan, och dessutom varit med på Amylases vinterölsträff med Stenstark 9 (S9). Men den här parallellprovningen har inte blivit av förrän nu.

Jag är redan innan upphällning medveten om att S9 är mycket ljusare; kandisockret höll helt enkelt inte vad det lovade. Vid en jämförelse blir det ännu tydligare: kopparröd mot kastanjebrun. Även skummet hos R10 är tydligt mörkare.

Aromatiskt är skillnaderna inte lika stora. Här finns det tydligt en gemensam nämnare i fruktigheten från jästen. R10 har dock betydligt murrigare toner av torkad frukt, dadlar m.m. Dessutom finns där en subtil kryddighet från koriandern. Båda har ett lätt etanoliskt sting, men ingen är spritig.

Efter ett tag passar jag på att blanda jag 50/50, då innehållet i 33:an R10 har gått åt snabbare än 25:an med S9. Och blandningen blir riktigt bra. Tveklöst är det R10 som är vinnaren, men det är verkligen ingen utklassning utan en jämn match. Men sammantaget är ställningen nu Fabrikörn - Omvärlden 43 - 46.

Brygd #217: Stenstark blond

 

Stark blond sandsten.

Den som följer bloggen och är bekant med min namnsättning - eller om man har läst det senaste  planeringsinlägget - inser att detta öl har en koppling till det belgiska bryggeriet Rochefort. Detta bryggeri är mest känt för sina mörka öl 6, 8 och 10 i stigande styrka. Man gör förvisso en ljus öl också, Rochefort triple. Däremot gör man mig veterligen ingen ljus öl med mer måttlig styrka. Så då får man väl göra en själv!

Jag använder mig alltså av Rochefortjästen, mer bestämt i Wyeasts tappning. Maltnotan fick bli enklast möjliga med 100 % pilsnermalt. På humlesidan fastnade jag för hallertauer mittelfrüh som sägs vara en av sorterna som Rochefort använder. Och jag är inte svårövertalad när det kommer till h. mittelfrüh. Kanske var det min fäbläss för denna humlesort som gjorde att mitt undermedvetna spelade mig ett spratt och fick mig att pytsa i 60 g direkt vid 20 minuter, i stället för 30 + 30 som var ursprungstanken. Resterande 40 g fick då åka vid kokslutet.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1,055
• FG 1,008
• ABV 6,3 %
• SRM 3
• IBU 30

Mäskning:

• 5 kg pilsnermalt
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 60 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 40 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med Wyeast 1762 (1 liters förkultur)

• vid 20 C i 4 dagar
• vid 21 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l

Bedömning (2024-11-11):

Det här blev en ganska ren belgare med en del estrar och ytterst subtila fenoler. Den extra hallertauerhumlen gör sig absolut påmind vilket inte är en nackdel. När jag provsmakade vid flasktappningen tyckte jag den hade en tydlig Rochefort-hussmak, men nu känner jag inte det längre.

Av någon anledning är kolsyran ganska beskedlig. Avslutningen är torr med medelhög beska. Gott och uppfriskande, och kanske lite mer ett våröl.

I Wien

 

"Man har alltid kallat mig en kulturfascist. Och här är jag nu i kulturens och fascismens hemstad - Wien!" - Itzhak Skenström

Jag har länge haft Wien på min hinklista över öldestinationer, och för all del destinationer i största allmänhet. Det har dock aldrig blivit av, men någon gång i våras satte jag mig ner och kollade på biljetter i september och hittade billiga sådana onsdag-måndag föregående helg. Med mig fick jag också en kollega från Brasse-kollektivet. 

Min tanke med tidpunkten var dels att få lite ledighet en dryg månad efter sommarsemesterns slut, samt att få lite skönt och milt höstväder. Det sistnämnda sket sig fullständigt då vi med stor precision lyckades pricka in stormen Boris. Som tur i oturen så råkade vi inte ut för några större problem. Men det är lite tråkigt med konstant regn i fyra dagar, i synnerhet för mig som gillar att bara spatsera runt i städer och se mig omkring, med lite depåstopp på kaféer och barer. Nu fick vi planera in mer inomhusaktiviteter, och varje gång man skulle lämna ett ställe fick man noga planera vart man skulle härnäst. Och helst memorera vägen då man inte vill fippla med mobilen med den paraplyfria handen halvvägs till nästa skyddsrum.

Staden

På grund av Boris kunde vi alltså inte se oss omkring på samma sätt som jag hade hoppats. Men det jag såg var ändå mestadels vackert och ganska imponerande med många imposanta nyklassicistiska byggnader. Bäst tyckte jag om museiområdet och Hofburg. 

Just muséer var en bra regnaktivitet, och det blev hela tre museibesök; moderna konstmuséet, det mer klassiska konstmuséet samt världsmuséet där vi besökte utställningar om medeltida vapen och rustningar, samt historiska instrument. Dessutom blev det ett konsertbesök på klassiska Musikverein. Där framfördes det ganska ovanliga mastodontverket Gurrelieder av Arnold Schönberg.

På måndagen hade vi en halvdag innan hemflyget, och då regnet verkade ha lättat så drog vi till den gigantiska centralkyrkogården för att spana in Beethovens grav (bland annat). Men lagom till vi började närma oss så tilltog regnet igen, och efter förrättat värv tog vi skydd på kyrkogårdens kafé för en apfelstrudel.

Vin

Efter glykolskandalen på 80-talet har Österrikiskt vin återhämtat sig fint och åtnjuter välförtjänt respekt. Utöver välkända druvor som chardonnay, pinot noir och framför allt riesling odlar man även en del inhemska druvor som grüner veltliner, zweigelt och welschriesling. På torsdagen - innan regnet hade kommit igång ordentligt - åkte vi två timmar till byn Dürnstein i vindistriktet Wachau.

Vi försökte i förväg kontakta de välrenommerade producenterna Prager respektive Pichler för en provning. Men det misslyckades, troligen för att turistsäsongen var över och skörden hade börjat. Vi kunde dock komma in på det ganska stora Domäne Wachau där vi för 10€ fick en något oengagerad provning, dock med ett stort urval av kollektivets viner. Vi köpte varsin flaska och efter en lunch inne i byn stötte vi på ett provningsrum för det betydligt mindre vineriet Böhmer, och här saknades inte engagemang. Jag lämnade med tre flaskor, bland annat en gjord på den ganska ovanliga druvan traminer. Ändå mer udda är kanske alkoholhalten på hela 16,5 %! Den kommer nog sitta fint en murrig höstkväll med Boris-väder.

Det fanns även gott om vinbarer och vinbutiker i själva Wien. Och i fallet Wein & Co både och samlat under samma tak. Här blev det såväl provat vin som inköp av två flaskor. Och på flygplatsen fanns det också ett bra utbud av österrikiska viner, och det blev ytterligare fyra flaskor. Så nu har jag vin för resten av hösten åtminstone.

Öl

Nu över till det som fortfarande är huvudämnet för bloggen. Wien är inte en lika utpräglad ölstad som München, Köln, Düsseldorf, Prag, Bryssel eller London. Men inte långt efter, det fanns god öl även på de enklaste hak. Tyvärr är ölet som är uppkallat efter staden - wienerlagern - nästan utrotningshotat, men det fanns att prova på några olika ställen. Framför allt på flera av de många bryggpubarna som finns i staden. Uppriktigt sagt var det inte så upphetsande. Någon var riktigt god och andra var mer eller mindre bra. Men i grunden är det en bärnstensfärgad lager som inte är väsentligen annorlunda än en märzen eller liknande.

Det bästa stället var onekligen AmmutsØn, även om jag tycker det är rejält överskattat på RateBeer places. Även om flaskkylen var ganska imponerande med några ovanliga (och flera vanliga) Cantillon-flaskor till rimligt pris, kan man inte säga det samma om fatlistan. Ett ställe väl värt ett besök är det ändock. En annan favorit värt att nämna var kvarterspuben Brau Hund.

Även om det inte fanns några riktiga toppställen i Wien så är ändå ölkulturen integrerad och allestädes närvarande. Jag hoppas få återvända någon gång i bättre väder för att kunna vandra runt mer. Och då kommer jag försöka beta av några ställen som var stängda denna gång, troligen på grund av Boris.

Brewskivalfinal

 

Den vägen är det.

Jag har slutat att skriva inlägg om varenda ölfestival jag besöker, av den huvudsakliga anledningen att det lätt blir att jag upprepar mig själv. Jag hade dock inte kunnat skriva om Brewskival oavsett eftersom jag inte har varit där sedan 2019. Pandemin och annat har kommit i vägen, och den numera ganska dyra tågresan är lite avtändande. Men i år ska det enligt uppgift vara den stora finalen för festivalen i sitt nuvarande skick. Vilket jag såg som ett gott skäl för såväl ett besök som blogginlägg.

Precis som 2019 var det varmt, och några tunnare moln dämpade värmen en del, vilket jag tyckte var ganska skönt. Minnet hade hunnit blekna en aning sedan sist, men jag tyckte det var enormt många utställare. Det var ett så kallat angenämt problem att försöka navigera i mångfalden.

Jag började med ljusa och lätta öl. Främst diverse lager, och de flesta var faktiskt ganska mediokra denna gång, bland annat ett amerikanskt försök till tjeckisk lager. Däremot fanns en bra riktig tjeck från Zichovec. Pickla Pils och Kalkskär Källaröl självrunna från Nynäshamn höjde också nivån markant.

Bland övrigt ljust och lättdrucket är värt att nämna en intressant yuzu-wit från Minoh. Ett annat japanskt bryggeri hade med sig en "sake saison". Namnet är rätt missvisande då det helt enkelt var en ljus och lättdrucken öl jäst med sakejäst, vilket hade gett den fina päronestrar. 

Som vanligt fanns det gott om starka grejor. Mycket var dock pastry stout eller andra smaksatta varianter, och det mesta låg uppåt 15 %, inget som lockar mig. Dock hittade jag ett grymt kornvin på 9 % från Piteå-bryggeriet This is how. Det hade en tydligt amerikansk touch, åt bigfoot-hållet fast med lite snällare beska.

Den får jag utse till festivalens höjdare tillsammans med Pomologik Foeder. Det var med marginal den godaste svenska cidern jag har provat. Som namnet antyder så hade den fått jäsa i stora träfat. Den var också spontanjäst vilket alltid kan slå åt olika håll. Här innebar det dock en påtaglig men ändå balanserad stallton. Dessutom hade skalen fått macerera i början av jäsningen vilket gav en snygg beska. Äpplena var vanliga svenska matäpplen - ingrid marie samt aroma om jag minns rätt.

Sämst och dagens enda vaskning stod Varvar för med sin Kalamansi. En lactosuris med misslyckad surning, därtill med en smaksättning som drog åt syntetisk WC-anka.

Det var en lyckad final på många sätt. Tyvärr var det ganska långa köer till maten (som onekligen såg god ut), så jag nöjde mig med en enkel och billig korv. Tillfreds med ölprovandet drog jag mig tillbaka till centrum för att äta och besöka några ölställen som var nya för mig. Den skotska puben Nessie var trevlig och där fick jag en okej fish & chips. Dock ångrade jag lite grand att jag inte sparade mig till Benchwarmers ställe som verkade ha riktigt goda pizzor.

Efter en snabb Indianviken hos Benchwarmers tog jag en kort lov vid havet och återvände sedan till stationen för sjutåget hem. Trots ganska stökiga medresenärer så vandrade tankarna iväg om ölfestivalernas framtid, och den svenska ölscenen i stort. Men det får eventuellt bli ett framtida inlägg.