Pseudolambik #44

 

Efter över 40 lambikbryggningar är det märkligt att det fortfarande finns någat att skriva i de här inläggen utöver ren data. Men alltid är det någon detalj jag skruvar på. Denna gång är det humlen. Jag har märkt att mina lambikar har blivit väl beska ibland med 100 g humle, samt att syran blir i lägsta laget emellanåt. Därför ska jag köra med 50 g humle de närmaste två bryggningarna.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,056

Mäskning:

• 4 kg pilsnermalt
• 2 kg krossat vete

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 42 C
• 56 C
• 68 C
• 74 C
• 82 C

Kok: 

Tvåtimmarskok med 50 g gammal (mars 2017) oxiderad humle.

Fermentering:

Vid varierande källartemperatur med bottensatserna från sats 41.

Bedömning 2023-11-04:

Drygt ett år efter bryggningen är det dags för ett första smakprov. Det smakar härligt fruktigt men tyvärr finns här en ganska kraftig ättiksyraton, och syran får tungan att lätt krulla sig. Så nog blev det syra alltid. Jag misstänker att orsaken dels kan vara att den ganska gamla gummiproppen inte sluter tillräckligt tätt. Men också att vätskeytan inte gick hela vägen upp till halsen på glasdamejeannen. Jag hade helt enkelt glömt eller missat att fylla på ordentligt efter den initiala jäsningen. Och det är lätt hänt då man inte ser in i damejeannen. Jag har länge övervägt att avveckla den, och det är nog hög tid nu. Frågan är bara vad jag ska göra med den här lambiken. Utöver den höga syran så var det ganska gott. Kanske kan jag blanda med några av mina senaste mindre sura lambikar. 

Cider anno 2022

 

Min nya, fina kross.

Jag fortsätter i förra årets anda med min inköpta kross och press och pressar såväl vilda äpplen och trädgårdsäpplen. Föreningens äppelträd har varit något av ett varannanårsträd, vilket tydligen inte är helt ovanligt. Det var rejäla mängder 2016, 2018, 2020 samt i år. Medan det var mer eller mindre tomt 2017, 2019 och 2021.

Angående vildäpplen så var de träd som jag skördade från ifjol ganska tomma i år. Kanske är även de varannanårsträd? Däremot hittade jag ett par nya. Dels ett som jag spanade in redan 2020 men aldrig kom mig för att plocka, och som hade klent med frukt ifjol. Och dels ett som jag har passerat en massa gånger tidigare men aldrig noterat. Kanske för att det inte har haft så mycket frukt. I år var det dock sinnessjuka mängder, och trots att det är svårt att komma åt så kunde jag utan problem plocka drygt 30 kg på två dryga halvtimmessessioner.

Version 1 (pressning 21/9 och 25/9)

Här var det mestadels äpplen från den ena vildapeln, den andra har lite annorlunda äpplen som verkar mogna något senare. Jag kommer åter testa keeving, och denna gång i kombination med Safcider TF-6. Fermentis har numera fyra olika Safcider-stammar med varierande egenskaper. Just denna ska ha begränsad assimilering av fruktos och därmed ge en viss restsötma. Fruktos är nämligen den huvudsakliga sockerarten i äpplen. Dock är den testad på fransk must som man kan misstänka vara keevad, och just därför kan den tänkas vara bra här för att få lite sötma och inte så mycket alkohol.

Tyvärr gick inte pressningen så bra då jag lyckades paja min domkraft (eller så var den redan kaputt). Jag fick i stället använda min kroppstyngd för att pressa ut musten, vilket förstås gav ett mycket sämre utbyte. Vildäpplen har i sig rätt dåligt utbyte, åtminstone de riktigt små.

Jag gjorde dock en ny plockning av c:a 20 kg och pressning några dagar senare i samband med att jag pressade en del av frukten från föreningens träd. Med en nyköpt domkraft gick det bättre.

Ingredienser:

• 31+16 kg gula vildäpplen
• 2+4 kg röda vildäpplen
• 1 kg trädgårdsäpplen
• 2 tsk kalciumklorid (56 %)
• 1 krm keeving-enzym
• 1 paket Safcider TF-6.
• x g glukos (kolsyrejäsning)

Data:

• Volym 18 l
• OG 1,062
• FG 1,002
• ABV 8,1 %

Bedömning (2023-04-08):

Någon gång i månadsskiftet februari/mars bar jag ner jäskärlen från vinden till källaren. Detta för att simulera fransk vår; källaren håller ungefär 15 C så års. Och det var nog påpassligt då det strax efteråt kom en rejäl köldknäpp följt av en rekordkall mars månad.

På påskafton känner jag att det är dags för en första SG-mätning tillika smakprov. Jag har inte sett någon tydligt ökad jäsningsaktivitet, men när jag tappar upp i ett glas så bubblar det ordentligt. SG-provet landar strax över noll men är kanske helt tillförlitligt på grund av all koldioxid. Men det spelar ingen roll. När jag smakar inser jag att det har jäst torrt. Så mycket för den jästen som en lågutjäsare. Jag hade planerat att att flaska denna cider någon gång innan sommaren, men den är alldeles för besk i kombination med den fulla utjäsningen för att fungera på egen hand. Den behöver blandas ut med en sötare och mindre besk cider.

Version 2 (pressning 25/9)

Här gick jag loss på föreningens äppelträd. Jag hade dels plockat en del pö om pö under två veckor. Och i samband med pressningen gav jag trädet några rejäla skakningar och plockade snabbt upp allt som ramlade ner. Trots det finns det nog minst lika mycket kvar i trädet som jag pressade. Jag kör åter med 71B som reducerar 30-40 % av äppelsyran. Nyligen fick jag förklarat för mig att den inte utför vanlig malolaktisk jäsning (äppelsyra till mjölksyra) utan maloetanolisk jäsning (äppelsyra till etanol). En nyhet är att jag denna gång kommer avbryta jäsningen med jässtopp. Med hjälp av hembryggande grannar så kommer cidern sedan kolsyresättas på fat och tappas på flaska.

Ingredienser:

• 25 kg aroma
• 1 paket Lalvin 71B.
• 1 paket jässtopp

Data:

• Volym 15 l
• OG 1,050
• FG 1,014
• ABV 4,8 %

Bedömning (2022-10-17):

Jag valde att tillsätta jässtopp efter två veckor. Då var SG något högre än jag hade tänkt, men det passade bra tidsmässigt. Därefter tappades den upp i mina grannars corneliusfat för att få kolsyra. Efter en knapp vecka tappade vi upp på flaska. Och nu två dagar senare är det dags för officiell provsmakning.

Cidern är grumligare än vad jag minns från tidigare årgångar. Kanske är det jässtoppet som grumlar något, eller så är det mer pektiner än för två år sedan (för fyra år sedan använde jag pektinase). Kolsyran är ganska måttlig, så vi skulle kanske låtit den stå lite längre (eller varit bättre på att mata på CO2). Men jag gillar nog en ganska måttlig kolsyra faktiskt.

Sötman är tydlig, men inte påträngande eller överväldigande. Den matchas fint av den ganska höga syran vilket ger en bra balans. Jag skulle nog säga att FG 1,010 vore optimalt för dessa äpplen.

Är det mer äppelsmak då? Det är jättesvårt att säga. Det är lätt att tro så från sötman, men jag är inte helt övertygad om att det är mer äppelaromer än när jag jäste torrt. Det är helt enkelt väldigt svårt att separera aromer och smak (det som upplevs av tungan) när man stoppar något i munnen.

Men det spelar kanske mindre roll i praktiken. Detta blev helt enkelt godare och mer lättdrucket än att låta det jäsa torrt. Att alkoholhalten är lägre ser jag inte som en nackdel heller.

Mosaik

 

Det blir tredje gången gillt för lambik torrhumlad med mosaic. Egentligen var avsikten att torrhumla med riwaka, men jag hade en påse mosaic liggande som jag tyckte det var dags att använda. Så riwakavarianten får bli nästa gång. Eftersom mosaic är så potent valde jag att använda lite mer lambik denna gång och göra slut på en av alla femlitersslattar jag har haft stående. Och namnet ja, det är en förkortning av mosaic-lambik; på svenska ska naturligtvis lambik stavas med k.

Data:

• Volym 15 l
• OG 1,062
• FG 1,012
• ABV 6,8 %

Blandning:

• 10 l sats 41
• 5 l sats 40
• 100 g mosaic
• 90 g bitsocker

Bedömning:

Första flaskan öppnas redan en vecka efter flasktappningen. Kolsyran har väl bara kommit halvvägs, och det finns en gnutta THP. Jag får nog börja pytsa i lite EC-1118 vid flaskning igen, men jag glömmer alltid att köpa en påse.

Men smaken i övrigt sitter som ett smäck. Jag tycker nog att mosaikhumlen kommer fram snyggare med lite lägre dosering. Den är inte diskret för det. Syran ligger dessutom på en fin nivå. Med bättre kolsyra och utan THP kommer det här bli toppen.

Om att förkorta bryggdagen

 

Det här var ett inlägg jag hade tänkt skriva för drygt 5 år sedan. Men innan jag hann komma till skott hade två andra hembryggarbloggar skrivit likande inlägg. Och eftersom jag hade en massa andra inlägg i piplinan som pockade på uppmärksamheten, beslutade jag att skjuta det på obestämd framtid. Men nu har det till slut blivit dags.

Varför?

Först några ord om varför man skulle vilja förkorta bryggdagen. Första gången jag läste något om ämnet var en artikel i Brew Your Own på den tiden jag köpte den. I nästkommande nummer publicerades ett inlägg i deras frågespalt där inskickaren var mycket upprörd. Varför skulle man vilja effektivisera bryggningen? Då kan lika gärna springa till en butik och köpa ett sexpack Budweiser. Det hela var ett tydligt exempel på förfiningssyndromet som jag skrev om för ett tag sedan. BYO-redaktionen gav dock ett väldigt bra svar där man bland annat framhävde att även människor som inte har jättemycket fritid kan vilja ägna sig åt denna hobby, och att det inte finns någon anledning att tro att de skulle få ut mindre av den än de som kan ägna 8-10 timmar åt en bryggdag. För grejen är ju att man genom att snabba upp processen faktiskt öppnar upp möjligheten att brygga även efter en dag på jobbet.

Varför inte?

Finns det några nackdelar med att snabba upp processen? Så länge man gör det med eftertanke - som jag beskriver nedan - så är det enda man riskerar förlora lite utbyte. Detta går förstås att kompensera med mer malt, förutom om man vill göra riktigt starka öl. I det sistnämnda fallet får man kanske acceptera att prioritera utbyte i stället för kortare bryggtid, men det går fortfarande att kapa tid utan att behöva kompromissa med utbytet. Framförallt gäller det första punkten nedan.

Planering

Detta är det första man ska försöka få till, och det är förstås viktigt även ur ett bredare perspektiv. Det handlar främst om att se till att man inte ska behöva vänta i onödan på att vatten ska värmas. I synnerhet gäller det att sätta på lakvattnet i tid. Mäskvattnet går ju förstås inte att starta tidigare än vid bryggdagens start.

Vidare gäller det att utnyttja de pauser som naturligt uppstår till att förbereda kommande moment. Medan man väntar på att mäskvattnet ska värmas upp har man till exempel gott om tid att väga upp malt och eventuella vattentillsatser. I väntan på uppkok kan man väga upp humle och diska mäskkärl. Desinficering av jäskärl kan exempelvis göras under koket.

Mäskning

Här tycker jag det finns en hel del tid att vinna gentemot de scheman som ges i många recept. Till att börja med kan man i majoriteten av alla bryggningar nöja sig med enkel infusionsmäskning i ett steg. Det finns några enstaka fall där stegmäskning kan vara fördelaktigt, och då får man väl väga om det är värt att spara den där extra halvtimman det tar att göra en protein- eller ferulsyrarast. Men i övrigt så kan man nöja sig med ett steg, inklusive skippa den onödiga utmäskningen.

Man behöver heller inte mäska i de här 60-90 minuterna som står i många recept. En halvtimma räcker oftast gott och väl, eventuellt tappar man då lite utbyte. Personligen gillar jag att få en liten paus här så det blir ändå uppåt en timma för mig, recirkuleringen inräknat.

Lakning och uppkok

Efter mäskningen kan man direkt dra igång med lakningen då man ju enligt ovan har sett till att ha lakvattnet färdigvärmt. Om man inte bryr sig om utbytet kan man dra på ganska snabbt här, och kanske laka på 20 minuter. En variant är ju att skippa lakningen helt, vilket ju är standard för biab. Frågan är dock hur mycket tid man vinner på att snabba upp lakningen om man samtidigt gör nästa grej.

Uppkoket tenderar att ta en hel del tid, men om man kan se till att uppvärmingen startar direkt när första droppen vört hamnar i kokkärlet så kan man vinna en hel del tid. Det kan förstås finnas vissa praktiska problem med detta, men hembryggare är ju påhittiga så det går säkert att ordna oberoende av brygguppsättning (för biab och bryggverk är det här väl något av en icke-fråga).

Kok och kylning

Det här med koktid måste jag erkänna är lite svårt att säga något bestämt om. Möjligen kan man väl hävda att en timmas kok borde räcka i alla sammanhang. Men om man vill korta ännu mer känns det för mig som att det är en lite av en gråzon. Vad gäller DMS behöver man oftast ej oroa sig, det är bara om man har stora mängder pilsnermalt som man kan behöva ens fundera på det. Det finns även andra ämnen som man kan vilja koka bort, exempelvis aldehyder.

Ett annat potentiellt problem med kort koktid är kolloidal stabilitet, men för öl som ska drickas unga och där man kan acceptera en viss grumlighet är det ju ingenting att bry sig om. Jag tycker man helt enkelt får testa i det fallet man tycker den intjänade halvtimmen är viktig. Själv tycker jag även här att det skönt att ta en dryg halvtimmes paus och göra något annat. Ofta tar jag en kaffe och börjar skriva på tillhörande blogginlägg.

Snabb kylning har ju en massa bryggtekniska fördelar i sig självt, så det är inte så mycket att diskutera om. Det handlar mer om att hitta utrustning och metoder för att få en snabb kylning.

Övriga knep

Något som jag har märkt kan snabba upp värmning av vatten är en vattenkokare. Man kan dels göra hela uppvärmningen med en sådan, men även komplettera uppvärmning i vanlig gryta. Effekten i det sistnämnda fallet är som störst i början av uppvärmningen när det är stor temperaturskillnad mellan vattnet i grytan och det heta vattnet från vattenkokaren.

Ett annat allmänt knep för snabbt uppkok är att använda flera grytor. Man kan även fortsätta med flera grytor under koket, men tänk då på att inte dra på med för mycket effekt. För snabb uppvärmning av vätska kan man förstås även se till att ha extra effektkapacitet, exempelvis via doppvärmare. 

Min typiska bryggdag

Slutligen tänkte jag redogöra för ett typiskt tidsschema under en bryggdag i fabriken. Det är något idealiserat, men ger en ungefärlig bild.

0:00    Slå på uppvärmning av mäskvattnet
0:20    Inmäskning
0:30    Mäskning startar (jag tar ofta en kortare joggingtur här)
1:00    Lakvattnet sätts på
1:20    Recirkulering
1:30    Lakning påbörjas
1:40    Tillräckligt med vört har samlats upp för att sätta på kokplattan
2:20    Kok startar (jag tömmer drav och rengör mäskkärl här)
2:30    I med bittergivan, därefter fri hopp och lek
3:10    I med mellangivan, därefter desinficering av jäskärl m.m.
3:30    I med sista humlegivan och starta kylningen
3:50    Avbryt kylningen och överför vört till jäskärl.
4:00    I med jästen.

Sedan återstår det lite kvarvarande disk och rengöring, men det gör jag ofta lite pö om pö senare. Först brukar jag ta en dusch. Men drygt fyra timmar blir det alltså totalt.

GBBF 2022 med mera

 

Efter Frankenresan 2019 har jag hållit mig inom Svea Rikes gränser på grund av pandemin. Därför var det lite mer spännande än vanligt att packa väskan och ge sig ut på resande fot. Denna gång bar det av till södra England under en knapp vecka med huvudfokus på London och GBBF.

Givetvis innebar detta även en återkomst till alla de förtretligheter man kan råka ut för på resor. Som försenade flyg. Som att "expressbussen" mellan Stanstead och Oxford tog 3 1/2 timma på grund av omvägar och stopp i obskyra samhällen. Eller att vi på nämnda buss fick ägna en massa tid och telefonkostnader åt att få portkoden till vårt bokade (och betalda) hotell. Men att resa är att dö en smula sägs det, och att mitt liv har kortats något var det definitivt värt. För det var på det hela taget en väldigt lyckad resa.

Festivalen

Låt oss börja med huvudnumret för resan. Denna var på många sätt sig lik. Men det var en del saker som var annorlunda, och tyvärr mestadels till det sämre. Till att börja med hade kontanthanteringen försvunnit, vilket förstås kan ses som positivt. Tyvärr envisas man fortfarande med prissättning på tiopencenivå vilket gjorde det nyinrättade token-systemet (ej polletter utan några jävla kort som man skulle kludda över tiopencesymboler på) ganska bökigt. Dock kunde man betala med kort men terminalerna funkade sådär, och framförallt hade de svårt med de gånger som min kortutgivare kräver pin-kod. Så det var väl sammantaget ingen större förbättring om ens någon.

Utbudet hos de internationella montrarna var tyvärr något sämre än de bästa åren. Inga lambikproducenter eller grymma tyska lageröl, och från Belgien var det enda jag lockades av en fatlagrad, självrunnen XX Bitter som tyvärr hade alldeles för mycket fattoner.

Även brittisk cask kändes tråkigare än tidigare år. Det var fler bottennapp än tidigare och färre toppar. En tydlig modernisering av utbudet hade också skett under pandemin. Det fanns saison, lager och lite allt möjligt. Framför allt fanns det en hel del neipor. Typisk försedda med en varningsskylt att de var grumliga.

Kanske kan det delvis vara slumpen att jag fick sämre casköl än tidigare år. Det är faktiskt rätt svårt att veta vad man ska välja när man står vid en monter och har en vägg av mestadels okända bryggerier framför sig. I cidermontern gick det tvärtom faktiskt bättre än tidigare år, och 3 av 4 prover var riktigt bra, och den fjärde var okej. Något som kanske bidrog till problemet var att man inte roterade ölen hos bryggerierna. Så om man hittade ett bryggeri som man gillade så fanns det alltså ingen chans att prova något mer från dem. Och det var förstås samma sak med gamla favoritbryggerier som t.ex. Timothy Taylor och Allendale.

En annan nyhet var en monter med live beer. Här var de lite hippare craft-bryggerierna representerade. Jag provade en schysst porter från Kernel. Just porter var faktiskt ett av glädjeämnena på festivalen. Jag drack flera riktigt goda, och samtliga med en tydlig ton av brunmalt.

Oxford

När man besöker en ny stad och vill hitta bra ölställen är RateBeer Places ett bra ställe att börja på. Vi följde inte Oxfordlistan slaviskt, men ettan Royal Blenheim förtjänade sannerligen sin toppnotering. En klassisk rustik engelsk pub, fast ändå lite elegantare än genomsnittet. Dock utan att vara snobbigt, och personalen var trevlig och hjälpsam. Det fanns rejält med kranar, bland annat från det för mig nya och utmärkta Stoke-bryggeriet Titanic.

Bland övriga krogar är även tvåan Turf Tavern värd att nämna (här såg vi slutet av EM-finalen), samt Bear Inn som var ett riktigt mysigt krypin. Och jag kan inte låta bli att nämna den fantastiska kvarterskrogen White House som låg ett kvarter från vårt hotell. Här avslutade vi båda kvällarna, främst med öl från det suveräna lokala bryggeriet Tap Social.

I övrigt gick vi mest runt och insöp atmosfären och beskådade alla eleganta byggnader. Här passade jag också på att äta min första sunday roast. Jag har sällan varit i England på söndagar tidigare, och de gånger så har varit fallet har jag ofta varit på väg hem. Men det var inte så mycket att hurra för. Det kändes lite tyskt med grått kött, brun sky och stekt potatis. Jag föredrar nog Fish & Chips.

Brighton

Efter det eleganta och pampiga Oxford blev det en rejäl kontrast med det mer hippieartade och  avslappnade Brighton. Lite grand som en mini-SanFran med en pir och allt. Och många branta backar. Den svalkande havsbrisen och fiskmåsarna gjorde också att det kändes som hemma.

Jag har varit här på snabbvisit ett par gånger i samband med att jag har flugit hem via Gatwick som ligger ungefär mitt emellan London och Brighton. Därför blev det återkomst till några gamla favoriter, men även upptäckt av några nya.

Bierhaus är ett skönt ställe på en (brant) sidogata till den stora vägen som leder ner till piren. Här finns det dels flera caskpumpar, men även några tyska öl som motiverar namnet. Därutöver fanns det en hel del lokala mikroöl samt några belgare.

Det bästa stället är nog ändå Evening Star som ligger på en lugn bakgata ett stenkast från tågstationen. Tidigare var man affilierade med bryggeriet Dark Star, men dessa sålde sig först till Fuller's som senare själva sålde sig till Asahi. Därför var bartendern väldigt noga med att framhålla att man numera var helt oberoende. Däremot hade man fortfarande ett par öl från Dark Star, bland annat den fantastiska Dark Star Hophead. Men här fanns också allt möjligt annat, inklusive en hel del bra belgiskt på fat.

Hole in the wall var en ny trevlig bekantskap. Det gjorde skäl för namnet och var ett mysigt krypin med ett gäng stammisar som hängde i baren. Utbudet var bra med några caskpumpar samt lite mer modernare grejor. Helt klart värt en sväng förbi.

Samma sak kan man inte säga om East Street Tap. Här huserade en otrevlig bartender, som lyckades slänga min vattenflaska som jag i ett obevakat ögonblick lämnade på baren. Av de två caskpumparna provade vi den ena som var i riktigt dåligt skick. Vi lämnade ganska omgående för att aldrig mer återkomma. 

St Albans

Via en FB-grupp fick jag tipset om St Albans som stället att åka till om man vill uppleva klassiska lantliga pubar där man kan föreställa sig att kommissarie Barnaby tar sig en pint efter att ännu en mördare har placerats bakom lås och bom. Och faktum är att flera pubscener har filmats här, dock inte för Morden i Midsummer, utan kommissarie Morse.

Det finns alltså ett rejält gäng klassiska pubar i St Albans, vilket kanske är ett av skälen till att Camra har valt att förlägga sitt högkvarter här. Mest omtalad är Ye old fighting cocks som gör anspråk på att vara Englands äldsta pub. Hur det nu är med den saken så var det verkligen en riktigt genuin gammeldags pub, och även om det var den bästa så var det inte den enda i området.

Även utan pubarna är det här en stad väl värd att besöka. Under romartiden låg staden Verulamium här, och det finns gott om lämningar kvar. Därtill finns här en fin liten stadskärna och en mäktig katedral. Allt en dryg halvtimmes tågresa från London.

Slutord

Och apropå London så är det alltid lika trevligt att vara där. Jag fascineras alltid över stadens enorma storlek, och hur man kan röra sig kilometer efter kilometer i ett varierande stadslandskap där stadsdelarna ofta sömlöst går in i varandra. Och överallt finns det bra pubar och restauranger.

Detta till trots gav resan ett ökat sug på att besöka andra platser i England och Storbritannien i stort. Jag kommer säkert återvända till GBBF, trots årets lilla besvikelse. Men först finns det mycket annat att upptäcka.

Legobibeln

Jahve passar bra som legogubbe.

Att driva med religion är ganska tacksamt av flera skäl; absurda försanthållanden, bisarra ritualer och levnadsregler, samt en allmän pompös och självgod självbild. Det kan göras ganska osubtilt som i Grotescos låt om Jesus som fickpingisekvilibrist. Men oftast tycker jag det blir bäst av att bara citera de religiösa texterna rakt av. Ett bra exempel - som jag har länkat till tidigare - är bloggaren PKJonas och hans genomgångar av de svenska wahhabisternas nätpredikningar. Visserligen kommenterar han texterna, men det är inga skruvade instick direkt, utan underfundiga och träffsäkra iakttagelser. Ett annat exempel är Lena Anderssons famösa sommarprat om Jesus som manipulativ sektledare. Det var kanske inte direkt avsett som humor utan snarare en kritisk skärskådning.

Nästan helt okommenterat är dock det fantastiska projektet The Brick Testament. Här har alltså någon lagt ner det enormt mödosamma arbetet att göra och fotografera legoillustrationer till stora delar av bibeln. Kontrasten mellan legogubbarna och innehållet i texterna leder ofta till stor komik. Fast det är kanske snarare så att illustrationerna framhäver det småaktiga och absurda i personerna och historierna. I synnerhet för den småsinte och patologiskt uppmärksamhetstörstande Jahve. Jag återkommer till det där med "nästan", men först tänkte jag ge några frestande smakprov.

Historien om Onan är riktigt mustig med grova inslag av sex och våld. Notera att det alltså inte handlar om självbefläckelse som i Grotesco-videon. Vad jag har förstått så har dock det svenska ordet onani sitt ursprung i denna berättelse, men uppenbarligen har det skett en betydelseglidning.

Än mer absurd är historien om Sodom & Gomorra. Här förekommer också ett vanligt tema i Gamla Testamentet; massmord. Utöver syndafloden och utplåningen av Sodom & Gomorra så redovisas en lång rad folkmord i GT. Lyckligtvis har dessa troligen inte ägt rum i verkligheten. Men att de framställs som berättigade eller till och med som något att skryta om gör att skratten fastnar i halsen emellanåt.

Jag borde väl plocka något från NT också. Hallucinationerna i Uppenbarelseboken är visserligen en rik källa att ösa ur, men jag väljer ändå den märkliga episoden när Jesus förbannar ett fikonträd. Även Lena Andersson tar upp detta i sitt sommarprat. Man börjar verkligen undra över Jesus mentala status här.

Slutligen ska jag återkomma till det här med att bibeltexterna inte fullt ut är okommenterade. Dels har kreatören lagt in extra pratbubblor på en del ställen där figurer säger något som inte står i bibeltexten. Det kan till exempel vara ett "Aoch" när någon får ett spjut genom kroppen. Ett ganska roligt exempel är från Egyptens tio plågor. Tankebubblor från Farao uttrycker det besynnerliga i att Moses hotar med att nästa plåga ska utrota all Egyptens boskap. Boskap som redan har utplånats två gånger i tidigare plågor.

Den bästa "kommenteringen" tycker jag dock utgörs av namngivningen av de olika avsnitten. Eller vad sägs om "when to stone your whole family", "four massacres and a wedding" eller "God tortures a whore". Tro mig när jag säger att de inte är det minsta missvisande. Avsnitten är också försedda med NSVC-märkningar (nudity, sex, violence & cursing). Dessa används med rätta flitigt, i synnerhet i GT.

Jag har inte hunnit plöja i närheten av alla strippar ännu. Även om det ofta är komiskt, så är det samtidigt ofta ganska monotont och långtråkigt. Men det blir några episoder här och där, vilket känns som ett ganska bra semesterprojekt. Lite därför var det som jag ville tipsa om det till mina läsare; som ett semesternöje när man får några lediga stunder i hängmattan.

Amylases sommarölsträff 2022

 

Bild: Christian Johansson.

I samband med bloggens tioårsjubileum annonserade jag om en kommande nerdragning av inläggsfrekvensen. Specifikt nämnde jag inlägg om hembryggningstävlingar som något som det skulle bli mer tunnsått med. Det sista regelbundna inlägget om en hembryggartävling blev om Amylases vinterölsträff 2019. Föga anade jag att det skulle bli den sista hembryggningstävlingen jag besökte på två år. Men vi vet ju alla vad som sedan hände.

Men nu är pandemin väsentligen över, och hembryggartävlingarna är tillbaka. Med undantag från Göteborgs-SM då, men där var det ju inte pandemin utan den epedemiska myndighetsaktivismen hos en viss tillståndsenhet som ställde till det. Faktum är att jag hade som plan att skriva ett blogginlägg om årets SM. För tanken var aldrig att hembryggningstävlingar skulle vara ett förbjudet ämne på bloggen. Snarare var det slentrianmässiga återkommande inlägg som skulle upphöra. Men om det finns något speciellt att skriva om så kan det få bli ett inlägg. Och SM i Göteborg tror jag hade blivit speciellt.

Likaså känns det som läge för att skriva ett inlägg om Amylases hembryggarträffar när de är tillbaka. Som antyddes ovan var det faktiskt en vinterölsträff 2021, dock med ett begränsat antal deltagare. När sommarölsträffen gick av stapeln under gårdagen var det dock fullt besöksantal igen. Och det mesta var som vanligt. Fast ändå inte. En del saker hade ändrats, och för de flesta hade ändringen nog börjar redan innan pandemin.

Något som har varit helt nytt efter pandemin är att eventet börjar klockan 15 i stället för 13, vilket jag välkomnar. Denna förändring är kopplat till själva lokalen som hyrs, Fräntorp Folkets Hus. Dock påbörjades insläppet redan minst en kvart innan då besökarna redan hade börjat anlända*.

En annan sak som nästan gjorde att träffen ställdes in var att det var få anmälda öl. Till slut blev det ändå 20 stycken, vilket ändå är klart lägre än de fyrtiotal som var vanligt när intresset var som högst. Kanske har det att göra med att intresset för hembryggning eventuellt har peakat. Det finns vissa andra signaler på det också. Flera av de regelbundna utställarna från 10-talet verkar ha lagt ner verksamheten, eller så har de bara tröttnat på själva tillställningen. Att prissummorna har gått ner kanske också kan vara en indikation.

Besöksintresset verkar ändå hållas uppe, och biljetterna säljer snabbt slut när de släpps. Men även här märker jag att vissa som man alltid brukade träffa tidigare inte längre dyker upp. Kanske får de inte tag på biljetter, men jag gissar också att intresset kan ha svalnat. 

Ölmässigt var det dock bra variation och hög kvalitet. Det var endast en acetaldehydbomb som jag kände mig nödgad att vaska. I övrigt var det glädjande med flera ickegrumsiga ipor som samtidigt hade moderna tropiska humlearomer. Vinnaren Simon Svensson hade en riktigt alkoholtung variant på 12 % som ändå höll fräschören uppe**. Ännu bättre var Sebastian Rutgerssons mer måttliga version på runt 7 %. Den förde lite tankarna tillbaka till High Nose Herr Hemlig som lite grand var "peak ipa" för mig.

Det var en hel del suröl, och själv bidrog jag med två stycken; Pseudogeuze 7 och Mosaik. Den förstnämnda var ämnad för SM 2020 (och sedemera 2022). Den sistnämnda var ämnad för sommarölsträffen 2020. Det var dock rätt meckigt och stressigt med två öl, något jag har noterat tidigare. Att jag ändå ställde upp med två öl var förstås på grund av att SM uteblev. Och tack vare pandemin har jag gott om suröl stående.

Men det var ett ständigt springande fram och tillbaka till kylskåpet i köket för att ställa in och ta ut flaskor. Dessutom ville jag förstås hinna gå runt och prova andras öl och provsmaka. Tyvärr lyckades jag förväxla mina öl så att besökare under den första halvan av tävlingen felaktigt trodde att de drack en geuze när de i själva verket drack en torrhumlad lambik och vice versa. Att ingen reagerade smakmässigt på detta är lite anmärknintgsvärt.

Lite relaterat till det så gick jag runt med min SNPA-klon och Bigfoot-klon och lät bekanta prova blint. Att den förstnämnda inte skulle vara helt lätt att gissa var förväntat. Men den andra var mer förvånande. Och i synnerhet att det ens var svårt att gissa vilket land det handlade om. Många gissade på en engelsk öl, och underskattade dessutom alkoholhalten ordentligt. Det illustrerar något jag har skrivit om tidigare; att de flesta helt enkelt underskattar hur svårt det är att känna igen smaker när man testar blint och inte bara kan fabulera.

Utöver egna öl var dessutom Brasse representerad. Vid fyllningen tog vi ut lite extra lambik, blandade med mörkt kandisocker och trycksatte kolsyra. Det blev en väl avväg blandning med en trevlig sötma som inte var kväljande. Kandisockret hade utöver sötman även bidragit med en fin kolaton. Det hela belönades med en silvermedalj.

Jag hoppas intresset att ställa ut håller i sig och helst ökar så att det blir fler träffar framöver. Dock kan det nog dröja innan jag skriver om det igen. Och det kommer nog dröja ett litet tag innan jag skriver nästa inlägg alls. Sommarölsträffen känns som en bra avslutning på...ja, nånting. Nu ska jag ägna mig åt annat ett tag. Vi ses efter sommaren.

* Ölnördar har en märklig fäbless för att komma tidigt, och gärna väl före utsatt tid.

** Dock tror jag den hade vunnit på att hamna under 10 %.