Porter- och stoutträffen 2018

Bild: Victoria Shulga.

Det finns numera en uppsjö av hembryggningstävlingar i vårt avlånga land. Utöver SM så finns det vinter-, sommar- och höstölsträffar, klubbmästerskap och tävlingar ordnade av olika kommersiella aktörer. Dessutom finns det ett antal smalare tävlingar som Belgoträffen och Surölsträffen, båda arrangerade i Uppsala. Numera finns det ytterligare en tävling i den senare kategorin, och eftersom den ägde rum i porterstaden Göteborg* var temat givet. Det var i mångt och mycket samma upplägg som Belgoträffen, fast med SHBF:s huvudklasser 7 och 8, samt underklassen 11 E.

Jag hade redan i förväg insett att det skulle bli enahanda att enbart dricka stout och porter, så jag hade utöver mitt tävlingsbidrag även tagit med mig storflaskor av Bengelsk, en saison, Hällebergsbock samt höstens cider. Det var fler än jag som kände att det behövdes lite variation från alla rostade malttoner, så dessa bonusöl var mycket uppskattade.

Mitt tävlingsöl var NZ-impstout, och det mottogs väl av domarna som gav det en bronsmedalj. Populasen var något mer ljummet inställd, men jag hamnade i alla fall på övre halvan i folkets vals starka klass. Det var också något jag hade väntat mig, då en vanlig sketen imperial stout utan varken kokos, choklad, mjölksocker eller vanilj inte riktigt är det som många går i gång på. Smakpreferenserna har ändrats något sedan 2011 då jag vann Vinterölsträffen med ett liknande öl.

Vad gäller utbudet så var det dock betydligt mindre dessertöl och fatlagrat än vad jag hade befarat. Det fanns en ganska bra spridning dels i smakprofiler, men även i alkoholstyrka med allt från 2 % till 16 %. Eftersom jag behövde vara i gott skick på söndagsförmiddagen så höll jag mig mest till den svaga klassen. Här fanns det en hel del gott, och mina favoriter hade det gemensamt att de nästan alla hade väl tilltagna givor av brunmalt. Tyvärr slarvade jag bort mitt program med anteckningar över vilka öl jag gillade bäst, men rakt från minnet kan jag ändå lyfta fram ölen från bland andra Kenneth Alexandersson, Thomas Jarlsmark och Peter Lindh.

Allt var dock inte välbryggt, utan precis som på Belgoträffen 2016 så fanns det även en hel del mediokert samt ett par rejäla acetaldehydsbomber. Det är lite synd att det fortfarande slarvas med jäsningen (eller med oxidering) med det är väl tyvärr så det ligger till.

På det stora hela var det ett mycket lyckat och väloljat arrangemang där arrangörerna tog väl hand om de tävlande och såg till att vi inte behövde gå hungriga. En trevlig aspekt var att man hade lyckats locka till sig utsocknes deltagare, såväl domare som utställare. Det mumlades om att det förmodligen blir en upprepning nästa år, då tidigarelagd till oktober för att inte krocka med porterfestivalen samt inte vara för tidsmässigt nära Amylases Vinterölsträff. Eftersom jag normalt inte brygger så mycket stout och porter så får det troligen stanna vid att bli besökare i så fall.

* Tekniskt sett var vi visserligen i Mölndal, men det betraktar vi som inte bor där som en del av Göteborg.

All In Beer Fest 2018

Det är svårt att låta bli att jämföra All In Beer Fest (AIBF) med Brewskival. Båda vänder sig till samma målgrupp och har ungefär samma typ av bryggerier. Brewskival har dock lyckats locka till sig ett såväl större som något bredare utbud. Den intressanta trenden med lageröl från årets Brewskival hade tyvärr ingen motsvarighets vid AIBF den gångna helgen. Det enda lagerölet som jag såg till fanns - kanske något överraskande - hos Omnipollo med självrunnen Lucy. Det var en gedigen ljus tysk lager om än inte i klass med de bästa som jag provade i Helsingborg för drygt två månader sedan.

Rent allmänt var det en smula enformigt utbud på AIBF 2018 med ipor på längden och tvären. Flera bryggerier hade ipor på båda kranarna. De flesta var av den grumliga varianten, men några mer klassiska fanns också, samt den senaste trenden brut-ipa.

Därutöver fanns det mest olika varianter av impstout, några laktosurisar, några brunöl och någon enstaka mörk belgare (givetvis fatlagrad). Det enda som bröt av en smula var mjöd från vårt eget lokala Attic Meadery samt Superstition Meadery. Från de sistnämnda provade jag två söta mjöd smaksatta med blåa respektive gröna vindruvor, och båda var mycket bra.

Allmänt var det hög och jämn kvalitet på ölen, med bara något enstaka mediokert exemplar. Däremot saknade jag de där riktiga topparna. Det var inget öl som jag kände att jag ville ta om av, till skillnad från senaste Brewskival. Det var lite jämntjockt helt enkelt.

Några trevliga nya bekantskaper gjordes. Apex från Nora hade två gedigna ipor i kranarna. Whiplash från Kildare på Irland hade en lågalkohols-ipa samt en brunöl som påminde en del om Great Divide Hibernation. Från Washington DC kom 3 Stars som bland annat hade en riktigt snygg suris. Bara för att nämna några.

Något som talar för AIBF är den gamla varvslokalen i Eriksberg, med sin retroindustriella känsla och spatiösa, väl tilltagna utrymmen. I år hade man utökat lokalen vilket gjorde att kändes ännu luftigare än tidigare år. Mestadels slapp man trängsel. Och tröttnade man på det högst måttliga stimmet och sorlet kunde man ställa sig i lounge-delen med med fantastisk panoramautsikt över älven.

AIBF är kanske inte en festival jag skulle resa flera timmar med tåg för att besöka som jag gör med Brewskival. Men med en halvtimmas kollektivtrafik är det nästan givet att göra minst ett besök.

Brygd #174: Kanadatolva

Det här skulle egentligen bli en repris på ett tidigare försök till Westy 12-klon. Men som jag skrev angående förra veckas relaterade Blonde-klon så blev det ändrade planer med en annan jäst.

Nåväl, det kan nog bli minst lika intressant att jäsa med Unibrou-jästen i stället. Och den stora poängen med att göra om försöket var att få använda en mörkare kandisirap än sist för att få den rätta färgen och karaktären. Det enda som oroar är om den ibland långsamma Unibrou-jästen ska hinna klart i tid för mig att kunna ställa upp med detta öl på Amylases Vinterölsträff. Jag hoppas på det bästa.

Data:

• Satsvolym 20 l
• OG 1,090
• FG 1,012
• Abv 10,4 %
• SRM 20
• IBU 30

Extraktgivare:

• 7 kg pilsnermalt
• 500 g strösocker
• 450 g mörk kandisirap (CandiSyrup D-180)

Mäskning vid 67 C i en timma.

Humle:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 20 savinsjski golding i 20 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 20 savinsjski golding vid kokslutet

Jäst:

Jäsning med Wyeast 3864 (hela jästkakan från Kanadablondinen)

• vid 20 C i 5 dagar
• vid 23 C i 10 dagar

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser i mäsken:

• 7 g kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra

Övrigt:

• 1/2 krm Protafloc tillsatt 20 minuter från kokslutet
• kolsyrejäsning med strösocker på flaska, 7 g/l

Bedömning 2018-11-28:

Min vana trogen blir det officiell provsmakning prick två veckor efter flasktappning. Kolsyrejäsningen har gått bra, ty det blir ett fint beige skum ovanpå den rödbruna, något grumliga vätskan.

Smaken är fruktig, med toner av dadlar och karamelliserat, mörkt socker. Lite fenoliska toner finns i bakgrunden, samt en gnutta blommig humle. Det känns som om sirapen är en viktig komponent i slika öl, jämte jästen, och här är jag rätt nöjd med sirapens bidrag för en gångs skull.

Kroppen är medelfyllig till fyllig, kolsyran medelhög till hög. Jag tror faktiskt inte att kolsyrejsäningen har kommit hela vägen in i kaklet än. Avslutningen är ganska torr med måttlig beska.

Detta var gott, men även om jag är en förespråkare för att dricka även såpass här kraftig öl relativt färsk, så kan nog några veckor till eventuellt göra susen. För knappt halva satsen kommer detta inte bli aktuellt då 9 liter ska serveras på lördagens vinterölsträff.

Brygd #173: Kanadablondin

Elisha Cuthbert, en kanadensisk blondin.

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Jag hade planerat att brygga repriser av två Westvleteren-kloner. Framför allt ville jag göra ett nytt försök på tolvan med en mörkare sirap. Jag hade gjort en förkultur på WLP530 två dagar innan den planerade bryggningen igår. Dock hade förkulturen inte kommit igång när jag kom hem och skulle börja brygga. Vilket är något märkligt då förpackningsdatum var i augusti. Ännu märkligare var att förkulturen smakade tydligt syrligt med en fruktig ton samtidigt som SG låg kvar runt 1,040-ish. Uppenbarligen hade (a) jästen inte kommit igång och (b) någon Lactobacillus (eller annan opportunistisk mjölksyrabakterie) passat på i stället.

Det var bara att hälla ut och tänka om. Efter kontakt med Sebastian på Essensspecialisten lyckades jag komma över en färsk påse Wyeast 3864. Detta är en jäststam med ursprung i bryggeriet Unibrou i Quebec. De har som jag har förstått det i sin tur erhållit jästen från Belgien, utvecklat den och använt den för öl i belgisk stil. Jag använde denna jäst senast 2009 och har ganska blandade intryck. Den jobbar väldigt långsamt och kan ge ganska klen utjäsning. Den ger dock väldigt trevliga smakbidrag, i form av fruktiga estrar och en del tuggummi-fenoler.

Maltnota och humleschema är alltså inspirerade av Westvleteren blonde, men jästen blev något helt annat. Det ska bli spännande att se vad detta blir, och i slutändan blir detta kanske roligare än att repetera Westvleteren-kloner. Dessutom verkar Elisha Cuthbert vara betydligt mer sympatisk än Boris Johnson.

Data:

• Satsvolym 20 l
• OG 1,055
• FG 1,010
• Abv 5,9 %
• IBU 40

Extrakt:

• 5 kg pilsnermalt
• 500 g havregryn

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Humle:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 30 g strisselspalt i 20 minuter
• 30 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 30 g strisselspalt vid kokslutet
• 30 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet

Jäst:

Jäsning med Wyeast 3864 (1 paket)

• vid 20 C i 5 dagar
• vid 23 C i 12 dagar

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser till mäsken:

• 5 g kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Övrigt:

• 1 krm Protafloc tillsatt 20 minuter från kokslutet.
• kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l

Bedömning (2018-11-26):

Som ni kanske noterat så jäste den ut betydligt snabbare än när jag använde samma jäst för nio år sedan. Att flasktappningen blev senare än normalt berodde mer på att jag inte hade möjlighet tidigare. Ytterligare två veckor senare är det alltså dags för det första officiella smakprovet.

Ölet hälls upp lätt disigt halmgult i min Chimay-kalk, med ett något kortlivat vitt skum.

Aromen är fruktig med toner av päron, en del peppriga fenoler med inslag av tuggummi. Lite snygga örtiga humletoner finns där också.

Kolsyran är pigg med väldigt små bubblor. Avslutningen är torr med en fin efterbeska. En god och lättdrucken ljus belgare som nog kommer få strykande åtgång.

Pseudolambik #33

När jag började med att brygga p-lambik 2012 tyckte jag det här med gammal oxiderad humle var onödigt. Ett år senare tyckte jag nog fortfarande likadant, men beslöt ändå att lägga 100 g lågalfahumle i en papperspåse och låta den stå ovanpå mina köksskåp. Så småningom fylldes det på med fler papperspåsar, och i nuläget står det drygt tio stycken och väntar på bättre tider. Det har gått långsamt nämligen med oxideringen, i alla fall av vad man kan avgöra okulärt. För något år sedan drygt så hade jag ändå bestämt mig för att använda min äldsta påse när jag av en slump kom över ett parti gammal humle från en webbutik. Men nu har den tagit slut och det blir därför premiär för min egenhändigt åldrade humle.

Data:

• Volym 24 l
• OG 1050
• SRM ~4
• IBU ~20-30

Extraktgivare:

• 4 kg pilsnermalt
• 2 kg krossat vete

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 43 C
• 54 C
• 67 C
• 73 C
• 80 C

Humle:

Kokning i tre timmar med 100 g 5 år gammal humle.

Mikroorganismer:

Fermentering vid varierande källartemperatur med

• några gram Safbrew F2
• bottensatser från sats 27 i delsats A
• bottensatser från 3 Fonteinen-flaskor i delsats B

Bedömning 2019-11-30:

Jag brukar oftast provsmaka efter ungefär ett halvår, men av någon anledning har det inte blivit av det senaste halvåret eller så. Jag har nu tre satser som väntar på att testas. Först ut blir denna den äldsta och tudelade.

Delsats B är grumlig medan A är helt klar. Varför det är så vet jag inte, kanske var det något vid upphällningen.

Delsats A har en snygg fruktighet, lite trä och höstlöv. Den har en måttlig syra och viss beska. Ganska gott, och jag funderar på om det ska få bli en ren lambik av den.

Delsats B är helt annorlunda, den känns som att Pedion inte har kommit till skott riktigt. Det är jordigt, multnade höstlöv och en smula obeskrivligt faktiskt. Inte illa på något sätt, men lite ofärdigt. Den får nog stå ett tag till, kanske med lite mer bottensatser.

Tombolaöl

Även om jag tror att jag kan ta åt mig äran av att ha myntat själva begreppet tombolaöl, så ska jag direkt erkänna att den bakomliggande metaforen kläcktes av någon annan. Det var i samband med att Omnipollo släppte ett av sina mer utsvävande öl av typen pretzel schweinhaxe sauerkraut eau de cologne kölsch. Den för mig okända personen förmedlade då en vision av hur han såg framför sig hur ett sådant koncept och namn tas fram.

I min något utbroderade version så har man en tombola - eller flera - varifrån man drar lappar. Från första tombolan drar man en lämplig öltyp. Det kan vara någon ipa-variant, imperial stout, saison eller kittelsuris. Vill man vara lite djärv kan man ha lappar för klassisk ölstilar som pilsner, bitter eller weizen och hävda att man "går tillbaks till rötterna".

Sedan kan man ha en tombola för frukt och bär, en för örter, en för kakao/vanilj/kaffe/laktos m.m. och en för snabbmatsbröd. Man kan förstås dra flera lappar ur samma tombola eller ingen, variationerna är oändliga. Naturligtvis är det inte så här det går till när slika öl skapas, kanske finns det även en vettig tanke bakom. Med det är denna bild jag får när jag ser coconut chestnut lactose gose på en anslagstavla.

Är tombolaöl gott? Jag hoppar i allmänhet över tombolaöl på krogen, på ölfestivalen eller på Systembolaget. De få jag har provat har inte varit något vidare, och jag kan inte på rak arm komma på något positivt exempel. Vilket inte betyder att det inte finns. Som vanligt så blir var och en salig på sin fason, och att somliga verkar gilla tombolaöl ser jag ingen anledning att tycka något om.

Däremot så tycker jag det är tröttsamt när tombolaöl ska framhållas som nyskapande, innovativa och kreativa. Det tycker jag knappt de är överhuvudtaget. Detta inlägg tycker jag dekonstruerar konceptet "innovativa öl" på ett välformulerat sätt. När Southern Tier släppte sin Creme Brulee Stout för ungefär tio år sedan var det kanske att betrakta som en smula innovativt eller kreativt*. Men de pastry stout som har följt sedan dess har inte varit innovativa. Samma sak med tombolaöl, det är bara variationer på samma idé.

Tillägg: tydligen finns det redan ett förlslag till en lite modernare lösning för 2000-talet: http://www.pastry.beer/

* Förutsatt att de var först, vilket jag långt ifrån är säker på.

Jag hade fel

Jag har vid två tillfällen stött på påståendet att traditionell gose från Goslar var salt eftersom havsvatten tränger upp i floden Gose som rinner genom staden. Detta är förstås helt orimligt eftersom Goslar ligger hundratals kilometer uppströms från Nordsjön. Enligt den mest trovärdiga förklaringen jag har sett berodde det istället på alla saltgruvor i området.

När felaktigheten påtalades reagerade motsvarande personer väldigt olika. Den ena insåg genast sitt misstag och skrattade lite åt det hela. Den andra hängde envist och en smula aggressivt kvar vid påståendet och försvarade det med allt mer absurda argument*.

Trots att jag håller fakta och vetenskap högt, och vinnlägger mig om att försöka ta reda hur saker faktiskt förhåller sig, så händer det emellanåt att jag misstar mig. Jag har fel helt enkelt. Om vi håller oss till bryggning så har jag tidigare exempelvis missförstått begreppet utbyte, trott att vetemalt saknar diastatiska enzymer, inte insett skillnaden mellan vattnets hårdhet och alkalinitet samt trott att man namngivit kornsorten maris otter efter latinets namn för havsutter.

Hur mycket man än anstränger sig och hur mycket sanningslidelse man än besitter kommer man oundvikligen ha fel emellanåt. När någon påpekar detta med välunderbyggda argument kan man reagera på lite olika sätt. Det finns förstås massvis med variationer, men nedanstående är de sex huvudsätten som jag har stött på:

1. Erkänna sitt misstag och vara tacksam för att ens kunskapsmassa har ökat och förbättrats.
2. Helt sonika lämna diskussionen en kunskap rikare
3. Hävda att "ja, det var ju så jag menade"
4. Sväva iväg i kunskapsrelativistiska floskler
5. Ta på sig offerkoftan
6. Fortsätta tjata emot och vägra ta till sig fakta

Det ideala är förstås alternativ 1, men det kan vara psykologiskt svårt för alla, i mer eller mindre utsträckning. Om man skämtar lite om det så kan det kännas bättre dock. Själv brukar jag välja första** eller andra alternativet. Och om man anstränger sig att ta reda på fakta samt försöker uttrycka sig med en säkerhet som motsvarar hur väl insatt man är undviker man att hamna i detta läge alltför ofta.

Variant 3 kan jag ha lite överseende med. Det kan jag dock inte säga om 4. Eftersom jag tycker fakta är viktigt har jag nästan lika svårt för "det finns inte en enda sanning", "det är sant för mig" eller liknande som det totala förnekandet (6). Ofta kan denna variant kombineras med att man erkänner små och för saken ganska betydelselösa fel. Detta ger då ett falskt sken av ödmjukhet. Ett aktuellt exempel är hur Thomas Eriksson - författaren till "Omgiven av idioter" - försvarar sig mot den ganska förödande kritik som har formulerats av psykologer och nu senast i magasinet Filter***.

Alternativ 5 innebär att man gnäller om "personangrepp" och liknande. Ofta är det kombinerat med 4 - som i fallet med Thomas Eriksson - eller med 6. Vad gäller den sistnämnda så finns det en uppsjö retoriska (och psykologiska) knep; att diskutera oväsentliga bisaker, byta ämne, kasta in en röd strömming eller flytta målstolpar, bara för att nämna några. En annan ganska märklig strategi som jag ofta stöter på är att  hänvisa till referenser som inte stöder vad man säger och ibland till och med motsäger det. Detta är dock ganska lätt att avslöja genom att helt sonika kolla upp vad som står i någon av referenserna. Det är i och för sig ganska tidskrävande, men det finns ju också en möjlighet är lära sig något nytt. Och det är ju faktiskt det viktigaste; inte att ha rätt utan vad som är rätt.

* Ett av dessa var att vattnet rinner "nedåt". Vederbörande verkade alltså tro (åtminstone för ögonblicket) att floder alltid rinner nedåt på kartan, från norr till söder.
** När jag en gång backade halvvägs i frågan om sulfat kan förstärka humlearom (och inte bara beskan) så fick jag den ytterst besynnerliga responsen "stå för vad du säger". Jag har även sett andra råka ut för detta.
*** Enligt trovärdiga källor kommer betalväggen tas bort inom kort.