Brygd #202: Vintervärmare

 

Varmt fotat!

Ännu gång är det dags för fyllig och murrig engelsk ale för de mörka och kalla vintermånaderna. Denna gång ska jag använda hela paketet mörkt muscovadosocker för att, tja, använda hela paketet. Jag gillar inte att ha slattar av ingredienser liggande. Malt kan man ju sedan ett tag tillbaka få krossad i lösvikt, men för andra ingredienser är man fortfarande begränsad till fasta förpackningar. Eftersom jag brygger mer sällan nuförtiden så försöker jag också undvika att ha en specifik bitterhumle som blir liggande i flera månader, utan jag försöker använda all öppnad humle. Jag kommer också gå emot mig själv lite och använda 100 g muscovadosocker för kolsyrejäsning. Men eftersom jag ändå ska använda rubbet kan jag lika gärna använda en del till kolsyrejäsningen. Enligt näringsdeklarationen borde det motsvara ungefär 80 g jäsbart socker vilket ger en måttlig kolsyra som jag tror passar. Skulle det bli lite mindre p.g.a. en del ojäsbart socker så gärna för mig.

Data:

• Satsvolym 20 l
• OG 1,065
• FG 1,016
• ABV 6,7 %
• SRM 20
• IBU 35

Mäskning:

• 4 kg pale ale-malt (maris otter)
• 1 kg caramünchnermalt
• 1 tsk kalciumklorid
• 1/2 tsk mjölksyra

Mäskning vid 67 C i en timma.

Kok:

• 300 g mörkt muscovadosocker i 60 minuter
• 20 g bramling cross i 60 minuter
• 40 g bramling cross i 20 minuter
• 40 g bramling cross vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med Wyeast 1469 (halva jästkakan från Bitter)

• vid 18 C i 5 dagar
• vid 21 C i 5 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med mörkt muscovadosocker, 5 g/l.

Bedömning 2022-02-02:

Jag är ju inte den som väntar flera veckor på att öppna första flaskan, så jag har förstås redan öppnat ett antal flaskor. Dock har jag inte riktigt tagit mig för att skriva ner mina intryck. Förrän nu.

Utseendet är fint, bärnstens- till kopparfärgat, smutsvitt skum. Aromen är lite försynt med karamelliga och fruktiga toner, björnbär och toner av anis.

Kolsyran är måttlig, restsötman är låg och beskan är måttlig. Tyvärr är avslutningen lite kantig med en aning alkoholton och lätt sälta. Faktum är att jag har känt samma sak varje gång jag har använt muscovadosocker och liknande i mina öl.

Tyvärr var detta inte helt lyckat även om det inte var några direkta tekniska problem. Lite grand illustrerar det här ölet det jag skrev senast på bloggen. Jag kommer nog skippa muscovadosockret nästa gång och satsa mer på mörk karamellmalt i stället.

Brygd #201: Bitter

 

Så var det dags för en bitter igen. Jämfört med senast drar jag ner lite på karamellmalten och återvänder till West Yorkshire-jästen. Humlen blir fuggles denna gång. Vilket kanske inte är helt fel då Timothy Taylor har savinskij golding i sin Landlord, en humlesort som säga vara slovensk fuggles.

Data:

• Satsstorlek: 22 l
• OG 1,045
• FG 1,013
• ABV 4,3 %
• IBU 35
• SRM 8

Mäskning:

• 4 kg pale ale-malt (maris otter)
• 200 g caramünchnermalt II
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Kok:

• 40 g fuggles i 60 minuter
• 30 g fuggles i 20 minuter
• 30 g fuggles vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med Wyeast 1469 (1 l förkultur)

• vid 18 C i 5 dagar
• vid 21 C i 5 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med rårösocker, 4 g/l.

Fabrikörns Bitter vs. Timothy Taylor Landlord (2022-01-17):

Detta är inte första gången jag testar en bitter mot Timothy Taylor Landlord (TTL). Och ett skäl är att jag gärna använder West Yorkshire-jästen som ju ska ha sitt urspung hos just Timothy Taylor. Ett annat är att Landlord är en utmärkt representant för den här typen av öl, som länge har gått att få tag på i beställningssortimentet.

Utseendemässigt är Fabrikörns Bitter (FB) något mörkare med en djup bärstensnyans, medan TTL är djupt gyllengul. När jag häller upp FB så tycker jag att den ser väldigt klar ut, men TTL är ännu klarare. TTL har lite bättre skum och vinner utseendematchen knappt.

Arommässigt är det tydligt att FB har mer karaktär från jästen med en tydligare esterprofil. Förmodligen beror detta på att FB är färskare; färsk TTL på cask har betydligt mer fruktiga toner. Den är fortfarande bra, men FB vinner faktiskt denna gren.

Båda ölen är hyfsat torra, men TTL har en betydligt mer markerad beska, som hänger kvar länge. Så denna gren vinner TTL. Men totalen vinner ändå FB med en knivseggs marginal, tack vare de mer fruktiga tonerna. Det blev aningen snabbare åtgång av FB, den för mig tydligaste indikationen. Detta visar tydligt vikten av färskhet för denna typ av öl, och många andra typer för den delen. En färsk TTL hade vunnit detta.

Så det är alltså färskheten som gör att Fabrikörn tar hem denna skalp. Med hänsyn till senaste omgången så är ställningen Fabrikörn - Omvärlden 40 - 43.

Om estrar

 

Jag har länge dragit mig för att skriva om estrar. Och det främsta skälet är att det till skillnad från exempelvis diacetyl är ganska invecklat och svårbegripligt. Men till slut övervann önskan att faktiskt förstå det hela bättre; det bästa sättet att faktiskt förstå något ordentligt är att försöka förklara det för andra. Så jag fräschade upp mina grundkunskaper från "Yeast" (White & Zanaisheff), köpte in öljäsningsbibeln "Brewery Yeast & Fermentations" (Boulton & Quain) samt läste ett gäng vetenskapliga artiklar. Men vi tar det från början.

Vad är estrar?

Estrar är en grupp av ämnen som är uppbyggda av en alkohol och en organisk syra. Exempelvis bildar etanol (etylalkohol) och ättiksyra (acetat) estern etylacetat. Estrar bildas dock inte särskilt effektivt endast genom att blanda en alkohol och en organisk syra; något som katalyserar reaktionen krävs för att det ska bli någon verkstad att tala om. En vanlig katalysator är svavelsyra, vilket kanske en del av oss minns från kemilaborationerna i skolan. Vid alkoholjäsning är det dock enzymer tillhandahållna av jästen som agerar katalysatorer. Potentiellt kan uppåt 100 olika estrar förekomma i öl, men bland de vanligaste kan nämnas

• etylacetat (etanol + ättiksyra), smakar päron, äpple och lösningsmedel (det sistnämnda vid höga halter)
• isoamylacetat (isoamylalkohol + ättiksyra), smakar (skum)banan
• isobutylacetat (isobutylakohol + ättiksyra), smakar ananas
• ethylcaproat (etanol + kapron/hexan-syra), smakar äpple

Såväl organiska syror som alkoholer produceras av jästen, även om malten också kan bidra med en del syror.

Hembryggningslore

I hembryggarvärlden cirkulerar och florerar en massa hobbyteorier och missuppfattningar om vad som påverkar esternivåerna. Till exempel kan man läsa om att "underpitchad jäst blir stressad och skapar mer felsmaker/estrar"*. Till att börja med är det högst oklart vad som i sammanhanget avses med jäststress. Och när man läser den seriösa litteraturen så är det inte något behandlas samband med esterbildning.

En relaterad missuppfattning är att mindre jästgivor gör att jästen förökar sig mer vilket ger mer estrar. Detta är något av ett dubbelfel då (1) mindre jäst ger mindre absolut förökning och (2) mindre förökning ger mer estrar. Jag ska återkomma till (2) senare, men man kan konstatera att dessa två fel tar ut varandra och leder till den korrekta slutsatsen att mindre jästgiva gynnar esterbildning.

Motsägelsefull brygglitteratur

Även om man vänder sig till mer seriös litteratur så kan man ibland stöta på motstridiga uppgifter. Till exempel så hävdar såväl "Technology Brewing and Malting" (Kunze) som "Principles of Brewing Science" (Fix) att ökande jästgivor ger mer estrar. Samma sak för syrets roll; mer syresättning ger mer estrar enligt båda. Detta står i direkt motsats till vad som hävdas av exempelvis White/Zanaisheff och Boulton/Quain (samt samtliga av de vetenskapliga artiklarna jag läste).

Detta leder förstås till frågan om vilka källor man ska lita på i sammanhanget. Med tanke på att Fix har varit ute och svävat en del just vad gäller jäsning, så väljer jag faktiskt att på det stora hela bortse ifrån honom. Kunze känns stabilare, men även han är ute och cyklar när han påstår att 3-5 procent av det jäsbara sockret änvänds för respiration. Jag föredrar nog att främst förlita mig på texter skrivna av mikrobiologer, och i synnerhet Bolton & Quain. Dock har den sistnämnda boken precis som Fix bok en del år på nacken, så jag är öppen för att det eventuellt kan ha framkommit kompletterande kunskap sedan dess.

Väderhäftigheter

Trots allt finns det en del sakförhållanden som förefaller väl belagda:

• mer jäst ger mer tillväxt
• mer jäst ger mindre estrar
• högre OG ger mer estrar
• högre jästemperatur ger mer estrar
• högre tryck ger mindre estrar

När man försöker förstå varför det förhåller sig på dessa vis så blir det genast mer komplicerat. Boulton & Quain är väldigt tydliga med att de exakta mekanismerna bakom esterbildning ej fullt ut är utredda. Dock finns det en hel som vi faktiskt vet, och resten av inlägget ska ägnas främst åt detta, där osäkerheter på förekommen anledning påtalas.

Acetyl-CoA

En central molekyl i många metaboliska processer är acetyl-koenzym A, eller kortare acetyl-CoA. Den kallas även för aktiverad ättiksyra, och bildas genom att ättiksyra (acetat) reagerar med ett enzym som heter koenzym A. Acetyl-CoA kan sedan delta i diverse vidare reaktioner, varav en del skissas i figuren ovan. En sådan reaktion är att acetyl-CoA reagerar med en alkohol - under inverkan av en annan familj av enzymer som heter acetyl-alkohol-transferas - och bildar motsvarande ester + vatten (och koenzym A frigörs åter).

Acetyl-CoA ligger alltså bakom acetatestrar. Estrar baserade på andra syror har motsvarande aktiverade syror, vilka allmänt kallas acyl-CoA. Vi ska dock fokusera på acetatestrar och acetyl-CoA för att hålla framställningen enklare och renare. Resonemangen nedan är giltiga även för generella aktiverade syror (acyl-CoA) och motsvarande estrar.

Av ovanstående inser man snabbt att allting som påverkar mängden tillgänglig acetyl-CoA potentiellt kan påverka esternivåerna. Samma sak för alkoholerna**; etanol kommer det förstås alltid finnas god tillgång på, och övriga alkoholer har jag redan diskuterat här. Tillgången på enzymerna är förstås också en faktor, och den styrs nästan enbart av genetiska faktorer.

Acetyl-CoA används i många processer för att bygga nya celler, och därför kommer alla faktorer som gynnar jästtillväxt (t.ex. syre) bidra till lägre nivåer av acetyl-CoA som är tillgänglig för esterbildning. Man skulle förstås kunna tänka sig att jästtillväxt samtidigt stimulerar tillverkningen av acetyl-CoA, det är det Fix använder som motivation till att ökad tillväxt leder till mer estrar. Men en sådan eventuell effekt balanserar i så fall inte den ökade användningen av acetyl-CoA för tillväxt. Ty det finns tydliga data som visar att såväl nivåerna av acetyl-CoA som hastigheten*** på esterbildningen ökar markant när celldelningen börjar avta en bit in i jäsningen.

Däremot kan produktionen av acetyl-CoA påverkas av annat. Exempelvis har koldioxid en hämmande effekt. Det är därför tryckjäsning - vilket ger högre koldioxidnivåer - leder till såväl lägre tillväxt som mindre estrar. Så i denna kontext är det faktiskt så att jästtillväxt och esterbildning har en positiv korrelation, och det är ytterligare ett exempel på att korrelation inte medför orsakssamband****.

Varför bildar jästen estrar?

Ovan har jag redogjort för hur estrar bildas, men inte varför jästen bildar dem. Eller bättre evolutionsbiologiskt uttryckt; vad vinner jästen evolutionärt på det? Det kräver trots allt en del metabolisk energi. En hypotes är att jästcellen gör sig av med ämnen som har en viss toxisk effekt vid höga nivåer, i synnerhet högre alkoholer och fettsyror. En annan förklaring är att jästen vill behålla balans mellan koenzym A och aktiverade syror. Det sistnämnda får jag villigt erkänna att jag inte riktigt förstod, vilket ger en tydlig indikation på att det nog är dags att sluta nu.

 

 

* En variant på detta är att jästen måste "jobba hårdare". Som om det vore negativt för jästen ätt jäsa socker.

** Dock verkar nivåerna av olika alkoholer ha en högst modest effekt på esternivåerna.

*** Per förbrukad sockerenhet ska tilläggas. Det bildas mest estrar tidigt i jäsningen samtidigt som reproduktionen går på högvarv helt enkelt för att jäsningsaktiviteten är intensivast här.

**** Ett annat klassiskt exempel är korrelationen mellan glassätande och drunkningsolyckor (jag överlåter åt läsaren att lista ut vilken som är den bakomliggande gemensamma kausala faktorn).

Ekfatet Brasse - åttonde fyllningen

 

Att skriva detta blogginlägg har verkligen fallit bort fullständigt. Tidigare år har jag gjort det direkt i samband med själva fyllningseventet, men så blev det inte denna gång. Och trots att vi har haft ytterligare en träff där vi flasktappade körsbärsvarianten så slog det mig inte. Ej heller någon av de gånger jag har provsmakat en avvarianterna. Men nu är det äntligen dags.

Fyllning

I år bryggde jag inte själv, och jag har dålig koll på hur de andra gjorde. Förmodligen gjorde de likadant som tidigare år, fast det var ingen storbryggning som i fjol.

Tömning

Vi fortsätter med konceptet 40 l ren lambik, 40 l fruktlambik och 20 l övrigt. Fruktlambiken fick bli en favorit i repris; surkörsbär. Somliga skulle nog helst göra surkörsbärslambik varje år, men själv tycker jag variation fördröjer och förnöjer. För kategorin Övrigt hade en medlem länge propsat på granskott. Vi övriga var rätt skeptiska men vi valde ändå att testa. Till slut blev det undertecknad och Brassevärden som gav oss ut i Skatåsskogarna en varm söndageftermiddag och hittade några granar att plocka från. Totalt blev det 100 g till 20 l öl.

Bedömning:

Den rena lambiken var ungefär som vanligt. Fruktig, lätta ekfatstoner, hyfsad syra. Kanske lite mer beska än tidigare.

Surkörsbärslambiken är nästan som bäst när man häller upp den. Ett fantastiskt rosa skum med en djupröd vätska under. Skummet bränner bort rätt fort men den vackra djupröda vätskan finns ju kvar ett tag till. Även smaken är inledningsvis fantastiskt inbjudande med de kaneldoftande körsbärstonerna. Halvvägs i glaset hinner jag dock tröttna något, och den ganska rejäla syran börjar göra sig gällande. Totalt sett är det väldigt bra dock.

Något överraskande är det dock granskottsvarianten som blir min favorit. I våras provade jag ett granskottsöl från ett kommersiellt bryggeri, och det tyckte jag hade väldigt syntestiska citronaromer. Det finns lite lätta citrustoner även i Brasse, men tillsammans med fräscha, örtiga och kådiga grantoner. Det påminner mig lite om Zwanzeölet 2017, som jag också hade låga förväntningar på men blev starkt positivt överraskad av.

Pseudolambik #42

 

Ursäkta, hur löd frågan igen?

Denna gång blir det en ny delad sats med bottensatser från två olika producenter. Dels den gamla trotjänaren 3 Fonteinen som alltid finns på Systembolaget. Men nyligen dök Allagash Resurgam upp till min stora förtjusning, ett öl som jag lyckades trejda mig till medelst en Cantillon Blåbär. Den var inte riktigt lika god som jag minns den, men det blir ändå intressant att jämföra dessa två delsatser mot varandra.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1,050

Mäskning:

• 4 kg pilsnermalt
• 2 kg krossat vete (Kungsörnen)

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 43 C
• 54 C
• 66 C
• 75 C
• 80 C

Kok:

Ett tvåtimmarskok med 100 g lublin från 2014.

Fermentering:

I varierande källartemperatur med några gram Mangrove Jack M02 och

• bottensatser från 3 Fonteinen Oude Geuze i delsats A
• bottensatser från Allagash Coolship Resurgam i delsats B

Provsmakning 2022-08-13:

En av sommarens sista varma dagar är jag förvisad till källaren för att tvätta mina reskläder, och passar då på att slinka in och ta två små smakprov. Dessa förpassas sedan till kylskåpet, där de efter några timmars kylning tas fram för provsmakning och svalka. Delsats B är aningen disig, medan A är helt klar.

Båda varianterna dras med de här brända gummi-fenolerna som jag tidigare kände i min 3F-variant av #39. Och som jag ibland har känt i Cantillons unga produkter. Tyvärr är jag inte helt säker på att de kommer försvinna, men jag kommer nog tappa upp dem på flaska tidigast nästa vår. Så vi får se.

I övrigt har de båda en ganska uppfriskande fruktighet, med lite multna toner i version A. Version B har lite komplexa toner som jag inte riktigt kan sätta ord på, men som jag nog gillar mer än version A. Version B har dessutom en tydligare beska, vilket är lite förvånande då de har samma vört. Men jag gissar att det kan ha ett samband med disigheten.

Båda har en tydlig men ej påträngande syra. Om den där fenoligheten kan lägga sig blir det här nog två riktigt trevliga öl.

Provsmakning 2024-03-30:

Jag provade även för ett drygt halvårs sedan, och då var tyvärr problemen kvar, om än på en aningen lägre nivå. Jag bestämde mig för att ge det år till, men nu behövde jag plötsligt jäskärlen, och bestämde mig för att det var dags att antingen flasktappa eller vaska. Efter ännu en provsmakning så insåg jag att problemet förmodligen inte kommer försvinna, och det fick bli vasken tyvärr.

Brygd #200: Vetevin

 

Jag glömde visst oljan.

Jag har inte mycket till över för att fira olika slags "jubileer". Som att man har levt i 50 år eller att man har rejtat 10 000 öl på RateBeer. Eller att man brygger öl numero 200. Till skillnad från de förstnämnda så har det sistnämnda dock (just) inträffat, och jag tycker det ändå var värt att påpeka att det då (helt oavsiktligt) blev ett "champagneöl". Eller vetevin som jag väljer att kalla det.

Oavsett namn är jästen alltså en champagnejäst, närmare bestämt WhiteLabs WLP 715. Jag har tidigare rotat lite i det här med champagnejäst, och i synnerhet den låga till måttliga utjäsningen, helt i kontrast med hur det beskrivs i fablernas värld (hembryggarvärlden). Just WLP 715 verkar dock ha viss förmåga att jäsa maltotrios enligt de fåtal datapunkter jag har samlat in, och jag är nyfiken på var det kommer hamna.

För att få ytterligare information skickade jag iväg en mejlfråga till WhiteLabs. Redan efter två timmar fick jag svar, men kanske borde den som svarade tagit lite längre tid på sig att kolla upp fakta.

Hi Fredrik

The WLP715 is designed for wines and ciders and will not ferment maltose nor will it ferment maltotriose. We do not recommend using this strain for beer fermentation. I hope this helps you and look forward to hearing from you in the future..

Cheers

Med tanke på att flera hembryggare har jäst med den med helt normal utjäsning är det helt uteslutet att den inte skulle jäsa maltos. Och i länken ovan från White Labs så rekommenderar de den faktiskt till "Wild speciality beer", vad i allsin dar det ska betyda. Så nej, det där hjälpte mig faktiskt inte det minsta, och det är högst tveksamt om jag kommer höra av mig igen.

Nåväl, vetevin brukar oftast göras i amerikansk stil, d.v.s. med modern humle och en neutral amerikansk jäst som US-05 eller liknande. Utöver att man har en rejäl andel vetemalt, så brukar specialmalten ligga på en lägre nivå jämfört med kornvin. Även humlenivåerna tenderar ligga lägre, men det finns stor variation. Jag fastnade för lite högre nivåer humle, och med humlesorter som brukar associeras med toner av vitt vin. Och så valde jag som sagt champagnejäst.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,090
• FG 1,018
• ABV 10,1 %
• IBU 60
• SRM 4

Mäskning:

• 3 kg pilsnermalt
• 4 kg vetemalt
• 1 tsk laktol
• 1 tsk kalciumklorid

Infusionsmäskning vid 63 C i en timma.

Kok:

• 10 g citra och nelson sauvin vardera i 20 minuter
• 40 g citra och nelson sauvin vardera i 20 minuter
• 50 g citra och nelson sauvin vardera i vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Jäsning med WLP715 (hela jäskakan från Champisöl)

• vid 20 C i 6 dagar
• vid 22 C i 5 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med rårörsocker, 7 g/l.

Fabrikörns Vetevin vs. Remmarlöv Bager's Banquet (2021-11-22):

Det är inte alltid det finns ett vetevin på bolagets hyllor. Snarare aldrig. Men nyligen fanns Remmarlöv Bager's Banquet (RBB) i alla fall på Ölstudion i Göteborg, och jag har haft en flaska stående i kylskåpet sedan dess.

Utseendemässigt är de olika som bär. Fabrikörns Vetevin (FV) är halmgul och disig medan RBB är gyllengul och glasklar. Skummen är dock närmast identiska med en gnutta mörkare nyans hos FV.

Arommässigt är de också väldigt olika. RBB smakar som en maltig klassisk dubbel-ipa med drag av amerikanskt kornvin. FV har tydliga drag av jästen, tillsammans med tropisk frukt-humle. Det finns en tydlig brödig maltsmak hos RBB.

Kolsyra och beska är likvärdiga, och FV upplevs faktiskt som lika torr, trots uppenbart dålig utjäsning. FV kändes allmänt lite fräschare och gick åt snabbare, och får därmed tilldömas segern. Inom kort kommer den finnas på en vinterölsträff nära dig (om du bor i Partille).

Med förra omgången i beaktande är ställningen således Fabrikörn - Omvärlden 39 - 43.

Brygd #199: Champisöl

 

Nu är det dags för en repris av ett öl som till min stora förfäran bryggdes för nästan 9 år sedan. Det är läskigt* vad tiden går. Kanske är det åldern som gör att jag är riktigt slapp och återanvänder etikettbilden rakt av. Vad gäller receptet blir det dock några justeringar.

När jag började mata in humlen i ProMash såg jag att mitt gamla klassiska 10-20-30-40-schema gav ett väldigt lämpligt IBU på knappt 40. Dock har jag börjat bli lite skeptisk till torrhumling på senare tid av olika skäl. Och när jag började bolla runt lite grand med humlegivorna så dök plötsligt tanken upp att skippa bittergivan och låta 20-minutersgivan bidra med all beska. Och i samma stund började jag överväga att dra ner på koktiden.

Nu tycker jag att just koktiden inte är så intressant för mig att spara tid på. Det är faktiskt rätt skönt att ha en fyrtiominuterspaus mellan bittergivan och 20-minutersgivan där jag kan slappa och ta en kopp kaffe eller nåt. Vidare så har vi risken för DMS när det är såpass mycket pilsnermalt. Jag är dock inte särskilt orolig för DMS när det är ett öl som ska jäsa vid 20 C ungefär. Till slut blev det så att jag drog igång koket, gjorde en kopp kaffe och softade lite, och när jag kände att jag hade fått softa länge nog gick jag tillbaks och pytsade i 20-minutersgivan.

På maltsidan förenklar jag och skippar münchnermalten. Därmed blir ölet betydligt ljusare än Champis, men det må vara hänt. Jag kompenserar nog lite med att använda rårörsocker för kolsyrejäsning.Vad gäller jästen så tänkte jag pröva WLP 715 denna gång. Det finns lite mer att säga om den saken, men det återkommer jag till i nästa inlägg.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,053
• FG 1,016
• ABV 5,0 %
• SRM 4
• IBU 40

Mäskning:

• 4 kg pilsnermalt
• 500 g omältat vete
• 1 tsk laktol
• 1 tsk kalciumklorid

Infusionsmäskning vid 66 C i en knapp timma.

Kok:

• 1 krm Protafloc i 20 minuter
• 40 g citra i 20 minuter
• 60 g citra vid kokslutet

Total koktid en knapp timma.

Jäsning:

Jäsning med WLP 715 (1 l förkultur)

• vid 20 C i 4 dagar
• vid 22 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med rårörsocker, 7 g/l.

Champisöl vs. Omnipollo Levon (2021-11-17):

Min första kontakt med fantombryggeriet Omnipollo var ölet som då hette Leon. Jag provade det på fat på Ölrepubliken och minns att jag tyckte det var både elegant och spännande. Men senare började mina smakpreferenser och Omnipollos output alltmer divergera och det är numera ytterst sällan jag köper någon av deras produkter. Men just Leon, som har bytt namn till Levon är faktiskt lite av inspirationskällan till Champisöl, och vad kan då vara en lämpligare motståndare?

Ölen har slående lika utseende; ljusgult med en lätt disighet, och ett rejält vitt skum. Champisölet är möjligen marginellt disigare, och skummet är något mer kompakt.

I aromerna finns också vissa likheter, där finns någon obeskrivbar ton som jag misstänker kommer från champagnejästen. En viss svavelton kan anas i Champisöl dessutom. Båda har också en fruktighet från humlen, men den är betydligt mer framträdande hos Levon som jag misstänker helt enkelt har använt mer humle. Tyvärr har Levon också en fadd citrusaktig ton som jag har känt i något av mina välhumlade öl, men även i somliga kommersiella öl. Dock inte i tidigare smakprov av Levon ska tilläggas. Om det är någon defekt hos humlen, något jäsrelaterat eller bara något som finns i viss humle eller -kombinationer under vissa förutsättningar ska jag låta vara osagt.

En ganska fyllig munkänsla, lätt restsötma samt en behaglig beska är väldigt likartat i båda ölen, kolsyran likaså. Den där skaviga humletonen (eller whatever) hos Levon är dock betydligt mer störande än Champisölets svavelton, så den sistnämnda avgår med segern utan att vara en fullpoängare på något sätt.

Så med förra omgången i beaktande så är ställningen Fabrikörn - Omvärlden 38 - 43

 

* No pun intended.