Dagens lärdom

Det hela började 5 maj 2017. I någon Facebook-hembryggargrupp yttrade en person helt sanslösa påståenden om flaskfontäner. Det gjordes på ett uppskruvat självsäkert sätt, helt utan källhänvisningar, och alla invändningar avspisades. Detta föranledde mig att på min egen FB-sida starta ett oregelbundet förekommande stående inslag "Dagens lärdom", där jag har lyft fram denna typ av påståenden*.

För att få komma med i "Dagens lärdom" finns det ett antal lösa kriterier. Påståendet

1. måste vara för mig okänt
2. framföras på ett uppblåst självsäkert sätt
3. framföras utan källhänvisningar

Notera att påståendet enligt ovanstående kriterier inte behöver vara felaktigt. Dock kan jag bara erinra mig ett fall där det faktiskt visade sig vara delvis sant. Det var påståendet att "mer malt ger sämre skum", vilket motsägelsefullt nog faktiskt kan ha ett korn av sanning i sig. I alla fall så är det tydligen ett välkänt problem vid high gravity brewing, medan det verkar råda delade meningar om vad som händer med skummet vid starka helmaltsöl. Jag valde därför att utesluta det i listan nedan. Jag bör också påpeka att det inte alltid är exakta citat, utan jag kan ha gjort smärre modifikationer; översättningar, korrigering av språkfel, samt tillägg för att sammanhanget ska framgå.

Eftersom jag vill fokusera på sak i stället för person så har jag valt att låta personerna bakom dessa påståenden vara anonyma. Det är själva utsagorna som är det viktiga. Men om jag ska säga något om vilka de bakomliggande personerna är så finns det bland dem professionella bryggare, hembryggningsbutiksansvariga, författare och bloggare. Samtliga är också män, vilket knappast enbart beror på att hembryggningen är mansdominerad. Föga överraskande har de ofta svårt att erkänna att de hade fel.

Jag hade lite svårt att passa in detta inlägg i mina bloggkategorier. Det fick bli "Trams" respektive  "Myter", men egentligen passar inte riktigt någotdera. Snarare vore "Nonsens" en bättre kategori. Jag hade faktiskt glömt eller förträngt flera av dessa när jag för ett tag sedan bestämde mig för att samla ihop dem i ett enda blogginlägg. Tillsammans utgör de en bedövande vägg av okunskap, så håll i er och håll till godo!

1. Man får inte flaskfontäner på grund av högt kolsyretryck i flaskan. Det har i stället enbart med ytspänning att göra. Exempelvis från svampinfektion eller orenheter i flaskan. Att Chimay hade flaskfontäner under flera år berodde på svampinfekterad malt.
2. Primärjäsningen är över på några dagar, men jästen är aktiv efter det fram till ett jämviktsläge har uppstått i vattenlåset. Då har aktiviteten upphört.
3. Tjeckisk lagerjäst ger alltid diacetyl, även om man tillämpar diacetylrast.
4. Amerikanska ipor har ofta citrustoner, men inte på grund av humlen utan för att bryggarna har i skal av citrusfrukter.
5. Vörtkoket har inget med Maillardreaktionen att göra.
6. Utan temperaturstyrning är det väl krasst ingen större skillnad mellan att jäsa med olika stammar.
7. Grumliga öl kan ha mycket intensivare humlearom eftersom humleoljorna fastnar på partiklar som gör att de inte sjunker till botten lika snabbt. Det är vetenskapligt bevisat.
8. Jästen behöver lite syre för att bilda kolsyra.
9. Det finns tusentals arter jäst, men bara en kan användas för ölbryggning: Sacharomyces cerevisiae.
10. Man kan inte återanvända jästkakan om man använder torrjäst. Flytande jäst går bra.
11. Det är omöjligt att jäsa ut en öl på två veckor.
12. Om man kan räkna ut hur mycket humle man ska ha i vid bryggningen vid de olika humlegivorna behöver man inte slänga i humle i efterhand. Torrhumling är till för att dölja felsmaker eller för att höja hållbarheten vid lång transport.
13. Man ska hälla på mer must vartefter cidern jäser. Den blir då starkare men det bidrar till att jästen dör av vartefter alkoholen ökar. På så vis får man möjlighet att påverka hur söt/torr cidern ska bli.
14. Det finns ingen anledning att göra en förkultur på rehydrerad torrjäst eftersom den redan innehåller väldigt många jästceller. Om du väljer att rehydrera jästen först och sedan göra en förkultur så är detta ganska meningslöst eftersom det är ingen skillnad mot att hälla ner den rehydrerade jästen rakt ner i vörten.
15. Ett tredje sätt att göra alkoholfri öl är den nygamla tekniken att tillverka så kallad suröl. Man häller i laktos för att stoppa jäsningen och åstadkommer ett öl i så kallad berliner weisse-stil.
16. Ipa är lätta att göra då den stora humlemängden döljer alla eventuella misstag bryggaren gör.
17. Om flaskan skummar över efter 20 sekunder så behöver det inte bero på infektion, men om den skummar över direkt så är det infektion.
18. Altbier kommer från Köln, men är nu mer välkänd runt Düsseldorf.
19. Man behöver inte bekymra sig om man får en hinna/pellikel, det är vätskans sätt att skydda sig mot syre.
20. Öl kan inte mörkna på grund av oxidering efter jäsning.
21. Om ölen tappar humlearomen snabbt efter tappning blir det bättre med några veckors lagring.
22. Vid kolsyrebildning med socker i flaskor så omvandlas den sista slatten jäst till kolsyra.
23. Det är omöjligt att syremolekyler kan ta sig förbi kapsylen och in i en trycksatt flaska. Då är det mer troligt att syremolekylerna i flaskan har frigjorts från vattnet och koldioxiden i flaskan. Dessa molekyler innehåller ju syre.
24. När man jäser med lagerjäst är det för tidigt med diacetylrast efter en vecka. Tre veckor behöver man vänta.
25. Många av de bästa iporna får sina smaker från jäst- och humlerester.
26. Brettanomyces är en jäst som används i suröl för att den bidrar med ättiksyra. Den kan köpas under benämningen "saisonjäst". Som annan jäst överlever den ej över 16 C.
27. Jäsningen brukar delas in i två faser; primärjäsningen och sekundärjäsningen, eller huvudjäsningen och efterjäsningen. Under huvudjäsningen bildas merparten av alkholen, och under efterjäsningen bildas den största delen av kolsyran.
28. Effekten har ingen betydelse för bortkoket.
29. Enda anledningen till att man lakar med varmvatten är för att man snabbare kommer upp till 100 grader för koket
30. Det finns inga bakterier som överlever 72 C.
31. S:t Bernardus Abt 12 och Westvleteren XII har till 99 % identiska recept.
32. Oroa dig inte för att röra upp maltbädden ty syret kommer försvinna under koket och det som blir kompost kommer förvandlas till alkohol.
33. Om jästen har tillgång till syre bildar den alkohol, ytan syre bildar den kolsyra.
34. Så länge det bubblar i jäsröret jäser det. Varifrån skulle annars koldioxiden komma om inte från jäsningen?
35. Det är helt fel att tillsätta en förkultur vid högkräusen. Man får ingen temperaturkontroll, och jästen är skitstressad och behöver vila upp sig innan den börjar metabolisera igen.
36. Malt, honung, rörsocker och bryggsocker är alla enkla sockerarter.
37. Laktos påverkar inte FG.
    
38. Oxidation är ett problem vid torrhumling, inte annars.
39. De flesta, om inte all, belgisk jäst innehåller både Saccharomyces och Brettanomyces.
40. Modern jäst har inte krävt förkultur de senaste femtio åren eller så.
41. Jäst behöver syre för att komma igång.
42. Använder du bara en påse jäst vid lagerjäsning så ska du starta vid minst 18C då jästen inte kan föröka sig när det är kallt.
43. Det enda som kan vara problem innan man tillsätter jäst är bakterier. Syre är definitivt inga problem innan man hällt i jäst.
44. Om man inte kan eller vill gömma felsmaker bör man ta bort vörtskummet då det ger ökade nivåer av DMS.

* Jag skulle vilja framhålla att varken här eller på min FB-sida är det exakta citat som har angetts.

Bryggsäsongen 2019/2020

Ett år går fort, och jag kan konstatera att planerna från i fjol inte helt fullföljdes. Höstens Westvleteren-kloner blev bryggda med Unibrou-jästen på grund av orsaker. Och det blev Westmalle-klonish i april i stället för amerikanska humledrivna öl. De sistnämnda skjuter jag i stället på till den kommande hösten. Under vintern blir det engelsk och tyskt som denna säsong, och sedan funderar jag på att göra en ny omgång med champagnejästöl. Jag citerar åter skalden Tomas Ledin: det blir säkert ändrade planer, hur som helst, det blir nog bra (ur En dag på stranden, 1990).

Oktober

Amerikansk-inspirerat som sagt, och mer specifikt

• single hop-öl med någon spännande, ny humlesort.
• repris av NZ-kornvin, för Amylases vinterölsträff.

December/Januari

Här blir nog en återgång till West Yorkshire-jästen. Denna gång tänkte jag dock ge mig på något nytt

• en mildöl med mycket bramling cross
• en Fuller's 1845-variant, något jag länge varit sugen på

Februari

Här blir det som de senaste åren tyskt svaljäst öl. Om det blir under- eller överjäst återstår att se. Men mycket talar för att jag gör ett nytt försök med pilsner efter årets debackel. Kanske blir det en klassisk mörk dubbelbock på jästkakan.

April

Jag är som sagt sugen på Champagnejäst-öl, och denna gång med WLP 715 i stället för Lalvin EC-1118. Exakt vad det landar på får jag grunna på. Kanske inverterar jag senaste försöken och brygger en svagare pale ale med strisselspalt och en starkare variant med amerikansk humle. Alternativt skjuter jag på denna bryggning till hösten och kör min amerikanska session här i stället.

P-lambikar

Precis som tidigare år kommer jag nöja mig med 3 bryggningar, i synnerhet då det är min tur att brygga Brasse-bidraget. Vad gäller produktsläpp så blir det givetvis en ny p-geuze runt årsskiftet. I övrigt har jag endast lite lösa planer

• jag har en påse lublin-humle som jag funderar att torrhumla med
• det är kanske dags att gå ut i skogen och plocka bär igen i sommar?
• jag är lite sugen på att ge mig på faro, men det kräver ju servering i fat. Kanske kan vara något för nästa års sommarölsträff i så fall

Amylases sommarölsträff 2019

På något sätt känns det som en avslutningsfest när sommarölen får träffas i i Fräntorps Folkets Hus i början av juni. Bryggsäsongen är över, prylarna har återbördats till källaren, Brasse har (delvis) tömts och blivit påfylld igen. Och så får man inleda sommaren med att dricka resultatet av egna och andras mödor. I år var det för första gången sedan 2015 inte varmt och soligt väder ute, och temperaturen inne i salen var mer uthärdlig.

Ölutbudet var hyfsat varierat med endast (!) sex ipor. Därutöver fanns det ett gäng ljusa lageröl, några veteöl, några surisar, några saisoner, en mil, och lite annat smått och gott. Det fanns något enstaka tveksamt öl, i övrigt var det välgjort över hela linjen. Själv ställde jag upp med två öl, dels min senaste p-geuze, men även med ett gäng flaskor av Brasse 3 som hade blivit stående. Som man kan se på resultatlistan så gick det klart bättre för Brasse med en bronsmedalj. Precis som på SM så är det med Brasse jag numera får medaljer, och jag tror den stora skillnaden är Brasse själv. Det är fatet som ger lite extra karaktär som blir pricken över i:et.

Lagerölstrenden hade alltså hittat även till sommarölsträffen detta år, och det serverades flera utmärkta dylika. Allra bäst - även totalt sett - var en självrunnen ljus lager från Fredrik Berggren. Den var endast två veckor gammal och räckte därmed ett rejält långfinger åt alla "lager måste lagras"-tomtar. Tyvärr fick den skandalöst nog bara en sjätteplats. De som placerade sig högre var förvisso samtliga utmärkta öl. I synnerhet gillade jag #11 som var en riktigt snygg ipa utan humlebränna eller överdrivet grums. Vinnarölet var överraskande bra för att vara en frukt-ipa. Normalt tycker jag frukten brukar stjälpa snarare än hjälpa, men här funkade den faktiskt ganska bra.

Efter att ha fått ta emot publikens jubel för tredjeplatsen och slängt flaskorna i återvinningen så drog vi som tidigare år vidare till Ölstugan Tullen Kålltorp, och därefter till mi casa där det öppnades lagrad chablis och riesling bland annat.

Ekfatet Brasse - sjätte fyllningen

Den sjätte fyllningen och femte tömningen av Brasse ägde rum en kylig majlördag för några veckor sedan. Uppslutningen blev relativt god, och arbetet fortgick effektivt så att vi efter förrättat värv kunde softa på vår lokala favoritkrog vid Redbergsplatsen: Ostindiska Ölkompaniet. Där fanns det passande men överraskande Lindemans Faro på fat, vilket inspirerade åtminstone mig att göra en Faro någon gång.

Fyllning

Här är det som vanligt inte så mycket att säga, men många hade bryggt mer än vad som behövdes, så vi har lite reserver för att kompensera för framtida spontan- eller änglauttag. Jag slapp själv att brygga denna gång, men två kilo melanoidinmalt från Humledunkel-debacklet användes av övriga. Dessutom fick jag för mig att flera hade använt oxiderad humle denna gång.

Tömning

En av Brasse-medlemmarna bor (eller bodde) i Schweiz och hade fixat 9 kg chasselatdruvor, en schweizisk vitvinsdruva. I övrigt kläcktes idén om att smaksätta med kaffe. Efter en del diskussioner om lämplig kaffesort införskaffades 250 g lätt- till medelrostat etiopiskt kaffe från rostaren Per Nordby. Sedan blev det förstås också en rejäl del renodlad lambik också. Mer exakt så blev fördelningen

• 30 l med chasselas-druvor
• 20 l med etiopiskt kaffe
• 50 l rent

Bedömning

Här kommer jag lägga upp smakbedömningar allteftersom de olika versionerna utvecklar sig.
Druvvarianten får förstås vänta ett par månader tills den har tappats på flaska.

Grundölet

Förutom en lätt THP-puff i eftersmaken så är det åter en fantastiskt god lambik vi har lyckats få till. Ett tag luktade det rejält med svavel* med det har vädrats bort helt och hållet. I stället dominerar fruktiga aromer, uppbackat av en del mer rustika toner och lätta fataromer. Syran håller sig på mattan, och en tydlig beska finns där också. Om några månader kommer ingen THP kunna skönjas och då kommer detta vara en fantastisk suröl. Det finns goda chanser för SM-medalj även nästa år.

Uppdatering 2020-03-20: Lite sent på bollen här, men mycket riktigt har den här utvecklat sig fint precis som jag hoppades. All THP är borta, syran är behaglig, och det är fruktigt och fint med en lätt fatton. Det blir definitivt ett SM-bidrag.

Kaffeversionen

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av kaffevarianten, men framförallt såg jag framför mig en bajsvattenliknande vätska. Färgen är dock bara marginellt mörkare än den rena varianten, kanske beroende på den korta kontakttiden på ett par dygn. Kaffearomen är också minst sagt diskret, och frågan är om man hade gissat kaffe i ett blindtest. I övrigt har den förstås ärvt alla tonerna från grundölet, inklusive THP. Ett gott suröl således, men lite tydligare kaffearom hade inte skadat. Jag är ju allmänt för försiktighet i smaksättningar, men om jag skulle göra om detta skulle jag nog dubbla mängderna.

Chasselasversionen (2019-07-26)

Endast två månder senare har druvorna fått gotta sig med Brasse-ölet tillräckligt, upptappning skett, och det är dags för ett första kolsyrat provsmak. Färgen är i stort oförändrad tror jag. Däremot finns ett tydligt druvigt inslag, med toner av blommor (fläder?) och en del tropisk frukt. Tyvärr kommer det en hel del THP i eftersmaken, vilket leder till ett svårt dilemma. Lagra bort THP och därmed tappa den druviga fräschören, eller dricka nu och försöka bortse från den mjöliga tonen i eftersmaken? Under årets varmaste dag (33 C) satt den som ett smäck i alla fall.

Uppdatering 2020-03-21: Även denna har blivit av med all THP. Tyvärr har den också tappat lite av druvtonerna, men de finns fortfarande där. Överväger att skicka in till SM.

Mittelfrühik

Medeltidig spenat.

Näst efter p-geuze är torrhumlad p-lambik min favoritprodukt från surölskällaren. Framförallt är jag förtjust i torrhumling med klassiska sorter, och gärna ädelhumle. Hallertauer mittelfrüh är min absoluta favorit bland de sistnämnda, och det är hög till att jag torrhumlar en p-lambik med den. Det sägs att detta är den humle som (ibland) används för att torrhumla Cantillon Iris, men det har jag tyvärr inte lyckats hitta någon bekräftelse på.

Data:

• Volym 10 l
• OG 1053
• FG 1008
• ABV 6,1 %

Blandning:

• 10 l sats 32
• 100 g hallertauer mittelfrüh
• 60 g bitsocker

Provsmakning 2019-05-18:

Drygt två veckor har gått sedan flasktappningen, och det är dags för en första provsmakning. Någon timma innan sprack det upp och blev solsken, och en tung fuktig värme etablerade sig. Efter en kort sväng ute blev det perfekt med en kall suris.

Aromen är precis så där örtig och fruktig som jag hade hoppats på. En viss jordighet kan skönjas också, men i övrigt finns inga andra störande inslag som exempelvis THP.

Syran är frisk men inte överväldigande, en viss beska finns också. Det finns också en lätt restsötma, och den kan nog mestadels härröras till att kolsyrejäsningen inte fullt ut har fullbordats. Kolsyran är endast måttlig.

Inte riktigt lika gott som Iris, men mycket gott var detta, precis som hoppats.

MBCC 2019

I stark kontrast till många andra hembryggare och ölentusiaster har jag aldrig varit så där värst lockad av Copenhagen Beer Celebration eller Mikkeller Beer Celebration Copenhagen som det heter numera. I början tyckte jag det var tröttsamt med all uppståndelse som började redan ett drygt halvår i förväg i samband med biljettsläppet, och som sedan fortsatte med surr på sociala medier ända fram till själva eventet.

På sistone har det lugnat ner sig en smula, men jag har ändå inte varit så värst sugen på att åka, delvis på grund av att jag och "craft beer"-kulturen har börjat divergera till viss del. Men i år hade jag ändå funderat av och till på att det hade varit kul att åka, om inte annat för att jag inte har varit Köpenhamn sedan 2015. När så en Brasse-kollega hade två kvällsbiljetter, hotellrum och tågresa över så hakade jag på.

Den enda gången jag tidigare besökte festivalen var 2013, och då var jag inte överdrivet förtjust. Visst fanns det en hel del bra öl, men lokalen låg avsides en skumpig bussrea bort, ljudnivån var bedrövlig och det blev inte bättre av att något bryggeri spelade Death Metal svinhögt vid sin monter. Allra sämst var när ett gäng från De Molen vid upprepade tillfällen gick runt i en liemannenprocession och dängde i stora klockor.

Vid årets upplaga slapp jag dock dylika upptåg, och lokalen var mycket bättre; såväl bättre läge som luftigare och med bättre ljudnivå. Och ölen - det allra viktigaste - höll åter hög nivå, även om det var en smula enahanda. De flesta bryggerier hade med sig en grums-ipa, en efterättsstout och en suris. Några bröt av med ljus lager eller en saison, och dessutom var såväl Gaffel som Mahr's Bräu där och visade upp att det finns andra ölkulturer.

Det mesta var som sagt bra eller mycket bra, varvat med några enstaka bottennapp. Nedan följer en kort sammanfattning av det som stack ut mest och fastnade i minnet.

Bästa saison

Alchemist sopade här banan med en klassisk saison i Dupont-stil, som Dupont själva nog hade varit imponerade av, och kanske till och med en smula avundsjuka. Frukighet och fenoler satt som ett smäck.

Bästa lager

Här var den överlägsna kandidaten länge en helles från det för mig dittills okända Kalifornien-bryggeriet Bagby. Den smakade verkligen som något nyss upphällt från en ölhall i München. Den fick dock släppa i från sig förstaplatsen på andra kvällspasset när Mahr's Bräu kopplade på sin ofiltrerade helles.

Bästa ipa

Det fanns ett par riktigt schyssta grums-ipor utan några som helst tendenser till vare sig humlebränna eller gräsig, grön klorofyll-humle. Alla dessa fick dock se sig slagna av Focal Banger som färsk på fat var helt fantastisk.

Bästa suris

Även här slog Alchemist alla på fingrarna med en väldigt snygg björnbärssuris, utan överdriven ABV, vresig syra eller några av alla de smådefekter som de andra surisarna drogs med i olika grad.

Bästa impstout

Här var det kanske en smula överraskande ett estniskt bryggeri som lyckades övertyga mig, efter att ha smuttat på ett antal sötsliskiga (bak)verk från mer namnkunniga bryggerier. Moctezuma från Seven Island var visserligen också en smula söt, men hade ända rejält med rostade toner av kaffe och choklad som balanserade upp det hela på ett snyggt sätt.

Bästa quad

Ni som följer mig kanske har förstått att jag tycker termen "quad" är en smula dunkel. Och Wylam English Quad gjorde väl sitt bästa för att spä på denna känsla. Jag tyckte den var ett ypperligt kornvin med fokus på malt och en smula humle, samt fruktiga estrar. Några fenoler kände jag inte, och särskilt belgisk var den inte. Men hursom, gott var det.

Bästa bryggeri

Som ni kanske anar var The Alchemist det bryggeri som imponerade överlägset mest på mig. Tyvärr fick jag inte provat Heady Topper på fat, men de fyra som jag testade höll allihop högsta klass, och det inom vitt skilda typer. Utöver de tre som nämnts ovan hade de även en fatlagrad imperial stout som var så bra som dylika kan bli enligt mig.

Sämsta öl

Buckwheat Saison från Transient Ales var riktigt usel med tydliga bränt gummi-fenoler, och en del osköna brettaromer, och därtill en vresig besksur avslutning.

Största freakshow

Det nordkoreanska bryggeriet Taegongdang var ett av de bryggerier som skapade längst köer, och jag tror inte det var för att de köande förväntade sig god öl. Men det spelar nog ingen roll när denna förmenta framgångssaga ska omvandlas till propaganda vid hemkomsten. När köerna till sist blev mer normala på lördagskvällen ställde jag mig med ett nyfyllt glas och köade fem minuter för att få ett smakprov av Den Store Ledarens Favoritlager. Och det smakade faktiskt helt okej.

Värsta hajpkön

Det finns några att välja på men jätteköerna som uppstod så fort Methode Goat (tidigare Bokkereyder) bjöd på något att dricka var verkligen helt bisarra. Samma sak med priserna för att köpa en flaska från denna lambikproducent på krogen.

Bästa spontandansen

När arrangörerna rickrollade besökarna just innan stängningsdags på lördagskvällen och "Never gonna give you up" dånade i högtalarna. Föredrog det klart framför liemännen från De Molen.

Det var onekligen kul att efter sex år återbesöka evenemanget. Men det kan nog ta minst lika många år till då jag nog inte förmår att till fullo uppskatta utbudet. Den stora behållningen med resan var i slutändan att få besöka Köpenhamn igen; det hade tillkommit en del nya ställen på fyra år. Men detta får bli ämnet för ett kommande inlägg.

Pseudolambik #35

Jag har tidigare varit ganska noga med planeringen av mina p-lambikar; vilka produkter som ska prepareras och tappas, och vilka kärl som finns tillgängliga. Av någon anledning hade jag slappat till mig inför den 35:e bryggningen, och stod plötsligt utan ledigt kärl. Lösningen blev att tappa upp sats 30, vilket frigjorde två mindre Better Bottle. Den ena fylldes upp med 12 l sats 32, och den andra med övriga 10 l samt 100 g hallertauer mittelfrüh. Det sistnämnda kommer jag återkomma till. Vips så hade jag ett ledigt kärl samt bottensatser som jag valde att använda mig av en vända till.

Efter debacklet med Humledunkel så hade jag en massa överbliven melanoidinmalt som jag valde att nyttja ett kilo av. Det ger visserligen en väl mörk färg, men avsikten är att låta detta öl ingå i en framtida geuze.

Data:

• Volym 23 l
• OG 1050
• SRM 8

Extraktgivare:

• 3 kg pilsnermalt
• 2 kg vetekross (Kungsörnen)
• 1 kg melanoidinmalt

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 45 C
• 55 C
• 64 C
• 73 C
• 79 C

Humle:

100 g fyra år gammal lublin, total koktid 2 timmar.

Mikroorganismer:

Jäsning vid varierande källartemperatur med

• några gram Safbrew F2
• bottensatserna från sats 32

Bedömning 2020-03-28:

En lördag i början av Coronaisoleringen inser jag att det är dags att börja prova lite p-lambikar. Denna står på tur och jag går ner i min källare.

Det första jag noterar när jag kommer upp är att den inte alls är särskilt mörkare än normalt. Men smakmässigt känns den ganska annorlunda. Den vanliga äppliga, multiga aromen finns inte, det är fruktigt, och snarare ...örtigt. Syran är ganska beskedlig, skulle gissa pH strax under 4. Det finns en tydlig men ändå inte överdriven beska.

Det är ganska gott; det smakar inte ofärdigt som det ibland kan göra när det inte har surat till sig som man tänkt. Det är inte något som håller på egen hand, men definitivt något som kan passa i en geuze med sin beskedliga syra och ganska neutrala profil.

Bedömning 2024-03-30:

I samband med årets geuze-blandande passade jag på att prova denna igen. På fyra år har en del hunnit hända och den har nu utvecklat en ganska diskret syra som gör att den funkar bra till en torrhumlad lambik. Så drygt 15 liter går till Riwik, och resterande 5 sparas, eventuellt till nästa års lambik.