Pseudolambik #49

 

Det här blir åter ett helt icke-unikt inlägg om en helt odramatisk p-lambikbryggning. Det enda värt att tillägga är att jag jäser i kärlet som har härbärgerat sats 38. Då den fick så klen syra avstod jag från att återanvända bottensatsen och startade på ny kula.

Data:

• Volym 23 l
• OG 1,050

Mäskning:

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 42 C
• 51 C
• 67 C
• 76 C
• 83 C

Kok:

Knappt två timmar med 50 g humlepellets som oxiderats sedan 2017.

Fermentering:

Vid varierande klädkammartemperatur med

• några gram Lalvin EC-1118
• bottensatser från diverse lambikar, mestadels mina egna och Brasse-gängets.

Brygd #218: Stenstark 9

 

En stabil 9:a.

Innan de för några år sedan lanserade sin trippel gjorde Rochefort länge enbart tre öl: 6, 8 och 10. Dessa siffror anger vörtstyrka i belgiska vörtgrader, vilket motsvarar SG 1,060, 1,080 respektive 1,100. Det är långt i från alltid jag tycker att det starkaste ölet i ett bryggeris produktportfölj är det bästa, men för Rochefort är så fallet.

Dock funderar jag ibland vad jag skulle tycka om Rochefort 9. Det lär jag aldrig få veta, men jag kan ju brygga en variant själv. Notera ordvalet variant. Det här är lång ifrån något klonliknande, då jag exempelvis skippar koriandern.

Jag hade först tänkt använda den mörkaste produkten från CandySyrup. Men sedan insåg jag att jag har ett kilo supermörkt kandisocker som jag köpte just innan jag upptäckte (och kunde köpa) ovan nämnda siraper. Jag har länge tänkt att testa den, och Brasse-gänget testade den faktiskt i en Faro med bra resultat.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,090
• FG 1,015
• ABV 10,5 %
• SRM 30
• IBU 20

Mäskning:

• 7 kg pilsnermalt
• 300 g Special B
• 500 g krossat vete
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1/2 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:

• 500 g mörkt kandisocker i 80 minuter
• 10 g magnum i 80 minuter
• 20 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 30 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet

Total koktid knappt 90 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1762 (hela jästkakan från Stenstark blond)

• vid 20 C i 4 dagar
• vid 21 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l.

Brygd #217: Stenstark blond

 

Stark blond sandsten.

Den som följer bloggen och är bekant med min namnsättning - eller om man har läst det senaste  planeringsinlägget - inser att detta öl har en koppling till det belgiska bryggeriet Rochefort. Detta bryggeri är mest känt för sina mörka öl 6, 8 och 10 i stigande styrka. Man gör förvisso en ljus öl också, Rochefort triple. Däremot gör man mig veterligen ingen ljus öl med mer måttlig styrka. Så då får man väl göra en själv!

Jag använder mig alltså av Rochefortjästen, mer bestämt i Wyeasts tappning. Maltnotan fick bli enklast möjliga med 100 % pilsnermalt. På humlesidan fastnade jag för hallertauer mittelfrüh som sägs vara en av sorterna som Rochefort använder. Och jag är inte svårövertalad när det kommer till h. mittelfrüh. Kanske var det min fäbläss för denna humlesort som gjorde att mitt undermedvetna spelade mig ett spratt och fick mig att pytsa i 60 g direkt vid 20 minuter, i stället för 30 + 30 som var ursprungstanken. Resterande 40 g fick då åka vid kokslutet.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1,055
• FG 1,008
• ABV 6,3 %
• SRM 3
• IBU 30

Mäskning:

• 5 kg pilsnermalt
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1 tsk mjölksyra (80 %)

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 60 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 40 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med Wyeast 1762 (1 liters förkultur)

• vid 20 C i 4 dagar
• vid 21 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l

Bedömning (2024-11-11):

Det här blev en ganska ren belgare med en del estrar och ytterst subtila fenoler. Den extra hallertauerhumlen gör sig absolut påmind vilket inte är en nackdel. När jag provsmakade vid flasktappningen tyckte jag den hade en tydlig Rochefort-hussmak, men nu känner jag inte det längre.

Av någon anledning är kolsyran ganska beskedlig. Avslutningen är torr med medelhög beska. Gott och uppfriskande, och kanske lite mer ett våröl.

I Wien

 

"Man har alltid kallat mig en kulturfascist. Och här är jag nu i kulturens och fascismens hemstad - Wien!" - Itzhak Skenström

Jag har länge haft Wien på min hinklista över öldestinationer, och för all del destinationer i största allmänhet. Det har dock aldrig blivit av, men någon gång i våras satte jag mig ner och kollade på biljetter i september och hittade billiga sådana onsdag-måndag föregående helg. Med mig fick jag också en kollega från Brasse-kollektivet. 

Min tanke med tidpunkten var dels att få lite ledighet en dryg månad efter sommarsemesterns slut, samt att få lite skönt och milt höstväder. Det sistnämnda sket sig fullständigt då vi med stor precision lyckades pricka in stormen Boris. Som tur i oturen så råkade vi inte ut för några större problem. Men det är lite tråkigt med konstant regn i fyra dagar, i synnerhet för mig som gillar att bara spatsera runt i städer och se mig omkring, med lite depåstopp på kaféer och barer. Nu fick vi planera in mer inomhusaktiviteter, och varje gång man skulle lämna ett ställe fick man noga planera vart man skulle härnäst. Och helst memorera vägen då man inte vill fippla med mobilen med den paraplyfria handen halvvägs till nästa skyddsrum.

Staden

På grund av Boris kunde vi alltså inte se oss omkring på samma sätt som jag hade hoppats. Men det jag såg var ändå mestadels vackert och ganska imponerande med många imposanta nyklassicistiska byggnader. Bäst tyckte jag om museiområdet och Hofburg. 

Just muséer var en bra regnaktivitet, och det blev hela tre museibesök; moderna konstmuséet, det mer klassiska konstmuséet samt världsmuséet där vi besökte utställningar om medeltida vapen och rustningar, samt historiska instrument. Dessutom blev det ett konsertbesök på klassiska Musikverein. Där framfördes det ganska ovanliga mastodontverket Gurrelieder av Arnold Schönberg.

På måndagen hade vi en halvdag innan hemflyget, och då regnet verkade ha lättat så drog vi till den gigantiska centralkyrkogården för att spana in Beethovens grav (bland annat). Men lagom till vi började närma oss så tilltog regnet igen, och efter förrättat värv tog vi skydd på kyrkogårdens kafé för en apfelstrudel.

Vin

Efter glykolskandalen på 80-talet har Österrikiskt vin återhämtat sig fint och åtnjuter välförtjänt respekt. Utöver välkända druvor som chardonnay, pinot noir och framför allt riesling odlar man även en del inhemska druvor som grüner veltliner, zweigelt och welschriesling. På torsdagen - innan regnet hade kommit igång ordentligt - åkte vi två timmar till byn Dürnstein i vindistriktet Wachau.

Vi försökte i förväg kontakta de välrenommerade producenterna Prager respektive Pichler för en provning. Men det misslyckades, troligen för att turistsäsongen var över och skörden hade börjat. Vi kunde dock komma in på det ganska stora Domäne Wachau där vi för 10€ fick en något oengagerad provning, dock med ett stort urval av kollektivets viner. Vi köpte varsin flaska och efter en lunch inne i byn stötte vi på ett provningsrum för det betydligt mindre vineriet Böhmer, och här saknades inte engagemang. Jag lämnade med tre flaskor, bland annat en gjord på den ganska ovanliga druvan traminer. Ändå mer udda är kanske alkoholhalten på hela 16,5 %! Den kommer nog sitta fint en murrig höstkväll med Boris-väder.

Det fanns även gott om vinbarer och vinbutiker i själva Wien. Och i fallet Wein & Co både och samlat under samma tak. Här blev det såväl provat vin som inköp av två flaskor. Och på flygplatsen fanns det också ett bra utbud av österrikiska viner, och det blev ytterligare fyra flaskor. Så nu har jag vin för resten av hösten åtminstone.

Öl

Nu över till det som fortfarande är huvudämnet för bloggen. Wien är inte en lika utpräglad ölstad som München, Köln, Düsseldorf, Prag, Bryssel eller London. Men inte långt efter, det fanns god öl även på de enklaste hak. Tyvärr är ölet som är uppkallat efter staden - wienerlagern - nästan utrotningshotat, men det fanns att prova på några olika ställen. Framför allt på flera av de många bryggpubarna som finns i staden. Uppriktigt sagt var det inte så upphetsande. Någon var riktigt god och andra var mer eller mindre bra. Men i grunden är det en bärnstensfärgad lager som inte är väsentligen annorlunda än en märzen eller liknande.

Det bästa stället var onekligen AmmutsØn, även om jag tycker det är rejält överskattat på RateBeer places. Även om flaskkylen var ganska imponerande med några ovanliga (och flera vanliga) Cantillon-flaskor till rimligt pris, kan man inte säga det samma om fatlistan. Ett ställe väl värt ett besök är det ändock. En annan favorit värt att nämna var kvarterspuben Brau Hund.

Även om det inte fanns några riktiga toppställen i Wien så är ändå ölkulturen integrerad och allestädes närvarande. Jag hoppas få återvända någon gång i bättre väder för att kunna vandra runt mer. Och då kommer jag försöka beta av några ställen som var stängda denna gång, troligen på grund av Boris.

Brewskivalfinal

 

Den vägen är det.

Jag har slutat att skriva inlägg om varenda ölfestival jag besöker, av den huvudsakliga anledningen att det lätt blir att jag upprepar mig själv. Jag hade dock inte kunnat skriva om Brewskival oavsett eftersom jag inte har varit där sedan 2019. Pandemin och annat har kommit i vägen, och den numera ganska dyra tågresan är lite avtändande. Men i år ska det enligt uppgift vara den stora finalen för festivalen i sitt nuvarande skick. Vilket jag såg som ett gott skäl för såväl ett besök som blogginlägg.

Precis som 2019 var det varmt, och några tunnare moln dämpade värmen en del, vilket jag tyckte var ganska skönt. Minnet hade hunnit blekna en aning sedan sist, men jag tyckte det var enormt många utställare. Det var ett så kallat angenämt problem att försöka navigera i mångfalden.

Jag började med ljusa och lätta öl. Främst diverse lager, och de flesta var faktiskt ganska mediokra denna gång, bland annat ett amerikanskt försök till tjeckisk lager. Däremot fanns en bra riktig tjeck från Zichovec. Pickla Pils och Kalkskär Källaröl självrunna från Nynäshamn höjde också nivån markant.

Bland övrigt ljust och lättdrucket är värt att nämna en intressant yuzu-wit från Minoh. Ett annat japanskt bryggeri hade med sig en "sake saison". Namnet är rätt missvisande då det helt enkelt var en ljus och lättdrucken öl jäst med sakejäst, vilket hade gett den fina päronestrar. 

Som vanligt fanns det gott om starka grejor. Mycket var dock pastry stout eller andra smaksatta varianter, och det mesta låg uppåt 15 %, inget som lockar mig. Dock hittade jag ett grymt kornvin på 9 % från Piteå-bryggeriet This is how. Det hade en tydligt amerikansk touch, åt bigfoot-hållet fast med lite snällare beska.

Den får jag utse till festivalens höjdare tillsammans med Pomologik Foeder. Det var med marginal den godaste svenska cidern jag har provat. Som namnet antyder så hade den fått jäsa i stora träfat. Den var också spontanjäst vilket alltid kan slå åt olika håll. Här innebar det dock en påtaglig men ändå balanserad stallton. Dessutom hade skalen fått macerera i början av jäsningen vilket gav en snygg beska. Äpplena var vanliga svenska matäpplen - ingrid marie samt aroma om jag minns rätt.

Sämst och dagens enda vaskning stod Varvar för med sin Kalamansi. En lactosuris med misslyckad surning, därtill med en smaksättning som drog åt syntetisk WC-anka.

Det var en lyckad final på många sätt. Tyvärr var det ganska långa köer till maten (som onekligen såg god ut), så jag nöjde mig med en enkel och billig korv. Tillfreds med ölprovandet drog jag mig tillbaka till centrum för att äta och besöka några ölställen som var nya för mig. Den skotska puben Nessie var trevlig och där fick jag en okej fish & chips. Dock ångrade jag lite grand att jag inte sparade mig till Benchwarmers ställe som verkade ha riktigt goda pizzor.

Efter en snabb Indianviken hos Benchwarmers tog jag en kort lov vid havet och återvände sedan till stationen för sjutåget hem. Trots ganska stökiga medresenärer så vandrade tankarna iväg om ölfestivalernas framtid, och den svenska ölscenen i stort. Men det får eventuellt bli ett framtida inlägg.

Den stora Sverigeresan

 

Ifjol gjorde jag tillsammans med två andra en bilsemester i Tyskland, Belgien, Luxemburg och Frankrike. Jag gav den namnet Den stora etanolresan, då det genomgående temat vara att besöka producenter av öl och vin. Jag var sugen på att göra något liknande i år igen, men kom aldrig för mig att ta tag i det i tid. Som reservplan hade jag då i stället att på egen hand göra en bilresa upp genom Sverige.

Som barn gjorde jag flera resor med familjen genom Sverige, och ofta långt norrut, men aldrig ovanför polcirkeln. Så ett viktigt delmål var att passera polcirkeln och uppleva midnattssolen. På vägen upp följde jag mestadels E45 (inlandsvägen) med några avstickare till olika sevärdheter. Det blev fem etapper med slutdestination Kiruna. På hemvägen följde jag i stället östkusten tills det var dags att vika av strax innan Gävle för att passera mina föräldrar i Västmanland.

Natur

Sverige är onekligen vackert. Även om det ibland kan tyckas lite enformigt med ändlösa skogar och sjöar uppblandat med kulturlandskap, så finns det ändå skillnader mellan olika landsdelar såväl vad avser geologi som flora och fauna.  

Från Njupeskär - Sveriges högsta vattenfall - skulle jag vidare till Östersund. Mitt navigationssystem lurade mig att ta en massa svåvägar genom Härjedalen, vilket bjöd på fantasiska vyer, i synnerhet väg 311 förbi Högvålen, Sveriges högst belägna by. Här stötte jag också på flest renar under hela resan, faktiskt fler än i hela Lappland.

Fantastiska vyer bjöds jag även på längs Höga Kusten, även om jag fick gå en extremt jobbig vandringsled upp till Slåttdalsskrevan för att till fullo få en bra utsikt. Onekligen en av Sveriges vackraste områden.

Städer

Det blev väldigt tydligt för mig under denna resa att de mindre städerna har drabbats relativt hårdare av betongsossarnas rivningsvurm under efterkrigstiden. Visst har det rivits mycket även i Stockholm, Göteborg och Malmö, men det finns samtidigt stora sammanhållna i stort sett bevarade områden med äldre bebyggelse. Och mycket annat som attraherar i egenskap av större städer.

För mindre städer har man oftast hela stadskärnan drabbad. Även om det förstås finns många äldre hus kvar så är det uppblandat i ett sammelsurium av nyare byggnader, och det klassiska fulmodernistiska Domushuset på huvudtorget.

Kontrasten blev väldigt stor när jag kom till den sista halvstora staden under resan, Sundsvall. Här är stenstaden från 1800-talet i stort sett intakt, och man ser hur fint det skulle kunna ha varit i de andra städerna.

En stad som just nu inte liknar något annat är dock Kiruna. På grund av den pågående flytten så befinner sig staden i något slags limbo där den gamla stadskärnan mer eller mindre är död, medan den nya inte riktigt har tagit form ordentligt. Det fanns några få ställen som verkade vettiga, men till sist fastnade jag för Scandics hotellrestaurang där jag kunde få en kall Krusovice, en bra grilltallrik samt bra viner.

Öl

Hur är det då med ölkulturen ute i landet? Om vi börjar med ölställen så kan man konstatera att Bishops Arms verkligen är en viktig institution för öl-Sverige utanför de större städerna. Utbudet på ölställen var allt från hyfsat till magert, men i samtliga städer jag besökte fanns en BA i alla fall. Undantaget var just Kiruna, där den nyligen hade stängt och skulle öppna på ny plats 2025. Men de som fanns hade åtminstone några bra öl på fat som jag ville dricka. Bäst var den i Sundsvall, framför allt vad utbudet beträffar.

Bäst överlag var Good Guys Taproom i Karlstad, med goda pizzor och ett varierat fatutbud med lika delar sina egna, andra lokala och långväga öl. Märkligt nog var den inte rejtad högst i staden, utan grannstället Gränden är knappt före vilket jag inte riktigt kunde förstå. Då tyckte jag nog det lägre rejtade Carlstad Ölhall var betydligt bättre. Överlag var Karlstad klart bäst ölstad på resan, och jag hade nog förväntat mig en hårdare match med Umeå.

Vad själva lokala ölen anbelangar tyckte jag de höll rätt bra nivå överlag, såväl de jag drack ute på ställen, samt de burköl jag köpte på Systembolaget i Storuman. Inga bottennapp utan halvbra till bra.

Mat

För oss som har några år på nacken är det påtagligt hur mycket den svenska matkulturen har utvecklats. Detta har spridit sig brett över landet men kanske inte riktigt nått till alla hörn och skrymslen. Jag hittade bra restauranger utan problem i städerna, men i de mindre byarna var det ofta mer skralt. Mest svennepizzor och gatukök. Den sämsta upplevelsen var när jag försökte hitta ett bra lunchställe i Vilhelmina och till slut testade den lokala kedjan Frasses. 

Just i Norrland i allmänhet och Lappland i synnerhet kunde man önska att det skulle finnas fler restauranger som satsade på lokala rätter baserat på fisk, ren och vilt. Det enda jag stötte på var när jag tog lunch på Barts Bistro i Skaulo som bland annat hade älgfärsburgare på menyn. Namnet och det faktum att det fanns flera belgiska öl på flaska vittnade om ägarnas nationalitet. Rekommenderas om man har vägarna förbi. Ett annat ställe värt ett stopp är Lapland Deli i Storuman, ett trevligt café där man även kunde köpa lokala produkter att ta med.

I övrigt finns ytterligare några ställen värda att nämnas. I Östersund hittade jag Jazzköket högt upp på RateBeer Places. Det var kanske inget utpräglad ölställe även om de hade ett bra flasksortiment. Däremot hade de bra mat och en hel del intressanta viner.

Vad det sistnämnda beträffar så överträffades de dock av den fantastiska italienska vinbaren La Nonna di Dolcetto i Sundsvall. Efter att ha uttömt stadens två vettiga ölställen så letade jag på Google efter en bra vinbar att avsluta kvällen på. Jag hittade något som verkade lovande två kvarter från mitt hotell i stenstaden. När jag närmade mig passerade jag en skylt som pekade in mot en innegård. Jag var nära att gå förbi, men något fick mig att vända om och gå in. Och det var ett lyckat drag för det var ett otroligt charmigt och personligt ställe med såväl bra mat som vin. Jag anar att det var ägaren själv som jag beställde andra glaset vin och en plockbricka ifrån.

Repris?

Resan gav mersmak på att utforska Sverige mer, men just denna tur kommer jag nog inte göra igen. Jag vill gärna dra mig norrut i framtiden igen, men då blir det nog mer fokus på fjällen, inklusive en sväng över gränsen till Norge. En annan nästan vit fläck för mig är sydöstra Sverige, exempelvis Österlen och Blekinge.

Men just nu är jag nog mer sugen på fler etanolresor till Europa. Jag kommer återkomma inom kort i detta ärende.

Pseudolambik #48

 

Vid förra p-lambikbryggningen berättade jag om problemen med mina senaste lambikar. Efetrsom jag känt mig tvungen att hälla ut 40-50 liter så finns det ett behov av att fylla på med mer lambik. Därför blir det en extra p-lambik under årets första och regniga semesterdag. För att undvika problemen med gummi-fenoler så passade jag på att köpa några påsar Lalvin EC-1118 som jag kan använda såväl nu som vid kommande flasktappningar och bryggningar.

Data:

• Volym 23 l
• OG 1,055

Mäskning:

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 43 C
• 52 C
• 64 C
• 76 C
• 82 C

Kok:

Två timmar med 50 g humle som torkats och oxiderats sedan mars 2017.

Fermentering:

Vi varierande källartemperatur med

• några gram Lalvin EC-1118,
• bottensatserna ur Tilquin Geuze-flaskor.