Att köpa en gård

 

Köpsugen?

Nej, jag ska inte bli godsägare. Titeln är förstås en halvtramsig anspelning på den i Sverige nyligen införda gårdförsäljningen, vilket jag fick stifta bekantskap med under sommaren i samband med en bilresa genom södra Sverige.

Resan

Förra året kuskade jag hela vägen upp till Kiruna och tillbaka. Målet för i år var att ge mig ner i Europa igen, men på grund av orsaker och anledningar fick det bli plan B; en kortare sväng i södra Sverige med fokus på den östra delen. Mer exakt blev det övernattningar i Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Österlen och Lund. Eftersom det var ganska korta sträckor mellan övernattningarna passade jag även på att göra ett antal stopp längs vägen; Torpa Stenhus, Eksjö, Oskarshamn, Kristianopel, Åhus, Kivik, Stenshuvuds nationalpark, Glimmingehus, Ale Stenar, Ystad, Smygehuk och Söderåsens nationalpark.

Ett fåtal av destinationerna hade jag gjort kortare besök i tidigare utan att hinna se mig omkring ordentligt.om exempelvis Lund där enda besöket var en kortare konferens i mars 2023 där det enda jag såg var insidan av konferenscentret samt mörka gator kvällstid. Men ställen som Karlskrona, Ystad, Åhus och Kivik var för mig helt nya och väldigt positiva upplevelser.

Ölmässigt kvarstår slutsatserna från förra resan. Bishops Arms är en viktig bastion utanför de större städerna, även om det endast var Jönköping och Lund som hade filialer denna gång. I Karlskrona fanns ett fullgott alternativ i form av The Fox and Anchor som hade två cask-tappar.

Gårdsförsäljning

På väg hem från Lund passerade jag förbi Kullabergs Vingård för en aktivitet som tillåter gårdsförsäljning. Det finns två* alternativ; enbart en halvtimmas provning för 290 kr eller en nittiominuters rundvandring inklusive smakprover** för 445 kr. Jag valde rundvandringen då jag var nyfiken på en en mer grundlig genomgång. Och jag blev inte besviken. Även om jag har basala kunskaper om vinmakande så var det ändå en hel del nytt, i synnerhet vad gäller arbetet i vingården. Det i sammanhanget kalla klimatet utgör förstås en utmaning. 

Till att börja med begränsar det vilka druvor som går att odla. Mestadels handlar det om druvor som har tagits fram för att vara motståndskraftiga mot svamp, och som bieffekt har de även blivit köldtåliga. Den absolut vanligaste är den gröna druvan solaris, som odlades på en majoritet av kvadratmetrarna hos Kullabergs. De kompletterar den ofta även med sauvignon gris. På den röda sidan har de sedan starten odlat druvan rondo, men då de kommit fram till att den främst lämpar sig för rosé har de även planterat pinot nova och cabarnet noir.

En ny och väldigt intressant aspekt av det kallare klimatet jag fick lära mig är det extremt låga uttaget; hur mycket must som produceras per ytenhet. Med förbehåll för att jag inte minns enheterna och siffrorna helt korrekt så ligger Kullabergs uttag på ungefär 20 hl/ha. Redan 30 hl/ha anses vara lågt, och mer normalt i Europa är kanske 60 medans jänkarna ofta ligger runt 100. Det finns naturligtvis stora variationer per region, och även per producent. Generellt är lågt uttag förknippat med mer högre kvalitet, och högre uttag riskerar leda till urvattnade viner. Så därvidlag är detta kanske inte något enbart negativt för svenska vinodlare. Däremod leder förstås lägre uttag obönhörligt till högre priser, och som jag förstod det så är det just uttaget som är den främsta anledningen till att svenska viner överlag är ganska dyra (200 kr och uppåt).

Därmed måste man sikta på att göra kvalitetsvin, och man får nog säga att de redan har lyckats. Förra sommaren genomfördes en stor blindprovning av 12 svenska och 12 utländska viner med likartade priser. Även om de svenska vinerna i snitt presterade något sämre, så kammade Sverige hem såväl första- som fjärdeplatsen. Och just Kullaberg vann med sin Immelen årgång 2021. I skrivande stund finns årgång 2023 att köpa på Systembolaget. Jag köpte en flaska tidigare i år och tyckte kanske inte riktigt att den motiverade priset, men det tycker jag ofta om exempelvis Bourgogneviner också.

Väl i butiken köpte jag en Immelen 2022, vi får se om den är snäppet vassare. Utöver den köpte jag även den sporadiskt producerade "K" som innehåller 10 % botrytisvin. Butiken hade inget jättesortiment, och i synnerhet saknade jag röda viner. Personalen förklarade att de röda vinerna ännu inte har hunnit komma upp i volymer nog för att säljas i butiken eller på Systembolaget, men att det om ett par år kommer finnas betydligt mer.

Om jag ska anmärka på något så tyckte jag det var en märklig miss att inte bistå med någon slags enkla spottkoppar under rundturen. Att exempelvis dela ut pappersmuggar till behövande hade varit en enkel och tillfredsställande lösning. Eftersom jag skulle köra bil hem till Göteborg efteråt ville jag inte få i mig några signifikanta mängder. Därför blev jag (och många andra) tvungen att hälla ut större delen av provglasen, något jag inte tycker ska förknippas med god vinkultur.

Allmäna reflektioner

Det har varit mycket surr det senaste halvåret kring den nya gårdsförsäljningslagen och dess praktiska implementering. Efter att ha fått testa det hela i verkligheten tänkte jag reflektera lite kring min upplevelse och försöka sätta in det i ett större sammanhang.

Min upplevelse av besöket på en vingård var på det stora hela mycket positiv. Det var inte så långt ifrån vad jag har upplevt vid besök på vingårdar i Frankrike, Tyskland och Österrike. Visst, man kan skippa hela provningsmomentet utomlands och bara köpa några flaskor, men det är normalt inget jag gör. Jag vill prova runt lite för att komma fram till vad jag vill köpa med mig. Och visst igen, det är lite mer uppstyrt i Sverige där man helst ska boka i förväg.

Det verkar dock som om vinmakarna är mer positiva än bryggarna. Varför det är så kan jag inte riktigt sätta fingret på, men här kan man få en känsla för bryggeriernas inställning. En delförklaring kan vara att tillståndsmyndigheterna i flera städer har lämnat en hel del att önska med långa handläggningstider och dyra avgifter. Givetvis är Göteborg en av de kommuner som missköter sig. En annan förklaring är att det säljs för större summor på vingårdarna, och att det lättare kan motivera extrakostnaderna som försäljningen medför.

En annan negativ punkt som har fått mycket utrymme är tvånget att varna för alkoholens skadlighet. Detta var det första som rundtursledaren tog upp, och det var överstökat på en minut. Budskapet var ungefär "Ja, vi vet alla att alkohol är skadligt, och man ska inte dricka och köra, och inte dricka på jobbet även om jag gör det just nu". Jag pratade med honom efteråt, och de hade inte fått några direktiv mer än att det skulle tas upp. Så nu blev det mest ett humoristiskt inslag som snarast gjorde narr av hela överförmynderiet.

Och detta leder mig slutligen in på framtiden. Jag som började dricka alkohol på tidigt nittiotal har fått uppleva resan från väldigt strikta regler och torftigt sortiment, till allt mer liberaliserad alkoholpolitik och varierat sortiment. Det kommer visserligen bakslag då och då, och i synnerhet i form av myndighetsaktivism, något som Mattias Svensson tydligt redogör i slutet av den utmärkta boken "Så roligt ska vi inte ha det". Men för varje steg bakåt så tas två framåt. Jag hade lite gett upp hoppet om liberaliseringar i största allmänhet från Tidölaget innan gårdsförsäljningen klubbades. Och nu ser jag att det finns en plan för förenklingar av regelverken kring matkrav och uteserveringar. I det första fallet vore det lämpligaste förstås ett rent Alexanderhugg.

Och apropå Alexanderhugg går det inte att undvika elefanten i rummet: alkoholmonopolet. Det verkar finnas fromma förhoppningar om förenklat regelverk kring gårdsförsäljningen framöver. Men det är högst tveksamt huruvida det är möjligt att förena EU-medlemsskap, alkoholmonopol och gårdsförsäljning utan några restriktioner. 

Personligen tycker jag konkurrensargumentet är väldigt märkligt. Nä, utländska producenter kan inte sälja sina produkter i svensk gårdsförsäljning. Men svenska producenter kan ju inte sälja hos utländska producenter heller***. Men oavsett, det är ett vågspel med för frikostig gårdsförsäljning. Risken är att antingen måste försäljningen upphöra, eller så ryker monopolet, jag är rätt vilse i juridiken här måste jag tillstå. Men all juridiska experter jag har lyssnat på är eniga om en sak: en fri gårdsförsäljning är svår att förena med alkoholmonopolet och EU-medlemsskapet. Och det sistnämnda lär inte försvinna.

Alternativet att monoplet ryker tycker jag personligen vore alldeles utmärkt. Men jag vet att många inom ölsvängen vill behålla monopolet, något jag tycker är förbryllande. I synnerhet när man samtidigt vill se diverse liberaliseringar av försäljningen. Jag tror tyvärr inte att jag kommer få se monopolets död under min livstid, det är därtill allför djupt inrotat i den svenska folksjälen, och i synnerhet politikerna. Men vi har tidigare sett snabba omsvängningar i frågor med lika ingrott motstånd; EU-medlemsskapet och nu senast NATO-inträdet, det sistnämnda förvisso under radikalt förändrade förutsättningar i omvärlden. Så hoppet är det sista som överger en.

* Det finns en variant med tvårätters lunch också.

** Vi vick prova ett mousserande vin under introduktionen, det vita vinet Askesäng i presshallen, specialvinet K bland jästankarna, samt ett druvdestillat bland sprittunnorna. Vi fick även prova deras halvtorra cider som ett extranummer.

*** Det är förstås teoretiskt möjligt, men det är ju helt upp till den producenten i så fall. Jag har aldrig sett det på några vingårdar i alla fall.

Om diskussionsgruppers uppgång och förfall

 

Mitt intresse för att göra egen cider startade sommaren 2016. När jag flyttade in i min bostadsförening 2002 var trädet på baksidan inte så mycket att hurra för. Men det gjorde vad träd gör bäst, det växte. Och så småningom började det ge allt mer frukt. Till en början endast tillräckligt för några äppelpajer, men till slut så mycket att en av de större grenarna knäcktes av all frukt detta anno 2016.

Det var nog också här som äppelträdet började uppvisa sitt varannatårsbeteende, med stora äppelskördar jämna år, och små eller obefintliga udda år. Så nästa stora skörd kom september 2018, och därefter har det blivit ciderprojekt nästan varje år. Och jag har kontinuerligt försökt förkovra mig genom att läsa böcker och olika resurser på nätet.

Men ibland finns det smala och specifika frågor som inte har något svar som enkelt går att hitta. Då kan diskussionsgrupper komma väl till hands. Jag fann så småningom två sådana grupper på Facebook (FB). Dels den svenska Fruktvin och cider, samt den engelskspråkiga Cider Apples and Cider Making. Till att börja med fanns det mycket intressant att hämta; grupperna dominerades av kunniga personer, såväl erfarna amatörer som kommersiella producenter. I den svenska gruppen fanns ett tag några svenska vinproducenter som gav intressanta insikter i vinmakande.

Så småningom blev dessa grupper lite grand offer för sin egen framgång. Antalet medlemmar ökade kraftigt, och därmed sjönk även kvaliteten på inläggen. Det blev mer triviala nybörjarfrågor vars svar bara är en enkel sökning bort. Mer uppmärksamhetstörstande medlemmar som använder gruppen som sin egen FB-vägg för att visa upp sina prylar och framställda drycker helt utan diskussionsunderlag. Och givetvis mer töntiga "skål-och-hej"-bilder, tröttsamma grabbigheter om "man caves", "tack för insläpp"-inlägg och annat spam. Och jag uppfattar det även som att det absoluta antalet intressanta inlägg har sjunkit, inte bara det relativa.

Det här är inget unikt för cidergrupper, jag har sett det i många diskussionsforum, även utanför FB. Tyvärr tror jag det är ganska svårt att stoppa, men inte omöjligt. Främsta motmedlet tror jag är hård moderering. Detta är dock ett ganska tidskrävande jobb om det är en större grupp. Dessutom får man räkna med att bli impopulär. Många ser det som en stor skymf om deras "jag bryggde en Ale"-inlägg tas bort. Även en så uppenbart rimlig åtgärd som att knoppa av en sidodiskussion eller flytta ett inlägg till en mer passande kategori kan mötas av oförstående och upprördhet. Jag minns en deltagare som med en drama queen exit lämnade SHBF:s diskussionsforum efter en sådan fullt rimlig modereringsåtgärd.

Men det finns diskussionsforum som fortfarande håller ställningarna. Milk The Funks FB-grupp är fortfarande bra, troligen tack vare att man är ganska hård med att alla frågor måste föregås av att besök i MTF-wikin. Jag har sett några halvsura kommentarer om detta, men i allmänhet verkar det funka bra. Ett annat hårt modererat FB-forum är det som drivs av föreningen Vetenskap och folkbildning, där diskussionerna kretsar kring olika aspekter om vetenskap, och även pseudovetenskap.

Slutligen ska jag stämma i bäcken och bemöta några invändningar som alltid kommer när man propsar för hårdare moderering. Den absolut vanligaste är den tröttsamma och enkelspåriga "det är ju bara att scrolla". Det är uppenbarligen inte alls så "bara". Människan är lat och ofta orkar man inte läsa igenom tiotals nonsenssvar för att fiska fram eventuella relevanta. Det är tydligt att diskussionerna minskar i kvalitet när det blir mer skräpinlägg. Det här argumentet är lika meningslöst som "det är bara att äta mindre" i fetmadebatten.

Ett annat ganska vanligt argument är att en grupp riskerar "dö ut" om man skärper kraven på inläggen. Här tycks det ofta finnas ett felaktigt antagande om att bara experter får yttra sig. En annan vanföreställning är att det inte finns något kvar att diskutera om alla söker svar på nätet. Det sistnämnda har jag redan berört i inledningen. Även om man kan få svar på sin fråga genom att söka på nätet så uppstår det ofta nya frågor, och alla frågor har som sagt inget enkelt sökbart svar. Jag tycker dessutom att frågor som är grundade i basal kunskap är mycket intressantare diskussionsunderlag, än exempelvis den femtioelfte tråden om huruvida malt försämras med tiden.

Det finns även en del som av princip vill ha ett personligt svar snarare än från någon text på nätet. Det här förbryllar mig faktiskt. Det är psykologiskt välkänt att personliga anekdoter från vänner och bekanta för många väger högre än väldokumenterade vetenskapliga fakta, något jag skrev om här. Men i en diskussiongrupp är de flesta lika okända som författaren till den där bloggposten eller vetenskapliga artikeln på nätet. Jag gissar att det åter handlar om att få känna sig lite speciell. Vilket man förstås kan få göra med en mer välgrundad diskussionsfråga efter att först ha gjort en sökning.

Jag inser givetvis att den sociala aspekten för många är minst lika viktig som att lära sig saker. Att man i första hand tycker det är kul att bara interagera med andra hembryggare. För mig är den aspekten mindre viktig, även om jag också uppskattar det och har skaffat en del kontakter den vägen. Och jag tycker det borde finnas utrymme för även en stramare uppstyrd svensk hembryggargrupp.

Bryggsäsongen 2025/2026

 

Den gångna helgen gick åter Amylases Sommarölsträff av stapeln. Det mesta var som vanligt, förutom en sak. På grund av en dubbelbokning tvingades eventet flyttas till Mölndals Folkets Hus. Även om lokalen som sådan är större och rymligare, och med fler kylskåp, så föredrar jag ändå Fräntorp Folkets Hus av olika skäl. Dels är det trevligare med fönster och utsikt, även om Sävenäs Sopförbränningsstation är ett blickfång. Och precis som de senaste upplagorna hade man lyckats pricka in en av årets soligaste och varma dagar, och då erbjuder Fräntorp Folkets Hus en ganska trevlig gräsmatta att sitta på.

Men det mesta var sig likt som sagt; vädret var soligt och varmt, ölen var goda med något enstaka undantag, och Sture ropade på slutet ut ett gäng medaljörer. Dock fick samtliga tre medaljöl högsta betyg av mig denna gång, vilket kanske inte alltid är fallet. Och ja just det, det fanns en ostmånglare på plats, vilket var ett ypperligt alternativ till varmkorven.

Skälet till att jag tar upp allt detta är för att Sommarölsträffen på ett naturligt sätt känns som en avslutning på en bryggsäsong. Och därmed är det dags att blicka framåt på nästa.

Hösten:

Här blir det belgiskt, och jag överlåter till läsaren att gissa vilket bryggeri och vilka öl som står som förebild:

• Tjoffblond,
• Tjoffhumle.

Vintern:

Efter ett års uppehåll är det brittiskt igen. Jag funderar på att kanske ge mig på en skotsk eller irländsk jäststam denna gång. Alternativ blir det favoriten West Yorkshire igen. Oavsett funderar jag på

• Bitter, red ale (om irländsk jäst) eller brunporter,
• Vintervärmare.

Våren:

Här tror jag det är dags för Nya världen igen. Med andra ord neutral amerikansk jäst (troligen Chico-stammen) och med humle från USA, Nya Zeeland och Australien. Exakt vad det blir får jag dock fundera på ett tag till.

P-lambik:

Som vanligt blir det två p-lambikar; en i samband med höstens bryggningar, och en i samband med våren. Vid den sistnämnda blir det som vanligt blandning av tappning av en p-geuze. Utöver det siktar jag på en hallonlambik under förutsättning att det finns god tillgång på bär att plocka.

Martyn Cornell in memoriam

 

Jag hade egentligen tänkt skriva ett helt annat inlägg den här veckan, och i ett utslag av "research" gick jag in på Milk The Funk på Facebook. Där möttes jag av ett inlägg med det tråkiga beskedet att Martyn Cornell just har gått bort. 

För den som inte känner till Martyn så var han en ölskribent som fokuserade på ölhistoria. Utöver sin blogg Zytophile så har han gett ut ett antal böcker. Mest känd är kanske Amber, Gold and Black som jag själv har stående i min bokhylla. Han verkar precis ha hunnit bli klar med en ny bok om porter (se bilden ovan) som han tyvärr inte kommer få uppleva lanseringen av.

Martyn var en amatörhistoriker, och jag är ännu mer amatör, så jag vågar inte uttala mig alltför tvärsäkert om hans gärning. Men det är otvivelaktigt så att han har höjt nivån inom ämnet genom att helt enkelt göra det tunga grovjobbet och gå till ursprungskällorna. Vilket i detta fall innebär läsa igenom gamla tidningsartiklar och bryggloggar.

Tidigare bestod fältet mest av obekräftade utsagor som stod i någon gammal bok som ingen någonsin hade haft orken att verifiera. Exempel på sådana myter som sedan okritiskt spreds vidare i flera led var att ipa på något sätt var en "uppfinning" för att lösa problemet med att öl som skeppades till Indien blev dåliga under den långa färden, eller att porter var ett sätt att skapa "three threads" (enligt legenden en pubblandning av tre olika öl av varierande ålder) i stor skala på bryggerierna.

Jag inbillar mig inte att Martyn på något sätt var felfri, och jag har exempelvis sett honom argumentera ganska dubiöst och tvärsäkert för att alkoholskatter inte skulle ha någon effekt på konsumtionen. Han kunde ibland ha en något grälsjuk sida; det syntes kanske som mest i hans sågning av The Oxford Beer Companion som han kallade för en katastrof ungefär.

Men jag uppskattar att han brann för fakta och sanning, något som jag känner att jag delar med honom i hög utsträckning. Tack vare honom - och inte att förglömma även en sådan som Ron Pattinson - så är ämnet ölhistoria idag i mycket bättre skick, och flera efterföljare har dykt upp och börjat gräva i belgisk ölhistoria till exempel. Förhoppningsvis kan det även börja bli ett aktivt och erkänt akademiskt fält också.

Hur väljer jag öl att köpa?

 

Så många val.

I veckan som gick publicerade Beernews en artikel om öls fysiska ursprung, och hur vissa produkter i olika grad vilseleder konsumenterna på denna punkt. Det är den senaste i en serie av artiklar; tidigare har man bland annat gjort en marknadsundersökning av vad konsumenterna tycker i frågan.

Jag har inga större invändningar mot artiklarna, snarare är det så att detta för mig personligen väsentligen är en icke-fråga. Jag har genom åren aldrig ens ägnat en tanke åt var öl som Mariestads eller Melleruds är bryggda. I synnerhet har jag aldrig kommit på tanken att de skulle vara bryggda på klassiska bryggerier i nämnda orter. Jag köper ibland öl som Melleruds pilsner eller Wisby Kloster på krogen, men det har inget med härkomst att göra. Så vad är det då som styr mina ölinköp? Vi tar det i prioritetsordning.

Smak

Öl, vin och cider innehåller som bekant det högst onyttiga ämnet etanol. Därför tycker jag det är självklart att inte hälla i mig detta gift med mindre än att det smakar bra, och helst mycket bra. Det skulle aldrig falla mig in numera att dricka upp något alkoholhaltigt som inte smakar bra.

Och här har vi då ett problem med de svenska mikrobryggerierna. Senast för två veckor sedan fick jag låta ett glas med en vissen bitter stå ouppdrucken hos min lokala favoritkvarterskrog. Föreningen Sveriges Oberoende Bryggerier har varit ute och vevat kring sänkt alkoholskatt och craftwashing och fan och hans moster. Jag har har dock aldrig hört dem diskutera kvaliteten hos sina medlemmars produkter.

Jag är väldigt restriktiv numera med att prova nya svenska mikrobryggerier. Händelsen ovan var ett undantag; jag ville stötta min lokala krog och deras vilja att ge dessa bryggerier chansen, och det var en tap takeover så jag hoppades att det kanske skulle vara bra. Annars är det mestadels* på festivaler jag provar nytt; att vaska en deciliter öl känns ändå acceptabelt. Ibland upptäcker man ju nya fynd på det här sättet. Exempelvis upptäckte jag Ferna Forge på småbryggeritorget på den stora Öl- och whiskeymässan i Göteborg.

Därmed kommer det sig också att jag ibland köper öl från Spendrups på krogen. Inte för att jag tycker att de är fantastiska, men de är ändå ganska bra. Och hellre det än godisöl, häjs eller riskera att dra en nitlott.

Etik

Jag funderade lite på vilken plats jag skulle lägga denna på. Etiska överväganden är onekligen viktiga, men det är sällan som de är aktuella. Eventuella bryggerier som samarbetar med Ryssland går bort direkt, även om jag inte känner till några exempel på rak arm. Likaså har jag slutat köpa Bernard efter att jag blev varse att de hade kört en absurd transfobisk kampanj. Jag har även funderat på amerikanska öl, men dels köper jag inte särskilt mycket slika, och de jag köper är från bryggare som jag är rätt säker på inte stöttar den orangea clownen.

Pris

Jag är relativt prisokänslig, och det är sällan som det är en faktor i mina inköp. Enda fallen jag kan komma på är en del superdyra suröl som kostar flera hundralappar för en 75:a. Om man jämför vilka vin man kan få för samma prislapp så tycker jag inte dessa öl motiverar prislappen. För 100 kr, visst, men vid 200 kr och över hoppar jag av. Jag tycker helt enkelt inte att öl har samma utväxling vid högre priser som vin. Jag fattar naturligtvis att prislappen oftast föranleds av höga produktionskostnader, men det är ju helt irrelevant för mig som kund.

Lyckligtvis så är de öl jag föredrar inte särskilt dyra. Sådant som fatlagrat, rariteter, extrema humlemängder med mera intresserar mig helt enkelt inte. Någon dyrare suris blir det ibland, men i övrigt så hamnar mina inköp oftast i mellansegmentet.

Övrigt

Nu har vi kommit till saker som lokalt, småskaligt, oberoende med mera. Det enda av detta som har någon betydelse över huvud taget för mig är det förstnämnda. Det är helt enkelt en aning dubiöst att skeppa vad som huvudsakligen är vatten över stora avstånd. Samtidigt är det också så att de bästa exemplaren från olika ölkulturer görs just i dessa kulturer. Därför köper jag trots allt nästan uteslutande belgiska öltyper från Belgien, engelska öltyper från England och tyska öltyper från Tyskland. Ett undantag är lageröl där jag tycker det finns en del bra svenska exempel, i synnerhet om man får dricka dem riktigt färska. Lyckligtvis finns det även bra svenska versioner av amerikanska öltyper, även om det är något jag inte köper så mycket generellt.

Sedan tycker jag det är trevligt att köpa öl från bryggerier där jag känner någon eller några av bryggarna; Dugges, O/O, Stigberget och Brewski för att nämna några. Dock är det inte alltid så att de brygger öltyper som jag uppskattar. Men saker som småskaligt, oberoende, eller rena floskler som att man brygger med "passion", "själ", "attityd" eller liknande har ingen positiv effekt, i det sistnämnda fallet snarare det omvända.

Epilog

Vilka öl dricker jag då, undrar kanske någon? Det beror förstås på var i världen jag är, men låt oss hålla det till Göteborg.

Från Belgien köper jag regelbundet Saison Dupont, Leffe Blond, Hoegaarden Wit, Orval, Chimay blå, Rochefort 10 och St Bernardus Abt.

Från Storbritannien köper jag regelbundet Timothy Taylor Boltmaker och Landlord. Theakston är ett annat trevligt bryggeri som ofta har några öl på Ölstudion. Tidigare köpte jag mycket Fullers-öl, men jag tycker de har ganska svajig kvalitet numera, så det är lite av ett vågspel.

Från Tyskland köper jag mycket från Ayinger, Bitburger samt Jever Pils. Vad gäller lageröl generellt så står det ofta en burk Pilsner Urquell i mitt kylskåp.

Från USA är det främst Sierra Nevada Pale Ale och Great Divide Yeti som jag köper, men inte lika ofta som de övriga ovan.

På fat har jag några andra återkommande öl. Mitt lokala favorithak som jag nämnde ovan har alltid någon öl på cask, så det väljer jag ofta. Dessutom har de tre andra stående öl som jag regelbundet köper: Weihenstephaner Weizen, Rothaus Maidle och La Chouffe Blond. Den sistnämnda köper jag däremot inte så ofta på flaska, den är mycket bättre färsk på fat. Samma sak med Chimay Vit som jag alltid köper när den finns på fat.

Lageröl från Nynäshamn är ett annat givet val så fort de finns på fat, i synnerhet när de är självrunna. Samma sak med öl som Pivot Pils med mera. Ja, också köper jag ju då och då en Mellerud eller Wisby.

* det händer att jag testar nytt efter rekommendationer från sådana jag litar på, exempelvis just Beernews recensenter.

Pseudolambik #50

 

När jag nu brygger min femtionde p-lambik borde det kanske vara något extra, men det är det sannerligen inte. Det enda värt att kommentera är att jag vacklade lite mellan att återanvända sats 47 och att tillsätta ny jäst och nya bottensatser. Det landade lite i både och till slut. Jag använde bottensatserna från nygamla lambikbryggeriet Eylenbosch, vilket har blivit något av en ny favorit. Till hösten har som plan att göra ett nytt försök på en delad sats med Eylenbosch vs. Allagash.

Mäskning:

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 43 C
• 52 C
• 65 C
• 71 C
• 80 C

Kok:

Två timmars kok med 50 g oxiderad humle (pellets).

Fermentering:

Vid varierande temperatur med

• en aning av bottensatsen från sats 47
• några gram Lalvin EC-1118
• bottensatserna från några flaskor Eylenbosh Gueze

Brygd #222: Vit chimär

 

Nu har äntligen turen kommit till det sista "ordinarie" Chimay-ölet för att göra något slags klonartat. Vilket är lite märkligt eftersom det är min favorit i Chimay-portföljen. I synnerhet gillar jag den färsk på fat. Här träder verkligen jästens tuggummifenoler och fruktighet fram på ett snyggt sätt. Jag uppskattar också den måttliga alkoholhalten på 8 % jämfört med många andra triplar.

Den är också lite mörkare än andra triplar. Brew Like a Monk anger SRM till 8,5 men tyvärr finns det ingen receptskiss (enbart för Chimay Blå) så jag fick chansa på vilka maltsorter som höjer SRM. Jag gick på münchnermalt, men det skulle även kunna vara karamellmalt. Det är också oklart hur mycket - om något - socker som används. Jag valde att skippa socker under koket för att se om jag träffade önskat OG, vilket jag också gjorde. Hade jag haft sämre utbyte - vilket händer ibland - hade jag kunnat pytsa i några hundra gram socker.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,070
• FG 1,010
• ABV 8,2 %
• SRM 7
• IBU 30

Mäskning:

• 4 kg pilsnermalt
• 2 kg münchnermalt
• 1 tsk kalciumsulfat
• 1 tsk mjölksyra

Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Kok:

• 20 magnum i 80 minuter
• 30 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 30 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid knappt 90 minuter.

Jäsning:

Med Wyeast 1214 (hela jäskakan från Förgylld Chimär)

• vid 20 C i 4 dagar
• vid 22 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l.

Vit Chimär vs. Chimay Vit:

Även om jag föredrar Chimay Vit färsk på fat, så köper jag den ibland på Ölstudion. Eftersom den sistnämnda temporärt har flyttats till Majorna så passerar jag inte förbi lika ofta som när den låg i Nordstan. Men för några veckor sedan körde jag förbi och köpte lite öl. Tyvärr fanns den numera bara i storflaskor, men en sådan fick det bli.

Jag öppnade även en 75:a av min egen version, hällde upp en kalk av vardera, hällde över resterna av Chimay till bygelflaskan med Chimär och förslöt för att dricka upp denna häxblandning vid ett senare tillfälle.

Chimär är aningen mörkare och aningen disigare, Chimay är helt klar och har lite stabilare skum. Chimay vinner utseendematchen.

Chimay är maltig med de typiska tuggummifenolerna på en lite mer modest nivå än normalt. Chimär är fruktigare och har även mer fenoler. Kanske är Chimay något gammal, men den har samtidigt inga tydliga oxiderade toner heller.

Båda ölen har likartad beska, torrhet och ett lätt alkoholbett på slutet. Jag skulle säga att färsk Chimay på fat är godare, men nu vinner Fabrikören knappt. Således är ställningen Fabrikörn - Omvärlden 45 - 46.