Står det något mellan raderna?

 

Älskning, var står parfymen?

Är inläggsrubriken ett exempel på Betteridges lag? Bara nästan. Det hela utgår från ett FB-inlägg som jag såg i mitt flöde för några år sedan med rubriken "Det står inget mellan raderna". Det var skrivet av någon bekants bekant som refererade till en klok gammal svensklärare från hennes barndom som hade drivit denna tesen.

Naturligtvis insåg denna lärare att det ibland står saker mellan raderna. Typiska exempel på texter där detta snarare kan vara en stor poäng är poesi respektive diplomati. I det sistnämnda fallet kan det vara fördelaktigt att uttrycka sig tvetydigt så att båda parternas läsare kan hitta en tolkning som är tillfredsställande. Ytterligare ett exempel är i totalitära stater där människor hittar olika sätt att uttrycka kritik och missnöje mellan de politiskt godkända raderna.

Lärarens poäng var dock att man i normalfallet ska utgå ifrån att det inte står något mellan raderna. I stället ska man försöka tolka det som faktiskt står så gott det går. Naturligtvis kan man stöta på meningar och formuleringar som är oklara och då får man försöka tolka det som står efter bästa förmåga. Men att leta efter dolda meddelanden är vanskligt, och risken är att det blir ens egna förutfattade meningar som slår igenom.

"Så du menar att..."

Det här en alltför vanlig replik, och alltid lika irriterande. För man kan kallt räkna med det som följer inte alls är vad man skrev och således inte heller vad man menade. Det är dock aningen bättre än att bara klampa på och utgå ifrån att den felaktiga tolkningen var korrekt. I det förra fallet kan man ju nämligen svara med ett kort "nej".

Oavsett är det alltid irriterande när någon läser in saker som inte alls följer av det som skrevs eller sades. Naturligtvis kan det hända att något är oklart eller tvetydigt, men det bästa är i det fallet att helt enkelt be om ett förtydligande.

Ett ganska flagrant exempel på detta var en FB-diskussion där någon gjorde en stor grej av påståendet att jäst inte kan förökas i mer än X generationer. Olika varianter av påståendet förekommer visserligen i hembryggningsgrupper, där X brukar anges mellan 10 och 20 ungefär. En extrem variant av påståendet att det skulle vara omöjligt över huvud taget är förstås helt orimlig, vilket också var vad vederbörande försökte göra sig lustig över.

När jag påtalade att inga seriösa källor påstår detta hänvisade han till boken Yeast. Eftersom jag äger boken var det lätt att kolla att författarna uttrycker sig betydligt mer försiktigt. Men det bet föga, och det hela slutade med att han lämnade gruppen.

"Jag menar ju egentligen..."

Det här kan man få riktat mot sig när man argumenterar mot det som andra faktiskt säger. Och det kan jag normalt ha betydligt mer överseende med. Ofta handlar det om en retorisk reträtt för att slippa erkänna att man har fel. Ett närliggande - men mer problematiskt - fenomen är Motte & Bailey.

Någon gång har jag dock råkat ut för att det framförs som en anklagelse; att jag borde läsa mellan raderna och argumentera mot vad vederbörande faktiskt menar. Och då slår jag bakut. Det är inte upp till mig att försöka gissa vad någon egänckligen menar. Skriv vad du faktiskt menar.

Slutligen kan det vara värt att åter säga något om när det som faktiskt sägs är otydligt. Som jag redan påpekat är det bästa att helt enkelt fråga. Om det inte är möjligt och man tvingas att försöka tolka vad som avses finns det en del föreslagna strategier. En del hävdar att man ska välja en så välvillig tolkning som möjligt. Det kan förstås tyckas sympatiskt och etisk lämpligt, men rent epistemologiskt tycker jag det är lika tveksamt som att välja en ofördelaktig tolkning. I stället bör man fokusera på vad som är den mest rimliga tolkningen, och gärna vara öppen för flera tolkningar.

Slutligen, det bästa är förstås att vi hela tiden skärper oss och försöker uttrycka oss så klart som möjligt, samt läser vad andra skriver under utgångspunkten: det står inget mellan raderna!

Humletjoff

Tjoff van Staden.

 Jag fortsätter att göra öl med Achouffe-jästen. Denna gång är det inspirerat av Chouffe Houblon. Detta var det första ölet jag stötte på som kombinerade belgisk jäst med amerikansk humle. Via hemsidan kan man se att humlesorterna är amarillo, columbus och saaz. Jag fick gissa mig fram till mängderna och proportionerna, men det var praktiskt att använda 100 g vardera av de amerikanske sorterna, samt 60 g saaz som blev över från blondinen. Nedan kommer jag kalla denna blandning i proportionerna 5:5:3 för ACS. Jag ska erkänna att jag var lite slarvig och undlät att mata in humlen i ProMash förrän efter bryggningen för att skriva detta inlägg. Värdet det till slut blev var sådär högt att man får gissa lite från höften vad den faktiska IBU:n blir. Lite beskare än tänkt blev det i alla fall, men jag tror det bli okej.

Edit: Jag har insett att namnet på originalet är Houblon Chouffe och inte tvärtom. Därför ändrar jag namnet till Humletjoff (i stället för Tjoffhumle) vilket jag faktiskt tycker låter bättre. Lyckligtvis hann jag göra detta innan etikettering och anmälan till Amylases Vinterölsträff.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,080
• FG 1,010
• ABV 9,7 %
• SRM 5
  
• IBU 70?

Mäskning:

• 7 kg pilsnermalt
• 1/2 tsk mjölksyra (80 %)
  
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid

Infusionsmäskning vid 66 C i en knapp timma.

Kok:

• 20 g magnum i 60 minuter
• 130 g ACS i 20 minuter
• 130 g ACS vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter
• 300 g strösocker vid kokslutet

Total koktid en dryg timma.

Jäsning:

Wyeast 3522 (halva jästkakan från Tjoffblond)

• vid 20 C i 5 dagar
• vid 22 C i 5 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Humletjoff vs. Flying Dog Raging Bitch:

Originalet verkar inte gå att få tag på, men så dök plötsligt ovanstående öl upp på bolaget med benämningen "Belgian IPA". Jag är rätt säker på att jag har druckit den, men RateBeer har ju stängt och jag orkar inte söka i mina 8-9 Excel-filer som jag laddade ner i samband med nedstängningen.

Utseendemässigt är Raging Bitch både klarare och mörkare; bärnstensfärgad gentemot den lätt disiga gyllengula nyaansen hos Humletjoff. Raging Bitch vinner utseendet klart.

Arommässigt finns det också tydliga skillnader. Raging Bitch har mer karamelliga och nötiga malttoner samt parfymig humle och kryddiga fenoler, medan Humletjoff är fruktigare med mer peppriga fenoler. Jag föredrar klart det senare.

Kolsyra, torrhet och en rejäl beska är ganska likt, samt en lätt eldig alkoholton. Raging Bitch har även en lätt metallisk ton. Sammantaget vinner Humletjoff, och ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 46 - 47.

Tjoffblond

 

Äntligen drar den nya bryggsäsongen igång, även om jag tjuvstartade förra veckan med en pseudolambik. Många av mina läsare är säkert införstådda med att jag sällan uppskattar kryddade öl. Det finns dock några undantag. Till exempel måttligt kryddade vitöl som Hoegaarden. Eller Rochefort-ölen.

Ännu ett exempel är ölet som har inspirerat dagens brygd. För den som inte redan räknat ut det handlar det om La Chouffe Blond. När jag var på min etanolresa fanns detta öl på fat överallt i sydöstra Belgien. Och numera har det en stående kran på min lokala favoritkvarterskrog plus ett par andra ställen i stan, så det blir regelbundna smakprov.

Jag hittar inte så mycket information på bryggeriets hemsida, mer än att beskan ska vara låg. Jag utgår ifrån att kryddan är koriander i måttliga mängder.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,070
• FG 1,015
• ABV 7,6 %
• SRM 4
• IBU 20

Mäskning:

• 6 kg pilsnermalt
• 1 tsk mjölksyra (80 %)
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1/2 tsk kalciumsulfat

Infusionsmäskning vid 66 C i en timma.

Kok:

• 15 g magnum i 60 minuter
• 1 krm protafloc i 20 minuter
• 40 g saaz vid kokslutet
• 10 g malda korianderfrön vid kokslutet

Total koktid en dryg timma.

Jäsning:

Med Wyeast 3522 (1 liters förkultur)

• vid 20 C i 5 dagar
• vid 22 C i 6 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 8 g/l.

Tjoffblond vs. La Chouffe Blond:

Naturligtvis måste det bli en match mot originalet. La Chouffe Blond finns regelbundet på Ölstudion i Göteborg, så för ett tag sedan passade jag på att köpa ett par stycken. Den sista sparade jag för detta horisontaltest.

Färgen på La Chouffe är lite mörkare än vad jag minns från fat med en gyllengul ton, kanske är den oxiderad? Trots det har den en hyfsat fräsch arom med svaga men tydliga koriandertoner. Tjoffblond är både ljusare och disigare med något klenare skum. La Chouffe vinner utseendet.

Tjoffblond har en väldigt subtil korianderton som man nog inte skulle märka om man inte visste att den borde vara där. Jag kan inte helt utesluta inbillning. Det här visar hur svårt det är att ratta in en lämplig kryddmängd. Tjoffblond är också lite fruktigare, och har en lätt humleton som jag inte kände i originalet. La Chouffe har aningen mer kolsyra, medan Tjoffblond är snäppet beskare.

Jag föredrog knappt originalet, som gick åt aningen snabbare trots att den inte var purfärsk. Och med tanke på att färsk La Chouffe är ännu godare så känns det givet att låta den vinna. Ställningen är således Fabrikörn - Omvärlden 45-47.

Pseudolambik #51

 

Jag smyger igång bryggsäsongen 2025/2026 med min femtioelfte, förlåt femtioförsta, pseudolambik. Jag ska åter igen ge mig på en split batch med mikroorganismer från olika kommersiella lambikar. Det blir ett nytt försök med Allagash, men denna gång även med den nygamla producenten Eylenbosch som dök upp på bolaget i våras. Jag tycker de gör riktigt snygga lambikar.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1,050

Mäskning:

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 44 C
• 52 C
• 65 C
• 72 C
• 80 C

Kok:

Ungefär två timmar med pellets som har torkats och oxiderats i många år.

Fermentering:

Vi varierande källartemperatur med några gram Lalvin EC-1118 samt

• bottensatserna från två flaskor Allagash Resurgam i delsats A
• bottensatserna från två flaskor Eylenbosh Geuze i delsats B

Om fenomenet Karen

 

The Karen utseende.

För ett tag sedan använde jag mig av begreppet Karen i ett blogginlägg. Jag ska inte upprepa mig om själva begreppet, utan hänvisar främst till den engelska Wikipedia-artikeln som jag tycker är bra. Inte minst är det historiska perspektivet med bakgrunden av "besvärliga vita kvinnor" i amerikanska södern väldigt intressant. Det finns också lite kritik av begreppet som jag dock personligen tycker är väldigt svag.

Som jag nämnde i en fotnot översköljdes ett tag mitt Youtube-flöde av förmenta Karen-videor, ofta med ganska dubiös ansats. Efter att jag slutade kolla på dem försvann de nästan helt. Tills för ett tag sedan när en video från kanalen The reckoning dök upp. Till att börja med gör ägaren ett ganska relevant urval. Vidare bistår han med ett sammanhang och bakgrundsinformation till de olika klippen. Och slutligen - vilket namnet på kanalen indikerar - undersöker han vilka eventuella konsekvenser det blev för den aktuella Karen. Nedan ska jag göra ett litet urval av några exempel med stort genomslag.

Central Park Karen

Det här är något av nollpunkten för hela Karen-diskussionen. Kanske var det för att folk satt hemma och hade tråkigt under pandemin som händelsen fick så stort genomslag. Huvudpersonen här är Amy Cooper som är ute och rastar sin hund okopplad i en del av Central Park där hundar ska vara kopplade. Hon konfronteras då av fågelskådaren Christian Cooper* som uppmanar henne att koppla hunden. Amy känner sig hotad och ringer polisen och säger upprepade gånger att hon och hennes hund hotas av en svart man.

Det är inte svårt att förstå att det fick stor uppmärksamhet då det så tydligt passar in i den historiska mallen av "besvärliga vita kvinnor". Att det hela inträffade precis efter mordet på George Floyd gjorde förstås inte saken bättre. Konsekvenserna för Amy blev svåra. Hon sparkades från sitt jobb, hon blev trakasserad och mordhotad online, och hon blev åtalad för falsk polisanmälan, ett åtal som lades ned efter att hon hade gått med på fem terapisessioner.

Så småningom började dock en mer nyanserad bild av händelsen träda fram. Till att börja med släpptes inspelningen av 911-samtalet, och där framgår det tydligt att operatören flera gånger ber Amy upprepa sig på grund av dålig mottagning, och att hon de facto ber om en personbeskrivning. Vidare ger Amy sin version av vad som hände innan Christian började filma med sin mobil. Enligt denna så hade Christian uppträtt hotfullt, sagt saker som kunde uppfattas om hot om våld, samt försökt locka till sig hunden med godis. Detta hade man kanske tagit med en rejäl nypa salt om det inte hade varit för att fler hundägare trädde fram och rapporterade om likande erfarenheter av att möta Christian Cooper.

Så i slutändan är kanske inte Amy Cooper den arketypiska Karen, även om det förstås går att ifrågasätta en del av hennes agerande. Och "hjälten" i historien har glorian rejält på sned.

Soho Hotel Karen

Här är det inte alls lika tvetydigt som i föregående fall. Miya Ponsetto hade bott på ett hotell i Soho, NYC, under julen 2020. Ett tag efter att hon checkat ut från och lämnat hotellet upptäcker hon att hennes mobiltelefon saknas, och beger sig tillbaka till hotellet för att söka efter den.

När jazzmusikern Keyon Harrold kommer ner i hotellobbyn med sin son Jr., anklagar hon den sistnämnda för att hålla i hennes mobil, och försöker övertala en anställd att överlämna den till henne. När det inte ger resultat attackerar hon helt enkelt paret och försöker rycka åt sig telefonen.

Klippet som spelades in på sonens ack så åtråvärda telefon blev snabbt extremt viralt, och Miya försökte släta över det hela i en intervju som inte gick så bra för att uttrycka det diplomatiskt. Snart uppdagades det även att hon vid upprepade tillfällen under 2020 varit i klammeri med rättvisan, inte sällan i samband med rattonykterhetsincidenter.

Hon fälldes till slut för två fall av ringa misshandel, men klarade sig undan fängelsestraff. Med tanke på hennes historik känns det som att hon klarade sig rätt lindrigt undan rent brottsrättsligt. Dock lämnade hennes offer in stämningsansökningar såväl mot henne som hotellet, och hur det gått med dessa har jag inte sett några uppgifter om. Men i båda fallen slängdes det fram rasistanklagelser; att Miya skulle ha valt ut far och son Harrold på grund av deras hudfärg, och att hotellets personal skulle ha ställt sig på hennes sida av samma skäl. Men dels så framkom det senare att Miya hade anklagat flera andra (ljushyade) personer innan händelserna i klippet. Och hotellmanagern försvarade sig med att han bara försökte deeskalera och lösa ut situationen genom att be Keyon Harrold Jr. att visa upp sin bakgrundsskärm.

Rhode Island AG Karen (med sidekick)

Det här en rykande färsk incident, och jag fick faktiskt upp den i mitt flöde ganska omgående efter att videor hade börjat bli virala, några veckor innan den dök upp på The Reckoning. Den kom till och med upp i såväl lokala som regionala TV-kanaler. Den är något av en personlig favorit faktiskt i sällskapet, då inga av huvudpersonerna är direkt elaka eller onda, utan bara självförhärligande på klassiskt Karen-maner. Det finns några guldkorn också som vi kommer till.

Devon Flannigan var ute och roade sig på en finkrog i Newport, Rhode Island med sin väninna Veronica Hannan samt deras respektive. Det är lite oklart exakt vad som passerade, men efter att de hade betalat kallades polis dit för att avlägsna sällskapet. Det hela fångades på en kroppskamera och visar hur de två kvinnorna vägrar lämna och i stället försöker argumentera med poliserna och mästra dem i deras yrkesutövning*. Till slut tryter tålamodet hos poliserna och de båda blir arresterade.

Det som gjorde klippet viralt var att huvudpersonen är (Assistant) Attorney General** i Rhode Island, samtidigt som hon verkar ha dålig koll på regler kring kroppskameror samt uppläsning av rättigheter. Det största problemet är dock att hon vid upprepade tillfällen viftar med sin jobbtitel, med behjälpligt stöd av sin make som generöst erbjuder sig att hämta bevis därför i deras bil. Att vifta med en position på det sättet kan förstås ses som ett korrupt påtryckningsmedel. Kanske borde hennes chef valt att göra sig av med henne. Det känns som att hon jobbar i förtroendebranschen, och hennes förtroende i allmänhetens ögon kommer vara lågt under en överskådlig framtid. Nu blev det visserligen ett halvårs avstängning utan lön, vilket säkert svider hårt. Dessutom erkände hon sig skyldig till "trespassing" och fick väl något slags böter för det.

Hur det gick för hennes sidekick Veronica är lite mer oklart. Rimligen borde hon få ett hårdare straff med tanke på att hon gjorde ganska rejält motstånd vid arresteringen. Det enda jag har sett är att hon verkar ha varit helt i avsaknad av självinsikt och ånger efteråt till skillnad från sin väninna. Hon hävdade att hon var den enda som försökte "de-eskalera", vilket man efter ha sett videoklippet bara kan småle lite åt.

Slutligen måste jag bara kommentera de två guldkornen jag nämnde inledningsvis. Det första är förstås den ytterst tillfredsställande dörrstängningen mitt i den femtielfte "I am an AG". Det som dock fick mig att skratta gott första gången jag såg klippet är när polisen med kroppskameran ber Veronicas man att se till att få bort sina barn. Funny because it is true. Man kan givetvis ifrågasätta det lämpliga i att en polis uttalar sig på det viset, men jag är beredd att ha överseende med det.

Manliga Karen

I det länkade blogginlägget ges ett exempel på en man som uppvisar tydligt Karen-beteende, och naturligtvis kan män vara Karen. Jag har sett benämningen Kevin och Daren för dessa, och det finns säkert fler. Men när jag kollar igenom klippen på The Reckoning med manliga antagonister så tycker jag oftast att de faller utanför ramen för en typisk Karen. Oftast är de väldigt aggressiva, hotfulla och till och med våldsamma, eller bara allmänt galna. Karen förknippar jag mer med passivt aggressivt beteende. Men jag delar ändå några godbitar här som bjuder på högoktanig ofrivillig komik.

• Drama queen police Karen är trafikpolisen från helvetet som helt spårar ur efter en inte alltför allvarlig trafikförseelse.
• Golf course rage Karen är jag tacksam för att inte stött på under mina golfrundor. Helt utflippad och mentalt volatil.
• Security Guy Karen som är en säkerhetsvakt som försöker lajva tungt beväpnad polis är nog ändå min favorit på denna mini-lista.

Svenska Karen

När man googlar efter svenska Karen får man inte jättemånga träffar. Kanske finns den här mentaliteten att argumentera med servicepersonal, begära att få prata med en överordnad, ringa polisen med mera inte lika utbredd. Eller så beror det bara på att Sverige är en faktor 30 mindre befolkningsmässigt. Oavsett, några pärlor går det ändå att bjuda på.

Denna lilla ordväxling mellan en halvvresig äldre dam och en lastbilschaufför är en ren njutning att ta del av. I synnerhet för att damen är lite sådär svenskt lagom Karen-aktig, men även för att chauffören tar det med ett så gott humör. Inte blir det sämre av att det sker på bred östgötska heller. Jag gillar även Karens vapendragare som dyker upp efter en stund.

En annan skön dialekt kryddar den i stort sett milda konfrontationen mellan Rosita och moppepojkarna. Själv blev jag lite nyfiken på hur det hela slutade. Sattes det upp någon skylt? Vad sa hamnkaptenen? Fortsatte moppepojkarna att besöka platsen?

Karen som snor en basketboll från några killar är dock bara obehaglig. Hon försökte senare gråta ut i media om hur hon hade haft en dålig dag, hur synd det var om henne etc. Men det där beteendet går inte att bortförklara, det avslöjar en riktigt störd människa.

Diskussion

Slutligen tänkte jag avrunda med några tankar som har kommit efter att sett på alla dessa faktiska Karen-videor. Till att börja med går det inte att undvika att diskutera rasism. Det är vanligt att det finns en rasistisk underton och i vissa fall öppen grov rasism. Det är också tydligt att det emellanåt viftas lättvindigt med rasistkortet, och att en del av de associerade självutnämnda människorättsaktivisterna är mer eller mindre oseriösa. Utöver Central Park och Soho så ger klippet med City Bike Karen ett par flagranta exempel på detta.

Det är över huvud taget ett stort problem med "internetdomstolen" att den lätt drar förhastade slutsatser. I vissa fall har även helt orelaterade och oskyldiga personer eller företag utpekats, oftast på grund av slapphet men ibland även av mer maliciösa orsaker. Och även när rätt person utpekas kan "påföljden" bli helt orimlig. Även om den initiala bilden av Central Park Karen hade varit korrekt, så känns knappast det öde som drabbade henne i närheten av rimlig.

En del verkar dock ogilla att människor konsekvensutsätts ö.h.t. för saker som fastnar på film och blir viralt och som inte är olagliga. Ibland är det grundat i någon slags tanke att om något inte är olagligt så är det att betrakta som okej. Personligen är jag av den diametralt motsatta ståndpunkten att det måste få finnas en ganska stor gråzon mellan sådant som är allmänt att betrakta som acceptabelt och sådant som är olagligt. I denna gråzon kan det således finnas en viss oenighet om det moraliskt korrekta i vissa beteenden. Och även vissa saker som är allmänt accepterade som moraliskt förkastliga tycker jag fortfarande bör hållas utanför juridiken.

Ett annat vanligt argument är att konsekvenserna för en enskild händelse som råkade fångas på kamera och bli viral är orimligt hårda. Typiskt att någon får sparken när arbetsgivarna blir varse om en viral film på en medarbetare. Och även om det är ett potentiellt problem - åter tjänar Central Park Karen som typexempel - så finns det i det generella fallet snarare ett annat tydligt mönster. När man som The Reckoning gräver i dessa personers förflutna finns det ofta en historik med liknande beteenden. Och just arbetsgivare kan ju ofta vara varse om detta, och exponeringen blir sista droppen som leder till avsked. Eller så föranleder det att man utreder den anställde ordentligt. Oavsett är det dubiöst att utgå ifrån att slika incidenter skulle vara engångsföreteelser; jag skulle nog säga att det är undantaget.

Även om jag kanske inte fullt ut delar The Reckonings entusiasm för "punishment" så ser jag det ändå som något i grunden positivt att olika typer av mobbningsbeteenden exponeras och att de skyldiga får känna av någon slags konsekvenser för sitt avskyvärda beteende.

* Detta är inte helt orimligt i sig. Det finns gott om videor som visar på förbluffande juridiska kunskapsluckor hos amerikanska poliser, gällande grundläggande saker såsom när de har rätt att kräva identifiering, när de får frihetsberöva personer, när de får genomsöka en bil eller får tränga sig in i och uppehålla sig i människors hem.

** Lite som en mix av de svenska ämbetena Riksåklagare och Justitieminister, fast på delstatsnivå. Motsvarande position finns även på federal nivå och innehas för närvarande av en skogstokig Trump-groupie.

Cider anno 2025

Årets cidermakande var onekligen en utmaning.

Redan i förväg var jag medveten om att årets äppelskörd riskerade att bli sämre än fjolårets. Flera av mina favoritträd förefaller vara varannanårsträd som ger rikligt med äpplen jämna år. Visserligen finns det några bra träd som alternerar dessa, men de kan inte fullt ut fylla luckorna. Och dessutom gav de träden betydligt sämre skörd än förväntat detta udda år.

Ett annat fenomen jag tyckte mig se var att många äpplen verkar ha mognat väldigt sent, samt att de hade väldigt små äpplen. Så det blev en relativt klen skörd trots att vi var 3 personer som plockade. Eftersom det inte blev tillräckligt mycket för att göra olika versioner, var vi inte så noga med att separera äpplena från olika träd. Så vikterna nedan får anses ungefärliga.

Efter ungefär två veckors jäsning i relativt sval temperatur (runt 15 C) hade SG nått 1,025 och jag valde att tappa över till ett corneliusfat tillsammans med ett paket jässtopp för att kolsyresätta. Ytterligare två veckor senare tappade jag upp min andel men en vanlig tappkran med 1 Bar i fatet. Detta kommer ge ganska låg kolsyra, vilket jag inte har något emot.

Data:

• Volym 21 l
• OG 1,051
• FG 1,025
• ABV 3,5 %

Blandning:

• 40 kg gröna syrliga äpplen
• 3 kg röda äpplen med låg syra och låg beska
• 3 kg gula äpplen med låg syra och hög beska
• 1 paket Lalvin 71B
• 1 paket jässtopp

Bedömning (2025-10-27):

Cidern hälls upp relativt stilla med ett minimalt skum som snabbt fräser bort, och en lätt disighet. Aromen är ren och okomplicerad med dominans av råvarorna. Syran upplevs som mindre skarp än själva musten, vilket indikerar att den maloetanoliska jäsningen hos Lalvin 71B har gjort sitt. Kolsyran är högst måttlig, och restsötman balanserar snyggt upp syran.

Det här var gott, uppfriskande och extremt lättdrucket. Hade egentligen passat bättre under varmare månader, men de ganska få flaskor som jag får själv kommer nog inte räcka året ut ens.

Några märkliga bryggtekniska kullar att dö på

 

Uttrycket "en kulle att dö på" refererar till en åsikt, ett påstående eller dylikt som man är beredd att försvara och argumentera för hela vägen in i kaklet, oberoende av hur starka skäl som finns för eller hur många som håller med en. Ursprunget är militäriskt; kullar kan vara strategiskt viktiga försvarspunkter, och många exempel finns på att de har försökts försvaras eller intas till varje pris.

I hembryggningsdiskussioner är detta ett relativt vanligt fenomen. Ibland kan det vara någorlunda begripligt. Låt mig ta två exempel: dekoktionsmäskning samt spontanjäsning av cider. I det första fallet finns det somliga som propsar på metodens fantastiska effekter långt bortom vad som kan anses belagt*. Men jag kan på något plan förstå det då det är en "traditionell" metod som är starkt förknippad med en ölkultur som det är lätt att hålla högt. I det andra fallet handlar det om en styvnackad förnekelse av att metoden kan ha bieffekter som kan uppfattas negativt, exempelvis etylacetat. Här handlar det om en ännu mer traditionell metod, som dessutom faller in under det ideologiska baneret "naturligt".

Men det finns också fall där det inte finns några uppenbara starka känslomässiga eller ideologiska skäl att halsstarrigt benhårt hålla fast vid en position. Nedan ska jag presentera några sådana ståndpunkter som jag vid upprepade tillfällen sett hembryggare försvara in i absurdum. Jag ska direkt tillägga att det statistiska underlaget är för litet för att kunna dra slutsatsen att nedanstående uppfattningar de facto sticker ut i sammanhanget. Möjligen går det att se det som en indikation. Men det är i alla fall observationer jag har gjort och som jag tyckte det var värt att dela med sig av.

One hit wonders

Jag börjar dock med ett par exempel där jag bara har stött på singulära fall. Men jag tyckte att de likväl var väldigt märkliga.

Det första var en diskussion om att vänta med att tillsätta jästen för att långsamt kyla vörten i kylskåp ner till 10 C. Det här är en fråga där det finns legitim oenighet. Ska man hysta jästen direkt vid rumstemperatur eller ska man vänta? De som propsar på det sistnämnda menar att jästen kan komma igång vid den högre temperaturen och därmed producera mer jäsbiprodukter. En annan farhåga är att skälva nedkylningen av jästen skulle vara ett problem. De som i likhet med undertecknad tycker att jästen ska i direkt pekar på risken för oxidering och kontaminering. Inget av argumenten är dock jättestarkt.

Men i den här diskussionen var det en person som hävdade att oxidering inte kan inträffa innan jäsningen. Det här är en ganska vanlig missuppfattning som bygger på den felaktiga idén att syre som introduceras innan jäsningen tas om hand av jästen. Oftast går denna missuppfattning att slå hål på, men i detta fall var det helt omöjligt. Först hänvisades till en högst medioker blogg - som dessutom inte riktigt sa samma sak - och därefter allmänt till att "alla säger detta". Inga argument, fakta eller referenser till seriös litteratur bet.

En annan märklig diskussion jag hamnade i rörde ABV-formler. Det är ganska vanligt med formler där ABV helt enkelt är proportionellt mot sänkningen i SG. Det finns olika proportionalitetskonstanter, jag själv föredrar (OG-FG)/7,5 som är lätt att komma ihåg. Det är i förstone ganska intuitivt att alkoholhalten skulle vara proportionell mot OG-FG; skillnaden mäter trots allt hur mycket socker som har förbrukats, eller hur? Men så är inte fallet, vilket jag reder ut här. När man påtalar detta kan man ibland möta viss förvåning, men antingen accepteras eller ignoreras det. Det är först för rejält starka öl som skillnaden är signifikant, och även då spelar det kanske ingen roll. I ett fall var det dock någon som tjurskalligt argumenterade emot med allt sämre argument, och slutligen kom storsläggan med att hans pappa hade använt en proportionell formel i hela sitt liv.

Att bubblor i jäsröret direkt korrelerar med jästaktivitet är en vida spridd villfarelse. När man påpekar att det är tryckskillnaden mellan jäskärl och omgivningen som ger upphov till bubblandet, och att denna tryckskillnad inte försvinner momentan när jästen lägger av, kan de flesta inse att det normalt kommer bubbla långt efter att det har jäst ut. Vid ett tillfälle stötte jag dock på en amerikansk hembryggare i en FB-grupp som verkade tro sig ha ägt övriga när han frågade vad "förnekarna" trodde det var för gas som bubblade i jäsröret och hur den bildas. Till stor munterhet för övriga.

Rehydrera jäst

När jag började brygga var det här en tudelare. Vissa rehydrerade och många av dessa propagerade starkt för det. Andra lät bli och kunde uppenbarligen vinna SM-guld (t.ex. Drakens IPA). När Fermentis släppte sin rapport runt 2016 med omfattande tester som visade att skippad rehydrering har försumbar effekt borde diskussionen tagit slut. Men det fanns gott om hembryggare som var fast i gamla hjulspår och försökte skärskåda rapporten för att hitta fel och tveksamheter, hur små de var hade ingen betydelse. Samtidigt som några data exempelvis för påståendet att 50 % av cellerna dör utan rehydrering aldrig har presenterats.

Nästan tio år senare verkar rehydreringsfanatismen dock ha lagt sig. En del fortsätter att rehydrera, men mest med den slappa (och felaktiga) motiveringen "det kan inte skada".

Jäst och syre

Det här är ett mytkomplex som jag har tagit upp flera gånger, exempelvis här. Och det är oerhört svårt att utrota, kanske beroende på att det har presenterats i så många förment seriösa källor; hembryggarböcker, hembryggarorganisationer med mera.

Nu verkar myterna dock på nedgång, och alltfler har klart för sig hur det faktiskt fungerar. Men mytanhängare dyker fortfarande upp, och att försöka bemöta dem är oftast som att argumentera med en vägg. Ibland kan de till nöds gå med på att jästen förökar sig under själva jäsningen, men då med tillägget också. De hävdar fortfarande att det är under uppstartsfasen (eller aeroba fasen som de ofta gillar att kalla det) som tillväxt huvudsakligen sker, gärna med en felaktig hänvisning till respiration.

Lacto & pellikel

Fenomenet pellikel är ofullständigt undersökt vilket framgår av Milk The Funks utmärkta wiki-artikel. Så när man ser en pellikel ska man vara försiktig med att påstå vilken mikroorganism som ligger bakom. Dock är alla knappast lika troliga kandidater, och Lactobacillus är en av de minst troliga eftersom den inte är aerob.

Trots det är det många som direkt anger just Lacto som orsaken. Om man då påpekar att det är mindre troligt och hänvisar till MTF får man tyvärr sällan reaktionen "Okej, det visste jag inte". I stället börjar motargumenten. Det kan vara att Lacto-pelliklar har ett speciellt utseende som matchar bilden, det kan vara anekdotiska referenser till egna tidigare erfarenheter. Givetvis utan de faktiska test som krävs för att utröna vilken mikroorganism som är närvarande. En gång blev jag närmast spammad av olika vetenskapliga artiklar, dock ingen som på något sätt gav stöd till att Lacto kan skapa pelliklar. Senast nu i veckan så var det någon på ett FB-forum som efter att ha läst MTF-artikeln tackade för intressant läsning men ändå höll fast vid att det var Lacto som hade orsakat hinnan i bilden i trådstarten.

Koldioxidlock

Idén att koldioxid bildar ett lock som skyddar ölen under längre tid från syre är en seglivad missuppfattning, säkert påeldad av diverse klipp där man släcker levande ljus genom att "hälla" koldioxid över det. Ofta kan man slå hål på det hela genom att förklara att gaser blandar sig och att effekten "locket" är kortlivad. I synnerhet om man länkar till ett klipp som visar vad som händer när man väntar en halvminut efter hällningen och för en tändare till ljuset.

När men somliga låter inte fakta komma i vägen och fortsätter hålla fast vid sin villfarelse. Ofta kopplat med exempel på koldioxidförgiftningar eller andra anekdoter. I ett fall såg jag en diskussion på ett klassiskt hembryggarforum (inte Facebook eller Reddit alltså) som sträckte sig över tiotalet sidor. En helt obstinat person försökte med den ena retoriska krumbukten efter den andra när han fick massvis med ingående vetenskapliga förklaringar presenterade. Till slut retirerade han (det är nästan alltid en han) bakom någon trött kunskapsrelativistisk klyscha om vetenskapens felbarhet.

Omtappning för klarare öl

Slutligen har vi en klassiker. Den börjar förvisso sjunga på sista refrängen, men då och då dyker det upp någon som tror all ölet ska klarna snabbare om man tappar om (eller sekundärjäser som det ofta refereras till).

Man får då försöka förklara att partiklarna i botten av jäskärlet inte bidrar till grumligheten i ölet ovanför, och att det därför inte förbättrar klarheten att avlägsna ölet från bottensatsen**. Ofta kan detta accepteras men ibland råkar man ut för envisa personer som fortsätter att propsa på omtappning. Ofta med hänvisning till att de alltid har gjort så, men i ett fall diskuterade på RateBeers forum med en djupt troende som kom med absurda och motsägelsefulla argument. Jag länkar till diskussionen i slutet av det här inlägget, men tyvärr är det borta i och med att RateBeer stänges i februari i år. 

* Personligen har jag inte stött på några starka belägg ö.h.t. åt endera hållet, så det är för mig en öppen fråga.

** Däremot kan det finnas andra fördelar att få bort ölet från bottensatsen.