Brygd #210: NZ-starköl

 

En ganska stark nyzeeländsk öl.

Detta är nog det öl jag har bryggt flest gånger. Kanske för att den första versionen är det godaste öl jag någonsin har bryggt. Senare upplagor har inte varit lika fantastiska, som exempelvis senaste versionen. Jag är dock inte så säker på att alla dessa versioner har varit sämre än originalet. Att jag har blivit mer kräsen väger säkert också in. Men nu när riwaka är tillbaka är det dags för ett nytt försök. Precis som för blekölet så står NZ-humle för en blandning i lika delar av pacific gem och riwake.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,080
• FG 1,018
• ABV 8,7 %
• SRM 25
• IBU 70

Mäskning:

• 4 kg pale ale-malt
• 2 kg münchnermalt
• 1 kg karamellmalt (SRM 60)
• 500 g havregryn
• 300 g chokladmalt
• 1/2 krm kalciumklorid

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Kok:

• 50 g NZ-humle i 60 minuter.
• 100 g NZ-humle i 20 minuter.
• 100 g NZ-humle vid kokslutet.

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Med US-05 (jästkakan från NZ-blekölet)

• vid 18 C i 4 dagar
• vid 21 C i 4 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning med strösocker, 5 g/l.

NZ-starköl vs. Hibernation Ale:

Om man följer länkarna till tidigare versioner kanske man kan finna att denna öl ursprungligen inspirerades av Great Divide Hibernation Ale (GDHA). Det är också ursprunget till namnet; GDHA klassas ofta som en English/American Strong Ale. GDHA är en av mina största favoriter bland amerikanska öl, så min besvikelse var stor när jag trodde att den inte dök upp till förra årets vintersläpp. Men av en slump upptäckte jag en burk hos Ölstudion i Göteborg lagom till bryggningen av detta öl. Och då är det klart att jag kör en vs.-match.

Vid upphällning har Fabrikörns NZ-starköl (NZSÖ) en något mörkare ton än GDHA; kastanjebrun mot kopparfärgad och med ett mörkare och krämigare skum. NZSÖ vinner utseendematchen.

Arommässigt har GDHA en tydligt mer nötig maltarom jämfört med med karamellig dito hos NZSÖ med en lätt rostad ton. Den sistnämnda har en mer bärig humleton, medan GDHA har klassis citrus- och tallbarshumle. Jag föredrar nog humlearomen från som NZSÖ som gifter sig mycket bättre med maltaromen, men den sistnämnda är i sig just det fantastiska hos GDHA som fäller avgörandet till dess fördel.

Sammantaget är ställningen således Fabrikörn - Omvärlden 43 - 45.

Brygd #209: NZ-bleköl

 

En sådan har Fabrikörn ej använt.

Jag var tidigt ute med att använda nyzeeländsk humle, första gången var början av 2009. Detta var innan nelson sauvin hade slagit stort, och till och med innan jag hade börjat blogga. Framför allt var det kombon av pacific gem och riwaka som jag var extra förtjust i. Sedan försvann plötsligt riwaka från hembryggningsbutikerna. Enligt uppgift var den svår att odla på grund av känslighet för skadedjur, och den lilla skörd som genererades användes upp av lokala bryggare.

Men för ett halvår sedan dök den plötsligt upp igen hos Humlegården. Påpassligt nog beställde jag 4 påsar á 100 g, ty efter att lagret fylldes på någon gång så är den nu åter slut. Kanske kommer den tillbaka, men nu ska jag som sagt få användning för den då det blir repris på en pale ale med ovan nämnda humlesorter. Jag drar ner på münchnermalten denna gång. Däremot är det återkomst till min gamla arbetshästjäst US-05 efter att en längre tid ha ha avstått torrjäst. Som vanligt betecknar NZ-humle en blandning i lika proportioner av de ingående humlesorterna.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1,048
• FG 1,010
• ABV 5,1 %
• SRM 7
• IBU 45

Mäskning:

• 3 kg pale ale-malt
• 2 kg münchnermalt
• 1 tsk laktol
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1/2 tsk kalciumsulfat

Infusionsmäskning vid 68 C i en knapp timma.

Kok:

• 20 g NZ-humle i 60 minuter
• 40 g NZ-humle i 20 minuter
• 80 g NZ-humle vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Med 1 paket US-05

• vid 18 C i 5 dagar
• vid 20 C i 5 dagar

Övrigt:

• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (2023-04-17):

Efter ett styrelsemöte i bostadsföreningen känner jag mig sugen* på öl och knäcker en NZ-bleköl. Precis som de ursprungliga engelska blekölen är den inte så jätteljus; i detta fall bärnstensfärgad med en lätt disighet. Aromen är brödig med snygga fruktiga och bäriga humletoner; jordgubb och björnbär m.m. Avslutningen är torr med snygg beska. Jag säger som Henke Larsson: jag är nöjd.

* Det var ett högst odramatiskt och ganska kort möte, men jag var torr i halsen.

Pseudolambik #45

 

Jag ansträngde mig verkligen för att skriva ett intressant inledande stycke till detta inlägg. Men bläcket var torrt, diktafonen var död, tangentbordet var stumt, välj din favoritmetafor. Skälet är förstås att det inte finns något nytt att säga, allt var precis som vid tidigare p-lambikbryggningar. Men till slut blev det ett inledningsstycke ändå, om än utan innehåll. Lite som Seinfeld's "a show about nothing".

Data:

• Volym 23 l
• OG 1,055

Mäskning:

• 4 kg pilsnermalt
• 2 krossat vete

Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:

• 42 C
• 58 C
• 68 C
• 78 C
• 82 C

Kok:

Två timmars kok med 50 g gammal (från 2018) humle.

Fermentering:

Vid varierande källartemperatur med bottensatsen från sats 43.

Provsmakning 2024-03-30:

Ett helt år har gått sedan bryggningen, och jag har inte fått för mig att provsmaka än. Men nu är det dags för att blanda geuze, och jag hade gärna haft med den här som någon slags basöl.

Den är väldigt klar och fin. Den doftar lätt fruktigt med multnade löv, och det finns en aning brända fenoler. De sistnämnda gör att jag tvekar en smula för att använda den i en gueze, men utspädd tror jag inte att det ska vara något problem. Syran är rak och tydlig, och det finns en tydlig beska också.

På det stora hela en bra lambik, även om jag gärna hade skippat de där fenolerna.

Några friluftstips för Göteborg

 

One does not simply walk to Östra långevattnet?

I ett tidigare inlägg tipsade jag om några besöksmål i Göteborg som ligger lite bortom de allra vanligaste turiststråken. Jag hintade om att jag kanske skulle återkomma om tips om naturupplevelser i 031-området, och nu ett år senare är det dags för det. Fokus kommer vara på vandring eftersom det är den friluftsaktivitet som jag främst ägnar mig åt. I förbigående passar jag på att tipsa om kanotmöjligheter eftersom det är något jag har snappat upp mest i förbifarten.

Skärgården

Det här känner väl rimligen alla redan till, men Göteborgs skärgård bjuder på underbara havsmiljöer. Bad och segling är förstås uppenbara aktiviteter, men havsskajak är också populärt. Dessutom finns det ofta fina naturreservat på större öar som Björkö, Hönö, Styrsö, Brännö och Vrångö. En favorit är Galterö som man kan nå via en liten bro från Brännö. Till den norra delen av skärgården kan man ta sig med bil eller buss, men till den södra är det färja och apostlahästarna som gäller.

Ett ytterligare tips är Stora Amundön där det fina möjligheter till bad, men även en trevlig rundslinga genom hästhagar och ekskogar, och längs granitklippor. Det finns även ett gammalt gravröse som man passerar på vägen upp till öns högsta punkt.

Delsjöområdet

Detta naturreservat är det område jag bäst har koll på då jag har bott inom gångavstånd sedan 2002. Jag kan nog alla större och de flesta mindre vägar och stigar i området. Och det finns gott om dessa med olika svårighetsgrad och kupering. Speciellt att rekommendera är vägarna runt Stora och Lilla Delsjön där den förstnämnda är betydligt mer kuperad. Båda slingorna består av ganska breda vägar, och man får räkna att trängas med andra vandrare, joggare och ibland även hästar. Lite smalare och besvärligare men mer avskilt är Ugglemossen runt som utgår från Bertilssons stuga. Det finns många fler fina stigar i närområdet, bland annat stigen med trappan i bilden ovan.

Nära badplatsen vid Stora Delsjön finns kanotuthyrning, och utan att ha prövat på detta tror jag det finns goda skäl till att det är populärt. Delsjöarna är närmast att betrakta som 3-4 sjöar som sitter ihop. Det dyker således ständigt upp nya miljöer och utsikter.

Vättlefjäll

Detta är ett stort naturreservat nordöst om staden som domineras av ett antal mindre sjöar. Flera av dem sitter dessutom ihop med naturliga eller utgrävda kanaler. Det är således ett kanske ännu bättre ställe att hyra kanot på, vilket också är fullt möjligt från flera ställen, varav Vättlestugan väl är det smidigaste.

De sydvästra  delarna går att nå med kollektivtrafik relativt smidigt, medan man i övrigt är hänvisad till bil, och i vissa fall även ganska begränsade parkeringsmöjligheter.

Som framgår av denna spårkarta så finns fyra spårsystem som utgår från olika ställen. Systemen är delvis sammanväxta, vilket ibland kan vara lite förvirrande då de har samma färgmarkeringar. Min favoritled i området är annars Vättlefjällsleden. Detta är namnet till trots en rundslinga på 25 km som passerar samtliga spårsystem men även har några egna, unika sträckningar. Det är en vacker och omväxlande slinga som är en bra dagsutflykt om man vill ha en lite rejälare vandring.

Sandsjöbacka

Detta är ännu ett stort naturreservat, denna gång sydväst om staden. Här finns det inte så mycket sjöar, och heller ingen kanotuthyrning vad jag vet. Det är i stället ett utpräglat vandringsområde, omväxlande med vilda skogspartier på höjderna, en del kulturlandskap, samt det öppna hedlandskapet som man ser från E6. Som framgår av spårkartan så finns det sex spårsystem, även här sammanflätade med möjlighet till förvirring. Det finns även en större led, med det föga överraskande namnet Sandsjöbackaleden. Till skillnad från Vättlefjällsleden startar och slutar den på olika ställen.

En nackdel här är att det inte finns så bra kommunikationer med kollektivtrafik. Ofta får man gå flera kilometer från närmaste hållplats. Det gör ju att just Sandsjöbackaleden är lite knepigare att gå, och jag har det ännu ogjort. Min favorit i området är annars den röda slinga som utgår från Kyrkobyn-Dala.

Vildmarksleden

Namnet på denna vandringsled är något missvisande då den omgivande världen ständigt gör sig påmind i form av mindre vägar och lite avskilt belägna bostadshus. Men det är ändå en trevlig mix av skog, sjöar och kulturlandskap. Leden börjar* i Hindås precis vid pendeltågstationen och vindlar sig sedan tillbaka till Skatås.

Jag gick leden första gången hösten 2011 och då var den i halvdåligt skick med tveksam skyltning och många blöta passager. I synnerhet vid ett ställe var man tvungen att passera ett tiotals meter brett kärr utan vare sig spångar eller någon uppenbar väg runt.

När jag gick leden för andra gången under pandemin 2020 hade en rejäl upprustning skett, delvis tack vare EU-pengar. Förutom förbättrad markering och nya spångar hade vissa sträckor dragits om så att längden ökat från 38 km till maratondistansen 42 km. Större delen av den extra längden kommer just från en omväg runt det ovan nämnda kärret. Tyvärr är ena halvan av denna omväg en rejält tråkig raksträcka längs en grusväg, så jag ska någon gång försöka se om jag kan hitta den gamla sträckningen här och om den har förbättrats. Sista etappen mellan Kåsjön och Skatås är gemensam med Bohusleden och Götaleden. Delar av denna är också den allra finaste när man klättrar över en ekskogsklädd bergås.

Bohusleden

Bohusleden sträcker sig ända från Strömstad till gränsen mot Halland** sydost om Lindome. Stora delar av den verkar vara mer eller mindre ren vildmark, med få möjligheter till logi eller anslutning med kollektivtrafik. Några av etapperna verkar bjuda på fantastisk natur, och någon gång ska jag försöka beta av en del av dem.

Men än så länge har jag bara gått etapperna runt Göteborg, och det är lite blandad kompott. Vissa etapper har ganska långa passager genom bostadsområden och/eller på större vägar vilket känns sådär. Men från Jennylund har man en ganska fin sträcka genom Vättlefjäll. Sedan en lite tråkigare del genom bostadsområden fram till Angereds kyrka, men därifrån har man ännu en fin vandring till Jonsereds Herrgård där man ansluter med Götaleden.

Jonsered till Skatås täcks under de andra lederna. Söder om Skatås går man åter för sig själv och här har man en fin sträcka mellan Gunnebo slott och Kållered.

Götaleden

Detta är en relativ ny vandringsled mellan Alingsås och Göteborg som har tagits fram för en kombination av kultur och natur. Man passerar genom flera klassiska industrimiljöer, i synnerhet vid Nääs fabriker. Tanken är att man ska kunna gå hela leden och sova över i lite lyxigare miljöer. Men det går även utmärkt att gå enskilda etapper då nästan samtliga börjar och slutar vid kollektivtrafiknoder.

Tyvärr är det svårt att dra en vandringsled mellan dessa orter utan att ibland tvingas nyttja lite större vägar. Så de flesta etapper innehåller såväl vackra eller intressanta passager som ganska trista transportsträckor. Undantaget är Floda till Lerum som nästan hela vägen går längs Säveåns flodbädd, alternativt längs ängar. Även Lerum till Jonsered samt Jonsered till Kåsjön bjuder på fantastisk natur och kulturlandskap, bortsett från några tråkiga passager.

Övrigt

Om man är begiven på klättring så erbjuder bergen i Fjällbo utsökta möjligheter. Även om man inte klättrar så finns det ganska trevliga möjligheter till att promenera upp till Bergsjön, med utsökta utsiktsplatser och en gravhög att beskåda om man är lagd för sådant. Jag växte själv upp vid foten av de här bergen och minns att man ständigt såg klättrare hänga på de vertikala klippsidorna under sommarhalvåret. Dessutom klättrade vi småkillar ofta på de lite mindre branta delarna, något som våra föräldrar nog delvis var lyckligt ovetande om.

En väldigt speciell vandringsslinga är Kärrsjörundan som slingar sig runt i ett vackert natur- och kulturlandskap. Här har den lokala hembygdsföreningen gjort en stor insats med informationsskyltar om alla gamla torp(ruiner) som man passerar. Ofta med intressant historia om människorna som levde där på 1800-talet och tidigare, med fokus på hur deras vardag såg ut. Enda nackdelen är närheten till Landvetter flygplats vilket kan vara lite störande.

Änggårdsbergen är ett naturreservat mellan Göteborg och Mölndal, precis i anslutning till Botaniska trädgården. På sätt och vis fortsätter den sistnämnda in i reservatet, i och med att man har planterat träd från olika delar av världen i delar av reservatet. Andra delar är väl bevarad naturskog, och här finns också ett hedlandskap på höjden som hålls nere med hjälp av betande djur.

Jag avslutar med att nämna den nya Pilgrimsleden Göta Älv som jag ännu inte har hunnit utforska. Det känns lite som man försöker haka på trenden med klassiska pilgrimsvandringar och dess popularitet, och jag undrar hur mycket den är baserad på faktiska gamla pilgrimsvandringar. Det oaktat så tycker jag det verkar vara en väldigt trevlig sträckning som passerar en massa gamla kyrkor och fornlämningar. Det verkar också finnas ganska goda möjligheter att ansluta till deletapperna med kollektivtrafik. Min ambition är att detta året åtminstone gå sträckorna närmast Göteborg. Som kuriosa kan jag nämna att den första etappen passerar ett hundratal meter från min lägenhet.

* Jag vet inte om den har en officiell riktning egentligen, men det känns naturligast att gå åt det hållet. Och man får nettonedför.

** Den fortsätter sedan som Hallandsleden.

Om falska dikotomier

Idag kommer det handla om ett lite avancerat ord;  dikotomi. För den som inte känner till det och inte orkar följa länken så har ordet sitt ursprung i grekiskan, där med betydelsen tudelad. Begreppet handlar om att det i ett givet sammanhang endast finns två alternativ. Dessa alternativ är dessutom oförenliga. Precis ett av dem måste föreligga eller väljas. Ett exempel är bolån; väsentligen måste man välja fast eller rörlig ränta. Det finns förstås hur många exempel som helst.

Men det är också vanligt med falska dikotomier. Alltså att en dikotomi anses föreligga, men att de två alternativen är överlappande eller ej uttömmande (eller både och är väl säkrast att tillägga). Ett klassiskt exempel är "den som inte är med mig är emot mig". För att återknyta till bloggens egentliga inriktning så tänkte jag ta några exempel från ölvärlden. Jag börjar dock med ett som handlar om ciderframställning.

Pastörisera eller vildjäsa must.

Att pastörisera must är något som i princip aldrig görs av hantverksmässiga cidermakare. Däremot görs det ibland av ciderbryggare och kanske även av storskaliga kommersiella producenter. Jag brukar avråda från pastörisering i hembryggningsgrupper, främst för att det är onödigt men att det kan ha negativa konsekvenser. Ibland kan man då få som svar att vederbörande är medveten om det men tycker vildjäsning är för chansartat. Men det är ju naturligtvis inte så att vildjäsning och pastörisering är de enda alternativen. Tillsätter man en vital jästkultur kommer den dominera och inte lämna något utrymme att tala om till den vilda jästen att ställa till det. Och vill man ändå ha hängslen, livrem, flytväst och livbåt så finns det också svavel.

Magnetomrörare eller skippa förkultur.

Vill man använda sig av flytande jäst - och det vill man om man brygger annat än ipor och stout - så är förkultur absolut något man ska lägga till i sin verktygslåda. Många verkar dock ha ett visst motstånd mot detta initialt, och ett skäl jag har sett är att man inte har en magnetomrörare. Som om magnetomrörare vore nödvändigt för att göra förkultur. Det är förvisso så att man kan få lite mer tillväxt med kontinuerlig omrörning, men den stora vinsten är att göra förkultur över huvud taget. Och allt man då behöver i utrustningsväg är ett lämpligt kärl som går att rengöra och desinficera ordentligt.

Alkoholmonopol eller lådvin på ICA.

En av de främsta generatorerna av nonsensargument är försvaret av alkoholmonopolet, något jag skrev om i detta  inlägg. Och föga förvånande dyker en falsk dikotomi upp, nämligen att ett slopat monopol kommer leda till att vin kommer säljas på ICA. Men det finns förstås en massa tänkbara mellanting mellan monopol och fullständig frihet att sälja varsomhelst och hursomhelst. Sedan kan jag inte låta bli att undra varför det skulle vara något dåligt med vin på ICA.

Jäsa kallt med underjäst eller varmt med överjäst.

Det finns flera exempel på öl som är jästa med underjäst vid väsentligen samma temperatur som överjäst. California common är väl det uppenbara exemplet, men även biere de garde jäses ibland med lagerjäst vid 15-20 C. Trots detta finns det många som argumenterar mot att jäsa varmt med underjäst. Ett argument är att underjästen kommer spotta ur sig en massa estrar och att resultat inte kommer bli bra. Exemplen ovan visar ju att detta inte stämmer. Ett annat märkligt argument är att det på något sätt skulle vara motsägelsefullt; eftersom underjäst kan jäsa mycket kallare ska man använda den till just det, annars kan man lika gärna använda överjäst. Men varje jäst har ju sin unika karaktär, och tycker man en viss underjäst ger ett bättre resultat vid en viss temperatur än överjäster så är det klart att man kan köra på det.

Hur mycket regnar det egentligen?

 

Den senaste tiden har det regnat något kopiöst här i sydsverige. Allra värst verkar det varit i Värnamo även om de värsta katastrofscenarierna  lyckligtvis ej verkar ha inträffat. Annars vet väl alla att det jämt regnar i Göteborg. Ett exempel på denna uppfattning var ett påstående jag såg för några år sedan om att "det regnar 70 % av tiden i Göteborg". Påståendet gjordes av en representant för "Rain Gothenburg".

Problemet är bara att det inte stämmer att det regnar särskilt mycket i Göteborg. Läser man t.ex. på Wikipedia så står det att årsnederbörden i snitt är knappt 900 mm, och i brödtexten står det "precipitation is regular but generally moderate throughout the year". Förvisso har stora delar av landet ännu lägre siffror, men det är fortfarande inte särskilt mycket för det. Och om man breddar jämförelsen till övriga världen - jag återkommer till det - så inser man snabbt att Göteborg inte sticker ut på något sätt vad gäller årsnederbörden.

Men nu tänker kanske någon "jaja, totalnederbörden kanske inte är så hög, men det strilar ner lite grand mest hela tiden jämfört med andra ställen där mer är korta skyfall". Men inte heller det finns det något uppenbart fog för. Antalet regndagar per år är i genomsnitt 122, vilket inte heller det är speciellt högt i en internationell jämförelse. Det regnar alltså i snitt var tredje dag, och en regndag definieras som att det kommer mer än 0,1 mm regn under dygnet. Vilket naturligtvis innebär att det för vissa av de 122 regndagarna inte regnar särskilt mycket alls, och att det en stor tid av dessa dagar är uppehåll. Så den faktiska andelen av tiden det regnar ligger rimligen runt 10-15 % eller kanske ännu lägre. Så det här med 70 % var sålunda en tiopotens fel ungefär.

Just det sistnämnda resonemanget ger möjligen ett sista visst utrymme för invändningen ovan. Nämligen att det regnar större andel av tiden av regndagarna jämfört med annorstädes, men mindre intensivt. Efter att ha bott i sydöstra USA 1996-98 så kan jag tänka mig att det ligger något i det. Jag blev faktiskt lite paff när jag insåg att min gamla hemstad i USA faktiskt har mer årsnederbörd och nästan lika många regndagar. Men där var det typiskt under sommarhalvåret med en daglig rejäl regnskur på eftermiddagen, och i övrigt var det klart till halvklart.

Och igen så ger det sistnämnda en hint var man faktiskt kan hitta en avvikelse. Vad gäller antalet soltimmar så hamnar Göteborg ofta en bit under andra städer med liknande mängd årsnederbörd. Ingen radikal skillnad, men ändå tydlig. Och delvis kan det nog bero på ett mer lågintensivt regnande. Men minst lika mycket beror det på många dagar med grådis, i synnerhet under höst, vinter och vår. Oavsett fördelningen så tror jag båda dessa faktorer har bidragit till den felaktiga bilden av en väldigt regnig stad. Ett ännu mer tydligt exempel på detta är att folk har fått för sig att London skulle vara regnigt. London har i själva verket påtagligt lite årsnederbörd. Däremot har man också relativt få soltimmar vilket säkert kan bidra till att hålla denna felaktiga föreställning vid liv.

Som ni kanske har anat har jag jämfört Göteborgs siffror med ett antal andra städer i världen. Jag har dessutom sammanställt siffrorna i ett excel-ark, vilket jag redovisar nedan uppdelat på världsdelar. Det är inte någon slags fullständig eller särskilt representativ sampling av världens städer. Det finns en tydlig tyngdpunkt på Europa t.ex. Men jag har ändå försökt få med de största klimattyperna i världen. Följande engelska förkortningar används:

• AAP: Average Annual Precipitation [mm]
• APD: Average Precipitation Days
• MMS: Mean Monthly Sunshine [h]
• DMT: Daily Mean Temperature [C]
• RHT: Record High Temperature [C]
• RLT: Record Low Temperature [C]

Europa:

Här finns en tydlig trend med allt mindre nederbörd ju längre österut man kommer. Vissa avvikelser förekommer givetvis, det torra inlandsklimatet i Spanien till exempel*. Notera att flera städer vid Atlantkusten har liknande siffror som Göteborg om än något varmare.

Nordamerika:

Här finns i stället en tydlig gradient med minskande nederbörd när man rör sig västerut**. Undantaget är väl bara nordvästra USA och Kanadas västkust. Längs ostkusten är det betydligt regnigare än i Göteborg, fast med betydligt fler soltimmar. När man närmar sig bergen så har det dock blivit betydligt torrare inlandsklimat, och sedan kommer en hel del öken.

Syd- och centralamerika:

Här är det lite mer komplicerat då det är en hel del tropiskt klimat, och Centralamerika är ju en väldigt smal landremsa. Södra halvan av Sydamerika har dock samma gradient som Nordamerika. Notera de extrema värdena för Lima. Jag bör påpeka att det på Wikipedia står 30-60 mm i brödtexten, men kanske får den stationen som hamnade i tabellen extra lite regn. Oavsett är det extremt låga värden, och samtidigt är det konstant väldigt hög luftfuktighet i Lima. Men fukten fälls sällan ut i regn.

Asien:

På denna jättekontinent finns alla slags klimat; arktiskt, tempererat i olika varianter, torrt steppklimat, maritimt, subtropiskt och tropiskt. Det avspeglar sig också i tabellen som har en del extrema värden.

Oceanien:

Det blev bara städer från Australien och Nya Zeeland, men här uppvisas ändock stor variation. Och då tog jag inte med någon ökenstad från "the outback".

Afrika:

Här finns också stora variationer givetvis. Det som sticker ut är förstås Kairo och hur stor skillnad det är gentemot Tunis.

Epilog:

Slutligen ska jag försöka mig på någon slags koppling till ölbryggeri. När jag började tänka på det här inlägget kunde jag inte låta bli att dra paralleller till hur påståenden med tveksam sanningshalt (som att det regnar mycket i Göteborg eller London) så lätt sprids utan att någon ordentligt tänker efter eller kollar upp fakta. Jag har skrivit massa om olika myter tidigare, men ett märkligt påstående som jag tycker har börjat cirkulera mer på sistone är "bortkoket är det samma oavsett satsstorlek". Som så många andra myter så kan det finnas ett korn av sanning; om man gör en 10 literssats i ett tjugoliters bryggverk, och brassar på med samma effekt som vanligt så jo, det kan nog koka bort lika många liter som när man brygger 20 liter. Men det är ju två antaganden som normalt inte gäller. Påståendet dyker ofta upp när någon vill halvera ett 20-litersrecept och undrar om det bara är att halvera alla mått rakt av. Och det är det ju väsentligen***. Men då ska genast en del komma dragandes med att just vattenmängderna inte kan delas. Men till att börja med kan man anta att tiolitersbryggaren har en gryta i passande storlek. Vidare kan man anta att effekten anpassas så att koket har rätt intensitet. Och även om dessa antaganden ej gäller, så är det ju inget som är specifikt när man skalar ett recept. Jag blev till slut så irriterad på detta nonsenspåstående att jag avreagerade mig medelst en Batman & Robin slap-meme.

* The rain in Spain falls mainly outside the plain.

** Ett lästips är att söka på "the rain follows the plow" för lite historia om hur detta påverkade flödet av nybyggare västerut.

*** Det finns ju en del utbyten som kan skilja sig åt mellan en hembryggarsats och ett bryggverk på flera tusen liter.

Brygd #208: Storkotbüsser

 

En stork som äter fisk, men igår kanske den åt büsser?

Nyårsdagen är en perfekt bryggdag, och tidigare år har jag bryggt en p-lambik samtidigt som jag har skippat Den Årliga Riddarfilmen. I år blev det varken riddarfilm eller surölsbryggning, men dock en ordinarie öl, en storkotbüsser.

Vad i allsin dar är detta? Låt mig förklara genom att hänvisa till för länge sedan när jag bryggde en vanlig kotbüsser. För den som inte orkar läsa hela blogginlägget så är kotbüsser en kölschliknande öl som bryggdes med såväl vetemalt, omältat havre, muscovadosocker och honung. Notera tempuset, då detta inte är en öl som följer Reinheitsgebot direkt. Men kotbüsser berördes ej av den sistnämnda förrän tyskland enades under andra halvan av 1800-talet. Då försvann den helt, och mig veterligen har den ej återuppstått utöver några enstaka öl från amerikanska mikrobryggerier. Och numera faktiskt även från ett tyskt.

Det här blir en alltså en imperialiserad* variant. Det innebär främst att man skruvar upp alkoholhalten. Sedan verkar det finnas lite olika skolor huruvida man ska skruva upp andra egenskaper också. Till exempel att bomba på med kryddor i en imperial wit. I detta fallet skulle man då kunna skruva upp honungen och/eller muscovadosockret, och ingetdera tilltalade mig. Däremot kan det fortfarande finnas en poäng i att försöka matcha den ökade alkoholhalten på något sätt, och jag föll för att skruva upp humlemängderna. Inte på någon slags imperial pilsner-nivå, men det blev 100 g av min favorithumle hallertauer mittelfrüh.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1,075
• FG 1,010
• ABV 9,0 %
• SRM 5
• IBU 30

Mäskning:

• 4 kg pilsnermalt
• 2 kg vetemalt
• 500 g havreflingor
• 1/2 tsk kalciumsulfat
• 1/2 tsk kalciumklorid
• 1 tsk laktol (80 %)

Infusionsmäskning i en knapp timma vid 66 C.

Kok:

• 10 g magnum i 60 minuter
• 50 g hallertauer mittelfrüh i 20 minuter
• 50 g hallertauer mittelfrüh vid kokslutet
• 400 g ljust muscovadosocker i 20 minuter
• 250 g honung vid kokslutet
• 1 krm Protafloc i 20 minuter.

Total koktid drygt en timma.

Jäsning:

Jäsning med Wyeast 1007 (halva jäskakan från gammelölet)

• vid 18 C i 5 dagar
• vid 21 C i 7 dagar

Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaskamed strösocker, 5 g/l.

Bedömning (2023-02-03):

Det tog längre tid än vanligt för att publicera en bedömning av denna öl. Jag har givetvis provat flaskor tidigare, men jag har väntat och hoppats att ölen ska bli lite bättre med några extra veckor. Detta är ganska ovanligt för mig då jag normalt är väldigt skeptiskt till tankar om att öl ska "mogna". Men det kommer snart framgå vad det handlar om.

Utseendemässigt är allt på topp. Ölet är lätt disigt, föga förvånande med såväl rejäla mängder vetemalt som omältat vete. Och med tanke på samma sak så är det vita skummet krämigt.

För ett par veckor sedan var ölet betydligt grumligare, och det hade dessutom en del störande aromer. Dels av svavel, men också en viss - som jag uppfattade det - jästighet. Men svavlet verkar ha lagt sig (hamnat i gasfickan uppe i flaskhalsen kanhända?), och jästen likaså (vilket förstås kan vara kopplat till den minskade grumligheten). I övrigt finns det fina maltiga och fruktiga toner, och en tydlig örtig och blommig humle.

Munkänslan är förhållandevis lätt, avslutningen är torr med måttlig beska. Tyvärr kommer det en lätt alkoholisk ton i eftersmaken. Jag hade gärna sett att det inte hade jäst ut så hårt, och att alkoholhalten hade stannat runt 8 % i stället. Men helt okej blev det ändå till slut.

* Jag har tidigare kallat imperial pilsner för stormaktspilsner, lite inspirerat av Närkes Stormaktsporter, vilket är en imperial stout/porter.